Emile eller Om uppfostran. D. 1. 9789170622816, 9170622817 [PDF]

Zitiervorschau

JEAN ]ACQUES ROUSSEAU ~~fp;~

~~

E MILE Io

STEGELANDS

Jean-Jacques Rousseau

EMILE ELLER

OM UPPFOSTRAN Inledning av RONNY AMBJÖRNSSON Svensk översättning

C.A. FAHLSTEDT i bearbetning av INGA-BRITT HANSSON

Första delen

STEGELANDS

II

© 1977 Ronny Ambjörnsson (inledningar) Originalets titel Emile ou de l'education Omslag Gert Andersson, Andersson & Andersson, Göteborg Typsnitt Baskerville. Printed in Great Britain by Fletcher and Son Ltd, Norwich and Bound by Richard Clay (The Chaucer Press Ltd), Bungay, Suffolk, 1977. ISBN 91-7062-281-7

III

Rousseau och den naturliga människan I

Varför Rousseau? Varför ge ut ett arbete av en gammal1700-talsfilosof? Det finns många goda skäl. Ett är att de pedagogiska ideer som uttrycks i Emile idag åter tas upp i den utvecklingspsykologiska och pedagogiska debatten. Men frågan är om inte Rousseaus aktualitet ligger på ett djupare och mer svåråtkomligt plan. Vi får i det följande tillfälle att återkomma till denna fråga. Det borgerliga samhälle i vilket vi idag lever var ännu under större delen av 1700-talet outvecklat. Men 1700-talets samhälle var inte statiskt; en rörelse hade tagit sin början, en strömkantring märkbar i första hand i ideernas och tankekonstruktionernas värld. Utvecklingen är tydligast i Frankrike. Där formulerades under andra hälften av 1700-talet en rad ideer som alla skulle komma att ingå i de ideologier som utvecklades under 1800-talet och som bestämt grundläggande förhållanden i vår egen tillvaro. Det är emellertid inte så helt enkelt att känna igen sig i 1700-talets idevärld. Så fort vi tycker oss ha identifierat en tankegång visar det sig att denna böjer av åt ett håll som vi inte alls hade väntat oss. På det politiska planet blandas ismerna på ett för en modern betraktare helt förbryllande sätt. Det är som före syndafallet: liberala tankar rör sig fritt bland kommunistiskt färgade ideenom om någon motsättning alls inte existerade i lustgården. Förhållandet hänger naturligtvis samman med att de sociala strukturer som utvecklas under förra seklet ännu inte tagit form under 1700-talet, utan existerar bara som möjligheter och löften, endast tillliten del uppfyllda. Det är fritt fram för åsikter och ideer, vars klassmässiga innebörd fortfarande är ogenomskinlig. Överhuvudtaget är det ett ogörligt företag att med våra dagars ideologiska begrepp söka fånga 1700-talets ideliv. Det är ett frustrerande men samtidigt mycket upplivande predikament. För det ger ett perspektiv på vår egen ideologiska situa-

IV

tion. Plötsligt visar det sig att en ide har konsekvenser som vi aldrig skulle ha föreställt oss. En annan ide kanske talar till oss för första gången och hela hopen av invanda föreställningar ställs då på sin spets. Det är i detta perspektiv vi har att sätta in Jean-Jacques Rousseau, av 1700-talets idemakare den mest nydanande. Känslig som en seismograf registrerar han stämningar och känslolägen som just börjat röra sig i folks medvetande och med en stilistisk pregnans, svår att överträffa, formulerar han detta medvetande så att d~t framstår som en kollektiv erfarenhet, som en sanning. Men vad som skiljer Rousseau från övriga upplysningsfilosofer är att han tagit de ideologiska konsekvenserna av sin samtids uppbrottsstämning, dess benägenhet att leka med tankar och ideer. På ett för den nutida läsaren ibland hisnande sätt söker Rousseau uppfatta världen som om det var första gången han såg den, som om han just stigit ur vaggan och förundrat blickat ut över människorna och deras förehavanden. Vad är kärlek kan han fråga sig och så ger han sig in i ett försök att definiera kärlekens komponenter. Vad är samhället? Vad är människan? Men det är Rousseaus storhet att han söker omforma barnets blick till en teoretisk modell för analys. När han t.ex. skärskådar samhället nöjer han sig inte med vad han ser utan fortsätter som ett barn att fråga varför, tills han tycker sig ha blottlagt samhällets innersta väsen. Hans metod kan beskrivas som på samma gång naiv och medveten. Han är, som alla barn, experimentator. Han är också, som alla barn, rationalist, trots samtidens och eftervärldens alla försök att etikettera honom som svärmare. Han går i sina försök alltid till väga med stor grundlighet. Han abstraherar verkligheten, utesluter för experimentet irrelevanta faktorer, renodlar andra, beskriver vad han ser och söker sedan ställa upp en hypotes på grundval av detta. En av sina essäer, Discours sur l'origine et les fondements de l'inegaliti parmileskommes (Avhandling om ursprunget till olikheten mellan människorna. 1755) kan han inleda på följande sätt: ~Låt oss börja med att bortse från alla fakta, eftersom dessa inte inverkar på vår frågeställning. Vi får inte betrakta de forskningar som vi måste företa som historiska sanningar utan bara som hypotetiska och villkorliga iakttagelser, mer lämpade att kasta ljus över tingens natur än att visa deras konkreta ursprung.~ Många av de missförstånd som Rousseau utsatts för hade varit onödiga om läsaren haft denna metodiska utgångspunkt i minnet.

v Rousseau vill förklara, inte bara beskriva. För att göra det anser han det nödvändigt att skilja mellan verklighetens yttrandeformer och »tingens natur». Världen är inte alltid det den ser ut att vara. Vi måste, menar han, genom en tankeoperation fastställa den reella innebörden i förhållanden som på ett empiriskt plan ter sig på ett visst sätt. Det är i grunden samma metod som Galilei använder när han laborerar med begrepp som parallella linjer utan motsvarighet i sinnevärlden eller Marx, när han skiljer mellan kapitalets yttrandeformer och dess objektiva funktioner. Ett konkret exempel: Skall man förklara ett begrepp som äganderätten för ett barn är det, skriver Rousseau i Emile, meningslöst att utgå från de ting som barnet förfogar över, kläder, leksaker, möbler. Verkligheten låter inte avlocka sig några hemligheter utan teoretisk bearbetning. Låter vi resonemanget stanna på det empiriska planet står vi till sist bara inför en massa ord som inte förklarar någonting och som dessutom blir abstrakta. »Att säga barnet, att det äger dem, därför att man givit det dem, är icke mycket bättre, ty för att giva måste man hava.,. Den som vill bli konkret måste tvärtom ta sin utgångspunkt i det abstrakta. Han måste försöka definiera äganderättens »Ursprung», dess »princip». Rousseau anställer följande experiment. Han låter den unge Emile plantera några bönor i ett hörn av trädgården. En dag är emellertid trädgårdssängen uppbruten och plantorna kringströdda. Det visar sig att trädgårdsmästaren är gärningsmannen. Inför Emiles förtvivlade frågor förklarar trädgårdsmästaren förtörnad att han i samma trädgårdssäng tidigare sått meloner som nu blivit förstörda. Scenen, som slutar med att Emile får arrendera en bit av trädgårdsmästarens land, är arrangerad så att den rör sig kring begreppet arbete. »Det är ni som förstört mitt arbete» säger trädgårdsmästaren till Emile och Rousseau låter Emiles mentor upplösa begreppet »tillhöra» i individ, tid och arbete: den som arbetat med något har däri inte lagt bara sin tid utan också »sitt jag, att det i dennajord finns något av honom själv, varpå han kan göra anspråk inför vem det vara må, liksom han kan rycka sin arm ur en annans hand, ifall denne ville mot hans vilja kvarhålla den». Genom att bearbeta naturen har denna blivit liksom en del av människans kropp, det är den slutgiltiga innebörden i egendomsbegreppet. Utgångspunkten är, som vi märker, inte bara metodisk. Den är också politisk. Och häri ligger en av nycklarna till förståelsen av

VI

hela den märkliga konstruktionen av Emile, redan i sin form ett mellanting mellan roman och essä. Boken är ju i alla sina konkreta råd en ganska abstrakt skapelse: vi får ingenting veta om Emiles bakgrund, hans föräldrar och - framförallt - det samhälle han växer upp i. Men detta är förvisso inte av ointresse, det är för att lättare kunna analysera barnets utveckling oberoende av samhället. En sådan inställning kan för oss te sig metafysisk. För Rousseau var den nödvändig därför att han inte erkände det existerande samhället som det enda tänkbara. Det existerande samhället hade enligt Rousseau förvridit, hämmat och förkrympt den mänskliga naturen. Åter och åter inskärper han att vad vi ser omkring oss är en vrångbild av människan, »människan sådan vi själva bildat henne, inte människan, sådan hon danats av naturen» ... om det inte gällde annat än att visa de unga männen människan i den mask, hon så ofta antar, behövde de inte besvära sig med detta, ty sådan får de dagligen se henne.» För att inse människans möjligheter är vi tvingade att föreställa oss den naturliga människan. För att döma om människans möjlighet att nå lycka borde man, skriver Rousseau i Emile: "· .. se henne fullt utbildad; man måste ha givit akt på hennes böjelser, sett hennes framsteg, följt hennes levnadsbana, man måste, med ett ord, känna den naturliga·människan. Jag tror, att man efter läsaodet av denna skrift skall ha gjort en god början .. till dessa forskningar... Rousseau inbjuder alltså till ett forskningsprojekt, Emile är den första i en serie tankeexperiment, avsedda att rekonstruera människan. Härmed inleder Rousseau den europeiska tanketradition som från 1800-talets unghegelianer till1970-talets frankfurterfilosofer söker se människan som utopi, som en varelse med möjligheter att på varje punkt negera det bestående. Vi kan kalla denna ideströmning den radikala humanismens tradition. Eftersom Rousseau i sig förenar vad som idag uppfattas som motsatta ideologier har han följaktligen också kommit att bedömas i hög grad olika. I själva verket är få författare så kommenterade som Rousseau. Redan hans omedelbara eftervärld gudaförklarade honom för att efter en tid trampa honom under fötterna. Nationalkonventet under Robespierre lät flytta hans stoft till den revolutionära helgedomen Pantheon 1794; under restaurationen tjugo år senare kastades hans ben ut och profanerades. Själv ville han vila på Isle de Peupliers, en ö i Ermenonville, bekant för sina vackra

VII

popplar. Händelserna är symboliska: Rousseaus namn har tagits i tjänst av än det ena, än det andra partiet och förhållandevis få försök har gjorts att bedöma Rousseaus ideer från deras egna utgångspunkter. Det gäller även den vetenskapliga bedömningen. Under hela 1900-talet har man debatterat vad Rousseau egentligen sagt och menat. Man har varit oense även om de mest grundläggande ideer hos Rousseau. Är Rousseau en extrem individualist eller är han en forespråkare för en totalitär samhällsordning? Bland konservativa historiker, verksamma under den europeiska demokratiseringsprocessen efter oktoberrevolutionen, uppfattas han som en slags jämlikhetens apostel av nära nog anarkistiskt format. Sådan framstår han i arbeten från l 0- och 20-talen av fransmannen Ernest Seilliere och amerikanen Irving Babbit. I den fascistiska historieskrivningen liksom hos nythornisterna är det framförallt hans förmenta individualism som står i skottgluggen. De klassiska liberalerna däremot ser i Rousseau den tänkare som mest konsekvent underkastat individen statens makt. För historiker av denna skola har det varit en viktig uppgift att polemisera mot Rousseau, att påvisa motsägelser i hans läror och peka på de politiska konsekvenserna av hans ideer. Under femtiotalet fick denna riktning i det kalla krigets kölvatten vind i seglen. Pluralism var då lösenordet, det västerländska samhället beskrevs som öppet och tolerant gentemot skilda ideologier och i denna öppenhet låg, menade man, det europeiska idearvets viktigaste kännemärke. Typiskt för denna riktning är ett arbete av den israeliske historikern J.L. Talmon, The rise of totalitanan democracy från 1952, där Rousseau i sällskap med fascistiska ideologer beskrivs som företrädare för vad författaren kallar en kollektiv mysticism. En liknande uppfattning förfåktas av Bertrand Russeli i den inflytelserika A history of Western Philosophy (1945). Russeli uppfattar också Rousseau som en av nazismens föregångare. Bland socialliberaler av olika politisk färg finns en annan tolkning och värdering av Rousseau. Rousseau ses som den som mest medvetet sökt skapa en balans mellan individens och helhetens intressen. Så t ex har Rousseau, menar man, tidigare än någon annan förstått att privategendomen inte är en naturlig rättighet utan en konvention som kan inskränkas, när samhällets intressen så fordrar. En socialdemokrat som Harold Laski kan i ett mycket läst arbete från 1936, The rise of european liberalism, beteckna

VIII

Rousseau som proletärernas teoretiker. Rousseaus kamp för social och ekonomisi. utjämning var, menar denne, också den engelska arbetarrörelsens kamp. Hos moderna marxister har Rousseau däremot haft svårare att finna nåd. Enligt Louis Althusser är Rousseaus politiska teori ett försök att med religiositet och medborgaranda överbrygga klassmotsättningar och lring Fetscher uppfattar Rousseau som en övervägande konservativ ideolog vars ideal är ett outvecklat agrarsamhälle, en slags primitiv guldålder. Rousseaus förmodade primitivism har emellertid varit föremål för en lång debatt och en idehistoriker som Ernst Cassirer och efter honom Lucio Coletti har ifrågasatt det meningsfulla i att söka beskriva Rousseau med så enkla begrepp. Det är uppenbart att Rousseau varit ett hett namn i den idehistoriska debatten. Samtidigt är det uppenbart att denna idehistoria ständigt glidit över i idepolitik och Rousseau har helt enkelt blivit till ett slagträ i politiken. Men söker man tolka Rousseau utifrån dagens frågeställningar och kategorier hamnar man ofelbart i motsägelser. Det går att se Rousseau som en extrem individualist. Men det går också att se honom som en totalitär ideolog, liksom det går att uppfatta honom som både primitivist och civilisationsevangelist. Lämnar vi emellertid alla ismerna därhän skall vi se att Rousseau ändå har något att säga oss, fa~ kanske inte precis det vi väntat. Man skulle kunna formulera saken så: Eftersom Rousseau är 200 år äldre än vi kan han fånga problemen innan de hunnit bli till fårdigformulerade ideologier, medan de ännu framstår som frågor om människosyn och livsåskådning. Tack vare sina 200 år kan han därför, paradoxalt som det kan synas, tala mer direkt till oss än om han var vår generationskamrat. II Vem var då Rousseau? Vilken var hans miljö, hur uppfattades han, hur såg han på sig själv? 1700-talets franska samhälle är ett samhälle på väg mot en revolution. Rousseau ser detta klarare än någon annan. Han skriver i Emile: »Vi närmar oss en tid, uppfylld av avgörande kriser, vi närmar oss revolutionernas århundrade.» Men han är inte ensam om att kritisera det bestående. I hans franska samtid fanns en rad tänkare och författare- Voltaire, Diderot, d'Holbach, Helvetius, La Mettrie för att nämna några av de mest kända - vilka såg som

IX

Min främsta uppgift att kritisera etablerade föreställningar och förhållanden. Samhällskritik hade naturligtvis förekommit tidigare lllt'n vad som skiljer dessa författare från tidigare samhällskritiker lir att de uppfattades som en rörelse i ordets alla bemärkelser. De hetraktades som en grupp med ett gemensamt mål, deras kritik llppnade en livlig debatt som rörde upp känslor över nationsgränKerna och deras angrepp vidgade tankerummet i väsentliga avsernden. Debatten fördes i både skrift och tal: vid sidan om sin publicistik deltog de med liv och lust i de salonger där publicister ur borgerligheten kunde träffa meningsfränder av båda könen ur aristokratin till gemensamma samkväm av intellektuell och amorös art, en slags despotismens oaser. De kallades les Philosophes, upplysningsfilosoferna. Det är mot denna bakgrund vi har att se Jean-Jacques Rousseau, t•n särling i salongernas Paris, på samma gång attraherad av och misstrogen mot det publika livet. För det första: han är från provinsen, det avlägsna Geneve, allvarsamt och kalvinistiskt. För det andra: han är underklass med en bakgrund som en pikareskroman, son till en förlupen urmakare, moderlös, tidigt i arbete som gravör och betiänt och sedan på rymmen genom Europa, älskare åt adelsdamer men sammanboende med en värdshusflicka som föder honom fem barn, vilka alla skickas till hittebarnhuset. Medan han är i Paris livnär han sig på att kopiera noter. Samtidigt stretar han efter att göra sin stämma hörd inför offentligheten, söker etablera sig som pjäsförfattare, gör sig till vän med upplysningsfilosoferna, samarbetar med Diderot och deltar i de essätävlingar, som i tidens anda utlystes över olika ämnen. Han blir bönhörd över hövan när han 1749 besvarar akademins i Dijon prisfråga, Har vetenskapen och konsten bidragit till att göra sederna renare?, med ett välformulerat nej: salongerna öppnas, de stora familjerna tävlar om att se honom som sin gäst och vägen till hovet ligger öppen. Men Rousseau vänder på klacken, håller sig trumpet i bakgrunden och låter inte undslippa sig de spiritualiteter, vilka hans rykte som intelligent paradoxmakare kräver. Vänskapen med Diderot börjar efterhand knaka i fogarna och snart är brytningen med upplysningsfilosoferna ett faktum. Rousseau drar sig undan till Naturen, i det här fallet en natur ägd och förvaltad av den inflytelserike hertigen av Luxembourg, vilken blir hans beskyddare. Hos denne tillbringar Rousseau några lyckliga år, vandrar i skogen ensam med sin hund, fördjupar sig i arbete. Han fullbordar

x nu sina tre mest kända verk, kärleksromanen Julie ou la nouvelle Heldise (1761), samhällstraktaten Ducontrat social ou Jnincipes du droit politique (1762) samt Ermle ou de l'education (1762), arbeten 1som i ett slag gjorde sin författare världsberömd, dvs berömd övef Västeuropa och dess provinser. Knappt tre veckor efter publikationen brändes emellertid det sistnämnda arbetet offentligt av Paris' bödel, de höga beskyddarna ansåg sig nödgas minska sitt beskydd och Rousseau tvingades fly. Hans liv är sedan historien om ständiga uppbrott och snabba resor mellan olika beskyddare och om en misstänksamhet som drabbar alla i hans omgivning. Han tror sig vara utsatt för en komplott, flyr men är hela tiden utlämnad åt förföljarna som antar beskyddarnas utseenden. De sista åren fram till sin död 1778 är han tillbaka i Paris där han halvt gömmer sig i en liten kammare på en undanskymd gata, delande sin tid mellan notkopiering och författarskap, ett vankelmod som inte enbart har sin grund i penningbekymmer: in i det sista är han osäker på författarens roll i den samhällsförändring, som enligt hans övertygelse ofelbart kommer att leda till revolution. Häri skiljer han sig från upplysningsfilosoferna. Dessa var i första hand skriftställare, kritiska publicister. Så betraktade de sig själva och så ville de bli betrak.tade. De publicerade kritik för en läsekrets som engagerade sig i deras åsikter och som kunde betala för sitt engagemang genom att prenumerera och subskribera på deras olika alster. Deras verksamhet förutsatte alltså en offentlig publik med vilken de, även om åsikterna kunde skilja sig betydligt, delade referensram och, framför allt, samtalston. Polemiken var, kan man säga, deras livsluft. Rousseau avskydde emellertid polemik och i synnerhet avskydde han publika samtal. Grep han till polemiken var det i nödvärn, som ett sårat djur, en liknelse som redan hans samtid älskade att göra: Rousseau var Björnen- han kalladesså-som till gästernas skräckblandade förtjusning kom lufsande in i salongen. Till Rousseaus ambivalens hör att han frestades gå in i den rollen, brumma, piruettera och slå på trumman under stunder av exaltation, följda av stunder av ruelse och äckel. Han skriver pjäser samtidigt som han fördömer pjässkriveri. Överhuvudtaget ifrågasätter han hela den offentliga sfår av vilken han är beroende, materiellt och ideologiskt. Det samtal bildade människor emellan i vilket han an-

XI

Nträngde sig att delta framstod för honom samtidigt som ett sken, rn värld av chimärer som inte hade med verkligheten att skaffa. Vt'rkligheten var för honom produktion, arbete i en jordnära och hantverksmässig bemärkelse. Verkligheten var på sin höjd att kopiera noter, inte formulera tankar för en publik, vars tillvaro förutsatte andras arbete. Häri var han moralist. Han skriver i Emile: •Att arbeta är en oavvislig plikt för människan i samhället. Rik eller fattig, mäktig eller svag är varje sysslolös medborgare en tjuv.• Hantverkaren, som skapar med sina händer, som inte står i skuld till någon annan än till sitt eget arbete blev för honom helt enkelt rlen autentiska människan. Av alla sysselsättningar som människan har att leva av är, heter det i Emile, ·händernas arbete det, som mest närmar henne till naturtillståndet, av alla stånd är hantverkarens det, som är mest oberoende av lyckan och människorna.• När F.mile skalllära sig till snickare är målet inte i första hand att •lära sig snickeri utan att lära sig vad det är att vara snickare•. Rousseaus samhällsideal var följaktligen en sammanslutning av självägande småproducenter, av hantverkare och bönder. Det är därför med en viss rätt han kallats reaktionär. Man kan förebrå honom att han inte, som t.ex. de samtida fysiokraterna och Adam Smith, såg att den marknadsekonomi som växte fram runt omkring honom var i stånd att skapa en ekonomisk utveckling som på sikt skulle leda till större välstånd. Rousseau var emellertid, som särskilt Iring Fetscher framhåller, i detta avseende i första hand moralist. För honom var jämlikhet och människovärde viktigare än ekonomisk utveckling. Och det samhälle han såg utveckla sig kännetecknades, menade han, inte bara av ojämlikhet utan framför allt av att människorna där betraktade varandra som medel, inte som mål. Det är således inte samhället i och för sig som Rousseau angriper även om det kan synas så, det är ett bestämt samhälle som vi kan kalla marknadssamhället. I Discours sur l'inegalite skiljer han mellan bruksvärde och bytesvärde och i själva verket bildar denna distinktion en utgångspunkt för hela hans kulturkritik. Bytesvärdet, dvs det värde en vara får på en marknad, representerar nämligen för Rousseau ett slags överskottsvärde i förhållande till människans reella behov. Det är för att bestämma de senare som Rousseau konstruerar begreppet naturtillstånd: naturen skiljer obevekligt mellan verklighet och sken, vara och synas vara. Emile uppfostras inte för att skapa bytesvärden utan bruksvärden, han

XII

skalllära sig behärska allehanda hantverk för att därigenom kunna stå utanför den sfär där varor och ~änster cirkulerar som utbytbara storheter. Symptomatiskt är emellertid att för Rousseau denna Jrkulationssfår diskuteras inte i första hand i ekonomiska utan /moraliska och existensiella termer. Det räcker inte, skriver Rousseau i Emile att endast studera ,. människorna i samhället» man måste också studera »samhället i människorna». Det visar sig då, menar Rousseau, att bytesrelationerna ingriper i människornas mest intima verklighet och formar karaktärer anpassade till marknadsmekanismerna. Människorna blir varandras verktyg. Människorna spelar på varandras känslor som på instrument. Mdnniskorna lär sig att anlägga masker. Vår tids människa, heter det i Discour sur l'inegalite, har insett värdet av att dölja sin verkliga natur under »en mask av välvilja», hon kan konsten att vara »slug och förfaren mot vissa människor, högdragen och grym mot andra». Karakteristiken gäller även de intellektuella. Det värde dessa lärt sig byta heter socialt anseende. Deras utredningar, artiklar och teser tjänar i sista hand det bestämda syftet att skaffa tesmakaren ett anseende av sådant värde att han därmed kan köpa sig andra värden. Därav blir sanningen lidande, skenet består och därmed ojämlikheten. Ty det tillhör marknadssamhällets kännetecken att alla dess reella maktrelationer kläds i ett sken av jämlikhet som syftar till att överbrygga de motsättningar kring vilka det är uppbyggt. Rousseau formulerar förhållandet så: »i samfundstillståndet finns det en rättslig jämlikhet, som endast är overklig och skenbar, emedan själva de till dess bevarande bestämda medlen ~änar till att förstöra den, och emedan den offentliga makten, vilken den starkare använder endast för att förtrycka den svagare, tillintetgör den jämlikhet, naturen upprättat dem emellan. Från denna första motsättning härleder sig alla andra motsättningar, som man i samhället finner mellan sken och verklighet». (Emile) Det är i detta spel mellan skenbara verkligheter som Rousseau vägrar delta. Han vägrar sälja sina teser på en marknad för att tillskansa sig det anseende som krävs för att kunna manipulera sin omgivning. Men det är en vägran endast på pappret. För Rousseau är i lika hög grad som upplysningsfilosoferna hänvisad till det forum för läskunniga och debattlystna personer som med medelklassens växande styrka utvecklades i gazetter, magasiner, diskur-

XIII ~er, romaner, pjäser, poemer, fingerade brev. Han delar också sin Hamtids uppfattning, uttryckt i Emile, att den vise inte kan vara egendomslös eftersom denne då skulle vara beroende av andra människor. Den intellektuelle kan alltså inte vara proletär. Han kan heller inte vara bonde eftersom denne inte förmår höja sig ur Hin omedelbara omgivning eller som Rousseau kort och gott utl rycker det: »Överhuvudtaget finns det ingenting dummare än en bonde.» Han kan inte leva av jordränta eller annan ränta då ett Hådant levebröd enligt Rousseau är attjämställa med stöld. Återstår alltså medelklassen, det växande skikt i samhällets mitt som föll utanför ståndssamhällets korporationer och vilka under tiden fram l iii franska revolutionen i kraft av sin förgänst aspirerade på en politisk makt, som var dem förmenad. Att föra tidens talan var enligt upplysningsfilosoferna liksom för Rousseau en uppgift för denna klass. Det var också företrädesvis medelklassens självmedvetande som dessa artikulerade. Omdömet innefattar också Rousseau. De uppfostringsideal som ligger till grund för Emile är, som vi skall se, ett uttryck för erfarenheter i samhällets mellanskikt och detsamma gäller synen på familjen, på kärleken och på kvinnans roll. I den motsättning som här skisserats ligger Rousseaus tragik: han kan inte identifiera sig med den grupp vars villkor han delar och vars talan han i realiteten för. Men det är en historisk tragik, inte en psykologisk. Ty vad fanns för alternativ? Att i proletariatet se historiens drivkraft och i fantasin konstruera en gemensam produktionsordning innan fabrikssystemet tvingat de strödda gesällerna, förlagsarbetarna och trashankarna ihop under samma tak och samma kapital vore att ställa sig utanför historien, att lyfta sig själv i håret. Han kan inte, som Marx 100 år senare skulle göra, se frigörelsen som inneboende i själva den exploatering som utvecklingen innebar. Rousseaus storhet ligger i stället i att han kunnat peka på en rad viktiga motsättningar i det tidiga marknadssamhället och förmått visa att företeelser som framstår som naturnödvändiga i själva verket är politiska, dvs i princip möjliga att förändra. Om mycket i hans eget teoretiska arbete ter sig motsättningsfullt är det motsättningar som pekar framåt, mot en historisk syntes.

III Emile är en bok om uppfostran som vidgar sig till en avhandling om människans villkor i samhället. Uppfostran står emellertid hela

XIV

tiden i centrum och boken kan långa stycken läsas som en praktisk handledning: här ges en massa konkreta råd hur uppfostraren bör bete sig i skilda situationer. Denna blandning av övergripande synpunkter och praktiska anvisningar ter sig i förstone egendomlig men blir begriplig, sedd i ett historiskt perspektiv. Uppfostran var inte en fråga vilken som helst i 1700-talets idedebatt, det var en nyckelfråga med en rad aspekter av generell räckvidd. Det var också en debatterad fråga bland de av Locke inspirerade »philosophes»: Montesqieu, Voltaire, Helvetius, Dirlerot behandlade alla i olika sammanhang uppfostringsproblem. »Philosophe» brukar översättas med »upplysningsfilosof». Beteckningen anger ett program för denna filosofi. Man ville upplysa, tala om, påverka. De reformer upplysningsfilosoferna hårdast kämpade för var tanke- och yttrandefrihet. Dessa reformer betraktades som en förutsättning för andra reformer som gradvis skulle förändra samhället till en gemenskap, styrd av välvilja, bildning och tolerans. Vi måste föreställa oss upplysningsfilosofernas situation. De befann sig på en smal estrad i samhällets mitt. Till höger om sig hade de den etablerade aristokratin, stödd av kyrkan och despotismen, till vänster en anonym, illiterat massa som de ömsom omhuldade, ömsom föraktade. Av den första gruppen kunde de inte vänta någon förändring, den hade allt att förlora på reformer. Den senare gruppen var ingen grupp, den tycktes sakna allt medvetande, nedgången i fördomar och enfald. Vad var då att hoppas på? Svaret erbjöd sig spontant: att rekrytera medlemmar till den egna mittgruppen. Hur skulle dessa rekryteras? Hur skulle den tröge undersåten, människan blott och bart, förvandlas till medborgare. I denna till synes enkla fråga ligger en stor del av upplysningens problematik. Frågan är också central för Rousseau: människan contra medborgaren är den motsättning som konstituerar det dilemma kring vilket Emile kan sägas vara uppbyggd. Det svar upplysningsfilosoferna kom fram till kan beskrivas som en projektion av den egna utvecklingsgången. Själva hade de, i likhet med de mellanskikt som utgjorde deras klassmässiga bas, sina studier och sin begåvning att tacka för sin ställning. Vad var då naturligare än att erbjuda samma lösning åt dem på vilka de ställde sina förhoppningar? Ur uppfostran och undervisning skulle det, älskade de att tänka sig, uppstå en de upplysta tänkesättens International som till sist skulle reformera världen. För uppfostran och

XV

politik var oskiljaktiga, det var upplysningsmännens övertygelse. Uppfostran är, skriver Hetvetius i De l'esprit, en av upplysningens klassiker, så intimt knuten till ett lands regeringssätt »att det inte är ml~jligt att göra någon betydande förändring i den allmänna uppfostran utan att samtidigt förändra själva statsskicket.» Vad fanns då för högre undervisning att tillgå i Frankrike vid mitten av 1700-talet? Inte mycket och framför allt inte av det slag upplysningsfilosoferna förväntade. De främsta skolorna var jesuitkollegier, det var där flertalet upplysningsfilosofer hade fått sin undervisning och det var också mot dem Voltaires, Diderots, Helvetius' kritik i första hand riktade sig. Jesuiterna var skickliga pedagoger men deras studieplaner, deras metodik och framför allt deras uppfostringsideal var inte anpassade efter den nya tiden, Nom upplysningsfilosoferna uppfattade denna. l stort sett hade undervisningen på jesuitkollegierna inte förändrats sedan dessas tillkomst vid mitten av 1500-talet. Studierna var i hög grad inriktade på klassisk lärdom; Ciceros tal, Vergilius' Eneid, Horatius' oden, Martialis' epigram hörde till den givna litteraturen. Dessa författare studerades inte för att de skulle bibringa eleven någon djupare emotionell eller intellektuell upplevelse utan förel rädesvis för att de tillhandahöll modeller för ett riktigt uppträdande i olika situationer. Tanken är inte konstig, förutsatt att man lever i ett stabilt samhälle, där klasser och korporationer känner till sina platser, inte ifrågasätter dessa och följer de skilda hederscodex och sociala riter som etablerats inom olika samhällsskikt. Men nu var 1700-talets Frankrike inget stabilt samhälle, folk uppträdde inte enligt förväntade normer och rollerna befann sig i upplösning. Skolan skulle utbilda kandidater inte bara till den kyrkliga karriären utan också till en växande statlig byråkrati och ett expanderande näringsliv. Hela den gamla lärdomen föreföll då irrelevant, meningslös och tjatig. I en utopisk plan för en ny högskola i Ryssland beskriver Diderot de franska studenterna som •Uttröttade, uttråkade, genompryglade, heltigenom okunniga för att inte tala om det förakt de fått för sublima författare, vilka de blott alltför sällan kommer att återvända till», och i en berömd kommentar avfärdar Voltaire sin egen undervisning: »J ag lärde mig latin och därutöver en massa nonsens.» Av alla de fårdigheter den nya tiden ställde krav på kunde den gamla skolan ge endast ett minimum, lite geometri, lite aritmetik, eventuellt något utländskt språk. Få skolor fanns som meddelade

XVI

undervisning i bokföring, bankteknik, ekonomi, mekanik. Däremot fanns en uppsjö av fäktmästare, ridmästare, dansmästare, vilka erbjöd sig att forma sina adepter till konversanta aristokrater med umgängesvett och habila fasoner. Behovet av en ny undervisning erkändes av en högljudd medelklassopinion. Flera förslag till reformering av skolväsendet lades fram. Genomgående för dessa förslag var tanken att staten borde ta ansvar för den högre undervisningen. Men ingen avgörande förändring kom och kravet restes på nytt under revolutionen. Denna gång hade det emellertid breddats: under revolutionens höjdpunkt 1793 kämpade särskilt sansculotterna, småborgerlighetens vänsterflygel, för allmän, statligt garanterad skolgång. Men kampen var förgäves. Republiken var för fattig och sedan kom reaktionen. Kraven på en ny undervisning går emellertid utöver de rent praktiska behoven av ny kunskap. Det är inte ny kunskap sansculotterna i första hand frågar efter i sina adresser och resolutioner. Det är en ny moral. I mars 1793 skriver Patriotiska sällskapet i stadsdelen Luxembourg: »undervisningen måste först och främst ta sikte på att inskärpa i barnen seder och attityder som de måste sträva efter för att bli nyttiga medborgare; vi måste understödja deras naturliga godhet, lära dem medkänsla, respekt för ålderdomen ... " Formuleringarna återkommer i skrivelse efter skrivelse. Stadsdelen Reunion föreslår i-juni »en kurs i etik, anpassad efter naturens och sanningens lagar» och Droits-de-l'Homme samtidigt »en allmän uppfostran som skalllära medborgarna medborgerliga dygder». Medborgare, dygd, natur är honnörsorden i denna moraliska upprustning. Den genomgående tanken är att man enbart med lagen aldrig kan få folk att uppträda i enlighet med den nya tidens revolutionära paroller, det fordras ett nytt sinnelag: »att stifta lagar är inte tillräckligt, vi måste också garantera deras efterlevnad.» (Pantheon-Franc;;ais) Endast genom tålmodig uppfostran, inte genom straff- »lagen straffar, uppfostran övertalar••- kunde den nya människan, »medborgaren», skapas. Man skulle kunna formulera sansculotternas ideer så: undervisning är inte nog, det krävs också uppfostran. Uppfattningen kan förefalla oss självklar men den var det inte under 1700-talet. I en inskränkt mening har naturligtvis uppfostran förekommit i alla samhällen: det uppväxande släktet har alltid instruerats i de rätta tänkesätten av den äldre generationen. Men för det första var undervisning i det förindustriella samhället inte så hårt bunden till

XVII

rn bestämd period i individens livscykel, ungdomen. Den som l(jorde anspråk på att kallas lärd lät sig undervisas hela livet ut. l.llrare och elev spelade utbytbara roller: ena stunden var den äldre !lirare och den yngre elev, andra stunden var det tvärtom. Läraren var därför inte nödvändigtvis på samma gång uppfostrare. För det andra förefaller uppfostran ha varit så annorlunda att frågan är om vi kan använda denna beteckning på den instruktion av unga människor som var vanlig före mitten av 1700-talet. Förhållandet synes hänga samman med vad vi tidigare nämnt: i rll relativt stabilt samhälle är levnadsregler något som kan ritualiMcras. Det gäller att imitera, att lära sig färdiga nonner, en viss rtikett sorr. kunde inhämtas i de etikettböcker som var vanliga från 1500-talet och framåt. Bröt adepten mot någon regel följde kroppsbestraffning som en logisk sanktion: brott och straff stod i ett entydigt förhållande till varandra, något som också torde vara avhängigt av samhällsstrukturens stabilitet. Uppfostran kunde mekaniseras. Den så att säga mest kännbara aspekten av denna mekanisering var agan. Barnen misshandlades i en utsträckning som för en modern människa ter sig rent befängd om vi får tro handledningar i uppfostran, etikettböcker och memoarer. Risbastun var aldrig långt borta och utdömdes för den minsta förseelse. Eventuellt var förhållandet annorlunda bland bönder och arbetare. Därom vet vi emellertid inte mycket. När klasstrukturen i det västeuropeiska samhället under 1700-talet komplicerades, komplicerades naturligt nog också uppfostringsmönstret. Om rollerna ·var utsatta för förändring var det givetvis fåfängt göra att fixera dessa i bestämda levnadsregler. Det gick inte längre att mekaniskt pränta in vett i folk, vettet måste internaliseras till en moral. Att utveckla en sådan blev målet för de reformpedagoger som är verksamma under 1700-talet. Ty Rousseau var inte ensam, vid sidan av Emile publicerades under 1700-talet en rad arbeten som ville reformera pedagogiken, varav de mest kända skrevs av en annan schweizare, Pestalozzi. Gemensamt för dessa arbeten är att de förlägger de viktiga moraliska avgörandena till individen. Den traditionella imitationen av färdiga levnadsregler och etiska mallar avvisas. I stället söker man skapa en slags moralisk beredskap som hämtar sin styrka i en intellektuell förståelse: barnet skall lära sig handla på ett visst sätt, inte därför att andra gör så utan därför att det efter prövning kommer att finna att ett sådant handlande är mest förenligt med

XVIII

dess egna intressen. I jämförelse med den gamla begreppsexercisen framstod den nya pedagogiken som naturlig. Naturlig uppfostran är inget modeord, myntat av Rousseau, den hör snarast till tiden. I flera med Emile samtidiga arbeten kopplas uppfostran ihop med natur på ett sätt, liknande det som förekommer i Emile. Vad man avsåg med denna term var att uppfostran skulle anpassas efter barnets kognitiva utveckling sådan denna tolkades; pedagogerna lägger ifrån sig riset och tar till den psykologiska inlevelsen. Emile är inte bara en pedagogisk avhandling, den är först och främst en utvecklingspsykologisk studie, en av de första i sitt slag. Flertalet reformpedagoger utgick, med John Locke som högsta föredöme, från föreställningen att barnasinnet från början är en slags tom griffeltavla där omvärlden efterhand ritar sina figurer, erfarenheter som barnet förvandlade tilllärdomar för livet. Det är en uppfattning som delades av upplysningsfilosoferna vilka tänkte sig att människan genom omgivningens modifierande inverkan ständigt är utsatt för förändring. I denna tanke låg grunden till deras principiella optimism: människan är oändligt föränderlig. Man skulle emellertid också kunna uttrycka detta så: människan är oändligt formbar. Genom att omgivningen är möjlig att förändra är det ju också teoretiskt möjligt att forma en människa till vad som helst. Tanken har politis"a implikationer, vilka väl insågs av upplysningsmännen; Helvetius använder följdenligt uttrycket ,.forma människan» synonymt med uppfostra och ser i detta samband en politisk möjlighet. Samtidigt går det förstås att hävda att individen med en naturlig uppfostran i fritt val själv skapar sitt öde, om man nämligen bortser från att betingelserna till detta val bestämts av uppfostraren. I en sådan manipulerad frihet hamnar också Emile. »Det finns ingen kontroll så fullständig som den som bevarar intrycket av frihet», skriver Rousseau rakt på sak i Emile. Emiles alla krumsprång är ju iscensatta av läraren och när han tror sig som mest fri är han i stället som mest ofri. Läraren har förvandlat sig till en slags Pygmalion som med naturen som bundsförvant låter eleven klä på sig individens alla attribut från förnuft och omdöme till kärlek. Läraren är helt enkelt den nya tidens skapargud, ett intryck som förstärks av att läraren är den ende i Rousseaus' bok som förblir helt anonym. Vad denne gud skapar är en individ, i stånd till enskilt fattade beslut, fri från grupptryck och hänsyn till kollektiva

XIX

angelägenheter. Emile är ensam, den förste i raden av Europas alla rtJHamma barn. Bakgrunden till denna ensamhet är två sekel av klassmässiga mrskjutningar i Västeuropa. För att förstå innebörden i den naturliga uppfostran som propagerades måste vi betänka att barndomen betraktad som en särskild period i individens livscykel, utmärkt av Mpeciella från vuxenvärlden skilda egenskaper är en sen företeelse i Vl\steuropa. I det rent agrara samhället socialiserades barnen sucl'e~sivt genom att de från mycket tidig ålder fick ta ansvar över eldar av familjens gemensamma produktion, samla vedpinnar, vakta elden, se efter hönsen, valla getterna, osv i en stigande 1111svarsskala. Gränsen mellan barnavärld och vuxenvärld gick inte att peka ut. I stället tenderade barnen att betraktas som vuxna redan när de kunde samordna sina rörelser så att de kunde fullgöra sin del i produktionen. I städernas växande mellanskikt - bland tjänstemän, företagare utanför hantverket, läkare, advokater, fritt yrkesverksamma -var barnens situation en annan. De förväntades inte ta del i något gemensamt arbete eftersom sådant inte förekom - medelklassfamiljen var ingen produktionsenhet, endast enhet för reproduktion och konsumtion. Samtidigt måste de, dvs. pojkarna, förberedas för en kommande ansvarsfull post i samhället på vilken de förväntades kunna fatta självständiga beslut. I denna period av förberedelse, kännetecknad av på samma gång total oansvarighet inför det produktiva livet och lika total ansvarighet inför den egna utvecklingen, ligger det moderna barnbegreppets grundläggande karakteristika. Och denna period var noga avgränsad från vuxenvärldens mysterier; gränsen utgjordes av inträdet i arbetslivet som samtidigt markerade uttåget ur sommarhagen. För barndomen betraktades som en tid av lek och stoj, vilken emellertid i realiteten var en lek på de vuxnas villkor, en lek med en bestämd riktning och en icke-uttalad avsikt. Barnen var kungar i en värld vars grundläggande villkor satts av de vuxna och vars hela karaktär bestämdes av förberedelsen för det plötsliga inhoppet i vuxenvärlden. I den borgerlighet som växte fram var barnen barn fram till dess att uppfostran och studier tvärt tog slut, därefter förväntades de bli vuxna över en dag. Förväntningarna skruvades upp som inför en bröllopsnatt; i förväntningen låg möjligheten till ett totalt misslyckande eller en lika total framgång, en karriär. Ett resultat av denna utveckling var att uppfostran i samhällets

XX mellanskikt blev problematisk. Bland bönderna var uppfostran en del av det successiva ansvarstagandet och den successiva inlärningen i en given syssla, inom aristokratin en del av ett färdigt mönster, garanterat av en statisk samhällsordning. Inom mellanskikten skulle barnen däremot förberedas för kommande oklart bestämda ledarroller i en produktion, vars villkor de i realiteten inte delade. Den ideologiska förberedelsen, uppfostran i en vid mening, framstod då som en uppgift av vital betydelse. Till skillnad mot bland bönderna, inom aristokratin och delar av företagarskikten ärvdes ju inte produktionsmedlet inom medelklassen. För att familjens ställning och egendom skulle kunna garanteras krävdes i stället att sönerna för varje generation genom utbildning och uppfostran erövrade den position fadern intagit. Pojkarnas uppfostran blev därför föremål för omsorger på annat sätt än inom aristokratin där ansvaret för uppfostran ofta föll på en annan familj än barnets egen och i den agrara familjen där båda makarnas tid upptogs av det gemensamma arbetet med gårdens skötsel och omsorgen om barnen dels föll på barnen själva, dels på någon eventuell kvarboende farfar eller farmor. Den borgerliga familj som växte fram hade däremot ett annat mönster: mannen vistades ofta för sin yrkesverksamhet utanför familjen som i stället hölls samman av hustrun, vilken stod utanför produktionen och i huvudsak sysslade med barnens vård, en i historien dittills, med få undantag, unik situation. Denna familj hade, kan man säga, sitt centrum i uppfostran; först där integrerades könens skilda uppgifter till en enhet, ett mål: familjens fortbestånd. På mannens lott föll att planera sönernas utbildning, ideologiska fostran och yrkesverksamhet, på kvinnans· lott att skapa en psykologisk beredskap för denna yrkesverksamhet. Om allt detta handlar Emile. Boken tematiserar, kan man säga, aspekter ur den väldiga omvälvning som familjens förändrade struktur innebar. Rousseau ägnar stor möda åt att beskriva de nya könsroller som utvecklas i den borgerliga familjen. Rousseaus' könsrollsuppfattning har uppfattats som reaktionär, som ännu en variant på den gamla från Aristoteles stammande nedvärderingen av kvinnan. Det är fel. Rousseau beskriver inte kvinnans traditionella underordning, han beskriver en ny situation. Det är uppenbart att Rousseaus' kvinnosyn i praktiken innebar en nedvärdering av kvinnokönet. Viktigt är emellertid att på det teoretiska planet det psykiska samspelet betonas mer än över-underordningen så-

XXI

lian denna uppfattades i t.ex. 1600-talets litteratur, där kvinnan hrtraktades blott och bart som en »ofullgången man». Rousseau vill viKa att könen har skilda begåvningar, inte i första hand att kvinnan lir mindre begåvad än mannen. (Även om han lätt halkar in också pli denna tankegång.) (~rundläggande för Rousseaus uppfattning om könen, sådan llrnna kommer till uttryck i Emile, är att dessa ses som två skilda mrn samverkande poler. Man och kvinna bidrar, skriver han, var oc-h en efter sin förmåga till ett gemensamt syfte. Genomgående Kllllls i hans beskrivning kvinnans känslomässiga begåvning mot mannens intellektuella kapacitet. Mannen filosoferar, skriver han, ·hlhtre än hon över människohjärtat, men i människornas hjärtan IIIMrr hon bättre än de. Det tillhör kvinnorna att finna så att säga rxperimentmoralen; vår uppgift är däremot att sätta den på så sätt funna moralen i system. Kvinnan har esprit, mannen har geni; kvinnan iakttar, mannen drar slutsatser. Av denna samverkan uppstår den klaraste insikt och det fullkomligaste vetande ... » Det är den borgerliga familjen som kommer till uttryck i citat ~om dessa. Man och hustru deltar inte i samma arbetsprocess, de har skilda uppgifter. Mannen befinner sig ute i yrkeslivet där hans intellektuella förmåga sätts på prov, medan hustruns verksamhetsområde begränsas till uppgifter, direkt och indirekt avhängiga av hennes könsfunktion: föda barn, vårda dessa och hålla familjen Kamman genom att med sin psykologiska intuition och finess lösa upp känsloknutar, överbrygga motsättningar och samla alla i sitt milda sken. Det är för kvinnans del uppgifter som är svårpreciserade, men som alla kan sägas falla inom känslosfåren. Kvinnan Kkall framförallt vara en god mor och en ömsint maka. Det är därför, logiskt nog, till modern som Rousseau vänder sig i Emile: ,. Till dig riktar jag mina ord, du ömma och tänkande moder, som förstått att hålla dig borta från den stora allfarvägen och att bevara den uppväxande telningen för den omilda beröringen av motsatta strömningar i människornas tankar och åsikter.» Allfarvägen var förbehållen männen. Men det var inte allfarvägens problem som upptog Rousseau, det var hemmet vid dess sida. Det är ett programmatiskt intresse på så sätt att familjen för Rousseau framstod som den grund på vilken hela samhällets väl och ve byggde. På ett liknande sätt hade även filosoferna före Rousseau resonerat. Skillnaden är den att familjen för dem hade sitt centrum i fadern, patriarken. Familjen betydde arbetsdelning och ägande

XXII

plus en juridisk maktstruktur. För Rousseau var familjen ett hem och ett hemliv. Det är en stor skillnad som ytterst är avhängig av kvinnans nya roll som ömsint maka och mor. På kvinnan vilar till sist hela den moraliska världsordningen. På sitt ibland exalterade språk skriver Rousseau om mödrarna: »all depravation kommer som en följd av deras: all moralisk ordning upphör; naturen förkvävs i allas hjärtan; ... hemlivet försvinner; de naturliga banden stärks inte av vanan i samvaron; det kommer inte längre att finnas fäder och mödrar, barn och syskon; den ene känner knappt den andre och hur skulle de då kunna älska varandra?» Man får vid läsning av Rousseau ib~;md känslan av att världen skulle gå upp i rök om inte makan och modern fanns på plats. Moderns uppgifter blir så oändligt stora att de blir ogripbara och försvinner i ett töcken. Det är symptomatiskt att det är en man som är Emiles lärare; på honom faller den mer beskrivbara uppfostran. I detta perspektiv blir den äktenskapliga föreningen för Rousseau något utöver föreningen av egendom. Rousseau vänder sig mot det traditionella äktenskapet som endast tillgodosåg vad han kallar »ekonomi och ägodelar». För Rousseau dras könen till varandra för att komplettera varandras ensidigheter. Rousseau kallar denna dragningskraft kärlek. Det är kärleken som måste utgöra bandet mellan makarna, det är makarnas plikt att älska varandra. I denna förening, grundad på kärlek, får kvinnan en nyckelroll. Det är hon som b&r tolk för det äktenskapliga etos som Rousseau förkunnar. Det är, tänker sig Rousseau, framför allt på kärlekens område som kvinnans känslomässiga överlägsenhet över mannen visar sig; i Emile beskrivs Sophies kärlek som en naturkraft: »behovet att älska förtär henne.» Det är naturligtvis en beskrivning av kvinnan som inskränker hennes upplevelseområde och underordnar henne mannen. Men beskrivningen är uttryck för en realitet. I det gemensamma arbetets ställe behövs en faktor som integrerar familjen till en enhet och ger åt kvinnan ett värde som hon förlorat med sitt arbete. Samtiden fann detta i kärleken. Dessförinnan var kärlek mellan makarna varken ett krav eller ett ideal. Det är under 1700-talet som den äktenskapliga kärleken får sina första uttolkare i skönlitteraturen, i förkunnelsen och den lärda prosan. Framförallt är det i romanen som kärlekens skilda turer varieras. Romanen vände sig framförallt till kvinnan i medelklassen, vars talesman den kan sägas vara. Rousseau är med Emile och La nouvelle Heloise en av traditionens

XXIII

tidigaste representanter och hans beskrivning av kärleken blir länge mönsterbildande. Kärleksäktenskapet är en landvinning i mänsklighetens historia. Men Rousseau är helt medveten om detta kärleksäktenskaps reella villkor. Då kvinnan, skriver Rousseau i Emile, »är underkastad männens omdömen, måste hon också förtjäna deras aktning; framför allt måste hon äga sin makes. Hon måste inte endast laga Må, att han älskar hennes person, utan även hennes uppförande ... För kvinnan hade kärleken, som samtiden beskrev som själva inseglet på den nya frihet som utvecklades mellan könen, ingenting med frivillighet att skaffa. Den var ett krav för att överleva. Kvinnan var i realiteten utlämnad åt männens godtycke.

IV Rousseau hör naturligtvis till familjelivets stora ideologer i Västerlandet. Han beskriver äktenskapet som ett ideal. Men eftersom han är en tidig rapportör kan han även med oförvillad blick iaktta dess egentliga premisser och beskriva realiteter, inte bara drömmar. Rousseau låter oss blicka in i hemlivets, kärlekens och barndomens ~jälva tillkomstprocess. Han ser klart att barndomen är en funktion av det nya moderscentrerade hemlivet. »Om modern inte längre är moder, så är barnet inte heller barn», konstaterar han lakoniskt i F.mile. Hans uppgift blir sedan att söka beskriva denna barndom !om en period avskild från vuxenlivet. Åter och åter vänder han sig mot dem som i barnet endast ser människan »Utan att besinna vad hon är innan hon är människa ... »Mänskligheten har sin plats i tingens ordning och barndomen sin plats i det mänskliga livet.,. ·Man måste i mannen se en man, i barnet ett barn.» Han söker energiskt inringa barndomens innebörd. »Barnet !kall varken visa djurets eller den vuxna människans karaktär, det skall helt enkelt vara ett barn, det skall känna sin svaghet, men inte lida av den, det skall vara beroende, men inte i slavisk lydnad, det skall begära, men inte befalla.» Det är uppenbart att han är på väg att beskriva den motsättning mellan ansvar och oansvar, som vi tidigare angett som själva grundinnehållet i det borgerliga barndomsbegreppet. För Rousseau är emellertid detta ingen motsättning liksom han heller inte ser någon motsättning mellan ökad frihet och minskad makt: man måste, inskärper han, »ge barnet större verklig frihet och mindre makt." Sådana är istället den nya barndomens grundvillkor och det är dessa Rousseau söker urskilja

XXIV

tör att kunna åberopa sig på dem i sina råd till uppfostraren. En konsekvens av den kombination av frihet och maktlöshet som Rousseau förordar blir att barnet hålls isolerat från vuxenvärlden så länge som möjligt. »Håll främmande intryck på avstånd» uppmanar Rousseau och tänker sig därmed att barnet liksom skall »mogna» innan det är färdigt att ta de första törnarna med vuxenvärlden. I denna mognad ligger en av nycklarna till Rousseaus barnsyn. Barndomen är en period av mognad. Det är för oss en vedertagen och därför intetsägande bild, för Rousseaus tid var den fräsch och laddad med mening. Rousseau avsåg med mognad en moralisk utveckling som skedde i isolering. Emile är en drivhusblomma; Rousseau, som var en entusiastisk botanist, använder ofta en växtsymbolik när han skall framställa barnets sedliga utveckling. Att leda denna utveckling är det primära i lärarens kall. Läraren skall alltså i första hand vara en uppfostrare, inte en instruktör, hans uppgift är »mindre att lära än att leda». Ledningen skall ta sikte på att förbereda barnet för den roll det skall spela som människa, dvs. visa vilka regler en människa måste iaktta i samvaro med andra människor. »Det är blott en vetenskap, som skallläras barnen: den om människans plikter.» Därför lägger Rousseau så stor vikt vid att förklara begrepp som äganderätt och arbete. Men dessa begrepp skall inte utredas: ,.för min del vet jag ingenting enfaldigare än dessa barn, som man uppfostrat med resonemang.» De skall heller inte inskärpas. De skall fås att framstå som en del av »livet». »Att leva» skriver Rousseau om Emile »är det kall, jag vill uppfostra honom för.» Rousseau vill bygga upp en moraliskt sammanhängande världsbild, där straff logiskt följer på brott som enligt en naturlag. »Om nationens lagar kunde i likhet med naturens äga en fasthet, som ingen mänsklig styrka vore i stånd att rubba, skulle det sociala beroendet bli likt det naturliga.» Han vill, för att ta till ett uttryck vi tidigare använde, internalisera moralen. Därför konstruerar han tålmodigt långa och invecklade experiment som alla har till syfte att låta barnen inte »känna straffet som straff, utan endast som en naturlig följd av deras förseelse». Om Emile av slarv slår sönder en fönsterruta i sitt rum, sätter läraren inte in någon ny ruta förrän Emile upplevt konsekvensen av sitt företag, dvs. snuva. Slår han sönder den nya rutan, stängs han in i ett mörkt rum, där han får förbli tills han lovat att inte slå sönder några fler rutor. Allt detta

XXV

lllrsiggår från lärarens sida i en attityd av diplomatisk upphöjdhet. l•;alavern mellan läraren och Emile beskrivs som en slutgiltig förhandling, de ingår »ett fördrag» med varandra, vilket läraren lovar betrakta som en överenskommelse »lika helig och olöslig, som om elen bekräftats med ed». Samma obönhörliga logik följs sedan när clet gäller mer vitala företeelser som t.ex. egendomsbegreppet. På ~A "ätt får läraren Emile att in i märgen uppleva grundläggande l~el(repp i en samhällsordning utan att det konkreta samhället rgentligen tillåts komma in i den i princip slutna barnavärlden. l sista hand syftar förstås alla dessa experiment till att forma en jul(upplevelse, stark nog att stå emot yttre tryck. I samma riktning pekar den »naturliga» pedagogik Rousseau utformar och som skohm egentligen först idag insett värdet av. Rousseau polemiserar mot den exempelinlärning som var kärnan i samtidens metodik. 1\ v föredömet går menar Rousseau, inte att inhämta lärdom efter~mn eleven inte kunde införliva föredömet med sin egen erfarenhet. Endast genom att eleven aktivt söker kunskap blir -denna en ill8ikt, dvs. en erfarenhet eleven gjort till sin. Katederundervisning passiviserar endast eleven och detsamma gäller till syvende och sist all meddelad kunskap. För Rousseau framstår sådan kunskap enhart som tecken, symboler för en sak, men aldrig saken själv. »Det lir saken, saken själv, det kommer an på», inskärper Rousseau. Vi kan aldrig ersätta verkliga förhållanden med omtalade förhållanden, tecken. Eleven kommer aldrig att få tecknet att stämma med den verklighet det avbildar och han kommer heller aldrig att kunna ta sig ur själva undervisningssituationen. Han kommer att kunna rabbla en läxa men aldrig att få en sannare bild av omvärlden: •tecknet tar barnets hela uppmärksamhet i anspråk och kommer clct att glömma den därigenom framställda saken». All boklig lärdom förkastas i enlighet med denna uppfattning också eftersom en ~ådan lärdom endast föreställer världen, inte är den. »Ett barn som läser, tänker inte, det är helt och hållet upptaget med själva läsningen; det lär ingenting och uppfattar endast ord.» Emile föses följaktligen ut på allehanda expeditioner och rekognosceringsturer alla med syftet att ge honom en reell insikt, det kan gälla hembygdens geografiska formationer, jordytans form, kärlekens väsen. Kärnpunkten i denna pedagogik ligger i jaget och dess erfarenhet. Genom att utgå från sin egen upplevelse och själv söka systematisera denna skall barnet gradvis lära sig att bli herre över omständigheterna. Det är alltid barnet som bestämmer området

XXVI

för undervisning utifrån sitt speciella intresse, läraren tjänstgör till synes mest som servicepersonal. I ett råd direkt tillläraren skriver Rousseau: »Först och främst måste du betänka, att det sällan får vara din uppgift att föreslå honom, vad han skall läsa. Det är hans sak att uttrycka önskan därom, att söka och finna ämnet för undervisningen; din plikt består endast i att göra detta ämne fattbart för honom, att skickligt väcka denna önskan samt att ge honom medel att tillfredsställa den.• Sedd i ett större sammanhang blir sålunda såväl moralens internalisering som den naturliga pedagogiken led i den europeiska individualismens utveckling. Så här långt inskränker sig Rousseaus insats endast till att utgöra en, låt vara sofistikerad, spegel för historiens gång. Hemlivet, kärleken, kvinnans nya roll, barndomen, uppfostran, individualismen är alla, som vi framhållit, uttryck för framväxande realiteter i ett borgerligt samhälle. Uppfostringsromanen Emile är emellertid mer än blott och bart en uppslagsbok för borgerligheten. Den slutna barnavärld som där tecknas är samtidigt led i ett politiskt mönster. Detta är emellertid svårt att dechiffrera. Följande analys är högst preliminär. Liksom upplysningsfilosoferna skiljer Rousseau mellan människa och medborgare. Men han lägger i begreppen en annan mening och framförallt en anlijl.n värdering. För upplysningsfilosoferna var det viktigt att människan utvecklades till medborgare. För Rousseau blir en sådan uppfattning problematisk eftersom han, som vi sett, är ambivalent till det samhälle han ser växa fram. Marknadssamhällets medborgare är inte den individ som Rousseau vill vara med om att skapa. Det går heller inte att kompromissa i denna fråga. Man kan inte skapa både en människa och en medborgare: »Alltid i konflikt med sig själv, alltid vacklande mellan sina böjelser och sina plikter, blir hon varken människa eller medborgare. Hon blir en av vår tids dussinmänniskor, en fransman, en engelsman, en kälkborgare, en nolla.» Emile skall inte bli en sådan kälkborgare. Han skall heller inte bli någon medborgare. Han skall helt enkelt bli människa, dvs. vad Rousseau kallar »den naturliga människan». Han uppfostras därför utanför samhället. Emiles frihet framstår som en frihet från, inte till. Rousseau tycks, som vissa bedömare menar, hamna i en extrem individualism. En sådan inställning svär dock mot Rousseaus hela gärning.

XXVII

Politiken stod för honom alltid i centrum. Han såg människan i hög grad som en politisk varelse. Han skriver om sin utveckling i Bekännelser: ,.Jag kom att förstå att allting hade sin grund i politik och att, likgiltigt hur man ser på det, ingen människa någonsin kan hli annat än vad samhällsförhållandena gör henne.» Man har därmr velat se Emile som en parentes i Rousseaus produktion. Mot det talar emellertid att Rousseau själv tvärtom i Emile ser kronan på sitt verk, att han fullbordar sin uppfostringsroman samma år som Contrat Social, hans politiska huvudarbete och att han strängt vllnder sig mot dem som redan i hans samtid ville antyda inkonsekvenserna i hans tankevärld. Mycket talar för att han i själva verket uppfattat Emile och Contrat Social som tvillingarbeten. Vi måste här anknyta till resonemang vi förde i början av denna inledning. Den motsättning som man velat finna hos Rousseau försvinner om vi inser att samhället för Rousseau inte endast är vad rlet ser ut att vara utan också vad det kan bli. Det är i detta Rammanhang vi har att sätta in Rousseaus naturliga människa. Den naturliga människan är inte detsamma som människan i naturtilluåndet. Människan i naturtillståndet är inte stort mer än ett djur. Men människan skiljer sig från djuren i ett avseende: hon äger förmåga till utveckling, hon är en potentiell människa. Denna förmåga aktualiseras först tillsammans med andra människor i en gemenskap, som av ett »enfaldigt och fantasilöst djur• förmår skapa •en intelligent varelse, en människa ... (Contrat Social) Begreppet människa har för Rousseau en normativ innebörd. Häri skiljer han sig från 1700-talsmaterialister som La Mettrie, vilken i människan endast såg en mekanisk maskin. Människan har ett moraliskt mål. Detta är samhället. Samhället är inte enbart ett adderande av enskilda viljor som förenas för att skydda sina privata intressen, som liberala kontraktsteoretiker hävdar. I förordet till lustspeletNarcisse (1752) skriver Rousseau: .. Alla våra författare är överens om att anse som själva blomman av vårt århundrades politik de vetenskaper, konster, lyx, handel och andra band, vilka i det att de stärker samhällsbanden genom s.a.s. personligt intresse, ställer människorna i ett personligt beroende och ger dem ömsesidiga behov ... och låter alla samverka till allas bästa genom att tillgodose sitt eget ... Dessa ideer är utan tvekan sympatiska. Men undersöker vi dem omsorgsfullt och opartiskt kan vi finna en hel del nackdelar vilka modifierar det första intrycket. Ty är det inte slående att man på detta sätt gjort det omöjligt för människor att

XXVIII

leva tillsammans utan att ständigt vara på sin vakt, utan att ta varandras platser,lura, bedra och förgöra varandra! Från och med nu måste vi se till att inte synas för det vi är; ty, där två människor har gemensamma intressen har hundratusen motsatta och det enda sätt som finns att lösa detta är att bedra och ruinera dem allihop.» Sådant är för Rousseau inte det reella samhället, sådana är inte de reella medborgarna. Samhället kan enligt Rousseau aldrig vara enbart en empiriskt iakttagbar samling av bestämda intressen, impulser och skiftande tycken utan, som Ernst Cassirer särskilt betonat, den form som den gemensamma viljan som etisk manifestation tar sig. Samhället är inte ett medel, det är ett mål. Inför detta mål kan ingen människa förhålla sig passiv. Det är hennes plikt att med en kombination av förnuft och etisk insikt ständigt söka skapa denna gemenskap och motarbeta kaos. Samhället kan alltså inte sägas bli till vid en bestämd tidpunkt, dess tillblivelse är en process, en utveckling mot ett ideal som varje människa har förmåga att bära inom sig. Samhället är för Rousseau en etisk snarare än en politisk kategori. Därför kan uppfostringsromanen Emile handla om samhället även om samhället i sin politiska gestalt är helt frånvarande. Därför kan mitt i romanen sprängas in en lång religiös bekännelse: religionen är för Rousseau en moralisk angelägenhet, en angelägenhet av immanent, inte transcendent art. Det ständigt återkommande begreppet natur är också det ett moraliskt begrepp. Det är det tillstånd före exploatering, då det organiska livet inklusive människan kan förverkliga sitt inneboende mål. Onaturen är framförallt ofrihet. Onatur härrör i sista hand från den »offentliga makb vilken den starkare i samhällets ställe begagnar sig av »för att förtrycka den svagare.» För att förverkliga samhället måste människan söka bortse från alla hittillsvarande former av gemenskap. Hon måste för att nå friheten höja sig ur empirin och förena rationalism och moral. Staten som tidigare alltid varit ett instrument för äganderätt skall förvandlas till ett socialt behov, ett samhälle. I detta samhälle skall slutligen den naturlig~ människan förverkligas. För att skapa det samhället måste vi ta vår utgångspunkt i den enskilda människan. Därför uppfostras Emile utanför det existerande samhället. Ty detta är enligt Rousseau inget samhälle, endast ett konglomerat av motsatta viljor, tillfälligt förenade av en våldsmakt, en stat. Hur ser då »den naturliga människan» ut? Rousseau lämnar

XXIX

inget konkret svar på den frågan. Han beskriver henne emellertid i Emile som »en numerisk enhet, ett helt tal, som endast härför sig till sig självt eller till sin like». Mot denna ställs •kulturmänniskan» mm betecknas som •ett brutet tal, som hör ihop med nämnaren», Nom en människa berövad sin »absoluta existens» och tilldelad »en relativ•. Att bestämt säga vad Rousseau menar med dessa kryptiska yttranden låter sig svårligen göras. Mot bakgrund av de samhällsideer Nom här skisserats skulle en tolkning kunna se ut så här: Den naturliga människan är en välintegrerad individ. Hon låter sig inte uppgå i ett samhälle som i realiteten inte är ett samhälle. Endast o;nna dii många hundra gånger, innan amman omfattat det med en moders kärlek. Till och med i sådana glädjande fall följer emellertid något, som borde förbjuda varje förnuftig mor att låta en annan amma sitt 1 Förbundet mellan läkarna och kvinnorna har alltid förefallit mig som en av de löjligaste av Paris egendomligheter. Det är genom kvinnorna läkarna får sitt rykte, och det är genom läkarna kvinnorna få sin vilja fram. Det är lätt att härav se, vad för en sorts skicklighet en läkare i Paris behöver mr att bli ryktbar.

16

ROUSSEAU

barn, nämligen nödvändigheten för modern att dela på, ja rent av avhända sig sin rätt till barnet, att se sitt barn älska en annan lika mycket och mera än henne, att känna, att den tillgivenhet, barnet hyser för henne, är en nådegåva, under det att dess kärlek till fostermodern är en plikt, ty är jag inte skyldig att visa ett barns tacksamhet mot den, som gett mig en mors omsorg? Denna olägenhet försöker man avhjälpa genom att i barnen inplanta förakt för deras ammor, och detta sker genom att de behandlas som vanliga tjänarinnor. När ammans tjänster inte längre behövs, tar man barnet från henne eller avskedar henne, och genom att ta emot henne illa avhåller map henne från att besöka sin skyddsling. Efter några år ser han henne inte mera och känner henne inte längre. Men den mor, som tror sig gottgöra sin försummelse genom grymhet bedrar sig. I stället för att av en onaturlig fosterson göra en god son uppfostrar hon honom till otacksamhet och lär honom att en dag glömma den, som givit honom livet, liksom han nu glömmer den, som närt honom vid sin barm. Hur mycket skullejag inte vilja säga angående denna sak, om det inte var så nedslående att förgäves ivra för det goda och nyttiga. Dess inverkan sträcker sig mycket längre, än man tror, och den, som vill hänvisa varje människa till hennes närmaste plikter, borde börja med mödrarna. Otroliga förändringar skulle bli följden av det. All depravering är en följd av deras: all moralisk ordning upphör; naturen förkvävs i allas hjärtan; hemlivet fördystras; den rörande anblicken av en uppväxande familj erbjuder ingen lockelse för familjefäderna och inger inte aktning hos utomstående, och man visar mindre hänsyn för en moder, vars barn man inte ser. Familjelivet försvinner; de naturliga banden stärks inte av vanan i samvaron; det kommer inte längre att finnas fäder och mödrar, barn, syskon; den ene känner knappast den andre, och hur skulle de då kunna älska varandra? Var och en tänker endast på sig själv. Hemmet är en dyster ödemark, och man måste söka sina nöjen utomhus. Men om mödrarna ammar sina barn, förbättras sederna av sig själva. De naturliga känslorna kommer åter till sin rätt, och landet befolkas åter. I denna punkt och endast i den ligger räddningen. Det finns inget bättre motgift mot sedefördärvet än ett lyckligt hemliv. Barnens stoj och bråk, som man anser som ett obehag, blir till glädje; det gör föräldrarna mer nödvändiga, mer kära för

OM UPPFOSTRAN

17

varandra och knyter det äktenskapliga bandet mellan dem fastare. När en hjärtlig och livlig anda råder i familjen, blir omsorgen om hemmet moderns käraste sysselsättning och faderns största glädje. Sålunda kommer avhjälpaodet av detta enda missbruk att åstadkomma en genomgripande förbättring och snart återinsätta naturen i alla dess rättigheter. Om kvinnorna blott vill vara mödrar i ordets fulla bemärkelse kommer männen åter att bli värdiga makar och fader. Men ack, vilket fåfangt ordande! Inte ens övermättnaden på världsliga fröjder kan återföra de nu skildrade. Kvinnorna har upphört att vara mödrar, ska inte och vill inte vara det längre. Och även om de ville det skulle de knappast kunna det. Ty nu, när det motsatta bruket råder, skulle var och en få kämpa mot alla i sin omgivning, sammansvurna mot en förbindelse, som somliga av dem inte avgivit och andra inte vill följa. Det finns likväl också rättänkande unga mödrar, som vågar trot~a både det rådande modet och sitt eget köns protester och med beundransvärt mod fyller den ljuva plikt, naturen pålägger dem. Måtte deras antal öka till följd av den lycka, som belönar alla dem, ~om uppfyller denna plikt! Ty med stöd av slutsatser, grundade på de enklaste resonemang, och genom iakttagelser, som ännu aldrig visat sig falska, vågar jag lova dessa plikttrogna mödrar en pålitlig och varaktig tillgivenhet från deras mäns sida, en innerlig kärlek från deras barn, aktning och vördnad från andra människor, lyckliga förlossningar utan farliga följder, god hälsa och slutligen glädjen att en dag se sitt exempel följas av döttrarna samt att räknas ~om ett föredöme för andra. Om modern inte längre är moder, så är barnet inte heller barn. Plikterna dem emellan är ömsesidiga, och om de uppfylls dåligt av ena sidan, försummas de helt och hållet av den andra. Barnet ska älska modern, innan det vet, att det är dess plikt. Om blodets röst inte stärks genom vana och ömhetsbetygelser, tystnar den redan under de första åren, och hjärtat dör, skulle man kunna säga, innan det ännu börjat leva. På så vis har vi redan vid våra första steg i livet lämnat naturen. Vi lämnar den på en motsatt sätt, när modern, istället för att försumma sina plikter mot barnet, överdriver dem, när hon gör barnet till sin avgud, när hon så att säga skyddar och när dess svaghet för att hindra det att själv känna den, och när hon, i hopp

18

ROUSSEAU

om att kunna undandraga det naturens lagar, skyddar det för alla stötar utan att tänka på, att hon genom att för ögonblicket skydda det för obehag, i framtiden neddrar olyckor och farligheter över dess huvud, eller på att det är ett barbariskt försiktighetsmått att genom vuxna människors ansträngningar förlänga ett barns svaghetstillstånd. Det berättas, att Thetis doppade sin son i Styx' vatten för att göra honom osårbar. Denna allegori är både vacker och tydlig. De grymma mödrar, som jag talar om nu, handlar på annat sätt: de doppar ner sina barn i verklighetens flod och inviger dem därmed åt lidandet, öppnar deras porer för alla slags plågor, som de som vuxna inte kan undgå. 1 1 Härvid bör anmärkas, att en berömd läkare, vid namn Desessarts, året före Emiles publicerande på Th. Herissauts förlag i Paris utgivit en avhandling om späda barns vård, i vilken han med stort eftertryck och glänsande vältalighet påvisar farorna av bruket att linda barnen samt att iakttaga överdrivna försiktighetsmått i avsikt att skydda dem för att erfara den ringaste smärta och överhuvud taget påpekar alla de sorgliga följderna av ett förvekligande uppfostringssätt. Han stöder sig på ungefår samma iakttagelser, som Rousseau anför i sin Emile. Ännu tidigare hade Buffon uttalat alldeles samma åsikter som denne angående mödrarnas plikt att själva amma sina barn och angåt!hde de farliga följderna av att linda dem. Således hade dessa åsikter redan förut förfäktats, och de hade till och med tagit sig uttryck i ett framstående diktverk, nämligen i ett längre latinskt poem av Saint-Marthe, vilket utgavs 1698 under namnet •Paidotrophia•. Men Buffon säger själv: •Ja, det är sant, att vi sagt allt det där förut, men endast Rousseau har befallt det och förmått tilltvinga sig lydnad•. För övrigt tyckas alla de mest framstående andar vid den tid, när Rousseau skrev sin Emile, ha sysselsatt sig med alla de frågor, som rör de späda barnens uppfostran, och offrat sina bästa krafter på sådana spörsmål. Vetenskapsakademien i Haarlem hade för lösningen av dessa frågor utfäst ett pris, som tillföll M:r Ballezed från Geneve, vilkens arbete under titeln: •Avhandling om barnens fysiska uppfostran• utgavs i Paris samma år, som Emile utkom. Den fullständiga överensstämmelsen i åsikter och grundsatser väckte hos Rousseau misstanken, att det här blott var fråga om ett plagiat av hans eget arbete, och han drog sig inte för att oförbehållsamt uttala sig härom i sina •Confessions•. Huruvida denna misstanke var grundad, är svårt att avgöra, men hur stor likheten än må vara, låter den förklara sig därav, att även andra verk samtidigt förfäktade samma ideer. Anm. av Petitain.

OM UPPFOSTRAN

19

Betrakta naturen, och följ den väg den utstakar! Den övar barnen beständigt, härdar dem genom olika prövningar och lär dem tidigt, vad smärta och plågor är. Tandsprickningen medför feber, magplågor åstadkommer konvulsioner, svåra hostanfall hotar att kväva dem, mask vållar dem plågor, blodfullhet upphetsar blodet, olika syror jäser och förorsakar farliga utslag. Deras första tid är knappast något annat än sjukdom och faror; hälften av de barn, som föds, dör före sitt åttonde år. Men när dessa prövningar är genomgångna, får barnet krafter, och så fort det kan bruka sin livskraft, är dess tillvaro mera tryggad. Sådan är naturens regel. Varför motsätter ni er den? Ser ni inte, att när ni tror er förbättra naturen, förstör ni dess verk och hindrar verkan av dess arbete? Att i yttre måtto göra, vad naturen gör i inre, anser ni vara detsamma som att fördubbla faran, men det är i stället att skingra och förringa den. Erfarenheten visar, att det dör flera i veklighet uppfostrade barn än andra. Förutsatt att man inte överskrider barnets krafter, riskerar man mindre med att använda dessa än med att spara dem. Öva då barnen för de stötar, de en gång måste få erfara! Härda deras kroppar mot köld och värme, mot klimat och element, mot hunger och törst, mot möda och trötthet: doppa dem i Styx' vatten! Innan kroppen antagit några bestämda vanor, kan den utan fara vänjas vid vad som helst, men när den en gång tillägnat sig sådana, är all ändring förenad med risk. Ett barn kan uthärda förändringar, som en vuxen människa inte kan tåla. Barnets fibrer är mjuka och tänjbara och antar lätt den böjning, man vill; den vuxna människans är hårdare och ~telare, och endast med våld får man dem att ändra den riktning de en gång antagit. Man kan således härda ett barn utan att sätta dess liv eller hälsa på spel, och om det också skulle vara förenat med fara, får man ändå inte tveka. Ty då faror nu en gång är oskiljaktiga från det mänskliga livet, kan man inte göra klokare än att förlägga dem till den tid av livet, då de är minst skadliga. Ett barn blir oss dyrbarare, ju äldre det blir. Till dess värde i och för sig kommer värdet av de omsorger, det kostat, och ju längre det levt, desto djupare blir känslan av döden vid dess förlust. Tanken på framtiden bör därför vara den förhärskande vid omsorgen för dess livs bevarande, och det är mot ungdomens faror, man måste försöka väpna det, innan det ännu hunnit så långt. Ty om värdet av dess liv ökas, ända till den tid, då det förstår att använda detta liv

20

ROUSSEAU

till nytta för sig självt och andra, hur dåraktigt är det inte då att bespara det några farligheter i barndomen för att därigenom fördubbla dem vid den ålder, då förnuftet vaknat? Är det väl att handla efter läromästarens regler? Det är nu en gång människans lott att under alla skeden av livet vara underkastad lidande. Till och med omsorgen för livets bevarande är förbunden med smärta. Lycklig den, som i sin uppväxttid inte erfar andra än fysiska smärtor, som är så mycket mindre grymma och smärtsamma än psykiska, och som betydligt mera sällan än de senare förmår oss att frivilligt avstå från livet. Man dödar sig inte till följd av giktplågor; det är knappast andra smärtor än själskval, som framkallar förtvivlan. Vi beklagar barnens lott, men vi skulle hellre beklaga vår egen. Våra största lidanden bereder vi oss själva. Med gråt gör barnet sitt inträde i världen; under tårar förflyter dess barndom. Ibland vaggar och smeker man det för att lugna det, ibland hotar man det och slår det för att få det att tiga. Antingen göra vi det, som barnet vill, eller också fordrar vi, att barnet ska göra det, vi vill; antingen underkastar vi oss dess nycker, eller tvingar vi det att underkasta sig våra. Någon medelväg finns inte: antingen utdelar barnet befallningar, eller mottar det sådana. På så sätt är de första begrepp, deJ: får, begreppen om herravälde och underdånighet. Redan innan det kan tala, befaller det, innan det kan handla, lyder det; och ibland agar man det, innan det kan inse sitt fel, ja, innan det i själva verket är i stånd att begå ett sådant. Det är på detta sätt, man i dess lilla hjärta ingjuter lidelser, som man påbördar naturen skulden för, och sedan man formligen bemödat sig om att göra det elakt, beklagar man sig över att det är sådant. Således tillbringar ett barn sex eller sju år under kvinnornas ledning, ett offer för deras och sin egen nyckfullhet. Och sedan man bibringat det allehanda, d. v. s. sedan man betungat dess minne antingen med ord, som det inte kan förstå, eller med saker, som inte är det till minsta nytta, sedan man förkvävt naturen i det medelst lidelser, som man själv väckt och närt, överlämnar man denna produkt av en förvänd uppfostran till en lärare, som gör sig all möda att utveckla de konstgjorda anlag, som förefinns, och som lär den blivande människan allt utom att känna sig själv och att vara herre över sig själv, allt utom att leva och vara lycklig. Och slutligen, då detta barn, som på en gång är slav och tyrann, fullt av

OM UPPFOSTRAN

21

vetande och blottat på eftertanke, som är lika svagt till kroppen som till själen, kastas ut i världen och där visar sin förvändhet, sitt högmod och sina laster, uppväcker det ett allmänt beklagande utav människans elände och ondska. Men man bedrar sig: det är människan, sådan vi själva skapat henne, inte människan, sådan hon danats av naturen. Vill ni, att barnet ska bibehålla sin ursprungliga natur? Skydda och bevara då naturen alltifrån det ögonblick, då barnet kommer till världen! Ta hand om barnet från dess födelse, och överge det inte förrän det vuxit upp till människa! Annars kommer ni aldrig att lyckas. Liksom modern är den bästa amman, är fadern den bästa läraren. Men det krävs, att föräldrarna är fullkomligt eniga med varandra både i fråga om vad som bör göras, och hur detta ska göras, och om att barnet må gå ur den enas händer i den andras. Det är bättre för barnet att uppfostras av en förståndig om också inskränkt fader än av den skickligaste lärare i världen, ty nitet kan lättare ersätta skickligheten än skickligheten nitet. Men de tyngande göromålen, affärerna, plikterna! Ack ja, plikterna! 1 Fadersplikten är naturligtvis den oviktigaste av alla! Det förvånar oss inte alls, att en man, vars hustru ansett det under sin värdighet att amma frukten av deras förbindelse, själv anser det under sin värdighet att uppfostra den. Det finns ingen skönare tavla än den av en familj, men om ett enda drag fattas, är hela tavlan förstörd. Om hustrun har för litet hälsa för att vara amma, följer därav, att fadern har för mycket affärer för att vara uppfoNtrare. Barn, som avlägsnas från hemmet och skickas till pensionat, läroverk eller klosterskolor, fåster sig vid annat än hemmet eller rättare sagt medför dit vanan att inte vara fästade vid något. Sys1 När man läser hos Plutarchos, att censorn Cato, som med så stor ära styrde Rom, själv uppfostrade sin son från vaggan och så omsorgsfullt, att han lämnade allt för att vara närvarande, när amman, d. v. s. modern, tog upp honom och tvättade honom; när man läser i Suetonius, att Augustus, som behärskade och styrde världen, sedan han först erövrat den, själv lärde •ina sonsöner att skriva och att simma, undervisade dem i vetandets grunder och alltid hade dem omkring sig, kan man inte låta bli att skratta åt de goda människorna på den tiden, som kunde finna nöje i sådana lapprisaker. Men naturligtvis var de allt för inskränkta att kunna befatta sig med de viktiga angelägenheter, varmed vår tids stora män är upptagna.

22

ROUSSEAU

kon kommer knappast att känna varandra. Då de alla är samlade vid familjehögtider, kommer de kanske att vara mycket vänliga mot varandra, men deras inbördes förhållande blir främmande. När det inte råder något innerligt förhållande mellan föräldrarna och när familjelivet inte ger någon trevnad, söker man ersättning i dåliga nöjen. Man måste vara mycket enfaldig för att inte kunna förstå, hur allt detta följer av vart annat, som en länk i kedjan följer på den andra. Då en fader alstrar och underhåller barn, uppfyller han därmed endast en tredjedel av sin uppgift. Han är skyldig släktet människor, han är skyldig samhället samhällsmedlemmar, och han är skyldig staten medborgare. Den man, som kan betala denna tredubbla skuld och inte gör det, är straffbar, och han är det kanske i ännu högre grad, om han betalar den endast till hälften. Den, som inte kan uppfylla en faders plikter, har inte rätt att vara fader. Varken fattigdom eller övermått av arbete eller hänsyn till människor fritar honom från skyldigheten att uppföda och själv uppfostra sina barn. Tro mig, läsare! Jag säger till var och en, som har ett hjärta i bröstet, och som försummar så dyra plikter, att han under åratal ska få begråta denna förseelse och aldrig kommer att trösta sig. 1 Men vad gör då denne ri'e man, denne så strängt sysselsatte fader, som säger sig vara tvungen att överge sina barn? Jo, han betalar en annan för att uppfylla de åligganden, som är för mödosamma för honom själv. Falska själ! Tror du dig för pengar kunna köpa en annan fader åt din son? Bedra dig inte, det är inte ens en lärare, du på så sätt skaffar åt honom, det är en tjänare, och denne ska snart göra en annan dylik av honom. Man talar så mycket om de egenskaper, som fordras av en god uppfostrare. Den första, som jag ville fordra - och den innesluter i sig många andra- skulle vara, att han inte vore att få för guld. Det finns uppgifter så ädla, att man visar sig ovärdig dem genom att uppfylla dem för penningar, t. ex. krigarens och lärarens.- »Men vem ska då uppfostra mitt barn?»- Jag har redan sagt dig det: du själv.-» Menjag kan inte!»- Du kan inte! Skaffa dig då en vän. Det är den enda utväg, jag kan se. O, vilken hög uppgift att vara uppfostrare! I sanning, det ford1 Jämför

•Confessions•, bok 12, band l, s. 314.

OM UPPFOSTRAN

23

ras en fader eller en, som är mer än människa, för att bilda en människa. Och ett sådant kall anförtror ni lugnt åt den lejde tjänaren! Ju mera man tänker på det, desto flera svårigheter upptäcker man. En uppfostrare borde vara uppfostrad för sin lärjunge, tjänaren borde vara uppfostrad för sin herre, och alla de, som kornmer i beröring med honom, borde ha mottagit de intryck, som de ska meddela honom. Man borde kunna gå frän uppfostran till uppfostran ända frän begynnelsen. Ty hur ska den kunna uppfostra andra väl, som själv inte blivit väl uppfostrad? Är då ett så sällsynt exemplar att uppvisa bland dödliga? Jag vet inte. Och vem vet, till vilka höjder en människosjäl kan svinga sig upp, även i dessa tider av mänskligt förfall? Men lät oss anta, att ett sådant under påträffats. Det är genom att betrakta, vad han bör göra, vi se, hurdan han bör vara. Och vad jag kan tro mig se på förhand, är, att en fader, som rätt förstär värdet av en god uppfostrare, ska besluta sig för att avstå frän honom, ty det skulle kosta honom mera möda att anskaffa en sådan än att själv fylla hans plats. Och om fadern vill skaffa sig en vän, gör han bäst i att uppfostra sin son till att bli det. Ty i så fall besparar han sig besväret att söka honom annorstädes, och naturen har redan därvidlag gjort halva arbetet. Någon, om vilkenjag inte vet något annat än hans rang, har låtit föreslå mig att leda hans sons uppfostran. Utan tvivel gjorde han mig därmed en stor ära, men i stället för att beklaga mitt avslag bör han vara mig tacksam därför. Hade jag antagit hans anbud och misstagit mig om metoden, hade min lärjunges uppfostran blivit misslyckad. Och om jag hade lyckats, hade det blivit ännu värre, ty då skulle hans son ha avstått frän sin rang och inte mera velat vara furste. Jag är alltför genomträngd av storheten av en uppfostrares plikter och känner alltför väl min egen ovärdighet för att någonsin anta en sådan anställning, vem som än skulle erbjuda mig den. Och skulle den erbjudas mig av en vän, skulle själva vänskapen utgöra ännu ett skäl för mitt nekande. Jag tror, att efter läsningen av denna bok endast ett fåtal kornmer att vara frestade att ge mig ett dylikt anbud, och jag ber dem, som möjligen skulle vara det, att inte besvära sig i onödan. Det försök, jag en gäng gjort i detta kall, har lärt mig, att jag inte passar därför, och för övrigt skulle min

24

ROUSSEAU

levnadsställning göra mig olämplig därtill, även om jag ägde alla nödiga förutsättningar. Denna offentliga förklaring anser jag mig vara skyldig dem, som inte hyser nog aktning för mig för att anse mig bestämd och uppriktig i mina beslut. Oförmögen att fylla denna stora uppgift, vill jag åtminstone försöka en lättare. Följande många andras exempel, villjag inte ta hand om själva verket utan endast om pennan och i stället för att göra det, som bör göras, vill jag försöka säga det. Jag vet, att i sådana företag som detta brukar författaren, som inte har svårt att finna upp system, eftersom han inte behöver tillämpa dem praktiskt, ge en mängd vackra föreskrifter, som är omöjliga att följa, och att på grund av bristande detaljer och exempel blir till och med det verkligt goda och utförbara, han föreslår, utan nytta, eftersom han inte visat, hur det skall tillämpas. jag har därför gett mig en diktad lärjunge, och jag har i min föreställning utrustat mig meq den ålder, den hälsa, de kunskaper och de talanger, som fordras för att leda hans uppfostran, och vidare har jag tänkt mig leda den ända från hans födelse till den dag, då han uppnått mannaåldern och inte behöver främmande hjälp. Denna metod anser jag synnerligen lämplig för en författare, som fruktar att möjligen kunna förirra sig i drömmerier, ty så fort han avviker från det vanJiga uppfostringssättet, behöver han bara pröva sitt eget på sin lärjunge. Och då kommer han själv eller läsaren i hans ställe snart att märka, om han följer barnets framsteg och den naturliga gången i människosjälens utveckling eller ej. Detta är, vad jag försökt att göra vid alla mötande svårigheter. För att inte göra min bok onödigt vidlyftig har jag inskränkt mig till att förutsätta de grundsatser, vilkas sanning är tydlig för en och var. Vad angår sådana föreskrifter, som fordrar bevis, har jag tillämpat dem på min Emile eller på andra exempel och tydligt och detaljerat bevisat deras utförbarhet. Det är åtminstone den plan, jag bemödat mig om att följa, och i vilken grad detta lyckats mig, lämnar jag åt läsaren att bedöma. Skälet, varför jag till att börja med talar så lite om Emile, är, att mina första uppfostringsgrundsatser, hur mycket de än strider mot de sedvanliga, är av en klarhet, som gör det svårt för varje förnuftig människa att inte gilla dem. Men ju längre mitt verk fortskrider, desto mer skiljer sig min lärjunge, som ju uppfostras alldeles olika mot era, från ett vanligt barn, och han behöver då en särskild, för

OM UPPFOSTRAN

25

honom avsedd ledning. Så småningom kommer han också att allt oftare framträda på scenen, och slutligen förlorar jag honom inte ett ögonblick ur sikte, ända till dess han, vad han än själv må säga därom, inte längre behöver mig det minsta. Här talar jag inte om en god uppfostrares egenskaper,jag förutsätter dem, och jag förutsätter till och med, att jag blivit begåvad med dem alla. Vid genomläsaodet av detta arbete får man se, hur frikostigjag härvid varit mot mig själv. Jag vill endast i motsats mot den rådande åsikten anmärka, att en uppfostrare bör vara ung, till och med så ung, som det är möjligt för en förståndig man att vara. Om det vore möjligt, skulle jag vilja, att han ännu vore ett barn, så att han kunde vara sin lärjunges lekkamrat, vinna sig hans förtroende och delta i hans förströelser. Mellan barnaåldern och den mognare åldern råder för litet gemensamhet, för att en verkligt varaktig tillgivenhet ska uppstå mellan dessa åldersklasser. Barnen är väl ibland vänliga mot gamla, men de älska dem inte. 1 Man brukar anse för öns).tvärt, att uppfostraren förut lett någons uppfostran. Men det är för mycket begärt. En och samma människa kan leda endast en uppfostran, och om det för uppnåendet av ett lyckligt resultat av denna krävdes erfarenheter från en föregående, med vilken rätt skulle man då våga överta den första? Med större erfarenhet skulle man bättre förstå, vad som borde göras, men man skulle inte kunna göra det. Den, som en gång fyllt detta värv så fullt och helt, att han fått erfara alla dess mödor, åtar sig det inte en gång till, och har han misslyckats första gången, är det ett dåligt förebud för den andra. Det är naturligtvis en himmelsvid skillnad mellan att handleda en ung människa i fyra år eller i tjugofem år. Ni ger er unge son en lärare, då hans uppfostran redan är gjord, menjag vill, att han ska ha en sådan, innan han är född. Den lärare, ni väljer, kan byta lärjunge vart femte år, den, jag väljer, ska aldrig ha mer än en. Ni skiljer på läraren och uppfostraren, och ni tar återigen fel. Skiljer ni kanske på lärjungen och eleven? Det är blott en vetenskap, som ska läras barnen: den om människans plikter. Denna vetenskap är 1 Denna åsikt delades av Abbe Fleury, som fordrade, att läraren i sitt uppträdande skulle vara fin och belevad, skulle kunna uttrycka sig väl och ha ett tilltalande yttre. Anm. av Petitain.

26

ROUSSEAU

en och odelad, vad än Xenophon kan ha att säga om uppfostringssättet hos perserna. Förövrigt kallar jag den, som undervisar i detta ämne, snarare för uppfostrare än för lärare, ty hans uppgift är mindre att lära än att leda. Han bör inte ge föreskrifter, han bör lära sin lärjunge att själv finna sådana. Men om man måste välja en uppfostrare med så mycken omsorg, bör det också vara denne tillåtet att välja sin lärjunge, i synnerhet då det är fråga om att framställa ett mönster. Vid detta val kan varken barnets begåvning eller karaktär vara bestämmande, eftersom man inte känner sin lärjunge, förrän verket är avslutat, men ska välja honom, innan han kommit till världen. Om jag kunde välja, skulle jag ta ett barn utan utpräglade anlag för något, och så föreställer jag mig min diktade lärjunge. Endast vanliga människor behöver uppfostran, och deras uppfostran bör gäna som förebild för alla deras likars. De andra uppfostrar sig själva, vad man än gör däremot. Det land, där människorna vistas, är också av största betydelse för deras kultur. Endast i de tempererade zonerna kan de uppnå den högsta graden av utveckling. En människa planteras inte i ett land som ett träd för att alltid stanna där, och den, som ska förflytta sig från det ena ytterlighetslandet till det andra, har för att nå samma mål dubbelt så lång vä~ att tillryggalägga som den, som bor mitt emellan. Om också den, som bor i de tempererade länderna, efter vartannat reser genom den heta och den kalla zonens länder, har han det likväl bättre, ty fastän han är underkastad lika stor temperaturförändring som den, som reser från den ena polen till den andra, avlägsnar han sig ändå bara hälften så mycket från de förhållanden, han är van vid. En fransman kan leva lika väl i Lappland som i Guinea, men en neger kan inte likasåväl leva i Torneå eller en samojed i Benin. Det förefaller också, som om hjärnans organisation vore mindre utvecklad i ytterlighetslanden. Varken negrerna eller lapparna kan tävla med centraleuropeerna vad gäller begåvning. Oaktat jag hyser den uppriktiga önskan, att min lärjunge ska kunna leva var som helst på hela jorden, väljer jag honom från en av de båda tempererade zonerna och hellre från Frankrike än från något annat land. I norden behöver människorna mycket näring på en karg mark,

OM UPPFOSTRAN

27

i södern behöver de föga näring på en fruktbar mark. Därav följer en ny olikhet, i det de förra blir arbetssamma, de senare kontemplativa. En bild av denna skillnad, fastän på samma plats av jorden, visas i vårt moderna samhälle av olikheten mellan de fattiga och de rika. De förra bebor den karga jorden, de senare den fruktbara. Den fattige behöver knappast uppfostran; förhållandena tvingar honom till självuppfostran, och någon annan skulle inte vara honom till gagn. Men den uppfostran, förhållandena ger den rike, skulle däremot vara föga yänlig varken för honom själv eller för samhället. För övrigt bör en naturenlig uppfostran göra människan lämplig för alla levnadsvillkor. Emellertid är det mindre förnuftigt att uppfostra en fattig för att bli rik än en rik för att bli fattig, ty förhållandevis finns det fler, som råkat i fattigdom, än som arbetat sig upp till välstånd. Jag vill därför välja en rik lärjunge, och jag ska härmed ha skänkt mänskligheten en människa till, ty en fattig skulle i alla händelser och av sig själv blivit en människa. A v samma skäl skulle jag gärna se, att Emile vore av förnäm börd, ty därigenom skulle åtminstone en människa räddas från att falla offer för fördomen. J ag betraktar Emile som fader- och moderlös, även om han har föräldrar i livet. Genom att överta deras plikter inträder jag i deras rättigheter. Han är skyldig sina föräldrar vördnad, men endast mig lydnad. Det är mitt första eller rättare sagt mitt enda villkor. Visserligen måste jag tillägga ännu ett, men detta är endast en nödvändig följd av det förra, nämligen att man aldrig utan bådas vårt samtycke får skilja oss från varandra. Detta villkor är oundgängligt, och jag skulle till och med vilja, att lärjungen och uppfostraren kände sig så oskiljaktiga, att deras framtid betraktades som gemensam. Så snart tanken på en skilsmässa i framtiden föresvävar dem, så snart de förutser en tid, som ska göra dem till främlingar för varandra, är de det i själva verket redan. Var och en av dem uppgör sina särskilda planer, och med tankarna upptagna av den tid, då de inte mer är tillsammans, är de det redan nu endast motvilligt. Lärjungen betraktar läraren som sin barndoms plågoande, läraren betraktarlärjungen endast som en börda, som han av hela sitt hjärta önskar slippa. Båda längtar endast efter det ögonblick, då de blir befriade från varandra, och eftersom ingen verklig tillgivenhet råder mellan dem, visar läraren endast föga nit och

28

ROUSSEAU

vaksamhet och lärjungen otillräcklig flit. Men när de betraktar varandra såsom bestämda att tillbringa sitt liv tillsammans, ligger det i deras intresse att försöka vinna varandras tillgivenhet, och i och genom denna strävan blir de kära för varandra. Lärjungen blygs inte över att i barndomen följa den väns råd, som ska förbli hans vän, även sedan han blivit vuxen; uppfostraren ägnar sig med hela sin själ åt omsorger, vilkas frukter han en gång ska skörda, ty de dygder och förtjänster, han inplantar hos sin lärjunge, är ett kapital, som han samlar för sin ålders dagar. Denna på förhand uppgjorda överenskommelse förutsätter en lycklig förlossning och ett välskapt, friskt och kraftigt barn. En fader har inte rättigheter att välja och bör inte visa företräde för något av de barn, som Gud skänker honom. De är alla i lika hög grad hans barn, och han är skyldig dem alla samma kärlek och samma omsorger. Om de är lytta eller välskapade, svaga eller kraftiga, är likväl vart och ett av dem en skatt, för vilken han ska avlägga räkenskap inför Den, som givit honom den, och äktenskapet är ett kontrakt med naturen lika väl som ett makarna emellan. Men den, som åtar sig en skyldighet, som naturen inte ålagt honom, måste på förhand försäkra sig om möjlighet att uppfylla den; annars gör han sig ansvarig även för det, han inte kunnat göra. Den, som åtar sig en sjuklig och svag lärjunge, blir sjukskötare i stället för uppfostrare. Han förspiller en tid, som skulle använts för att göra ett liv mera värderikt med att vårda ett onyttigt liv, och han utsätter sig för risken att en dag få mottaga förebråelser av en förgråten moder för den sons död, vars liv han länge uppehållit med sina omsorger. Jag skulle inte vilja åta mig ett sjukligt och osunt barn, även om det kunde leva, ända tills det uppnått några och tjugu år. Jag skulle inte vilja ha en lärjunge, som aldrig kunde bli till gagn varken för sig själv eller andra, som alltid skulle tänka på att akta sin hälsa, och vilkens egen kropp skulle utöva ett hämmande inflytande på hans själsutveckling. Genom att slösa mina omsorger på en sådan lärjunge, skulle jag endast förorsaka samhället en dubbel förlust och undandra det två människor i stället för en. Jag har ingenting emot att en annan åtar sig en sådan sjukling, utan beundrar tvärtom denna persons barmhärtighet; men jag har inga förutsättningar för ett sådant värv: jag kan inte lära den att leva, som endast tänker på att förhindra sin död.

OM UPPFOSTRAN

29

Kroppen måste äga en viss styrka för att kunna lyda själen. En god tjänare måste vara stark. Omåttlighet eggar passionerna och försvagar så småningom också kroppen. Fasta och späkelser åstadkommer samma resultat, fastän av motsatta orsaker. Ju svagare kroppen är, desto mera befaller den; ju starkare den är, desto bättre lyder den. Alla sinnliga passioner bor i försvagade kroppar, som retas desto mer av dem, ju mindre de är i stånd att tillfredsställa dem. En svag kropp försvagar själen. Därav kommer läkekonstens herravälde, denna konst, som gör människorna mera skada än alla de sjukdomar, den botar. För min del vet jag inte från vilka sjukdomar läkarna botar oss, men jag vet, att de förskaffar oss flera svåra sådana, såsom feghet, klenmodighet, lättrogenhet och dödsfruktan. Jag vet, att om de botar våra kroppar, dödar de i stället vårt mod. Vad hjälper det oss, att de får lik att röra på sig? Det är människor, vi behöver, och sådana ser man inte komma ur deras händer. Läkekonsten är på modet hos oss, och det är helt naturligt, att så är. Den är en förströelse för de sysslolösa, som, eftersom de inte vet, vad de ska göra av sin tid, använder den till att bevara sitt liv. Om de. blivit födda till världen som odödliga, skulle de varit de olyckligaste av alla varelser. Ett liv, som de aldrig skulle behöva vara rädda att förlora, skulle inte varit av ringaste värde för dem. De behöver läkare, som gör dem den tjänsten att hålla dem i ständig dödsfruktan, och som varje dag bereder dem den enda glädje som de är mottagliga för, nämligen glädjen att ännu inte vara döda. Det är inte min avsikt att vidlyftigt utbreda mig över läkekonstens intighet. Jag har endast för avsikt att betrakta den från moralisk synpunkt. Jag kan ändå inte avhålla mig från den anmärkningen, att människorna vid begagnandet av den använder samma sofismer som vid sanningssökandet. De utgår alltid från förutsättningen, att läkekonsten ska bota den sjuke, liksom att sanningssökandet leder till att man finner sanningen. De inser inte, att man mot fördelen av ett botande genom läkaren måste lägga i vågskålen hundra misslyckanden, som medfört döden, samt mot nyttan av en upptäckt sanning skadan av alla de villförelser, som samtidigt smyger sig in. Vetenskap, som verkligen upplyser, och läkekonst, som verkligen botar, är utan tvivel nyttiga, men den vetenskap, som

30

ROUSSEAU

bedrar, och den läkekonst, som dödar, är skadliga. Låt oss lära oss att skilja på dem! Däri ligger konsten. Om vi förstod att avstå från forskandet, skulle vi aldrig bli lögnens offer; om vi ville avstå från att söka bot, som strider mot naturen, skulle vi inte bli offer för läkekonsten. Det vore klokt att underkasta sig en sådan avhållsamhet, och man skulle endast vinna därpå. Jag förnekar inte, att läkekonsten är nyttig för många människor, menjag påstår, att den är skadlig för människosläktet. Man kommer naturligtvis att nu som alltid invända, att felen är läkarens, men att läkekonsten i och för sig är ofelbar. Nåväl, må då konsten komma utan läkaren, ty så länge båda kommer tillsammans, har man hundra gånger mer att frukta av den senares misstag, än man kan hoppas av den förres hjälp. 1 Denna lögnaktiga konst, som mer är till för själens onda än för kroppens, hjälper varken för det ena eller för det andra. Den botar mindre våra sjukdomar än den ger oss skräck för dem; den avlägsnar inte döden, utan låter oss fastmer känna den på förhand; den förkortar livet i stället för att förlänga det, och även om den förlängde det, skulle det ändå vara till släktets nackdel, ty de försiktighetsmått, den ålägger oss, hindrar oss att delta i samhällslivet, och den skräck, den ger oss, hindrar oss att uppfylla våra plikter. Det är kännedomen om faran, som lär oss att frukta den; den, som tror sig vara osårbar, är inte rädd för något. Genom att väpna Achilles mot faran berövar skalden honom förtjänsten av hans tapperhet; i hans ställe skulle vilken som helst varit en Achilles. Vill ni finna människor med verkligt mod? Sök dem då där inga läkare finns, där man inte ständigt grubblar över farorna av sjukdomar, och där man knappast tänker på döden. Naturmänniskan lider ståndaktigt och dör lugnt. Det är läkarna med sina ordinationer, filosoferna med sina föreskrifter och prästerna med sina predikningar, som gör oss modlösa och kommer oss att glömma konsten att möta döden med lugn. 1 Bernardin de Saint-Pierre berättar, att Rousseau en dag sagt till honom: •Om jag skulle föranstalta en ny upplaga av mina arbeten, skullejag mildra mitt omdöme om läkarna. Det finns inget yrke, som kräver så grundliga studier som deras, och i alla länder måste de räknas till de mest bildade och lärde.• Anm. av Petitain.

OM UPPFOSTRAN

31

Antingen vill jag ha en lärjunge, som inte behöver alla dessa människor, eller också vill jag inte ha någon lärjunge alls. Jag tål inte, att andra förstör mitt verk; jag vill uppfostra honom ensam eller också inte alls ha med hans uppfostran att skaffa. Den vise Locke, som använt en del av sitt liv till att studera läkekonsten, tillrådde livligt att varken som skyddsmedel eller mot obetydligare åkommor ge barn läkemedel. Jag går ännu längre och förklarar, att liksomjag inte söker läkare för mig själv, kommer jag inte heller att söka läkare för min Emile, utom i den händelse att hans liv svävar i uppenbar fara, ty då kan läkaren i värsta fall inte göra mera än döda honom. J ag är fullt medveten om att läkaren inte kommer att försumma att dra fördel av detta dröjsmål. Om barnet dör, är det, därför att man skickat efter honom för sent, och lever barnet, är det han, som räddat det. Men det spelar ingen roll, om läkaren firar en triumf; huvudsaken är, att han inte tillkallas annat än i yttersta nödfall. Barnet måste, när det nu inte kan lära sig att bota sig självt, lära sig att vara sjukt. Det är en konst, som ersätter den förra, och som ofta lyckas mycket bättre. Det är den konst, naturen använder. Då ett djur är sjukt, lider- det tyst och förhåller sig lugnt. Hur många människor, som säkerligen inte behövt duka under för sin sjukdom, och som tiden ensam kunnat bota, har inte dödats av otåligheten, rädslan, oron och framför allt av läkemedlen! Men, invänder man, djuren, som lever mer i enlighet med naturen, är mindre utsatta för sjukdomar än vi. Nåväl, det är samma levnadssätt som jag villlära Emile, och säkerligen kommer han att ha samma fördel av det. Den enda gren av läkekonsten, som är nyttig, är hygienen, och den är mindre en vetenskap än en dygd. Måttlighet och arbete är människans bästa läkare; arbetet ökar hennes matlust, och måttligheten hindrar henne från att missbruka den. För att med säkerhet veta, vilket levnadssätt som är lämpligast för livet och hälsan, behöver man endast utforska levnadssättet hos de folk, som är friskast och starkast, och som lever längst. Om man inte genom dessa iakttagelser finner, att användandet av läkemedel ger människan en bättre hälsa och ett längre liv, om man inte finner läkekonsten nyttig, så är den redan till följd härav skadlig, eftersom den onödigtvis använder tid, människor och saker. Och det är inte nog med att den tid, som används för att bevara livet, är

32

ROUSSEAU

förlorad utan nytta och glädje, den är, då den använts endast till vår plåga, sämre än ingen. En människa, som lever i tio år utan läkare, lever mera för sig själv och för andra, än den, som i trettio år lever som offer för läkarna. J ag har gjort en hel del erfarenheter härvidlag och tror mig mer än mången berättigad att dra mina slutsatser därav. Detta är skälen till att jag endast vill ha en frisk lärjunge, och de principer, jag ämnar följa för att bibehålla honom sådan. Jag ska inte uppehålla mig med långa resonemang om nyttan av kroppsrörelse för både hälsa och sinne. Det finns ingen, som förnekar detta, och exempel på hög ålder finner man nästan endast bland de människor, som haft den mesta kroppsrörelsen och uthärdat de största ansträngningarna och det mesta arbetet. 1 Likaså litet ämnar jag omständligt redogöra för de omsorger, jag ämnar ägna åt denna sida av uppfostran. Man kommer att se, att den så oavvisligt tillhör mitt system, att man endast behöver förstå dettas rätta anda för att inte behöva vidare förklaringar däröver. Då livet börjar, börjar också behoven. Det nyfödda barnet behöver en amma. Om modern samtycker till att uppfylla sin plikt mot det, så är det desto bättre, men man måste då ge henne skriftliga förhållningsregler, ty denna fördel har också sin olägenhet, nämligen den, att uppfastaren håll~ något på avstånd från sin skyddsling. Men det är antagligt, att modern i barnets intresse och av aktningsfull hänsyn för den, åt vilken hon anförtror en så dyrbar skatt, kommer att rätta sig efter uppfostrarens anvisningar, och man kan vara viss om att hon bättre än någon annan utför, vad hon 1 Se här ett exempel, hämtat ur engelska tidskrifter, vilket jag inte kan underllta att anföra, då det erbjuder tillfaDe till reflexioner rörande mitt ämne: •En man vid namn Patrick Oneil, född 1647, gifte sig 1760 för sjunde gången. Från Karl II:s 17:de regeringsår tjänade han i hären till 1740, då han fick avsked. Han har varit med i alla Wilhelm I:s och hertig Malborough's falttåg. Han har aldrig druckit annat än svagdricka, har livnärt sig med grönsaker och inte förtärt kött annat än vid några festmåltider tillsammans med sin familj. Han har alltid stigit upp och lagt sig med solen, såvida inte hans plikter lagt hinder i vägen. Han är nu i sitt 130:e år, hör bra, mår bra och går utan käpp. Oaktat sin höga ålder är han inte sysslolös ett ögonblick, och alla söndagar går han till kyrkan, åtföljd av sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. •

OM UPPFOSTRAN

33

beslutat göra. Om det är nödvändigt att skaffa en främmande amma, måste man välja henne med omsorg. En av de rikes olyckor är, att de ständigt och överallt blir bedragna. Och kan man väl undra på att de inte förstår att bedöma människor? Själva rikedomen är deras fördärv, och genom en rättvis motsvarighet är de själva de första att märka bristfälligheten av det enda medel, de känner till. Allt blir illa utfört hos dem utom det, som de själva gör, och de gör nästan ingenting själva. År det fråga om att välja en amma, låter man ackuschören göra det. Och vad blir följden härav? Jo, att den blir den bästa, som betalt honom bäst. Jag ska därför inte vända mig till en ackuschör för att skaffa amma till Emile, utanjag ämnar välja henne själv. Kanske kanjag inte bre ut mig om det så lärt som en eskulap, men jag kommer säkert att vara mera samvetsgrann, och mitt nit kommer helt visst att bedra mindre än hans snikenhet. Detta val kräver inte så särdeles stor insikt i naturens mysterier; reglerna därför är välbekanta, menjag undrar, om man inte borde något mera fästa avseende vid mjölkens åldersperiod lika väl som vid dess beskaffenhet. Den mjölk, som bildar sig tidigast, är fullkomligt vassleartad och måste nästan vara av avförande verkan för att befria det nyfödda barnets inälvor från resterna av det tjocka •meconium•, som finns där. Så småningom får mjölken en fastare sammansättning och erbjuder barnet en bastantare föda, alltefter som det blir i stånd att bättre smälta den. Det är säkerligen inte för inte, som naturen i alla modersspenar förändrar mjölkens konsistens efter den diandes ålder. Man borde därför helst välja en nyss förlossad amma till ett nyfött barn. Detta har nog sina svårigheter, men så fort man gör avvikelser från naturens väg, stöter man på svårigheter, om man vill göra sin sak väl. Det bekvämaste är att göra den dåligt, och det är också den utväg, man oftast väljer. Amman ska vara frisk och sund till själen liksom till kroppen. Häftiga passioner liksom ett otyglat lynne inverkar på mjölken, och för övrigt vore det att göra sin sak endast till hälften, om man endast fäste avseende vid hennes fysik. Mjölken kan vara god och amman dålig, en god karaktär är lika nödvändig som ett gott lynne. Om man väljer en lastbar kvinna, tror jag inte att fosterbarnet insuper hennes laster, men jag tror, att det lider därav. Ty barnet behöver inte bara ammans mjölk, utan också hennes omsorger, och

34

ROUSSEAU

de kräver plikttrohet, tålamod, mildhet och renlighet. Om hon är omåttlig i mat eller dryck, blir hennes mjölk förstörd. Om hon är slarvig och häftig, hur går det då med det stackars barnet, som är överlämnat åt hennes godtycke och varken kan försvara eller beklaga sig? Onda människor är aldrig i stånd till något gott, vad det än vara må. Valet av amma är så mycket viktigare, som hennes fosterbarn inte bör ha någon annan uppfostrarinna än hon, liksom det inte bör ha någon annan uppfostrare än sin lärare. Detta var sed hos de gamle, som resonerade mindre, men ägde mera klokhet än vi. Var fosterbarnet en flicka, lämnade amman henne aldrig, och därför är i de gamles skådespel hjältinnans förtrogna alltid amman. Det är omöjligt, att ett barn, som går ur hand i hand, någonsin kan få en god uppfostran. Vid varje ombyte gör det inom sig jämförelser, som alltid tjänar till att förringa dess aktning för sina uppfostrare och följaktligen också dessas inflytande. Om barnet en gång ser, att det finns vuxna människor, som inte har mera förstånd än ett barn, är all aktning förlorad och uppfostran förstörd. Ett barn bör inte ha flera överordnade än sin fader och sin moder, och i brist på dessa, sin amma och sin lärare. En av dessa två är till och med för mycket, men denna delning är oundviklig, och allt, som kan göras för att avhjälpa olägenheten, ltr, att de båda personer av olika kön, som leder ett barns uppfostran, är överens om att inför detsamma vara såsom en person. Amman bör föra ett något bekvämare liv och förtära något kraftigare föda än annars, men hon får inte helt och hållet förändra levnadssätt, ty en hastig och genomgripande förändring, även om det är från det sämre till det bättre, är alltid farlig för hälsan. Och för övrigt finns det ju inget skäl till förändring, om hennes föregående levnadssätt tjänat till att bibehålla eller göra henne frisk och stark. Kvinnorna på landet äter mindre kött och mera grönsaker än kvinnorna i staden, och detta vegetariska levnadssätt tycks snarare vara nyttigt än skadligt för dem och deras barn. När de ska ge di åt stadsbarn, sätter man för dem stora skålar med soppa, i den övertygelsen att soppa och köttbuljong förbättrar mjölksaften och ökar mjölkmängden. Jag är inte alls av den åsikten, och jag stöder mig härvidlag på erfarenheten, som visar, att på så sätt uppfödda barn lider mera av magplågor och mask än andra.

OM UPPFOSTRAN

35

Det är inte att undra på, eftersom den animaliska substansen, då den övergår till förruttnelse, vimlar av maskar, vilket inte är fallet med den vegetariska. Analys av mjölken visar, att denna, fastän den beredes i djurets kropp, är av väsentligen vegetarisk substans.' Den surnar därför lätt, och i stället för att som animala ämnen visa spår av flyktigt alkali ger den, liksom växterna, ett huvudsakligen neutralt salt. Mjölken hos växtätande djurhonor är sötare och hälsosammare än hos köttätande. Bildad av ett med sig själv likartat ämne är den mindre utsatt för förruttnelse. Var och en vet, att i förhållande till mängden mjölmat ger mera blod än kött, och följaktligen ger den också mera mjölk. Jag tvivlar på att ett barn, som inte blivit avvant för fort, som inte vants av med annat än vegetabilisk föda, och vars amma inte ätit annat än vegetabilier, kan komma att lida av mask. Det är möjligt, att vegetarisk föda ger en mjölk, som surnar fortare, men jag anser ingalunda den sura mjölken som ett osunt näringsämne. Hela nationer, som inte har något annat, mår mycket väl därav, och hela denna vidlyftiga apparat med syrans absorbering förefaller mig som en ren dårskap. Det finns människor, som inte alls kan fördra mjölk, och för dem hjälper ingen absorbering. Andra tål den mycket väl utan absorbering. Man är rädd för ystad mjölk, men det är dumt, då man vet, att mJölken alltid ystar sig i magen. Det är därigenom, den blir ett nog starkt, näringsmedel för barnen och för djurens ungar. Om den inte ystade sig, skulle den hastigt rinna igenom och inte ge nog näring. 2 Det hjälper inte hur mycket man än må orodestillera mjölken, den som dricker mjölk, smälter ändå alltid ost. Magen är så väl inrättad för att ysta mjölken, att det, som bekant, är just med kalvmagar, man åstadkommer ystning. Jag anser därför, att man i stället för att ge ammorna annan kost 1 Kvinnorna äter bröd, grönsaker och mjölkmat; hyndor och katthonor söker gärna samma slags föda; till och med lejoninnorna betar gräs. Denna föda ger dem vegetabiliska safter till deras mjölk. Det återstår att undersöka mjölken hos de djurarter, som är hänvisade till enbart animalisk föda, i fall det finns sådana, vilketjag betvivlar. 2 Fastän de safter, som när oss, är flytande, ska de likväl vara utdragna ur fasta näringsmedel. En arbetande man, som levde endast på buljong, skulle snart dö; han skulle bättre kunna uppehålla sig på mjölk, emedan den ystar sig.

36

ROUSSEAU

bör göra deras vanliga kost rikligare och smakligare. Det är inte genom sina beståndsdelar, som den vegetariska kosten verkar upphetsande. Det är genom dess tillredning och kryddande, den blir ohälsosam. Ni måste därför ändra er matlagning. Begagna inte brynta och stekta rätter, låt aldrig varken smör, salt eller mjölk komma över elden, koka era grönsaker i vatten och krydda dem inte, förrän de, ännu mycket varma, sättas på bordet, och ni ska se, att vegetarisk diet i stället för att upphetsa amman kommer att ge henne riklig och närande di. 1 Hur skulle det vara möjligt, att köttätande vore nyttigast för amman, då vegetarisk diet är erkänd som den bästa för barnet? Det skulle ju ligga en skriande motsägelse däri. Det är i synnerhet under de första levnadsåren, som luften utövar ett så genomgripande inflytande på barnets konstitution. Så länge huden är tunn och mjuk, tränger luften in i alla porer, påverkar i hög grad de växande kropparna och lämnar intryck, som aldrig utplånas. Jag skulle därför inte tillråda, att man tog digiverskan från hennes lantliga hem för att spärra in henne tillsammans med barnet i ett kvavt rum i staden och för att där amma upp det. Då föredrar jag att låta barnet komma till ammans hem, där det får inandas den friska lantluften. Det bör då anta ammans levnadsställning och bo i hennes hem, dit dess uppfostrare även bör följa med. Läsaren får inte glömma, att uppfostraren inte är en avlönad yänare, utan en vän till barnets far. Men, invänder ni, om en sådan vän inte står att finna, om en vistelse på landet inte kan åstadkommas, om dessa era råd inte är utförbara, vad ska man då göra?- Jag har redan sagt er: gör, som ni vill!- För det behöver ni inte några råd. Människorna är inte skapade för att leva hopade i myrstackar, utan för att leva spridda på den jord, de ska odla. J u mer de skocka sig tillsammans, desto mera vansläktas de. Kroppens sjuklighet och själens lastbarhet är en följd av sammangyttring. Av alla djur är människan det, som minst passar att leva i flock. Om människor skockade sig tillsammans som får, skulle de snart förgås. Människans andedräkt är ett gift för hennes likar; det är en sanning både 1 De, som närmare villlära känna fördelarna och olägenheterna av det pytagoreiska levnadssättet, kunna hänvända sig till doktor Cocchis och hans motståndare Bianchis broschyrer om detta viktiga ämne.

OM UPPFOSTRAN

37

i bokstavlig och figurlig mening. Städerna är en avgrund, som uppslukar människosläktet. Efter några generationer dör hela släkten ut eller urarta; de måste förnyas, och det är alltid från landet, denna förnyelse kommer. Skicka därför era barn tilllandet för att så att säga förnya sig själva, för att på dess fria fält och gröna ängar återvinna den livskraft, man förlorar i städernas osunda luft. Havande kvinnor, som uppehålla sig på landet, brukar återvända till staden, när de vänta sin förlossning; men de borde göra alldeles tvärtom, i synnerhet de, som själva ämnar amma sina barn. De skulle inte ångra det, och på en för släktet naturligare vistelseort skulle de nöjen, som följer med ett troget uppfyllande av naturens plikter, snart ta ifrån dem smaken för sådana nöjen, som strider däremot. Omedelbart efter förlossningen tvättar man barnet i ljumt vatten, vanligen tillsatt med något vin. Denna tillsats anser jag inte alls nödvändig. Eftersom naturen inte själv frambringar någonting jäst, är det föga troligt, att användandet av en konstgjord vätska kan vara av vikt för dess skapelsers liv. Av liknande skäl är försiktighetsmåttet att använda ljumt vatten inte heller oundgängligt, och bland många folkslag badas de nyfödda barnen utan vidare i havet eller i floderna. Men hos oss, där barnen redan före födelsen är förvekligade genom föräldrarnas veklighet, och där de, när de kommer till världen, medför en fördärvad kroppskonstitution, kan man inte genast utsätta dem för den härdning, som krävs för att återställa denna. Det är endast så småningom, man kan återskänka dem deras ursprungliga livskraft. Ni får således börja med att följa det rådande bruket och först så småningom avvika därifrån. Bada barnen ofta; deras osnygghet är det bästa beviset för att det är av nöden. Genom att bara tvätta och torka av dem retar man huden. Minska, alltefter som barnen växer till och blir kraftigare, gradvis vattnets värme, till dess ni slutligen både vinter och sommar badar dem i kallt, ja, iskallt vatten. För att inte skada dem måste denna minskning ske långsamt och omärkligt, och det är rådligt att använda termometer för att mäta gradtalet. Har man en gång kommit in i vanan att bada, bör man inte avbryta den, utan bibehålla den livet igenom. Jag betraktar denna vana som särdeles fördelaktig inte endast från renlighetssynpunkt och för hälsotillståndet för ögonblicket, utan också som ett tjänligt

38

ROUSSEAU

försiktighetsmått för att göra fibrernas vävnad smidigare och i stånd att tåla temperaturförändringar. Därför skulle jag vilja tillråda, att man under uppväxten så småningom vande sig vid att än bada i så varmt vatten som möjligt och än i så kallt som möjligt. På så sätt skulle man, sedan man vant sig att tåla vattnets olika temperatur, vara nästan okänslig gentemot luftens temperaturväxlingar, eftersom vattnet, som är ett mycket tätare fluidum och berör oss på många flera punkter, måste utöva mycket större verkan på oss. Vidare må man inte tåla, att barnet, så fort det befriat sig ur sitt naturliga omhölje, förses med nya sådana, som besvärar det ännu mer. Bort med alla mössor, bandage och lindor! Använd endast lösa, vida linnekläder, som varken är så tunga, att de hindrar barnet att röra sina lemmar, eller så tjocka, att de hindrar det från att känna luftens inverkan!~ Lägg det i en rymlig, väl stoppad vagga, 2 där det kan röra sig, som det vill, utan att utsättas för stötar! Låt det, så fort som möjligt krypa omkring i rummet och sträcka på sina små lemmar, så kommer ni att få se dessa bli starkare dag från dag, och ni kommer att bli förvånad, om ni jämför det med ett barn av samma ålder, som ligger i linda. 3 Man måste vara beredd på envist motstånd mot detta från ammornas sida, ett väl hopsnört barn vållar dem mycket mindre besvär än ett, som ständigt måste övervakas. Dessutom märks bar1 I städerna kväver man barnen genom att hålla dem instängda och alltför varmt klädda. De, som fått i uppdrag att vårda dem, borde likväl veta, att den kalla luften inte är skadlig för dem utan tvärtom, samt att den varma luften försvagar dem, gör dem febersjuka, ja, rent av dödar dem. 2 Jag använder ordet •vagga• för att begagna mig av ett gängse uttryck, men vad själva saken angår, är jag fullt övertygad om att det är onödigt att vagga barnen, ja, att detta bruk till och med är skadligt. 3 • De gamla peruanerna la barnen i en rymlig linda med armarna fria, och när de befriade dem därur, lade de dem i ett hål i jorden, som var klätt med linne, och där barnen, alldeles fria från alla band, stacks ned till midjan. På så sätt hade de armarna fria, kunde röra huvudet, vrida på kroppen efter behag och falla omkull utan att skada sig. Då de kunde ta några steg, räckte mödrarna dem bröstet på litet avstånd för att locka dem att gå. De små negerbarnen intar ibland en ännu besvärligare ställning för att dia. De klänger sig med knäna och fötterna fast vid en av moderns höfter och håller sig där utan stöd av moderns arm. Med händerna griper de om bröstet och diar det utan att låta störa sig eller falla ned, fastän

OM UPPFOSTRAN

39

nets osnygghet mer, när det har öppna kläder, så att det behöver tvättas oftare. slutligen är i vissa land vanan i mänga människors ögon ett argument, som man utan vidare antar som helt giltigt. Resonera inte med ammorna! Ge dem befallningar, se till, att dessa efterföljs, och spara ingen möda för att underlätta vidtagandet av de åtgärder, som du föreskriver! Och varför skulle du inte själv delta i dem? Vid det vanliga uppfostringssättet, då man endast fåster avseende vid det fysiska, är allt annat utan betydelse, bara barnet lever och inte tynar av, men här, när uppfostran börjar, i och med att livet börjar, är barnet allt ifrån födelsen lärjunge, fast inte uppfostrarens utan naturens. Uppfostrarens uppgift bestär inte i annat än att flitigt studera denne barnets första läromästare och i att tillse, att ingenting får ingripa hämmande i dennes verksamhet. Han vakar över sin skyddsling, följer honom med sin uppmärksamhet, spanar med iver efter den första glimten av hans vaknande förstånd, liksom muselmanen vid mänskiftet spejar efter det ögonblick, då nymånen visar sig. Vi föds med förmåga att lära, men utan att veta eller känna något. Själen, fjättrad i ofullkomliga och halvfärdiga organ, är inte en gäng medveten om sin egen tillvaro. Det nyfödda barnets rörelser, dess skrik är rent mekaniska företeelser, oberoende av medvetande och vilja. Antar vi nu, att ett barn redan vid sin födelse hade samma storlek och styrka som en vuxen människa, att det så att säga trädde ut ur moderlivet i full rustning, liksom Pallas ur Jupiters huvud, så skulle detta fullvuxna barn vara en fåne, en automat, en orörlig och nästan okänslig varelse. Det skulle ingenting höra, ingenting se, inte känna igen någon. Det skulle inte en gäng ha förmåga att rikta sina ögon åt det häll, dit det borde se. Det skulle vara ur stånd att upptäcka något föremäl utom sig, ja, till och med att låta detta modern fortsätter med sitt arbete. Dessa barn börjar redan efter andra m~maden att gå eller rättare krypa omkring på händer och fötter. Denna övning sätter dem i stånd att längre fram springa nästan lika fort på alla fyra som på två ben.» (Fuffon, Hist. nat., del IV, s. 192). Till de anförda exemplen kunde Buffon ha tillagt, att i England det avskyvärda och barbariska bruket av lindor dagligen avta allt mer. Se också La Loubere: ·Resa i Siam•, Le Beau: •Resa i Kanada•, etc. Jag skulle kunna fylla tjugo sidor med exempel, om jag behövde bestyrka mitt påstående med fakta.

40

ROUSSEAU

verka på det sinnesorgan, vars förmedling krävdes. Det skulle inte kunna uppfatta fårgerna med sina ögon, inte ljuden med sina öron, inte beröringen av främmande kroppar, det skulle inte ens veta, att det hade någon kropp; känslan av händernas beröring skulle finnas i dess hjärna; alla dess förnimmelser skulle förena sig i en enda punkt; det skulle blott existera i ettsensorium commune; det skulle bara äga ett enda begrepp, begreppet om sitt eget jag, till vilket det skulle hänföra alla sina förnimmelser, och detta begrepp eller rättare sagt denna känsla skulle vara det enda, det hade mera än ett vanligt barn. Denna till kroppen fullt utvecklade människa skulle inte heller kunna ställa sig upprätt. Det skulle kosta henne lång tid att lära sig att hålla jämnvikten, kanske skulle hon inte en gång försöka det, och man skulle då få se denna stora, starka kropp liggande på samma plats som en sten eller krypande och släpande sig fram som en hundvalp. Hennes behov skulle på ett obehagligt sätt göra sig kännbara för henne, utan att hon förmådde rätt uppfatta dem eller fundera ut något sätt att tillfredsställa dem. Det finns inte någon omedelbar förbindelse metlan magens muskler och armarnas eller benens, som kunde förmå henne att, även om hon hade födoämnen inom räckhåll, ta ett steg eller räcka ltt en arm för att nå dem, och då hennes lemmar redan skulle vara fullt utvecklade, och då hon därför varken skulle känna oro eller vara i ständig rörelse som ett barn, kunde hon dö av hunger, innan hon hunnit röra sig för att skaffa sig näring. Hur litet man än iakttagit gången och vårt medvetandes gradvisa uppvaknande, kan man inte förneka, att detta primitiva tillstånd, denna okunnighet och slöhet är det naturliga för människan, innan hon lärt något av erfarenheten eller av sina likar. Man känner sålunda eller kan åtminstone lära känna den punkt, från vilken var och en måste utgå för att så småningom nå det vanliga måttet av själslig utveckling; men vem kan säga, var gränsen för denna utveckling går? Var och en gör större eller mindre framsteg allt efter sin begåvning, sin smak, sina behov, sina talanger, sin flit eller de tillfållen till utveckling, som erbjuds honom. Jag känner inte till någon filosof, djärv nog att säga: Se där den gräns, en människa kan nå, men inte överskrida. Ingen vet, hur långt en människa kan nå, ingen har mätt det avstånd, som kan finnas

OM UPPFOSTRAN

41

mellan den ena människan och den andra. Vilken själ är så låg, att den inte värmts av denna tanke och med stolthet frågat sig: Hur många har jag redan hunnit förbi? Hur många kan jag ännu nå? Varför ska en min like nå längre än jag? Jag upprepar, människans uppfostran börjar vid hennes födelse; redan innan hon kan tala eller förstå, har hon börjat lära av erfarenheten. Denna går före lärdomarna, och redan när barnet känner igen sin vårdarinna, har det lärt mycket. Man skulle förundra sig till och med över den mest obildade människas kunskaper, om man följde hennes framsteg från hennes födelse till den levnadsålder, hon innehar. Om man delade det mänskliga vetandet i två delar, av vilka den ena omfattade det vetande, som är gemensamt för alla människor, och den andra det, som endast de lärda tillägnar sig, så skulle det senare vara ytterst ringa i jämförelse med det förra. Men vi tänker så föga på detta allmänna förvärv, eftersom vi skaffar det, utan att tänka på det, till och med innan man kommit till den ålder, när förståndet vaknat, och eftersom vetandet inte märks annat än genom sin olikhet, och eftersom gemensamma värden, liksom i algebran, räknas för ingenting. Till och med djuren förvärvar mycket vetande. De har sinnen och måste lära sig att använda dem, de har behov och måste lära sig att tillfredsställa dem; de måste lära sig att äta, att gå, att stjäla. De fyrfotade djuren, som kan stå redan som nyfödda, kan därför inte gå. Man ser på deras första steg, hur osäkra de är. Kanariefåglar, som sluppit ut ur sina burar, kan inte flyga, eftersom de aldrig flugit. Allt måste läras in hos varelser med liv och känsel. Om växterna ägde rörelseförmåga, skulle det vara nödvändigt, att de också ägde sinnen och förvärvade kunskaper, annars skulle arterna snart dö ut. Barnens första intryck är helt och hållet känsloförnimmelser; de uppfattar endast behaget och smärtan. Eftersom de varken kan gå eller gripa om något, behöver de lång tid, innan de så småningom kan bilda sig de begrepp, som visar dem utomstående föremål i deras rätta gestalt. Men under det att dessa föremål vidgar sig och så att säga avlägsnar sig från deras ögon och för deras uppfattning antar utsträckning och form, börjar upprepandet av yttre förnimmelser att ställa dem under vanans herravälde. Man ser deras ögon ständigt vända sig mot ljuset, och om detta kommer från sidan, omedvetet rikta sig åt det hållet, och man måste därför lägga dem

42

ROUSSEAU

mot dagern, eftersom de annars lätt blir vindögda eller vänjer sig att skela. De bör också tidigt vä~as vid mörker, ty annars skriker de, så fort de befinner sig i mörkret. Om föda och sömn fördelas på alltför bestämda tider, känner barnet längtan efter dem, när den tiden är inne, och snart kommer denna längtan inte av behov utan av vana, eller rättare sagt, vanan alstrar snart ett nytt behov utom de naturliga, och det är något, som måste undvikas. Den enda vana, ett barn får skaffa, är den att inte ha några vanor. Därför bör man inte bära det mer på den ena armen än på den andra, inte vänja det vid att räcka fram eller använda den ena handen oftare än den andra, inte heller att äta, sova eller vakna på bestämda tider eller att inte kunna vara ensamt varken natt eller dag. Förbered det redan tidigt för att självständigt bruka sin frihet och sina kroppskrafter genom att låta dess kropp bibehålla sina naturliga vanor, genom att göra det i stånd att vara herre över sig själv och i allt följa sin egen vilja, så fort denna utvecklats! När barnet börjar urskilja föremålen, är det av vikt att noga välja de föremål, man visar det. Av naturen intresserar människan sig för allt nytt. Hon känner sig så svag, att hon fruktar allt, som hon inte känner till. Vanan att se nya föremål utan att känna sig obehagligt berörd, dödar denna fruktan. Barn, uppfostrade i snygga hem, där man inte tål att se spindlar, är rädda för sådana och kan bibehålla denna rädsla även som vuxna. Jag har aldrig bland bönder sett varken män, kvinnor eller barn vara rädda för spindlar. Varför ska då inte ett barns uppfostran börja, förrän det kan tala och förstå, när redan blotta valet av de föremål, man visar det, kan göra det skyggt eller modigt? Min önskan är, att man vänjer det att se nya föremål och fula, vedervärdiga och anskrämliga djur, naturligtvis endast småningom och först på avstånd, till dess det vant sig därvid, och slutligen, sedan det sett andra hantera dem, självt vågar göra detsamma. Om det under sin barndom utan fasa kunnat se ödlor, ormar och skaldjur, ska det, när det blir fullvuxet, utan förskräckelse kunna se vilket djur som helst. Den, som dagligen ser skräckinjagande föremål, känner inte någon fasa för dem. Alla barn är rädda för masker. Jag börjar därför med att visa Emile en mask med ett vänligt och vackert ansikte, och sedan låter jag någon i hans närvaro sätta masken för ansiktet. J ag börjar då att skratta, alla de närvarande skrattar, och barnet skrattar då liksom de andra. Småningom vänjer jag honom att se mindre vackra

OM UPPFOSTRAN

43

masker och till slut riktigt avskräckande. Om jag rätt använt mitt sätt att gå gradvis tillväga, ska Emile, långt ifrån att bli skrämd av den sista masken, skratta åt den liksom åt de övriga. Och sedan behöver jag inte frukta, att man kan skrämma honom med masker. Homeros berättar, att den lille Astyanax vid Hectorsavsked från Andromache blev skrämd av den vajande fjäderbusken på faderns hjälm, så att han inte kände igen denne, utan förskräckt gömde sitt huvud vid sin vårdarinnas bröst, vilket avlockade modern ett vemodigt leende. Vad ska man göra för att lugna ett barn vid ett sådant tillfälle? Jo, just det, som Hector gjorde, då han tog av hjälmen, ställde den på golvet och började smeka sin son. I ett lugnare ögonblick borde man inte ha nöjt sig härmed, utan man skulle tagit hjälmen, lekt med dess vajande fjädrar och försökt förmå barnet att ta i dem, och slutligen borde vårdarinnan ha tagit hjälmen och skrattande satt den på sitt huvud, om det överhuvud vore möjligt, att en kvinna hade vågat vidröra något, som tillhörde Hectors rustning. Vill jag vänja Emile vid knallen av skjutvapen, fyrar jag av en knallhatt i en pistol. Den blixtlika, hastigt slocknande lågan väcker hans förtjusning. Jag upprepar mitt experiment med löst krut, lägger på mera och mera av detta krut, och till slut laddar jag pistolen på vanligt sätt, men med allt starkare laddning. På detta sätt vänjer jag honom vid pistol-, böss- och kanonskott, ja, vid det starkaste dunder. J ag har gjort den iakttagelsen, att barn sällan är rädda för åska, åtminstone om blixtrarna inte är alltför skarpa och skrällarna inte rent av verka smärtsamt på hörselorganet. Annat är det, om de hört, att åskan kan skada eller rent av döda. I så fall måste man låta vanan lugna den fruktan, eftertanken väckt. Med en långsam och klokt iakttagen, gradvis gående ledning kan man göra både barn och fullvuxna oförfårade i alla öden. På det första stadiet i livet, då dess minne och inbillningskraft ännu inte vaknat, är barnet mottagligt endast för intryck, som verkar direkt på dess sinnen. Eftersom dessa sinnesintryck utgör det första materialet till dess kunskap, bör man försöka bibringa det dessa i följdriktig ordning för att därigenom föranleda dess minne att meddela dem åt dess förstånd i samma ordning. Men då barnet endast uppfattar sinnesintryck, behöver man i början endast tydligt visa det förbindelsen mellan dessa intryck och de före-

44

ROUSSEAU

mål, som förorsakar dem. Det vill röra vid allt, hantera allt. Hindra det inte från att tillfredsställa denna önskan, ty den är en god läromästare. Den lär barnet att känna främmande kroppars värme och köld, hårdhet och mjukhet, tyngd och lätthet, att bilda sig ett omdöme om deras storlek, form och övriga förnimbara egenskaper genom att se, känna 1 och lyssna på dem samt i synnerhet genom att sammanställa och jämföra synsinnets och andra sinnens iakttagelser. Det är endast genom rörelse, vi lära, att det finns föremål utom oss själva, och det är endast genom vår egen rörelse, vi får begrepp om utsträckning. Eftersom barnet saknar detta begrepp, sträcker det ut handen för att gripa både de föremål, som är alldeles bredvid, och de, som är på hundra stegs avstånd. Denna rörelse förefaller som ett tecken till härsklystnad, som en befallning till föremålet att närma sig eller till oss att hämta det, men detta är långt ifrån fallet. Barnet gör så, endast därför att det nu ser samma föremål på en armslängds avstånd, som det först såg i sin hjärna och sedan vid sina ögon, och därför att det inte kan föreställa sig något så avlägset, att det inte når dit. Bär det därför omkring från det ena stället till det andra och försök att få det att uppfatta platsförändringarna, så att det lär sig bedöma avstånden. När det lärt sig detta, måste man emellertid använda en annan metod och bära det, dit man själv behagar, och inte dit barnet behagar, ty då det inte längre missleds av sitt omdöme, låter det beveka sig till ansträngning av andra orsaker. Denna förändring hos barnet är så anmärkningsvärd, att den fordrar en vidlyftigare förklaring. Det obehag, behoven vållar, yttrar sig genom tecken, när andras hjälp krävs för att tillfredsställa dem. Det är orsaken till att barnen skriker. De gråter mycket, och det måste så vara. Barnen har endast känsloförnimmelser; när dessa är behagliga, njuter de tyst; är de smärtsamma, klagar de för att begära hjälp på det enda språk, som står dem till buds. När de är vakna, kan de knappast vara passiva; antingen sover de, eller är de upptagna av känsloförnimmelser. Alla nu brukliga språk har uppstått på konstlad väg. Man har länge försökt utforska huruvida det funnits ett naturligt språk, som 1 Luktsinnet är det, som senast utvecklas hos barnen. Ända tills de är två eller tre år, förefaller de att vara okänsliga för såväl angenäma som elaka lukter. Samma okänslighet har man lagt märke till hos åtskilliga djur.

OM UPPFOSTRAN

45

varit gemensamt för alla; och utan tvivel finns det ett sådant, nämligen barnens språk, innan de lär sig att tala. Detta språk är inte artikulerat, men det är accentuerat, klangfullt och lätt att förstå. Bruket av de språk, vi begagnar, har kommit oss att fullständigt glömma det. Men låt oss studera barnen noga, så kommer vi snart lära oss det av dem. Barnens vårdarinnor är mästare i detta språk, de förstår allt, som deras små skyddslingar säger, de svarar dem och håller långa samtal med frågor: och svar till dem. Och fastän de använder sig av ord, är sådana fullkomligt överflödiga, ty det är inte ordens betydelse, barnen förstår, utan den ton, i vilken de uttalas. Till ljudspråket ansluter sig åtbördsspråket, som inte är mindre uttrycksfullt. Dessa åtbörder uttrycks inte med barnens små svaga händer utan med dess ansikte. Det är förvånande, hur många olika uttryck dessa små halvutvecklade ansikten kan anta, och hur deras min med otrolig snabbhet kan förändra sig från det ena ögonblicket till det andra. Blixtsnabbt ser man glädje, längtan, förskräckelse avspegla sig där och åter försvinna, och för varje nytt uttryck tror man sig se ett nytt ansikte. Barnens ansiktsmuskler är otvivelaktigt mycket rörligare än våra, men i stället är deras ögon nästan uttryckslösa. Och det kan inte vara annorlunda i en ålder, när endast de kroppsliga behoven gör sig gällande, ty sinnesförnimmelsernas uttryck ligger i anletsdragen, själsrörelsernas i blicken. Människans första tillstånd är svaghetens och hjälplöshetens; hennes första ljud är klagan och jämmer. Barnet känner sina behov, men kan inte tillfredsställa dem och påkallar därför med sin klagan andras hjälp. Om det känner hunger eller törst, gråter det; lider det av köld eller värme, gråter det också; om det vill röra på sig och man låter det ligga stilla, 'eller om det vill sova och man väcker det, gråter det också. Ju mindre det är i stånd att hjälpa sig själv, desto oroligare är det. Det har endast ett enda uttryckssätt, eftersom det så att säga endast känner ett slags obehag, ty med dess ofullkomliga organ kan det inte särskilja de olika intryck, det mottar. Alla lidanden skänker det en enda förnimmelse, nämligen förnimmelsen av smärta. Av barnets gråt, som man anser så föga beaktansvärt, uppstår den första förbindelsen mellan människan och hennes omgivning, och därav smides den första länken i den långa kedja, som samhällsordningen är bildad av.

46

ROUSSEAU

När barnet gråter, är det missnöjt och känner något behov, som det inte kan tillfredsställa. Man undersöker det, försöker upptäcka detta behov, finner det och avhjälper det. Då man inte upptäcker det eller inte kan tillfredsställa det, fortsätter gråten, och när man vill slippa höra den, smeker man barnet för att få det att tiga eller vaggar det för att få det att sova. Om det fortsätter att gråta, blir man otålig och hotar det med straff, och häftiga vårdarinnor slår det till och med. Men det är farligt för barnet att börja livet med sådana erfarenheter. Jag glömmer aldrig, när jag såg en liten besvärlig skrikhals sålunda misshandlad av sin sköterska. Han tystnade ögonblickligen, och jag trodde, att han blivit skrämd, varför jag sade för mig själv: Det blir en feg själ, som man endast kan böja genom stränghet. Men jag bedrog mig; det stackars barnet var nära att kvävas av vrede, höll på att tappa andan och blev blågredelint i ansiktet. Ögonblicket därefter gav han upp genomträngande skrik, i vilka alla tecken på hans ålders sorg, vrede och förtvivlan gav sig till känna. J ag fruktade, att han skulle dö i detta vredesutbrott, och om jag förut tvivlat på att känslan av rättvisa och orättvisa var medfödd hos människan, skulle detta enda bevis varit nog för att övertyga mig om det. J ag är säker på, att om ett glödande kol av våda fallit på detta barns hand, skulle det iflte orsakat det så mycket smärta som detta ganska lätta slag, vilket tilldelats det i avsikt att straffa. Denna barnets benägenhet för ilska och vrede fordrar ytterst skonsam behandling. Boerhaave påstår, att barnsjukdomar oftast är konvulsiviska, därför att barnens nervsystem, som är mera utbrett än hos de fullvuxna, är mera ömtåligt och känsligt eftersom deras huvud proportionsvis är större. Man måste därför avlägsna alla tjänare, som retar och plågar dem, ty sådana är hundra gånger farligare för barnet än luftens och årstidernas inverkan. Då barnen endast möter motstånd av de omgivande föremålen och inte av de omgivande personernas nycker, blir de inte envisa och häftiga och kan också bättre hålla sig friska. Detta är en av orsakerna till att barn i de lägre klasserna, som från sin spädaste ålder uppfostrats i större frihet och oberoende, i allmänhet är mindre svaga och vekliga och mera kraftiga än sådana barn, som man anser sig uppfostra bättre genom att ständigt motsätta sig deras önskningar. Men man bör alltid komma ihåg, att det är stor skillnad på att lyda barnen och att inte motsätta sig deras vilja.

OM UPPFOSTRAN

47

Barnens första tårar är böner; om man inte tar sig till vara, blir de snart befallningar. De börjar med att be om hjälp och slutar med att låta sig beyänas. Sålunda uppstår av själva deras svaghet, som först alstrar en känslan av beroende, längre fram föreställningen om makt och herravälde. Eftersom denna föreställning likväl mindre framkallas av deras behov än av våra yänster, så börjar här moraliska verkningar att framträda, vilkas direkta orsaker inte ligger i naturen, och man inser, varför det redan i barnets första levnadsår är av vikt att söka utforska bevekelsegrunden till dess skrik och åtbörder. När barnet sträcker ut handen efter något utan att säga något, tror det sig, eftersom det är ur stånd att bedöma avstånd, kunna nå det önskade föremålet; men när det räcker ut handen och skriker, bedrar det sig inte i fråga om avståndet utan befaller föremålet att närma sig eller oss att bära föremålet till det. Är det förra fallet, ska man långsamt och med korta steg bära barnet till föremålet; är det senare däremot fallet, bör man inte en gång låtsas om, att man förstår det, och ju mer barnet skriker, desto mindre bör man fåsta avseende därvid. Det är av vikt, att barnet så tidigt som möjligt lär sig att varken qtdela befallningar åt människor, ty det är inte deras herre, eller åt saker, ty de förstår det inte. Det är därför bättre att bära barnet till den sak, det önskar, och som man villlåta det få, än att bära saken till barnet. Av detta handlingssätt drar det en för dess ålder lämplig slutsats, och det finns inte något annat sätt att föranleda det därtill. Abbe de Saint-Pierre 1 kallade människorna stora barn; omvänt kunde man kalla barnen små människor. Som sentenser äger dylika satser sin sanning, som praktiska grundsatser kräver de närmare undersökning. Men då Hobbes kallade den onda människa., ett kraftigt barn, innebar hans yttrande en absolut motsägelse. All ondska kommer av svaghet; barnet är elakt, bara därför att det är svagt; gör det starkt, och det kommer att bli gott. Den, som kunde allt, skulle inte göra något ont. Av alla den allsmäktiga gudomlighetens egenskaper är godheten den, utan vilken man allra minst kan fatta dess väsen. Alla de folk, som dyrkat två motsatta gudomsväsen, har alltid tänkt sig det onda underordnat det goda, och mot1 Abhe de Saint-Pierre, framstående tänkare, utopist och fredsvän (1658-1743). Hans mest berömda verk är Projet de paix perpetuelle. A.a.Ö.

48

ROUSSEAU

satsen skulle varit ett orimligt antagande. Jämför härom den längre fram anförda trosbekännelsen av savojardprästen! Endast förnuftet lär oss att känna det onda och det goda. Samvetet, som lär oss att hata det ena och älska det andra, kan inte utveckla sig utan förnuftet, fastän det är oberoende av det. Före förnuftig ålder gör vi det onda och det goda omedvetet. Det ligger inte någon moralisk känsla till grund för våra handlingar, fastän vi någon gång kan spåra en sådan i andras handlingar, som hänför sig till oss. Ett barn vill förändra allt, det ser, bryta och slå sönder allt, det kan få tag i. Det griper om en fågel, som det griper om en sten, och stryper den utan att veta, vad det gör. Varifrån kommer denna förstörelselusta? Filosofien skulle genast förklara den som en följd av våra medfödda fel, vårt högmod, vår härsklystnad, vår egenkärlek, vår elakhet. Och den skulle kanske tillägga, att känslan av svaghet förmår barnet att föröva våld för att övertyga sig självt om sin styrka. Men se då på gubben, som av livets kretslopp återförts till barnets svaghetstillstånd! Han nöjer sig inte med att själv vara stilla och fredlig, utan han önskar, att allt omkring honom ska vara det. Minsta förändring stör och oroar honom; han skulle helst vilja att ett oföränderligt lugn rådde överallt. Men hur skulle väl samma svaghet i förening med samma mänskliga fel och lidelser kunna frambringa så olika resultat i dessa olika åldrar, om inte grundorsaken vore olika? Och var ska man söka denna olikhet; om inte i de båda individernas fysiska tillstånd? Verksamhetsbegäret, som är gemensamt för båda, står hos den ene i utveckling och avtynar hos den andre; den ene går framåt, den andre tillbaka; den ene går livet tillmötes, den andre upplösningen. Det avtagande verksamhetsbegäret koncentrerar sig i hjärtat hos den gamle, men hos barnet är det överflödande och går utåt. Det har nog liv i sig för att, så att säga, meddela något av liv till allt, som omger det. Det är likgiltigt, om det frambringar eller förstör; det vill blott förändra sakernas tillstånd, och all förändring är för barnet verksamhet. Dess förstörelselusta är inte en följd av ondska, men då all frambringande verksamhet är långsam och den förstörande snabb, tilltalar den senare mera barnets sinne. Då naturens upphovsman ingivit barnen detta verksamhetsbegär, har han på samma gång sörjt för att oskadliggöra det genom att ge dem ringa kraft att tillfredsställa det. Men så snart barnen i de personer, som omger dem, ser verktyg, som de efter behag kan

OM UPPFOSTRAN

49

begagna sig av, använder de dem för tillfredsställandet av denna drift och låter den tjänstvilliga omgivningen ersätta deras egen svaghet. Så blir de besvärliga, tyranniska, härsklystna, elaka och svårhanterliga, en utveckling, som inte är en följd av en medfödd härsklysten natur, utan som tvärtom ger dem en sådan, ty det behövs inte lång erfarenhet för att komma underfund med hur angenämt det är att verka genom andra och att inte behöva mer än röra sin tunga för att sätta universum i rörelse. Tillväxten medför ökade krafter, barnet blir mindre oroligt, mindre rörligt och sluter sig mera inom sig självt. Dess kropp och själ kommer mera i jämvikt, och naturen fordrar inte mera rörelse av det än den, som behövs för bibehållaodet av livet,. Men lusten att befalla minskas inte i samma mån som det behov, som alstrat den. Makten uppväcker och smeker egenkärleken, och vanan stärker den. Så följer smaken på behovet, och så slår fördomarna sina första rötter. När vi nu känner principen, ser vi tydligt den punkt, där man lämnar naturens väg. Låt oss nu se, hur vi ska göra för att hålla oss kvar på den! Långt ifrån att ha krafter i överflöd, har barnen inte en gång nog för de krav, naturen ställer på dem. Man måste således lämna dem i ostörd besittning av de krafter som naturen förlänat dem, och som de inte kan missbruka. Det är den första regeln. Man måste i allt, som rör deras fysiska behov, hjälpa dem och ersätta, det som fattas dem av insikt och kraft. Det är den andra regeln. Man måste inskränka sig till att hjälpa dem i det, som medför verklig nytta, utan att fasta avseende vid deras nycker eller deras oförnuftiga önskningar, ty 'om man inte själv uppväcker deras nyckfullhet, komma de inte att plågas av den, eftersom den inte är dem given av naturen. Det är den tredje regeln. Man måste sorgfalligt studera deras språk och åtbörder, så att man i den ålder, när de inte är i stånd att förställa sig, i deras begär kan urskilja, vad naturen inger dem, och vad som härleder sig från deras yttre omgivning. Det är den fjärde regeln. Andan i dessa regler är att ge barnet större verklig frihet och mindre makt, att låta dem göra mer själva och fordra mindre av andra. Då man redan tidigt vänjer dem att rätta sina önskningar efter sina krafter, kommer de att mindre känna saknaden efter det,

50

ROUSSEAU

som det inte står i deras makt att nå. Däri ligger ett nytt och mycket viktigt skäl till att lämna barnens kroppar och lemmar alldeles fria med det enda försiktighetsmåttet, att man hindrar dem från att falla och inte ger dem något, som de kan skada sig med. Säkerligen kommer det barn, som har kropp och lemmar fria att gråta mindre än det, som är insnört i en linda. Den, som bara känner fysiska smärtor, gråter också endast, när han lider av någon sådan. Och det är en stor fördel, ty då vet man bestämt, när han behöver hjälp, och man bör inte dröja en sekund med att ge honom den. Men kan man inte avhjälpa barnets plågor, bör man inte försöka lugna det med att smeka och jollra med det. Inga smekningar botar dess magplågor, men det lägger på minnet, vad det har att göra för att bli smekt och omhuldat, och kan det blott en gång få oss att sysselsätta oss med sig efter dess eget behov, har det blivit vår herre, och då är allt förlorat. Mindre hindrade i sina rörelser, kommer barnen att skrika mindre; mindre besvärad av deras skrik, kommer man att besvära sig mindre nted att lugna dem; mindre ofta smekta eller hotade med straff, kommer de att bli mindre retliga och envisa och bättre bevara sin ursprungliga natur. Det är mindre genom att låta barnen skrika än genom att anstränga oss att lugna dem, som vi gör, att de får bråck, och mina erfarenheter visar att just de barn, som är mest försummade, är minst utsatta för denna åkomma. Det är långt ifrån attjag därför vill, att man ska försumma dem; tvärtom vill jag, att man förekommer dem och inte först genom deras skrik underrättas om deras behov. Menjag villlika litet, att de omsorger, man skänker dem, ska vara illa anbragta. Varför skulle de avhålla sig från att gråta, när de ser, vilka fördelar de kan skaffa sig med sina tårar? När de lärt sig förstå, vilket pris man sätter på deras tystnad, aktar de sig för att slösa med den. slutligen håller de den så dyr, att man inte kan betala den, och då kan de överanstränga sig, bli utmattade, ja, till och med ta skada till hälsan av sina långvariga, onödiga gråtparoxysmer. För övrigt är långvariga gråtattacker hos barn, som inte är lindade och som det inte fattas något, endast en ovana och en följd av envishet. De är inte naturens verk utan vårdarinnans, vilken, ur stånd att bära det obehag, de förorsaka för stunden, ökar obehagets längd, i det hon inte tänker på att hon genom att bringa barnet

OM UPPFOSTRAN

51

till tystnad den dag, som är, eggar det att gråta dubbelt så mycket dagen efter. Enda sättet att bota denna ovana är att inte alls fästa avseende vid det. Ingen, inte ens barnen, tycker om onödigt besvär. De är egensinniga i sina försök, men om man visar ännu mera ståndaktighet än de, tröttnar de på dessa försök och börja inte på nytt med dem. Det är på så sätt, man besparar dem tårar och vänjer dem att inte gråta utom i de fall, när känslan av smärta tvingar dem till det. När deras gråt inte har någon annan orsak än en nyck eller envishet, är det ~änligt, att man för att lugna och förströ dem visar dem något roande eller ovanligt föremål, så att de glömmer, att de tänkte gråta. De flesta barnavårdarinnor är mycket skickliga i denna konst, som, väl utförd, är mycket nyttig, men det är viktigt, att barnet inte märker, att man försöker förströ det, och att det har roligt utan att tro, att man tänker på det, och häri är nästan alla vårdarinnor mycket oskickliga. Man avvänjer barnen alldeles för tidigt. Tiden för avvänjaodet tillkännages av tandsprickningen, som i allmänhet är ganska smärtsam. Instinktmässigt tar barnet under denna tid allt, som det kommer över, i munnen för att tugga på det. Man försöker underlätta tandsprickningen genom att ge dem en leksak av något hårt ämne, såsom elfenben, horn o. d. Men jag tror, att det är fel. Ty i stället för att mjuka upp tandköttet gör dessa hårda föremål det ansvält och hårt och ökar därigenom smärtorna vid själva tandsprickningen. Låt oss ta instinkten till rättesnöre! Man ser aldrig hundvalpar använda sina nyss framkomna tänder till att tugga stenar, järn eller ben; de tuggar i stället på trä, läder, trasor, kort sagt, på mjukare ämnen, som tanden gör märken i. Man kan inte längre vara enkel i något, inte en gång i det, som tillhör ett barns omgivning. Skallror av silver, guld, korall och kristall, leksaker till alla pris och av alla slag - vilken onyttig och skadlig grannlåt! Bort med sådant! Små trädgrenar med blad och frukter, ett vallmofröhus, i vilket man hör fröna skramla, en lakrisstång, som det kan suga och tugga på, roar barnet lika mycket som dessa grannlåter och medför inte den olägenheten, att barnet redan från födelsen vänjs vid lyx och överflöd. Det är erkänt, att välling inte alls är någon hälsosam föda. Kokt mjölk och rått mjöl belastar magen och är inte ~änligt för den. I välling är mjölet mer rått än i bröd och har dessutom inte jäst, och

52

ROUSSEAU

jag anser därför att brödsoppa och risgrynsgröt är lämpligare. Om man nödvändigtvis ska koka välling, är det bra att på förhand rosta mjölet. I mitt hemland kokar man av sådant rostat mjöl en soppa, som är både god och hälsosam. Köttsoppor är inte heller särskilt lämplig föda för barn, och man bör ge dem sådana så litet som möjligt. Det är nödvändigt, att barnen genast vänjer sig vid att tugga; det är bästa medlet att underlätta tandsprickningen. Jag ville låta dem börja med att tugga torkad frukt och skorpor. Till leksaker skulle de få små bitar av skorpor eller brödstänger, liknande dem, som i Piemont kallas grissini; genom att tugga på dem skulle de alltid svälja något därav; deras tänder skulle komma fram, och de skulle vara avvanda innan man visste av det. Bönderna har oftast präktiga magar, och de avvänjs inte på konstigare sätt än så. Barnen hör det talade språket från födelsen. Man talar med dem, innan de kan förstå, vad man säger, ja, till och med innan de kan återge de ljud, som de hör. Deras ännu liksom förlamade talorgan behöver lång tid för att kunna härma de ljud, man låter dem höra, och det är inte en gång säkert, att deras öra i början uppfattar dessa ljud så tydligt som vårt. Jag ogillar ingalunda, att vårdarinnan försöker att roa barnet med sånger eller med muntra och omväxlande toner, menjag ogillar, att hon beständigt förvirrar det genom massor av onödiga ord, varav det inte förstår annat än den ton, hon förenar med dem. J ag skulle vilja, att de första artikulerade ljud, man låter ett barn höra, vore korrekta, lättfattliga och tydliga samt ofta upprepades, och att de ord, de uttryckte, bara syftade på synliga föremål, som man genast kunde visa barnet. Den olyckliga benägenhet, vi har, att använda ord, som vi inte förstår, börjar, tidigare än vi tro. Lärjungen hör i skolan lärarens ordsvall, liksom han i vaggan hörde vårdarinnans. Jag håller före, att man uppfostrat honom klokt, om man lärt honom att inte begripa något därav. Reflexioner alstras i massa, om man sysselsätter sig med. bildningen av barnens språk och deras första ord. Vad man än må göra, är det dock alltid på samma sätt, de lär sig att tala, och alla filosofiska spekulationer är här av ringa nytta. Från början har de så att säga sin egen grammatik, vars syntax har mer generella regler än vår, och om man la märke till det, skulle man förvåna sig över hur noga de följer vissa analogier, som

OM UPPFOSTRAN

53

visserligen är felaktiga men ändå mycket regelbundna, och som bara verkar stötande genom sin hårdhet eller därigenom, att de strider mot språkbruket. Jag har nyligen hört ett stackars barn få bannor av sin fader, därför att det sagt till honom: »mon pere, irai-je-t-y',. Här ser man, att barnet bättre följt analogien än våra grammatici, ty då man sagt barnet vas-y, varför skulle det då inte säga irai-je-t-y! Lägg också märke till, hur skickligt det undvikit den hiatus, som uppstått, om det sagt irai-je-y eller y-irai-je! Är det barnets fel, att vi så olämpligt i denna sats utelämnat den bestämmande adverbet "Y"• därför att vi inte visste, var vi skulle göra av det? Det är ett odrägligt pedanteri och ett fullkomligt överflödigt arbete att hos barnen rätta de minsta fel mot språkbruket, som de med tiden ofelbart rättar av sig själva. Tala bara korrekt i deras närvaro, laga, att de inte trivs så väl med någon som med dig, och du kan vara säker om att de så småningom kommer att tala lika rent som du, utan att du gett dem en enda rättelse. Men ett missbruk, som är av ännu större betydelse, och som det inte är mindre lätt att avhjälpa, är, när man är alltför ivrig med att lära barnen tala, liksom om man vore rädd, att de inte skulle lära sig tala av sig själva. Denna brådska åstadkommer alldeles motsatt verkan än den åsyftade. Den gör, att de talar både senare och otydligare. Den uppmärksamhet, man skänker åt allt de säger, sparar dem mödan att artikulera tydligt, och eftersom de knappast värdigas öppna munnen, tillägnar sig många av dem ett otydligt uttal och ett sätt att tala oredigt och osammanhängande som de bär med sig hela livet. J ag har levt mycket bland bönderna men jag har aldrig hört någon, varken man eller kvinna, varken flicka eller yngling skorra. Hur kommer det sig? Är böndernas talorgan annorlunda konstruerade än våra? Nej, men de är annorlunda övade. Mitt emot mina fönster ligger en liten kulle, där grannskapets barn bruka samlas för att leka. Fastän de är ganska långt från mig, hör jag allt de säger, och jag har dem att tacka för många värdefulla fingervisningar vid detta arbete. Dagligen gör jag den erfarenheten, att mitt öra bedrar mig vid bedömandet av deras ålder. Jag hör röster av barn på omkring tio år, och jag ser ansikten och växt hos barn på två å tre år. Ochjag är inte ensam om denna erfarenhet. Stadsbor, som besöker mig, och som jag samtalar med om detta, råkar alltid i samma villfarelse som jag.

54

ROUSSEAU

Orsaken är, att stadsbarnen, som ända till sitt femte eller sjätte år uppfostras inomhus och under en vårdarinnas uppsyn, endast behöver mumla någonting mellan tänaerna för att göra sig förstådda; ty så snart de rör på läpparna, använder man all sin uppmärksamhet för att lyssna på dem, man förestavar dem ord, som de endast otydligt kan återge, och eftersom de ständigt omges av samma människor, lär sig dessa genom ständigt aktgivande att gissa, vad de vill säga, snarare än att förstå, vad de verkligen säger. På landet är det alldeles olika. En bondkvinna är inte ständigt hos sina barn; dessa måste därför lära sig att högt och tydligt säga det, som de verkligen vill att hon ska förstå. Då barnen är ensamma ute och varken är i sällskap med sina föräldrar eller syskon, övar de sig att göra sig hörda på långt håll och att rätta röstens styrka efter avståndet mellan dem själva och dem, som de vill göra sig hörda av. Det är på så sätt, man lär sig att tala tydligt, och inte genom att stamma några ljud i en uppmärksam vårdarinnas öra. Det kan hända, att blygheten hindrar ett bondbarn från att svara, när man talar till det, men om det svarar, svarar det tydligt, under det att man inte förstår ett ord av det, som stadsbarnet mumlar mellan tänderna, om inte den goda vårdarinnan tjänstgör som tolk. 1 Under uppväxten ska nu gossarna lära sig av med detta fel i skolorna och flickorna i klosterpensionen. Och det är ett faktum, att dessa gossar och flickor i allmänhet talar tydligare än de, som uppfostrats helt och hållet i föräldrahemmet. Men vad som hindrar dem från att få ett så tydligt uttal som folkets barn, är tvånget att lära så många saker utantill och att högt läsa upp det som de lärt. Ty vid iniärandet vänjer de sig att sluddra, att uttala slarvigt och illa, och vid uppläsningen är det ännu värre, ty när de måste söka efter orden, drar de ut dem och förlänger varje stavelse, och det är omöjligt, att tungan inte stammar, när minnet sviker. Så inlärs och bibehålls ett felaktigt uttalssätt. Framdeles kommer man att få se, att min Emile inte har det, eller att han åtminstone inte tillägnat sig 1 Detta gäller visserligen inte utan undantag, och ofta är de barn, som först gör sig minst hörda, de mest bullersamma, när de en gång börjat upphäva sin röst. Men skullejag gå in i alla dessa detaljer, skullejag aldrig sluta. Varje förståndig läsare måste inse, att härvidlag så väl övermått som brist, vilka båda härör av samma fel, avhjälps genom min metod. Jag betraktar de två reglerna: ·Alltid nog• och ·Aldrig för mycket• som oskiljaktiga. Om den första blir klokt använd, blir den andra en följd därav.

OM UPPFOSTRAN

55

det av nämnda orsaker. jag medger att lantfolket går till en annan ytterlighet, att de talar högre än vad som behövs, att de talar markerat och därigenom får ett hårt och strävt uttal och för stark betoning, samt att de väljer sina uttryck illa, o. s. v. Men vad det första beträffar, förefaller mig denna ytterlighet mindre klandervärd än den motsatta, ty eftersom avsikten med talandet är att göra sig hörd, måste väl att tala så, att man inte hörs, vara det största fel, man kan begå därvidlag, och att bemöda sig att inte accentuera sitt tal är att bemöda sig om att beröva talet både behag och kraft. Betoningen är talets själ, den ger det känsla och liv. Tonen ljuger mindre än ordet, och det är kanske därför, väluppfostrade människor är så försiktiga därvidlag. Av bruket att säga allt med samma tonfall har uppstått ovanan att göra narr av folk, utan att de märker det. I stället för den omoderna betoningen hör man de löjligaste, mest affekterade uttalssätt, som rättar sig efter modet och i synnerhet brukas av unga hovkavaljerer. Detta tillgjorda tal tillsammans med en lika tillgjord hållning är det, som så ofta gör fransmannen föga tilltalande för andra nationer. I stället för att hans tal äger betoning, uttrycker det en viss överlägsenhet. Och det är inte sättet att vinna människor. Alla de små språkfel, som man är så rädd, att barnen ska lära sig, betyder ingenting; man kan med största lätthet förekomma och rätta dem. Men de fel, man själv vant dem vid genom att låta dem tala tyst, otydligt och med försagd röst, genom att ständigt anmärka på deras ord och betoning, lägger de aldrig bort. En man, som lärt sig att tala i en litterär salong, skulle dåligt göra sig hörd i spetsen för en bataljon och förgäves försöka imponera på folket vid ett upplopp. Lär barnen först och främst att tala med män, så kommer de också att kunna tala med kvinnor, när det behövs! Uppfostrade på landet och i lantlig enkelhet, kommer era barn att få en klarare röst; de kommer där inte att tillägna sig stadsbarnens orediga stamning; de kommer inte heller att få bygdemålets uttryck och dess tonfall eller åtminstone lätt förlora dem, då uppfostraren, som är med barnen ända från deras födelse, och som lever sig mer och mer in med dem, genom korrektheten i sitt språk och uttal utplånar intrycket av folkets språk. Emile kommer att tala en lika godfranska som jag, men han kommer att tala tydligare och artikulera bättre än jag. Ett barn, som ska lära sig att tala, bör inte få höra andra ord än

56

ROUSSEAU

sådana, det kan förstå, och inte säga andra än sådana, det kan uttala. De ansträngningar, det därför gör, får det att upprepa samma stavelse flera gånger liksom för att öva sig att tala tydligare. När det börjar framstamma något, ska ni inte anstränga er så mycket med att gissa, vad det säger. Att göra anspråk på att alltid bli förstådd är också ett slags herravälde, och barnet får inte utöva sådant. Var nöjd med att noggrant sörja för det nödvändiga, och låt det vara barnets sak att få oss att förstå det, som inte är nödvändigt! Ännu mindre bör man påskynda dess talande; det talar nog av sig självt, när det märker nyttan därav. Inte utan skäl har man anmärkt, att de barn, som lär sig att tala sent aldrig talar så tydligt som andra. Men det är inte deras försenade talande, som är skuld till fel i talorganet, utan det är tvärtom på grund av något fel i detta organ, som de talar sent, varför skulle de annars tala senare än andra? Har de väl mindre tillfålle att tala än andra? Nej tvärtom, ty just den oro, detta försenande väcker, gör, att man bemödar sig ännu mera att få dem att stamma fram några ord, än man gör med dem, som tala tidigt. Och just detta påskyndande bidrar till att göra deras uttal otydligt, ty med mera lugn skulle de haft tid att rätta det. De barn, vilkas talande påskyndas för mycket, har varken tid att uttala ordentligt eller att riktigt uppfatta de ord, man förestavar dem. Men om ni låter dem sköta sig själva, övar de sig först på sådana stavelser, som är lätta att uttala, och förbinder småningom därmed någon betydelse, som man förstår genom deras åtbörder, samt ger på så sätt sina ord åt er, i stället för att ni ger dem era, något som gör, att de få lära sig orden, först sedan de förstått dem. Då de sålunda inte behöver brådska med att begagna sig av dem, börjar de med att ge akt på vilken betydelse ni ger dem, och när de kommit på det klara därmed, börjar de använda dem. Den värsta faran med att skynda på barnen härvidlag är inte, att det, vi säger dem, och de ord, vi låter dem säga, inte har någon mening för dem, utan att de för dem har en helt annan mening, så att de, när vi tror, att de svarar oss, talar med oss utan att förstå oss, och utan att vi förstår dem. Den omständigheten, att barnen och vi tillskriver orden olika betydelser, är vanligen orsaken till att vi förvånas över deras yttranden. Jag anser, att vår bristande uppmärksamhet på ordens verkliga betydelse för barnen är orsak till deras första misstag, och dessa misstag utövar, även om de rättats,

OM UPPFOSTRAN

57

livet igenom ett bestämmande inflytande på deras sinnesriktning. Jag ska i det följande få mer än ett tillfälle att belysa detta med exempel. Inskränk därför så mycket som möjligt barnets ordförråd! Det är redan en stor olägenhet, om det har flera ord än föreställningar, och om det kan säga mer, än det kan tänka. Jag tror, att en av orsakerna till att bönderna ha mera sunt förstånd än stadsfolket, är, att de förras ordförråd är så mycket mindr'2. De har visserligen få begrepp, men de står i samklang med varandra. Barnets första framsteg kommer alla nästan samtidigt. Det lär sig att tala, äta och gå ungefår på samma gång. Därmed avslutas den första perioden av dess liv. Dessförinnan är det inte mer, än vad det var i moderlivet; det har ingen känsla, inga begrepp, knappast ens några förnimmelser. Den lilla varelsen är inte ens en gång medveten om sin tillvaro. » Vivit, et est vitoe nescius ipse suoe. » Ovidius, Trist. lib. I

OM UPPFOSTRAN

59

Andra boken I och med början av det andra livsskedet, som barnet nu inträder i, slutar den egentliga barndomen, ty orden »infans» och »fruer» är inte synonyma. Det första innefattas i det andra och betyder >>den som inte kan tala», varför också hos Valerianus Maximus finns uttrycket »fruerum infantem». Menjag fortfar att enligt språkbruket använda ordet barn, tills jag kommer till framställningen av den ålder, som vårt språk har andra namn för. När barnen börjar tala, gråter de mindre. Och det är ett helt naturligt framsteg, eftersom ett språk då ersätter ett annat. När de med ord kan tala om, att de lider, varför skulle de då-säga det med tårar, om det inte skulle vara så, att deras smärta är för stor för att uttryckas i ord? Om de fortsätter att gråta, är det således omgivningens skull. Då Emile en gång sagt: »jag har ont», skulle det fordras mycket svåra smärtor för att få honom att gråta. Om barnet är klent och ömtåligt, så att det av naturen har en benägenhet att gråta för ingenting, skajag veta att tilltäppa tårekällan. Så länge det gråter, går jag inte till det; så fort det tystnar, kommer jag. Snart kommer dess sätt att ändras, och det kommer att kalla mig till sig just genom att tiga eller genom att på sin höjd ge till ett enda skrik. Det är endast genom tecknens verkan som barnen förstår deras betydelse; för dem finns inte något annat sätt. Om ett barn gör sig aldrig så illa, skriker det sällan, när det är ensamt, åtminstone om det inte hoppas kunna göra sig hört. Om det faller och får en bula i pannan, och det blöder näsblod, om det skär sig i handen, håller jag mig stilla åtminstone en liten stund i stället för att förskräckt rusa fram till det. Skadan är redan skedd, och barnet måste underkasta sig den; all min brådska tjänar inte till något annat än att skrämma upp det ännu mer och öka dess lidande. Ty i själva verket är det mindre stöten än förskräckelsen, som vållar smärta, när man skadat sig. Jag besparar det åtminstone denna skrämsel, ty säkert bedömer det sitt onda efter mitt sätt att

60

ROUSSEAU

bedöma det. Om barnet ser mig förskräckt skynda fram för att beklaga och trösta det, tror det sig vara livsfarligt skadat; ser det mig åter bibehålla fattningen, återfår det sin och anser skadan botad, eftersom den inte längre vållar smärta. Det är vid denna ålder, som man får den första undervisningen i mod, och som man genom att tappert bära smärre plågor småningom lär sig att bära de större. Långt ifrån att sorgfälligt bevara Emile från alla skador, skulle jag högst ogärna se, att han aldrig gjorde sig illa, och att han växte upp utan att känna någon smärta. Att bära lidande är den första sak, han ska lära sig och den, som han har mest nytta av att ha lärt. Det tycks nästan, som om barnen inte vore så små och svaga för annat än för att utan fara kunna övas häri. Om barnet faller omkull, bryter det inte benet; om det slår sig med en käpp, slår det inte nog hårt för att bryta armen; griper det om en vass kniv, tar det inte hårt nog för att skära sig djupt. Jag har inte hört något exempel på att ett barn, som man lämnat åt sig själv, någonsin dödat sig, gjort sig lytt eller annars ådragit sig någon svårare skada, såvida man inte ställt det på någon högt belägen plats, lämnat det ensamt i närheten av elden eller låtit farliga verktyg ligga inom räckhåll. Vad ska man väl säga om alla dessa otaliga konstigheter, man samlar omkring barnet för 'lltt på alla håll skydda det mot smärtan, endast för att det, sedan det vuxit upp utan mod och utan erfarenhet, ska se sig prisgivet just åt denna smärta, ska tro sig dö av första nålstygn och svimma vid förlusten av första blodsdroppen? Vårt pedantiska undervisningssätt består alltid i a'tt lära barnen det, som de lär sig mycket bättre själva, och att förbise det, som endast vi kunde ha lärt dem. Finns det väl något dåraktigare än den möda, man gör sig för att lära dem att gå, liksom om man sett någon fullvuxen, som inte kunnat gå, därför att hans barndoms vårdarinna försummat att lära honom det? Hur många ser man däremot inte, som hela livet igenom går illa, därför att man illa lärt dem att gå! Emile ska varken använda fallvalkar eller gångstolar, barnvagnar eller ledband. På sin höjd ska man, när han börjar kunna sätta den ena foten framför den andra, stödja honom, när han går över t. ex. ett stengolv, samt så hastigt som möjligt föra honom över detta 1• Må man i stället för att låta honom kvävas i den osunda luften i ett

OM UPPFOSTRAN

61

rum dagligen föra honom ut på en äng! Må han där tumla om av alla krafter och falla hundra gånger om dagen! Det lär honom blott desto bättre att resa sig upp igen. Den härliga känslan av frihet uppväger många små skador. Min Emile kommer ofta att slå sig och göra sig illa, men i gengäld kommer han alltid att vara vid gott lynne, och om era barn kommer att slå sig mindre ofta, är de i stället alltid behärskade av andras vilja och känner sig alltid bundna och nedtryckta. Och jag undrar just, om fördelen är på deras sida. Ett annat framsteg, nämligen utvecklingen av barnens krafter, gör gråt och klagan mindre nödvändiga för dem. När de själva förmår mera, behöver de tillkalla andras hjälp mindre. Samtidigt med deras krafter utvecklar sig hos dem insikten, som sätter dem i stånd att riktigt leda sin styrka. Det är i detta andra livsskede, som det individuella livet börjar, det är då, barnet så att säga blir medvetet om sig själv. Minnet utsträcker identitetskänslan till att omfatta varje ögonblick av dess tillvaro, det blir en verkligt enhetlig varelse, blir alltid detsamma och är därför redan i stånd att känna lycka och olycka. Det är därför nödvändigt att nu börja betrakta det som ett moraliskt väsen. Fastän man anställer betraktelser över människans största livslängd och de sannolikheter, var och en har att uppnå den, är likväl ingenting så osäkert som varje särskild människas liv, och mycket få uppnår den högsta levnadsåldern. De största farorna för livet möter i dess början; ju kortare man levt, desto mindre kan man hoppas på att få leva. Av de barn, som föds, når endast på sin höjd hälften ungdomsåldern, och det är inte osannolikt, att er elev inte uppnår mannaåldern. Vad ska man väl tänka om det barbariska uppfostringssätt, som offrar det närvarande för en osäker framtid, som belastar barnet med alla slags kedjor och redan från första början gör det olyckligt för att i en långt avlägsen tid bereda det en inbillad lycka, som det förmodligen aldrig kommer i åtnjutande av? Och även om detta uppfostringssätt verkligen vore tiänligt för sitt ändamål, hur skulle man väl utan smärta kunna se, hur de små stackars olyckliga t Det finns ingenting löjligare och osäkrare än de personers gäng, vilka allt för länge förts i ledband som smä. Detta är ocksä en av de iakttagelser, som just pä grund av sin allmänt erkända riktighet anses för triviala, men som det oaktat i mer än en bemärkelse är sanna.

62

ROUSSEAU

varelserna blir underkastade ett odrägligt ok och dömda till ständigt arbete som galerslavar, utan att kunna känna förvissning om att de en gång ska få dra nytta av alla dessa omsorger! Den ålder, som borde vara glädjens, förgår under tårar, upptuktelser och hotelser, kort sagt under slaveri. Man plågar den olycklige för hans bästa utan att se döden, som man själv framkallar, och som kommer att gripa honom mitt i alla dessa sorgliga förberedelser. Vem vet, hur många barn som blir offer för en faders eller en uppfostrares överdrivna klokhet? Lyckliga de, som befrias från dylik grymhet! Den enda fördel, de drar av alla plågor, de fått utstå, är, att de utan saknad lämnar ett liv, som endast skänkt dem lidanden. Människor, var mänskliga! Det är er första plikt. Var mänskliga gentemot alla stånd, alla levnadsåldrar, gentemot allt, som tillhör den mänskliga naturen. Finns det väl någon annan vishet än humaniteten? Älska barndomen, gynna dess lekar, dess nöjen, dess älskvärda instinkt! Vem av er har inte någon gång med saknad erinrat sig den ålder, när leendet alltid vilar på läpparna och frid och ro bor i själen? Varför vill ni hindra dessa små oskyldiga varelser att njuta av en tid, som varar så kort, av ett så ovärderligt gott, som de inte kan missbruka? Varför vill ni fylla deras första korta år, som lika lite kommer tillbaka för era skyddslingar som för er själv, med bitterhet och lidanden? Fäder, vet ni , i vilket ögonblick döden väntar på era barn? Ådra er inte samvetsförebråelser genom att beröva dem de få ögonblick, naturen unnar dem; låt dem njuta glädjen av att vara till, så fort de är i stånd att känna den; gör så, att de, vilken stund Gud än kallar dem, inte dör utan att ha smakat livets lycka! Hur många röster kommer inte att höjas mot mig! Jag hör redan på avstånd det förbittringens skri, som upphävs av den falska vishet, som ständigt kastar oss mot mål utom oss, som alltid räknar det närvarande som ingenting och oavlåtligt jagar efter en framtid, som , allt efter som vi närmar oss den, flyr allt längre bort från oss. Den sysslar alltid med förhållanden, som inte är våra, och gör oss bekanta med sådana, som vi aldrig kommer att hamna i. Man kommer att säga mig, att just denna levnadsålder är tiden att rätta människans dåliga böjelser, att man bör fördubbla lidandena i barndomen, eftersom de är minst kännbara då, för att barnen vid förnuftig ålder måtte besparas dem. Men vem går i borgen för att utförandet av denna plan står i er förmåga, att alla

OM UPPFOSTRAN

63

dessa sköna läror, som ni belastar barnets svaga själ med, inte en dag blir det mer till skada än till nytta? Vem säger att ni verkligen besparar det något genom alla de sorger, ni orsakar det? Varför skaffar ni det mera lidanden, än dess eget tillstånd nödvändigtvis medför, utan att vara säkra på om att dessa lidanden förebygger andra i framtiden? Och hur vill ni bevisa för mig, att de onda böjelser, som ni tror er rätta, inte mera är en följd av era missriktade omsorger än en gåva av naturen? Olycksaliga förtänksamhet, som gör en varelse olycklig för ögonblicket, i den grundade eller ogrundade förhoppningen att en dag göra den lycklig! Om dessa ytliga pratmakare förväxlar tygellöshet med frihet och ett barn, som man gör lyckligt, med ett, som man skämmer bort, villjag visa skillnaden. För att nu inte jaga efter hjärnspöken, få vi inte glömma, vad som tillkommer oss som människor. Mänskligheten har sin plats i tingens ordning, och barndomen har sin plats i det mänskliga livet. Man måste i mannen se en man, i barnet ett barn. Att anvisa var och en sin plats och hålla honom kvar där, att leda de mänskliga drifterna i överensstämmelse med människans natur är allt, som vi kan göra för barnets väl. Det övriga beror av de yttre omständigheterna, som vi inte behärskar. Absolut lycka eller olycka känner vi inte. Allt i detta liv är blandat; man smakar ingen fullkomligt ren känsla, och man förblir inte två ögonblick i alldeles samma tillstånd. Andligen och kroppsligen befinner vi oss i ständig förändring. Gott och ont är vår gemensamma arvedel, om också i olika mått. Lyckligast är den, som får erfara minst sorger; olyckligast den, som får känna minst glädje. Att möta mer sorg än glädje är allas vår lott. Människans· lycka här på jorden är således endast negativ och bör mätas efter det minsta mått av lidanden, hon får vidkännas. All känsla av smärta är åtföljd av en önskan att befria sig från den; all känsla av glädje är åtföljd av en önskan att njuta den. All önskan förutsätter ett tillstånd av umbärande, och alla umbäranden, som är medvetna, är smärtsamma; därför beror vår olycka på missförhållande emellan våra önskningar och vår förmåga att tillfredsställa dem. En förnuftig varelse, som vore i stånd att uppfylla alla sina önskningar, skulle vara fullkomligt lycklig. Vari består då den mänskliga visheten eller vägen till den sanna lyckan? Inte egentligen i att inskränka våra önskningar, ty om de

64

ROUSSEAU

inte sträckte sig lika långt som vår förmåga att tillfredsställa dem, skulle en del av våra krafter förbli obrukade, och vi skulle inte njuta med hela vår varelse; inte heller i att öka vår förmåga, ty om våra önskningar samtidigt ökade i ännu högre grad, skulle vi endast bli mycket olyckligare därigenom; utan däri, att vi rättar våra önskningar efter vår förmåga att uppfylla dem och bringar, vårt »vilja» och »kunna» i samklang med varandra. Först när alla krafter är i rörelse förblir själen lugn och människan tillfredsställd. Så har naturen, som gör allt på bästa sätt, från början stadgat. Den inger människan i begynnelsen endast de önskningar, som är nödvändiga för livets bevarande, och den förmåga, som krävs för att uppfylla dessa. Alla andra önskningar har den lagt liksom i reserv i hennes själ för att utvecklas vid behov. Det är endast i detta primitiva tillstånd, som vårt »vilja» och »kunna» stå i fullkomlig harmoni med varandra, och som vi inte är olyckliga. Så snart de virtuella krafterna träder i verksamhet, vaknar inbillningskraften, den livligaste och kraftigaste av dem alla, och hinner snart före de andra. Inbillningskraften utsträcker för oss möjligheterna både i avseende på ont och gott, och följaktligen uppväcker och när den begären med hoppet att tillfredsställa dem. Men det föremål, som först tycktes så gott som i våra händer, avlägsnar sig fortare, än man kan följa det; då man tror..sig nå det, förvandlar det sig och visar sig i fjärran framför oss. Då man inte ser det vägstycke, man har bakom sig, räknar man det som ingenting; det, som vi har framför oss, växer och utsträcker sig i oändlighet för våra ögon. Sålunda tröttar vi ut oss utan att någonsin kunna nå vårt mål, och ju mer vi jagar efter njutningen, desto mera avlägsnar vi oss från lyckan. Men ju mindre människan avlägsnar sig från det naturliga tillståndet, desto mindre blir också skillnaden emellan hennes önskningar och hennes förmåga, och desto mindre är hon avlägsnad från lyckan. Hon är aldrig mindre olycklig, än när hon tyckes utblottad på allt, ty olyckan består inte i umbärande av saker, utan däri att behovet av dem gör sig gällande. Den verkliga världen är begränsad, inbillningens värld är oändlig. När vi inte kan utvidga den förra, måste vi försöka inskränka den senare, ty det är skillnaden dem emellan, som är orsaken till alla de lidanden, som gör oss verkligt olyckliga. Om man undantar en god hälsa och ett gott samvete, beror allt livets goda på vår egen

OM UPPFOSTRAN

65

åsikt därom; med undantag av kroppsliga plågor och samvetskval beror alla olyckor på vår inbillning. Detta är en allmänt erkänd sanning, invänder ni, ochjag medger, att ni har rätt i det, men den praktiska tillämpningen därav är inte allmän, och det är denna, det uteslutande är fråga om här. Vad menar man med påståendet, att människan är svag? Ordet svaghet betecknar ett förhållande hos den varelse, det avser. Den varelse, som har större krafter, än dess behov kräver, är stark, om den också är en insekt eller en mask; den, som har större behov, än dess krafter kan tillfredsställa, är svag, om den också är en elefant eller ett lejon, en segrare eller en hjälte, ja, till och med om den vore en gud. Den upproriske ängeln, som förhävde sig över sig själv, var svagare än den lycklige dödlige, som i enlighet med sin natur lever i frid. Människan är mycket stark, när hon nöjer sig med att vara människa; men hon är mycket svag, när hon vill förhäva sig över mänskligheten. Tro därför inte, att ni utvecklar era krafter genom att förhöja er förmåga. Ni minskar dem tvärtom, om ert högmod strävar högre, än de kan nå. Låt oss mäta radien av vår sfår och hålla oss vid medelpunkten, liksom spindeln håller sig i mitten av sitt nät! Då kommer vi alltid att vara oss själva nog och kommer inte att behöva beklaga oss över vår svaghet, eftersom vi aldrig känner den. Alla djur är utrustade med nätt och jämnt de egenskaper, som fordras för livets bevarande; människan ensam har fått högre krafter. Är det inte förunderligt, attjust dessa är roten till hennes olycka? I alla land har människans armar kunnat förskaffa henne mer än hennes livs uppehälle. Om hon vore klok nog att inte sätta värde på detta överskott, skulle hon alltid ha det nödvändiga, eftersom hon aldrig skulle ha för mycket. »De stora behoven», säger Favorinus, »alstras av stora ägodelar, och ofta är bortgivandet av det, man äger, det bästa sättet att förskaffa sig det man saknar» . 1 Därigenom att vi alltid strävar efter att förhöja vår lycka, förvandlar vi den själva till olycka. Varje människa, som inte önskade något annat än att leva, skulle alltid leva ett lyckligt liv, och hon skulle också förbli god och rättskaffens, ty vad skulle hon ha för fördel av att vara ond? Om vi vore odödliga, skulle vi vara djupt olyckliga varelser. Det • Noct. Attic. Lib. IX, cap. 8.

66

ROUSSEAU

är visserligen hårt att dö, men det är ljuvt att få hoppas att inte leva evigt här, och att ett bättre liv ska sluta detta livets mödor och sorger. Om man erbjöd oss odödlighet på jorden, vem 1 skulle väl vilja ta emot den sorgliga gåvan? Vilken hjälp, vilket hopp och vilken tröst skulle vi väl då ha mot ödets hårdhet och människornas orättvisa? Den okunnige, som inte kan skåda fram i tiden, känner föga livets värde och fruktar föga att förlora det; den upplyste känner värdefullare ägodelar, som han föredrar framför livet. Det är endast halvkunskapen och den falska visheten, som framställer döden för oss som den största olyckan, i det att de riktar våra blickar mot livets gräns, men inte bortom den. Nödvändigheten att dö är för den vise bara ett skäl att tåligt bära livets prövningar. Om man inte vore säker om att en gång förlora det, skulle dess bevarande inte vara värt det pris, man betalar därför. Vårt moraliska onda beror med ett enda undantag, nämligen lasten, på vår inbillning, och detta undantag beror på oss själva. Vårt fysiska onda förstör antingen sig självt eller oss. Tiden eller döden är de enda medlen däremot; men vi lider mer, ju mindre vi förstår att bära lidandet, och genom att försöka att bota våra sjukdomar bereder vi oss mera plågor, än de skulle bereda oss, om vi bar dem tåligt. Lev naturligt, var tålig och befatta dig inte med läkare! Du kommer visserligen ..inte att undgå döden därigenom, men du kommer inte att mer än en gång känna dess skräck, under det läkarna dagligen ställer den för dina ögon och med sin bedrägliga konst i stället för att förlänga ditt liv berövar dig all glädje av det. Jag frågar mig ständigt, vilken nytta deras konst gjort mänskligheten. Om den inte funnes, skulle visserligen några få, som den botar, dö tidigare, men i stället skulle millioner, som den dödar, förbli vid liv. Den, som är klok, vågar ingenting på ett sådant spel, där alla utsikter är emot honom. Lid, dö eller tillfriskna, men framför allt -lev ända till din sista timme! Allt är dåraktigt och motsägande i de mänskliga inrättningarna. Vi oroar oss mera för vårt liv, ju mera det förlorar i värde för oss. Åldringarna beklagar livets flyktighet ännu mera än de unga; de vill inte förlora frukterna av de förberedelser, de gjort för att riktigt njuta av det. Det är också en grym lott att dö vid sextio år, I Det är att märka, attjag här talar om tänkande människor, inte om alla människor.

OM UPPFOSTRAN

67

innan man ännu börjat leva. Man säger, att människan hyser en stark kärlek till livet, och det är onekligen sant, men man inser inte, att denna kärlek, sådan som vi känner den, är ett verk av människorna själva. Enligt naturen bemödar människan sig om att bevara livet, endast för så vitt medel därtill står till hennes förfogande; när hon saknar sådana, blir hon likgiltig och känslolös och dör utan att förgäves plåga sig. Naturen själv förkunnar såsom vår första lag undergivenhet för vårt öde. Vildarna såväl som djuren kämpar föga mot döden och underkastar sig den utan att klaga. Upphävs den lagen, utvecklar sig kanske en annan genom vårt eget förnuft; men det är endast få, som tillägnar sig den, och denna konstlade underkastelse är aldrig fullständig och hel som den första. Denna omsorg om morgondagen! O, denna förutseende omsorg, som ständigt leder in oss på nya banor och ofta avser att ställa oss på platser, dit vi aldrig kommer, se där den verkliga orsaken till alla våra olyckor! Vilken dåraktighet hos en så förgänglig varelse som människan att alltid skåda mot en framtid, som kanske aldrig kommer, och att försumma det närvarande, som man äger! Denna dårskap är så mycket sorgligare, som den tilltar med åren, och som de misstrogna, förtänksamma och giriga gubbarna hellre vill neka sig det nödvändiga för dagen än sakna överflöd vid hundra år. Därför har allt värde i våra ögon, därför klänger vi oss fast vid allt. Tider, orter, människor och ting kort sagt, allt, som kommer att finnas, har för var och en av oss den största vikt. Följden av det är, att själva vår person endast bildar en helt liten del av vår varelse. Var och en utbreder sig så att säga över helajorden och blir känslig över hela denna stora yta. Är det då underligt, att våra lidanden mångdubblar sig på alla sårbara punkter? Hur många furstar finns det inte som sörjer över förlusten av ett land, som de aldrig sett! Hur många köpmän, som klagar i Paris över skador, som tillfogats dem i Indien! Är det naturen, som för människorna så långt ifrån sig själva? Är det hon, som vill, att var och en ska erfara sitt öde av andra och kanske ibland erfara det för sent, så att mången dött lycklig eller olycklig utan att ha vetat något därom. Jag ser framför mig en frisk, glad och kraftig man; hans hela personlighet andas glädje, hans ögon lyser av belåtenhet, han är en förkroppsligad bild av lyckan. Så kommer ett brev med posten, den lycklige mannen betraktar det, det bär hans adress, han öppnar och läser det.

68

ROUSSEAU

Ögonblickligen förändras hans utseende, han bleknar och faller i vanmakt. Återkommen till besinning, gråter han, suckar, sliter sitt hår, ger upp förtvivlade rop och tycks vara ett rov för den förfårligaste sinnesrörelse. Dåre, vad ont har detta papper gjort dig? Vilken lem har det berövat dig? Vilket brott har det kommit dig att begå? Kort sagt, vad har det väl förändrat hos dig själv för att försätta dig i detta tillstånd? Om detta brev kommit bort, om en välvillig hand kastat det i elden, skulle efter mitt förmenande denne på en gång lycklige och olycklige mans öde ha varit ett underligt problem. Hans olycka var verklig, säger ni. Visserligen, men han kände den inte. Vari bestod den då? Hans lycka var inbillad, säger ni. Ni menar då, att hälsa, glättighet, välbefinnande och belåtenhet inte är annat än fantasibilder. Vi äger alltså inte längre vår tillvaro, där vi är, utan endast, där vi inte är. Lönar det sig att hysa en sådan fruktan för döden, så framt det förblir, varigenom vi känner oss som levande varelser? O, människa, sök din sanna tillvaro inom dig själv, så ska du inte längre känna dig olycklig! Stanna på den plats j de skapade varelsernas kedja, som naturen anvisar dig, och ingenting ska kunna avlägsna dig därifrån! Motsätt dig inte nödvändighetens hårda lag, och förslösa inte genom att strida mot den de krafter, himmelen gett dig inte för att utsträcka och förlänga din tillvaro utan för att bevara den, så som och så läng~ givaren behagar! Din frihet och din makt sträcker sig endast så långt som dina naturliga krafter, men inte därutöver; allt övrigt är endast slaveri, inbillning och bländverk. Till och med makten har en slavisk karaktär, eftersom den är grundad på den allmänna meningen, ty du beror av deras fördomar, som du behärskar med fördomar. För att leda dem efter ditt behag måste du rätta dig efter deras. Det behövs bara, att de förändrar tänkesätt, för att du ska tvingas att förändra handlingssätt. De personer, som omger dig, behöver blott förstå att inverka på folkets mening, som du tror dig behärska, eller på dina gunstlingars, som behärskar dig, eller på din familjs eller din egen, och dessa ministrar, dessa hovmän, dessa präster, dessa soldater, dessa tiänare, dessa skvallersystrar, ja, till och med barnen kommer att leda dig som ett barn mitt ibland dina fruktansvärda skaror, även om du ägde en Themistokles' snille. 1 Alla ansträngningar till trots kommer din verkliga auktoritet aldrig att sträcka sig utanför området för din verkliga makt. Så snart du måste se med andras ögon,

OM UPPFOSTRAN

69

måste du också vilja med andras vilja. Mina folk är mig underdåniga, säger du stolt. Det är möjligt, men vad är du själv? Dina ministrars ~änare! Och dina ministrar åter, vad är de? Jo, ~änare under sina ämbetsmän, sina mätresser, ~änare under sina tjänare! Erövra allt, röva allt, strö ut guld med fulla händer, bygg upp batterier, res galgar, utfärda lagar och förordningar, öka antalet på era spioner, era bödlar, era soldater, era fångelser och era bojorarma människobarn, vad hjälper er allt detta? Ni blir därigenom inte bättre be~änade, inte mindre bestulna och bedragna, inte mera självständiga. Ni kommer all~ämt att säga: • Vi vill• och alltjämt göra det andra vill. Endast den kan utföra sin vilja, som inte behöver använda främmande hjälp för dess fullgörande, och av det följer, att det högsta goda inte är makt, utan frihet. Den verkligt frie vill endast det, han kan, och gör endast det, han vill. Se där min grundprincip! Det gäller blott att tillämpa den på barndomen, så kommer alla regler för uppfostran att utveckla sig ur den. Samhället har gjort människan svagare, inte blott genom att det berövat henne rätten att förfoga över sina krafter, utan i synnerhet genom att göra dessa otillräckliga för henne. På grund av det ökas hennes önskningar med hennes svaghet, och detta är orsaken till att barndomens svaghet framträder så starkt, om man jämför den med mannaåldern. Om mannen är ett starkt väsen och barnet ett svagt, är det inte, eftersom den förre äger större absolut styrka än det senare, utan eftersom den ene av naturen kan vara sig själv nog, vilket det andra inte kan. Mannen måste därför äga mer vilja och barnet mer fantasi, med vilket ord jag förstår alla sådana önskningar, som inte är verkliga behov, och som man inte kan tillfredsställa utan andras hjälp. Jag har antytt orsaken till detta svaghetstillstånd. Naturen ingriper här genom föräldrarnas kärlek, men denna kärlek visar sig än överdriven, än förvänd, än svag. Föräldrar, som lever i ett ordnat samhälle, inför barnet i förtid i detsamma. Genom att ge det fler t ·Den lille gosse, ni här ser•, sade en gång Themistokles till sina vänner, •är Greklands behärskare, ty han styr sin moder, hans moder styr mig, jag styr Athenarna, och Athenarna styr Grekland•. O, vilka små obetydliga härskare skulle man inte finna i de största riken, om man ville gradvis stiga ned från fursten till den första hand, som i hemlighet sätter. statsmaskinen i gång!

70

ROUSSEAU

behov, än det har, avhjälper de inte dess svaghet, utan ökar den. De ökar den också genom att ställa fordringar på barnet, som naturen inte ställer, genom att underordna de få krafter, barnet fått för att Däna dess egen vilja under sin vilja, genom att förvandla det ömsesidiga beroende, som barnets svaghet å ena sidan och deras kärlek å den andra åstadkommit till slaveri för den ena eller den andra parten. Den kloke mannen förstår att bibehålla sin ställning, men barnet kan inte uppfatta sin och skulle inte kunna bibehålla den. Det finns hos oss tusen vägar för barnet att avlägsna sig därifrån; att kvarhålla det där är en uppgift för dess ledare och en ingalunda lätt uppgift. Barnet ska varken visa djurets eller den vuxna människans karaktär, det ska helt enkelt vara ett barn, det ska känna sin svaghet, men inte lida av den, det ska vara beroende, men inte i slavisk lydnad, det ska begära, men inte befalla. Det är endast beroende av andra på grund av sina behov, och därför att andra bättre än det själv förstår att bedöma vad som är menligt eller nyttigt, vad som skadar eller gagnar dess liv. Ingen, inte ens fadern, har rätt att befalla ett barn något, som inte är till någon nytta för det. Innan fördomarna och de mänskliga inrättningarna förändrat våra naturliga böjelser, består Qarnens och de fullvuxnas lycka i åtnjutandet av frihet, men denna frihet är hos barnen begränsad av deras svaghet. Den, som gör vad han vill, är lycklig, om han är sig själv nog. Detta är fallet med människan i naturtillståndet. Den, som gör vad han vill, är inte lycklig, om hans behov överstiger hans krafter. Detta är fallet med barnet i samma tillstånd. Barnen åtnjuter även i naturtillståndet endast en begränsad frihet lik den, människorna i samhällsordningen åtnjuter. Då vi inte kan undvara andra, blir vi alla därigenom svaga och olyckliga. Vi skapades till människor; lagarna och samhället har återfört oss till barndomens svaghetstillstånd. De rika och mäktiga, furstarna och konungarna, alla är de barn, som, blir rent av barnsligt fåfånga när de ser att man skyndar sig att befria dem från obehag, och som är formligen stolta över tjänster, som man inte skulle visa dem, om de vore män. Dessa betraktelser bör inte underskattas, ty de tjänar till att lösa de motsägelser, vi finner i samhällsordningen. Det finns två slags beroende: beroendet av tingen, som är stadgat av naturen, och beroendet av människorna, som är skapat av samhället. Det förra,

OM UPPFOSTRAN

71

som inte är ett moraliskt beroende, verkar inte hämmande på friheten och alstrar inga laster. Dessa alstras däremot av beroendet människor emellan, eftersom det är regellöst, 1 och det är genom det, härskaren och slaven ömsesidigt fördärvar varandra. Om det överhuvud taget finns något medel mot detta samhällsonda, så skulle det vara att sätta lagen i människans ställe, att förläna den allmänna meningen en styrka, överlägsen varje yttring av den enskildes. Om nationernas lagar i likhet med naturens kunde äga en fasthet, som ingen mänsklig styrka vore i stånd att rubba, skulle det sociala beroendet bli likt det naturliga. Man skulle då i staten kunna förena naturlivets och samhällslivets fördelar; man skulle kunna förbinda friheten, som bevarar från laster, med sedligheten, som upphöjer till dygd. Håll barnet endast i beroende av tingen, och du ska vid dess uppfostran ha följt naturens lagar! Gör intet annat motstånd mot yttringarna av dess vilja än att uppställa rent fysiska hinder eller pålägga straff, som är att anse som följder av dess handlingar, och som det vid liknande tillfållen kommer ihåg! Förbjud det inte att göra det onda, utan nöj dig med att hindra det därifrån! Barnets erfarenhet.eller dess svaghet måste gälla som ensam lag. Uppfyll inte barnets önskningar, för att det ber om det, utan för att barnet behöver det! Låt det inte förstå, att det lyder, när det visar lydnad, eller att det befaller, därför att du bistår det! Barnet bör känna frihet både med avseende på sina egna handlingar och dina. Saknar barnet kraft, så ge sådan i den mån, det behöver den för att äga frihet, men inte för att utöva herravälde, så att det ödmjukt mottar era ~änster och längtar efter den stund, då det kan undvara dem och har den hedern att hjälpa sig självt. För att stärka kroppen och befordra dess utveckling har naturen medel, som man aldrig bör försöka hindra. Man får inte tvinga ett barn att sitta stilla, när det vill gå, eller att gå, när det vill vara stilla. Om barnens vilja inte är fördärvad genom vårt förvållande, yttrar den sig aldrig onödigtvis. De måste få springa, hoppa, skrika, så ofta de vill. Alla deras rörelser föreskrivs av krav från deras natur, som söker att stärka sig, men man måste vara aktsam gentemot sådana önskningar, som de inte själva kan tillfredsställa, utan som t I mina .Principes du Droit politique• har jag visat, att den enskildes vilja aldrig får göra sig gällande i samhället.

72

ROUSSEAU

de måste anlita främmande hjälp för. Därvid måste man noga skilja det verkliga, naturliga behovet från det inbillade, som börjar visa sig, ävensom det, som härleder sig från det överflöd av livskraft, om vilket jag nyss talat. J ag har redan sagt, vad man bör göra, när ett barn gråter för att få det ena eller det andra. Jag vill endast tillägga, att man, om det kan uttrycka sin önskan i ord, men likväl tar sin tillflykt till tårar antingen för att fortare få sin önskan uppfylld eller för att besegra ett väntat motstånd, inte på några villkor bör bevilja dess begäran. Om behovet framtvingar dess bön, bör ni förstå det och bevilja den, men om ni av dess tårar låter tvinga er till det, sporrar ni det till ständigt nya tåreflöden och kommer det att tvivla på er goda vilja och att tro, att man kommer längre med er genom häftighet än genom vänlighet. Om barnet inte tror, att ni är god, blir det snart vanartigt, och om det tror er vara svag, blir det egensinnigt; därför är det av största vikt att genast bevilja en begäran, som ni inte vill avslå. Vägra så sällan, ni kan, men ta aldrig tillbaka en uttalad vägran! Framför allt bör ni akta er för att vänja barnet vid tomma hövlighetsformler, vilka det i nödfall skulle kunna begagna som en sorts trollformel för att styra sin omgivning efter behag och för att utan uppskov se sina önskningar uppfyllda. Den ytligt anlagda uppfostran, som brukas bland rikt folk, gör alltid barnen befallande på ett hövligt sätt genom att inpränta i dem fraser, som de ska använda, så att ingen vågar motstå dem,. Dessa barns miner och tonfall är inte i överensstämmelse med de bönfallande orden; de är lika, ja, mera fordrande, när de ber, än när de befaller, eftersom de då är säkrare på att bli åtlydda. Man förstår genast, att "Vill ni vara så god» betyder: »jag vill så, var bara så god,» och att »jag ber» betyder "J ag befaller». I sanning en skön hövlighet, som endast går ut på att förändra ordens betydelse och lära barnen att aldrig tala annat än i befallande ton! För min del ser jag hellre, att min Emile är ohövlig, än att han är pockande, och vill hellre höra honom säga: »Gör det!» i bedjande ton, än »Vill ni vara så god» i befallande. Det är inte orden, som är huvudsaken, utan den betydelse, barnet tillägger dem. Man måste lika omsorgsfullt undvika överdriven stränghet som överdriven efterlåtenhet. Låter man barnen lida, blottställer man deras hälsa och liv och gör dem därigenom olyckliga; besparar man

OM UPPFOSTRAN

73

dem genom ängslig omsorg alla slags olägenheter, ådrar man dem stora olyckor i framtiden, skämmer bort och förvekligar dem samt avlägsnar dem från deras mänskliga ståndpunkt, som de dock en dag oaktat allt motstånd kommer att inta igen. För att möjligtvis bevara dem för lidanden, som naturen själv alstrar, skaffar man dem lidanden, som inte är naturens verk. Ni invänder, att jag nu begår samma fel, som de dåliga fäder, vilkajag förebrådde, att de offrade sina barns lycka för en framtid, som kanske aldrig skulle komma. Men man gör mig orätt, ty den frihet, jag beviljar min lärjunge, uppväger rikligen de små olägenheter, jag utsätter honom för. Jag ser pojkar leka i snön, blågredelina och stelfrusna, så att de knappast kan röra ett finger. De behövde bara gå in för att värma upp sig, men de vill inte. Om man tvingade dem därtill, skulle de lida av tvånget mycket mer än av kölden. Vad beklagar ni er då över? Gör jag väl ert barn olyckligt genom att utsätta det för sådana obehag, som det tycker om att underkasta sig? Nej, genom att lämna barnet full frihet bereder jag dess lycka, inte bara i nuet utan också i framtiden, genom att jag väpnar det mot ett ont, som det måste fördra. Om barnet finge välja mellan att vara min lärjunge eller er, tror ni väl, att det då skulle tveka ett ögonblick! Tror ni, att någon varelse kan vara verkligt lycklig, om han avlägsnas från de förhållanden som hans natur kräver? Och gör man inte människan främmande för dessa, om man försöker skydda henne för allt det onda, som tillkommer hennes släkte? Ja, jag påstår till och med, att hon måste ha känt de små obehagen för att rätt uppskatta de stora lyckogåvorna, ty sådan är hennes natur. Om vi befinner oss alltför väl i fysiskt avseende, försämras vi i moraliskt. En människa, som inte upplever någon smärta, kan varken värmas av kärleken till medmänniskor eller beröras av medlidandets ljuva känsla; hennes hjärta skulle vara oemottagligt för alla intryck, hon själv skulle stå utanför allt umgänge med andra, och hon skulle vara ett vidunder bland sina likar. Vet ni, vad som är det säkraste sättet att göra ert barn olyckligt? Det är att vänja det vid att få allt, ty eftersom dess önskningar därigenom ständigt ökas, kommer ni förr eller senare att vara ur stånd att uppfylla dem och mot er vilja nödgas säga nej, och denna oväntade vägran kommer att förorsaka barnet mera smärta än umbärandet av det önskade föremålet. Först vill det ha den käpp, ni håller i handen, snart vill det ha ert fickur, sedan fågeln, som

74

ROUSSEAU

flyger i luften, stjärnan, som lyser på himlafästet, ja, allt vad det ser, och med mindre ni är Gud själv, kan ni inte tillfredställa det. Det är en naturlig benägenhet hos människan att betrakta allt, som är i hennes våld, som sin egendom. I denna mening är Bobbes grundsats »Låt oss tillika med våra önskningar också föröka medlen för deras tillfredsställande, så ska en var göra sig till herre över allt» blott till viss grad sann. Emellertid betraktar sig det barn, som endast behöver önska för att genast få det önskade, som världsaltets behärskare och människorna som sina slavar, och när man slutligen nödgas vägra, uppfattar detta barn, som tror allt vara möjligt, när det befaller, denna vägran som ett uppenbart trots mot dess suveräna vilja. Alla skäl, man anger, blir i denna ålder, när man inte är mottaglig för skäl, för barnets uppfattning ingenting annat än förevändningar. Det ser i allt endast ovänlighet och orättvisa, känslan av liden oförrätt förbittrar dess sinne, det fattar hat till hela världen och tar utan tacksamhet mot varje visad uppmärksamhet, under det att minsta motstånd väcker dess vrede. Hur skulle ett barn, som så behärskas av vrede och förtäres av otämjda begär, kunna vara lyckligt? Lyckligt! Arma barn, det är en despot, det är på en gång den föraktligaste av slavar och den olyckligaste bland varelser. Jag har sett på detta sätt uppfostrade barn, som begärt, att man skulle störta omkull huset, ge dem tuppen på kyrktornet, hejda ett helt regemente, för att de länge skulle få höra trumman, och vilka skrikit som vanvettiga utan att vilja ta reson, så fort de inte fått, som de velat. Alla försökte förgäves göra dem till viljes, och då deras begär stegrades genom lättheten att få, envisades de att få omöjliga saker och mötte så ständigt motsägelse, hinder, sorger och motgångar. Alltid kinkiga, skrikiga och uppretade, tillbringade de sina dagar under gråt och jämmer. Kan man väl kalla sådana för lyckliga varelser? Svaghet och härsklystnad i förening alstrar endast dårskap och olycka. Det ena bortskämda barnet slår bordet, det andra låter piska havets vågor, och det är mycket, de måste få slå och piska, innan de kan leva nöjda. Om nu sådana föreställningar om härsklystnad och tyranni gör dem olyckliga redan från barndomen, hur ska det då bli, när de vuxit upp och deras förhållanden till andra människor börjar utvidga och mångfaldiga sig? Vilken överraskning bereds inte dessa barn, som varit vana vid att allt böjt sig för dem, då de vid sitt

OM UPPFOSTRAN

75

utträde i världen stöter på motstånd och känner sig förkrossade under tyngden av detta universum, som de trodde sig kunna styra alldeles efter sitt behag! Deras övermodiga uppträdande och deras barnsliga fåfänga ådrar dem endast förödmjukelser, hån och begabberi; det haglar förolämpningar över dem; pinsamma erfarenheter lär dem snart, att de varken kan bedöma sin ställning eller sina krafter. Då de inte kan allt, tror de sig inte kunna något; allt detta oväntade motstånd slår ned deras mod, detta förakt berövar dem deras självförtroende; de blir fega, rädda, krypande och sjunka lika djupt, som de förut förhävt sig. Men låt oss återvända till vår grundprincip! Naturen har skapat barnen till att bli älskade och vårdade, men har den väl ämnat dem att bli fruktade och åtlydda? Har den väl givit dem en värdig hållning, en sträng blick, en barsk och hotfull röst för att injaga fruktan? Jag kan förstå, att lejonets rytande gör djuren förskräckta, och att de darra, då de ser dess fruktansvärda huvud, men om det finns ett upprörande, osmakligt och löjligt skådespel, så är det att se en ämbetsmannakår med chefen i spetsen och i full galadräkt buga sig i stoftet för ett lindebarn och till detta hålla långa svulstiga tal, varpå barnet till svar endast dräglar och skriker. Och betraktar vi barndomen i och för sig, finns det väl inte på jorden en varelse mera svag och ömklig, mer beroende av sin omgivning, mer i behov av ömhet, hjälp och omvårdnad än ett barn. Är det inte, som om barnet fått en så späd och älsklig kropp och ett så rörande litet ansikte, för att var och en, som kommer i dess närhet, ska hjälpa det i dess svaghet och bemöda sig att skydda det? Kan det därför finnas något onaturligare och mera motbjudande än att se ett häftigt och egensinnigt barn kommendera hela sin omgivning och anta en sannskyldig härskarton gentemot dem, som bara behöver lämna det åt sig självt, för att det skulle omkomma? Å andra sidan måste en var inse, att barnen under sina första år är så hindrade och hämmade av sin svaghet, att det vore grymt att öka deras tvång genom att godtyckligt beröva dem en frihet, som de kan missbruka så lite, och som det gagnar både oss och dem så föga att ta från dem. Om det inte finns någon mera värd att förlöjligas än ett högmodigt barn, finns det inte heller någon, mer för~änt av medlidande än ett förskrämt barn. Då det borgerliga

76

ROUSSEAU

slaveriet börjar, så snart de uppnått förnuftig ålder, varför behöver vi då låta detta föregås av det enskilda? Låt oss unna dem att under någon tid av sitt liv vara befriade från detta ok, som naturen inte pålagt oss, och att njuta av sin naturliga frihet, som åtminstone för en tid ska skydda dem för de laster, slaveriet medför! Må dessa stränga lärare, dessa fäder, som hålla barnen i slavisk fruktan, framträda med sina småaktiga invändningar, och innan de skryter med sina egna metoder, en gång lära känna naturens! Jag återvänder till den praktiska tillämpningen. Jag har redan framhållit, att ert barn inte bör få något, bara för att det ber om det t, utan endast om det behöver det begärda, och att det inte ska tvingas att göra något av ren lydnad utan på grund av nödvändighet. Därför måste orden lyda och befalla och ännu mera orden plikt och skyldighet strykas ur deras ordbok, däremot bör orden styrka, nödvändighet, hjälplöshet och begränsning inta ett stort rum däri. Före förnuftets ålder kan man inte ge barnet något riktigt begrepp om moraliska väsen och sociala förhållanden, och man bör därför så mycket som möjligt undvika att använda ord, som uttrycka sådana begrepp, för att inte barnet med dessa ord ska förbinda helt andra ideer, som man inte känner, eller som man inte senare kan ta bort. Det första falska begrepp, barnet får in i sin föreställning, bildar grodden till misstag och lastbarhet, och det är detta första steg, man omsorgsf~llt måste försöka förhindra. Sörj för att barnen, så länge de blott uppfattar sinnesintryck, inte betyngas med ideer, som ligger utanför den sinnliga världen, gör dem endast uppmärksamma på den fysiska världen omkring dem, annars kan ni vara säker på att de inte alls hör på er, eller att de gör sig de mest fantastiska föreställningar om den moraliska världen, som ni talar med dem om, föreställningar, som ni aldrig kommer att kunna utplåna. Att med förnuftsgrunder söka inverka på barnen var Lockes huvudregel, och den är nu för tiden den mest moderna. Dess 1 Man bör inse, att liksom smärtan ofta är en nödvändighet, nöjet ibland är ett behov. Det finns således endast en önskan hos barnen, vilken man aldrig ska bevilja, nämligen den att göra sig åtlydda. Därav följer, att man vid alla deras fordringar först och främst måste ge akt på bevekelsegrunden till dessa. Bevilja dem om möjligt allt, som kan vara dem till verkligt nöje, men vägra dem alltid det, som de begär för att tillfredsställa en nyck eller för att genomdriva sin vilja!

OM UPPFOSTRAN

77

resultat tycks mig emellertid inte tala till dess fördel, och för min del vet jag ingenting enfaldigare än dessa barn, som man uppfostrat med resonerande. Av alla människans förmögenheter utvecklar sig förnuftet, vilket så att säga utgör en sammanfattning av alla de övriga, svårast och långsammast, och ändå vill man begagna sig av det för att utveckla de andra! Det högsta målet för en god uppfostran är att dana en förnuftig människa, och likväl vill man uppfostra ett barn med förnuftsskäl! Det är att börja med slutet, att göra verket självt till blott och bart medel. Om barnen vore förnuftiga, behövde de inte uppfostras; men genom att från deras späda år tala med dem på ett språk, som de inte förstår, vänjer man dem vid att låta sig nöja med ord, att anmärka på allt, vad man säger, att tro sig vara lika visa som sina lärare och att bli stridslystna och egensinniga. Det, som man tror sig kunna åstadkomma genom förnuftsskäl, uppnår man sålunda endast genom att väcka deras lystenhet, deras fruktan eller deras fåfänga, ty utan dessa medel kan målet inte nås. Se här det formulär, till vilket nästan all den undervisning i moraliska frågor, som man ger eller kan ge åt barnen, inskränker sig: Läraren: Det får man inte göra. Barnet: Varför får man inte göra det? Läraren:

Därför att det är orätt. Barnet: Orätt? Vad menas med att göra orätt? Läraren: Det är att göra det man förbjuder dig. Barnet: Hur går det, om jag gör det man förbjuder mig? Läraren: Du får straff, eftersom du varit olydig.

78

ROUSSEAU

Barnet: Då gör jag det, så att ingen får veta det. Läraren: Man kommer att ta reda på det. Barnet:

J ag ska gömma mig. Läraren:

Man förhör dig. Barnet:

Jag ska ljuga. Läraren:

Man får inte ljuga. Barnet: Varför får man inte ljuga? Läraren: Därför att det är orätt osv.

Inom denna cirkel måste man ständigt röra sig, och lämnar man den, förstår barnet inte. Är det inte en utomordentligt nyttig undervisning? Jag skulle gärna vilja veta, vad man skulle kunna sätta i stället för denna dialog. Själve Locke hade helt säkert råkat i förlägenhet därvid. Ty att skilja gott och ont och finna grunden till människans plikter överstiger ett barns förmåga. Naturen vill, att barnen ska vara barn, innan de blir människor. Om vi vill omvända denna ordning, kommer vi att frambringa förtidiga frukter, som varken äger den rätta mogenheten eller den rätta smaken, och som snart blir skämda; vi kommer då att få visa barn och barnsliga män. Barndomen har ett särskilt sätt att se, tänka och känna, och ingenting kan vara orimligare än att försöka tvinga vårt sätt att se, tänka och känna på barnen. Man kan lika gärna begära en längd på fem fot som ett förståndigt omdöme av ett tioårigt barn. Och vartill skulle de i själva verket behöva förnuft

OM UPPFOSTRAN

79

vid denna ålder? Förnuftet är styrkans tygel, och barnet behöver inte denna tygel. När ni försöker övertyga era lärjungar om nödvändigheten av lydnadens plikt, nöjer ni er inte med detta förmenta övertygande, utan tar er tillflykt till våld och hotelser eller, vad värre är, till smicker och löften. Fastän de endast lockas av era löften eller tvingas av era hotelser, låtsas de likväl, som om de låtit övertyga sig av förnuftsskäl. De inser mycket väl, att deras lydnad är dem till nytta och deras motstånd till skada, så snart ni märker den förra eller det senare. Men då ni ständigt fordrar sådant av dem, som är dem motb_iudande och eftersom det dessutom alltid är pinsamt att rätta sig efter andras vilja, smyger de sig till att följa sin egen, fullt övertygade, att de handlar rätt, om man förblir i okunnighet om deras olydnad, men likväl beredda att, i händelse av upptäckt, av fruktan för ett hårdare straff erkänna, att de gjort orätt. Enär vid deras ålder ett rätt begrepp om plikten inte kan bibringas dem genom förnuftsskäl, finns det ingen människa i världen, som förmår ge dem en sann uppfattning av den. Men fruktan för straff, hoppet om förlåtelse, bestormandet, med frågor och obehaget av att besvara dem avtvingar barnen de bekännelser, man önskar, och man tror sig ha övertygat dem, när man i själva verket endast skrämt dem eller tråkat ut dem. Vad följer därav? Genom att ålägga dem en plikt, som de inte kan fatta, inger ni dem först och främst motvilja för ert tyranni och förspiller deras kärlek, sedan lär ni dem att ljuga, hyckla och bedra för att avtvinga er belöningar eller undandra sig straff, och slutligen lämnar ni dem själva, genom att vänja dem vid att dölja en verklig bevekelsegrund under en skenbar, medel i hand att ständigt bedra er, ständigt hålla er i okunnighet om deras sanna k?raktär och att vid behov avspisa er och andra med tomma ord. Lagarna, invänder ni kanske, utövar samma tvång på vuxna människor, fastän de är bindande för samvetet. Jag medger, att ni har rätt. Men vad är då dessa människor annat än barn, som uppfostran har förstört? Och det är just det som måste förekommas. Använd tvång mot barnen och förnuftsskäl mot de vuxna! Det är naturens ordning: den vise behöver inga lagar. Behandla din lärjunge efter hans ålder! Anvisa honom från början sin plats, och håll honom kvar där så fast, att han inte en gång tänker på att lämna den! Då kommer han, innan han ännu

80

ROUSSEAU

vet, vad vishet är, att utöva dess viktigaste bud. Befall honom aldrig något, vad det än må vara! Låt honom inte ens komma på den tanken, att du gör anspråk på att utöva något välde över honom! Det enda, han måste veta, är, att han är svag och du stark, att han genom sitt tillstånd, som är så olika ditt, ovillkorligen är beroende av dig. Må han veta, lära och känna detta! Må han tidigt böja sitt stolta huvud under det tunga ok, naturen pålägger människan, nödvändighetens tunga ok, som ingen kan dra sig undan, må han uppfatta denna nödvändighet som grundad på förhållandena själva och inte på .människors godtycke, 1 och må den tygel, som håller honom inom skrankorna, heta kraft och inte makt! Förbjud honom inte det, han måste avstå ifrån, hindra honom därifrån utan vidlyftiga förklaringar och resonemang! Tillåter du honom något, så gör det genast utan att låta be eller tvinga dig och framför allt utan att ställa några villkor! Låt honom se, att det är med glädje, du uppfyller hans önskningar, och endast med motvilja, du vägrar honom något! Men låt ditt avslag vara oåterkalleligt och inte rubbas av de ivrigaste böner, låt ditt en gång uttalade ,.nej» vara som enjärnmur, som barnet, sedan det några gånger uppbjudit all sin kraft mot, inte mera försöker störta omkull! På så sätt gör du din lärjunge tålig, lugn och undergiven, till och med om han inte får, vad han ÖIJskar; ty det ligger i människans natur att tåligt fördra tvång, som föranleds av förhållandena, men att alls inte tåla det, som härleder sig från andra människors nyckfullhet. Förklaringen »det finns inte mer» är ett svar, som aldrig något barn opponerat sig mot, så framt det inte ansett det som en osanning. För övrigt finns det härvidlag ingen medelväg; antingen måste man avstå från att ställa några som helst fordringar på barnet, eller också måste man från början vänja det vid obrottslig lydnad. Det sämsta uppfostringssättet av alla är att lämna barnet frihet att vackla mellan sin egen vilja och din, att låta det strida med dig om herraväldet. Då tycker jag hundra gånger bättre om att barnet alltid utövar detsamma. Det är egendomligt, att man, sedan man börjat sysselsätta sig med uppfostran, inte funnit andra medel att leda barnen än tävlan, 1 Man kan vara säker om att ett barn alltid betraktar varje viljeyttring, som strider mot dess egen vilja, och vars orsak det inte förstår, som blott och bart nyckfullhet. Barnen förstår aldrig skäl, när man lägger hinder för deras infall.

OM UPPFOSTRAN

81

svartsjuka, avund, fåfänga, snikenhet, slavisk fruktan, alltsammans farliga passioner, som håller sinnet i ständigjäsning och fördärvar själen, till och med innan kroppen är fullständigt utvecklad. Med varje förtidig lärdom, som inplantas i de stackars barnens huvuden, inplantar man grodden till en last i deras hjärtan. Oförståndiga lärare tro sig göra riktiga underverk, då de väcker hos dem onda instinkter för att lära dem, vad godhet är, och sedan säger de högtidligt: »Sådan är människan!» Ja, sådan är den människa, som ni har skapat! Man har försökt alla medel utom det enda, som kan lyckas, nämligen en klokt reglerad frihet. Man bör inte åta sig att uppfostra ett barn, om man inte förstår att leda det efter sin vilja endast genom det möjligas och omöjligas lagar. Då det enas sfär är barnet lika obekant som det andras, kan man efter behag inskränka eller utvidga den omkring det. Med ett enda band, nämligen nödvändighetens, kan man fjättra det, driva det framåt eller hålla det tillbaka, utan att det gör motstånd; endast genom förhållandenas makt gör man det fogligt och villigt utan att bereda lasten tillfälle att gro i dess själ, ty passionerna tändas aldrig, då de blir utan verkan. Ge inte er lärjunge någon sorts muntliga lärdomar; låt honom hämta sådana endast av erfarenheten! Pålägg honom inte något slags straff, ty han förstår inte, vad det är att begå en förseelse! Tillhåll honom aldrig att bedja om förlåtelse, ty det står inte i hans makt att förfördela er! Eftersom hans handlingar inte förestavas av någon moralisk lag, kan han inte göra något moraliskt orätt eller förtjäna förebråelser eller straff. J ag ser redan, hur läsaren förskräckt dömer detta barn efter andra. Men därvid bedrager han sig. Det ständiga tvång, i vilket ni håller era lärjungar, uppeggar deras livlighet. Ju mera tvingade de är i er närvaro, desto vildare är de, när de är överlämnade åt sig själva; ty de måste ju ta skadan igen för det band, ni pålägger dem. Två gossar från en stadsskola anställer helt visst mer ofog, om de kommer på landet, än hela skaran av bybarn. Stäng in en liten stadsherre och en liten bondgosse i ett rum, och den förre kommer att ha vänt upp och ned på allt och slagit sönder allt, innan den senare hunnit röra sig från stället. Orsaken härtill kan väl inte vara någon annan än den, att den ene skyndar sig att missbruka en frihet, som han vet varar endast ett ögonblick, under det att den

82

ROUSSEAU

andre, som alltid äger sin frihet, inte gör sig brått med att begagna sig av den. Och likväl är barnen från landet, vid vilkas uppfostran smekningar och hårdhet ömsevis används, ännu långt ifrån det tillstånd, vari enligt min åsikt barnen borde hållas. Vi vill uppställa som obestridlig grundsats, att de första naturliga drifterna alltid är goda. Ondskan är inte medfödd i människohjärtat, och det finns inte en enda last, om vilken man inte kan säga, hur och varigenom den uppkommit. Den enda av människornas lidelser, som måste betraktas som en naturens gåva, är självkärleken eller egenkärleken i vidsträckt betydelse. Denna egenkärlek i och för sig eller i förhållande till oss är god och nyttig, och då intet förhållande till andra är förbunden med den, är den i detta hänseende till sin natur indifferent. Den blir god eller dålig endast genom det bruk, man gör därav, och de förhållanden, i vilka den utvecklas. Intill den tid, då egenkärlekens ledare, nämligen förnuftet, kan framträda, är det följaktligen av vikt, att ett barn inte gör något som helst för att bli sett eller uppmärksammat, eller kort sagt inte gör något med hänsyn till andra utan endast det, som naturen kräver av det. I så fall gör barnet endast det, som är gott. Jag menar inte, att det då inte gör någon skada, att det inte kan slå eller stöta sig, eller att det inte kan bryta sönder ett eller annat värdefullt föremål, som det finner inom räckhåll. Det kan göra mycket skada utan att göra något ont, ty till grund för den onda gärningen ligger avsikten att göra skada. Om det en enda gång hyste denna, skulle allt redan vara förlorat, och barnet vore då dåligt, ja, nästan utan utsikt till förbättring. För girigheten är -ofta det ett ont, som inte är något ont för förnuftet. När man lämnar barnens ysterhet fritt spelrum, måste man avlägsna från dem allt det, som kan göra denna alltför kostsam, och inte lämna ömtåliga och dyrbara saker inom räckhåll för dem. Deras rum bör vara försett med enkla och starka möbler; inga speglar, inga porslinssaker eller lyxartiklar få förekomma där. Vad beträffar min Emile, som jag uppfostrar på landet, skall hans rum inte på något sätt skilja sig från en bondes enkla kammare. Vad skulle det ~äna till att pryda det med så mycken omsorg, då han ändå så sällan ska vistas där? Men det är sant, han korfimer själv att pryda det, och vi skola snart se med vad. Har barnet oaktat-alla dina försiktighetsmått ställt till oordning eller slagit sönder något nyttigt föremål, så låt det inte lida straff

OM UPPFOSTRAN

83

för din egen uraktlåtenhet och banna det inte heller! Inte ett enda ord av förebråelse bör det få höra från din mun. Låt det inte ens ana, att det gjort dig förargelse; behandla saken, som om föremålet gått sönder av sig självt, och var övertygad om att du har gjort mycket, om du kan avhålla dig från att säga något därom! Skall jag här våga framställa den viktigaste, och nyttigaste regeln för all uppfostran? Den lyder: Du bör inte söka vinna tid, utan förlora sådan. Ytlige läsare, förlåt mig mina paradoxer, men man måste vid mogen överläggning ovillkorligen framställa sådana, och vad du än säger därom, villjag hellre anses som en man, som älskar paradoxer, än som en fördomsfull person. Den farligaste perioden i livet är den från födelsen och till tolvårsåldern. Det är den tid, under vilken förvillelser och laster uppkommer, utan att man ännu har medel att utrota dem; och när man äntligen försöker råda bot, har det onda slagit för djupa rötter för att kunna ryckas upp. Om barnen tog ett enda språng från moderns bröst in i förnuftig ålder, skulle den uppfostran, man nu giver dem, vara lämplig för dem, men med deras naturliga utveckling kräver de en alldeles motsatt. De borde inte få så att säga använda sin själ, förrän denna vore i besittning av alla sina förmögenheter; ty så länge de är blinda, kan de inte varsebli skenet av den fackla som ni håller framför dem, och inte följa den väg genom ideernas värld, som förnuftet antyder så flyktigt även för de skarpaste ögon. Den första uppfostran ska således vara helt och hållet 'negativ. Den består inte i att inprägla dygd och sanning, utan i att hålla hjärtat fritt från laster och förståndet från villfarelser. Om du inte gjorde något och inte heller lät någon annan göra något för din lärjunges uppfostran, om du kunde leda honom så, att han vid tolv års ålder vore frisk och sund, utan att han kunde så mycket som att skilja den högra handen från den vänstra, skulle vid din första undervisning hans förstånds ögon öppnas för förnuftet. Enär han då vore utan fördomar, utan vanor, skulle ingenting hos honom kunna hindra verkan av dina bemödanden. Snart skulle han under dina händer bli den visaste bland människor, och genom att börja med att ingenting göra skulle du ha gjort ett underverk i uppfostringsväg. Gör motsatsen till det, som brukas, och du kommer nästan alltid att göra det rätta. När man av barnet inte vill göra ett barn, utan en

84

ROUSSEAU

lärd, anse fäder och lärare, att de aldrig kan börja för tidigt att banna, rätta, förebrå, smeka, hota, uppmuntra med löften, undervisa och resonera. Men gör vad bättre är, var förståndig och tala inte förstånd med din lärjunge, i synnerhet inte för att förmå honom att gilla det, som misshagar honom; ty genom att ständigt inblanda förnuftet i alla angelägenheter, som berör honom obehagligt, gör man själva förnuftet obehagligt för honom och bringar det i missaktning hos en själ, som ännu inte är nog utvecklad för att rätt uppfatta det. Öva hans kropp, hans organ, hans sinnen, hans styrka, men håll hans själ i overksamhet så länge som möjligt! Frukta alla känslor och åsikter, som uppkommer före omdömet, som förmår värdesätta dem! Håll främmande intryck på avstånd och dämpa dem, så mycket som sig göra låter; påskynda inte tillväxten i det goda för att förhindra uppkomsten av det onda, ty denna tillväxt kan först ske, när förnuftet upplyser honom. Anse alla uppskov som fördelar; det är redan mycket att gå framåt mot målet utan att förlora något. Låt barndomen mogna hos barnen, och vilken lärdom du än måste ge barnet, så akta dig för att ge den i dag, om du utan fara kan vänta till i morgon! En bekräftelse på nyttan av denna metod finner vi vid betraktandet av barnets särskilda själsanlag, vilka man noga måste känna för att kunna veta, vilken moralisk ledning som passar det. Varje karaktär yttrar sig på sitt eget~ sätt och måste ledas i enlighet därmed. För att uppnå ett gynnsamt resultat av våra omsorger fordras det, att barnet leds på detta och inte på annat sätt. Såsom en förståndig människa måste du utforska din lärjunge och iakttaga honom länge, innan du säger honom ditt första ord. Låt fröet till hans karaktär visa sig i full frihet, och pålägg honom intet tvång, på det att du må lära känna honom i grund och botten! Tro inte, att denna frihetens tid ska gå förlorad utan någon nytta för honom utan var övertygad om att den tvärtom är använd på det bästa sättet! Ty därigenom lär du att inte förlora ett ögonblick av den dyrbara tid, som stundar. Däremot kommer du, när du börjar dina åtgöranden, innan du vet, vad som bör göras, att handla alldeles på måfå. Och om du bedragit dig om rätta sättet, kommer du att få börja om på nytt och finna dig ännu längre från ditt mål, än om du inte haft så brått att nå det. Gör då inte som den girige, som förlorar mycket, därför att han inte vill förlora något. Offra i barnets späda ålder en tid, som du vid dess mognare år ska åter-

OM UPPFOSTRAN.

85

vinna med ränta! En klok läkare ger inte sina föreskrifter vid första ögonkastet, utan han undersöker den sjukes temperament, innan han ordinerar, han dröjer med att behandla honom, men han botar honom, under det att den läkare, som har för brått, dödar honom. Men var i all världen - så kommer man att invända - ska vi göra av detta barn för att uppfostra det som en okänslig varelse, en automat? Ska vi förflytta det till månen eller till någon obebodd ö? Ska vi avlägsna det från alla andra människor? Kommer det inte att överallt i världen ha andras passioner som exempel för ögonen? Kommer det inte att se andra barn i sin egen ålder? Kommer det inte att se sina föräldrar och grannar, sin amma, sin vårdarinna, sin tjänare och framför allt sin uppfostrare, som, när allt kommer omkring, inte heller är någon ängel? Denna invändning är inte utan berättigande. Men har jag påstått, att det är en lätt sak att utföra en naturlig uppfostran? O, människor, är det mitt fel, om ni har försvårat allt som är gott? Jag känner dessa svårigheter, det medger jag, och kanske är de oövervinnerliga, men så mycket står fast, att man med en allvarlig strävan att besegra dem också tagit ett stort steg till deras besegrande. Jag visar det mål, man måste uppställa för sig, jag säger inte, att man kan nå det, menjag säger, att den, som kommer det närmast, har uppnått det lyckligaste resultatet.' Betänk, att man, innan man åtar sig att utbilda en människa, själv måste ha danat sig till människa! Man måste i sig själv finna den förebild, barnet ska ställa upp för sig. Så länge det ännu är i omedvetenhetens tillstånd, har man tid tillräckligt att ordna och bereda allt, som kommer i dess närhet, så att dess blickar endast möter lämpliga föremål. Skaffa dig världens aktning; börja med att göra dig älskad, så att var och en söker vara dig till behag! Du 1 Fenelon har i sin avhandling om flickors uppfostran yttrat följande: •om man skriver ett arbete i avsikt att bana väg för ett bättre uppfostringssätt, så gör man det naturligtvis inte för att återigen framställa endast bristfälliga regler. Det är visserligen sant, att i praktiken kan inte var och en gå så långt som våra tankar på papperet. Men om man också inte kan nå fullkomligheten, så är det likväl inte utan nytta, att man fått kännedom om den och bemödat sig om att nå den. Det är det bästa medlet att närma sig den•. Anm. av Petitain.

86

ROUSSEAU

kommer aldrig att bli barnets mästare och förebild, om du inte är dt:t för hela dess omgivning, och det anseende, du åtnjuter, kommer inte visa sig vara tillfyllest, om det inte är grundat på aktning för din dygd. Det duger inte att tömma din börs och strö ut pengar med fulla händer; jag har ännu aldrig sett, att penningen gjort någon älskad. Det duger inte att vara hård och girig eller att endast beklaga den olycka, som det står i din makt att lindra; och du kommer att öppna din kassakista förgäves om du inte också öppnar ditt ~ärta, ty då förblir andras hjärtan stängda för dig. Det är din tid, dina omsorger, dina känslor, med ett ord dig själv, som du måste ge, ty vad du än gör, känner man alltid, att dina pengar inte är du själv. Det finns bevis på medlidande och välvilja, som gör mera verkan och också verkligen är till mera nytta än de största gåvor. Huru många olyckliga och sjuka behöver inte tröst bättre än allmosor! Hur många nödställda finns det icke, som är mera betjänta av skydd och hjälp än av pengar! Försona dem, som lever i ofrid, förebygg processer, tala om för barnen deras plikter och lär föräldrar fördragsamhet, gynna lyckliga äktenskap, förhindra förföljelser, använd det anseende, som din lärjunges föräldrar åtnjuter till att bistå den svage, som man vägrar rättvisa, och som den mäktige förtrycker! Förklara dig öppet för de olyckligas beskyddare; var rättvis, mänsklig, välgöra~de; ge inte endast allmosor utan också kärlek, - barmhärtighetsgärningar hindrar mera lidanden än penningen; älska människorna, och de kommer också att älska dig; tjäna dem och de kommer att tjäna dig; var som en broder för dem, och de kommer att vara dina barn! Härav härleder sig ett av mina skäl för att vilja uppfostra min Emile på landet, långt ifrån betjäntlymlar, som näst sina herrar är de sämsta av alla människor, långt ifrån städernas avskyvärda seder, som blir förledande och smittosamma för barnen genom den glänsande fernissa, som täcker dem, under det att böndernas laster, som framträda i rå nakenhet, snarare är ägnade att verka motbjudande, så vida det inte är förenat med någon särskild fördel att härma dem. På landet är en uppfostrare i mycket högre grad än i staden herre över de föremål, som han vill bringa barnet i beröring med. Hans rykte, hans samtal, hans exempel kommer där att förläna honom ett anseende, som de inte skulle förskaffat honom i staden. Då han visar sig nyttig för alla, kommer också alla att eftersträva att

OM UPPFOSTRAN

87

vara honom till behag, att skänka honom aktning och att också inför lärjungen visa sig sådana, som uppfostraren vill se dem. Och även om man inte avlägger sina fel och laster, aktar man sig för att låta dem märkas, och det är ju allt, som erfordras för att vi ska nå vårt mål. Sluta upp att göra andra ansvariga för dina egna fel! Det onda, barnen ser, fördärvar dem mycket mindre än det, du själv inympar på dem. Om du också med dina predikningar inger dem en föreställning, som du anser för god, inger du dem kanske samtidigt tjugo andra, som är dåliga. Upptagen av de tankar, som rör sig i din egen hjärna, märker du inte den verkan, du frambringar i barnens. Tror du, att i det ordflöde, som du ständigt tråkar ut dem med det inte finns något, som de ger en felaktig betydelse? Tror du, att de inte på sitt eget sätt utlägger dina orediga förklaringar, och att de inte däri finna stoff till ett eget tankesystem, som de en dag kommer att använda mot dig själv? Hör bara på en liten parvel, som man dresserat på detta sätt! Låt honom gå på med att prata och fråga efter behag, och du kommer att bli förvånad över hur han förvridit dina resonemang i sitt lilla huvud. Han blandar ihop allt, vänder upp och ned på allt, tröttar ut dig och gör dig förtvivlad med sina oväntade inkast och slutar med att tvinga dig att tiga eller att tysta honom. Och vad ska han väl tänka om denna tystnad hos en man, som tycker så mycket om att tala? Om han bara en enda gång vinner denna fördel över dig, kan du säga farväl till allt uppfostrande. Ty i och med detsamma är det slut med ditt övertag, och han kommer inte mera att försöka att inhämta lärdomar av dig, utan endast att vederlägga dig. Ni alltför nitiska lärare, var enkla, måttfulla, försiktiga, brådska aldrig med att handla, om det inte sker för att hindra andras oberättigade ingripande! Om och om igen måste jag upprepa för er: Uppskjut, så vitt möjligt är, en nyttig undervisning av fruktan att ge en skadlig sådan! Bäva för tanken att på vår jord, som naturen gjort till människans första paradis, spela frestarens roll genom att ge oskulden kännedom om gott och ont! Och när ni inte kan hindra barnet att mottaga lärdomar genom exempel utifrån, bör ni inskränka era omsorger till att i barnets själ inprägla dessa exempel under den bild, som lämpar sig bäst för detsamma. Häftiga lidelser gör ett djupt intryck på ett barn, som får bevittna dem, emedan de tar sig våldsamma uttryck, som faller barnet i

88

ROUSSEAU

ögonen och tvingar det att ge akt därpå. I synnerhet är vreden fruktansvärd i sina utbrott, och det är omöjligt att inte märka den, om man är i närheten. Man behöver inte fråga, om det inte nu är tillfålle för en pedagog att gripa sig an med ett vackert tal. Nej, inga vackra tal, ingenting, inte ett ord! Låt barnet komma till dig av sig självt. Förvånad över vad det ser, kommer det inte att låta bli att ställa frågor till dig. Svaret är enkelt och framgår ur dess egna iakttagelser. Det ser ett uppsvällt ansikte, blixtrande ögon, hotande åtbörder, det hör häftiga rop, allt tydliga tecken på att kroppen inte är i sitt vanliga tillstånd. Säg det lugnt, utan tvekan och utan hemlighetsmakeri: Denne stackars man är sjuk, han lider av ett feberanfall. Du kan använda tillfållet till att med få ord ge barnet en föreställning om sjukdomar och deras verkan, ty även dessa är framkallade av naturen, och de bildar ett av de nödvändighetens band, som det måste känna sig underkastad. Är det inte sannolikt, att barnet av denna föreställning, som ingalunda är falsk, tidigt grips av en viss motvilja att överlämna sig åt utbrott av lidelser, vilka det betraktar som sjukdomar? Och tror du inte, att en sådan föreställning, som bibringas det vid passande tillfålle, medför ett lika nyttigt resultat som den mest långtrådiga moralpredikan? Tänk dig nu in i följderna för framtiden av denna föreställning! Den gör dig berättigad, att i fall så fordras, behandla ett egensinnigt barn såsom ett sju h, att stänga in det i dess rum, ja, att lägga det till sängs, att föreskriva det diet, att skrämma det för dess gryende fel och laster och göra dem förhatliga och fruktansvärda för det, utan att det kan betrakta den stränghet, du kanske måste visa för att bota det som ett straff. Ja, om det skulle hända dig själv att i ett ögonblicks hetta förlora det lugn och jämnmod som du måste vara mån om att visa, så försök inte att skyla över ditt fel, utan säg med en mild förebråelse: Min vän, du gjorde mig sjuk. För övrigt är det av största vikt, att naiva, barnsliga yttranden, som kan föranledas av de enkla föreställningar, som bibringas barnet, inte upprepas i dess närvaro eller så, att det märker detta. Ett oförsiktigt skratt kan omintetgöra många månaders arbete och åstadkomma en obotlig skada. Jag kan inte nog ofta upprepa, att man, om man vill mästra barnet, måste bemästra sig själv. Jag föreställer mig, att min Emile, mitt i en träta mellan två grannkvinnor, går fram till den mest uppretade och i medlidsam ton säger;

OM UPPFOSTRAN

89

••Åh, ni är sjuk, det gör mig så ont om er.» Säkerligen kommer detta infall inte att bli utan verkan på vare sig åskådarna eller på de stridande parterna. Utan att skratta, utan att banna och utan att berömma honom skyndar jag mig att med eller mot hans vilja föra honom bort därifrån, innan han hunnit märka denna verkan eller åtminstone, innan han reflekterat över den, ochjag skyndar sedan att förströ honom med annat, som kommer honom att glömma det, som passerat. Det är inte min avsikt att gå in på alla detaljer utan endast att framställa allmänna regler och att vid svårbegripliga fall förtydliga med exempel. Jag anser det för omöjligt att mitt i samhällets sköte leda ett barn till dess tolvte år utan att ge det en föreställning om en människas förhållande till andra människor och om de mänskliga handlingarnas moraliska värde. Jag är nöjd, om man bemödar sig att så sent som möjligt bibringa det dessa nödvändiga begrepp, och om man, då de är oundvikliga, inskränker kännedomen om dem till det för ögonblicket erforderliga, dvs. så mycket, att barnet inte tror sig vara herre över allt, och så, att det inte samvetslöst och ovetande tillfogar andra skada. Det finns lugna och milda karaktärer, som man utan fara kan låta bibehålla sin barnsliga omedvetenhet, men det finns också häftiga naturer, vilkas vildhet tidigt utvecklat sig, och vilkas utveckling till människor man måste påskynda för att inte vara tvungen att med våld lära dem underkastelse. Våra första plikter är plikterna mot oss själva, våra första känslor hänför sig till oss själva, och våra naturliga impulser avser först vår uppehållelse och vårt välbefinnande. I överensstämmelse härmed rör vår första känsla av rättvisa inte den rättvisa, vi är skyldiga andra, utan den, som tillkommer oss, och en av det vanliga uppfostringssättets förvändheter är, att man alltid först talar med barnen om deras plikter och aldrig om deras rättigheter, att man således börjar med att säga motsatsen mot vad man borde, nämligen det, som barnet inte kan förstå eller intressera sig för. Om jag alltså skulle leda ett sådant barn, som jag tänker mig, skulle jag säga till mig själv så här: Ett barn förgriper sig inte på personer 1, utan på föremål, och snart lär det av erfarenheten att 1 Man får aldrig tåla, att ett barn leker med fullvuxna såsom med personer, som är det underlägsna, eller som med sina jämnåriga. Om det skulle våga att på allvar slå någon, vore det också endast en gänare,

90

ROUSSEAU

akta var och en, som överträffar det i ålder och styrka. men föremålen kan inte försvara sig. Det första begrepp, man måste väcka hos barnet, är således mindre begreppet om frihet än om ägande, och för att det ska komma till uppfattning av detta begrepp, måste det äga något. Att såsom dess egendom tala om dess kläder, dess möbler, dess leksaker är meningslöst, ty fastän det förfogar över alla dessa föremål, vet det varken varför eller hur det fått dem. Att säga barnet, att det äger dem, därför att man gett det dem, är inte mycket bättre, ty för att ge måste man ha. Det finns alltså där en äganderätt, som föregår barnets, och det är äganderättens princip, dess början och grund, man skulle förklara för det. Dessutom är en gäva ett fördrag, och barnet kan ju omöjligen förstä vad ett fördrag är. 1 Läsare, jag ber dig allvarligt att i detta exempel och i hundra andra se hur man tror sig ha bibringat barnen den bästa undervisning, när man i själva verket endast proppat deras huvud fullt med ord, som alldeles övergår deras fattningsförmåga! Det gäller alltså att gå tillbaka till äganderättens ursprung, ty ur det måste den första föreställningen om densamma framgå. Min lärjunge, som vistas på landet, kommer nog att ha bildat sig något begrepp om lantarbeten, ty till det fordras ju bara, att man har ögon och tid att begagna dem. Emile kommer att ha bådadera. I alla åldrar och särskilt i hans visar sig lusten att skapa, härma, frambringa och ge prov på kraft ;xh verksamhet. Det behövs blott, att han två gånger sett arbetet i en trädgård, sett, hur man sär, hur det sådda kommer upp, och växer, för att han i sin tur ska vilja sysselsätta sig med trädgårdsarbete. Till följd av de grundsatser, jag härovan framställt, motsätter jag mig inte hans önskan. Jag tvärtom gynnar den, delar hans smak och arbetar tillsammans med honom, inte för hans nöjes skull, ja, vore det också en bödelsdräng, måste man laga att dess slag ges tillbaka med ränta och på ett sätt, som tar ifrån det lusten till ett nytt försök i den vägen. Jag har settt oförståndiga vårdarinnor uppegga barnens egensinnighet, reta dem till att slåss, låta slå sig av dem och skratta åt deras svaga slag utan att tänka på att dessa slag till avsikten var dråpslag, och att den, som vill slå som liten, kommer att vilja döda som fullvuxen. • Häri ligger orsaken till att barnen alltid vill ta tillbaka det som de skänkt bort, och gråter, om man inte ger dem det tillbaka. Detta händer inte, sedan de kommit till insikt om vad en gåva är, men då är de i stället försiktigare i fråga om att utdela sådana.

OM UPPFOSTRAN

91

utan, åtminstone enligt hans förmenande, för mitt eget. jag blir hans trädgårdspojke, och till dess han kan bruka sina egna armar, arbetar jag jorden för honom. Han tar den i besittning genom att sätta en böna i den, och helt visst är detta besittningstagande heligare och mera värt att respekteras än Nunfiez Balbaos besittningstagande av Syd-Amerika i spanska konungens namn medelst planterandet av Spaniens fana på sydhavets kuster. Var dag vattnar vi bönorna och se med stor förtjusning, hur de kommer upp. Jag ökar denna förtjusning genom att säga till honom: »Det här tillhör dig>>, och för att förklara ordet tillhör, låter jag honom förstå, att han har lagt ner sin tid, sitt arbete, ja, en del av sitt jag, att det i denna jord finns något av honom själv, varpå han kan göra anspråk inför vem det vara må, liksom han kan rycka sin arm ur en annans hand, ifall denne ville mot hans vilja kvarhålla den. En vacker dag kommer han rusande med vattenkannan i handen. O, vilken anblick erbjuder han icke! O, fasa! Alla bönorna är upprivna, hela trädgårdssängen är uppgrävd, och man kan knappast en gång känna igen platsen, där den låg. »Ack, vad har det blivit av mitt arbete, mina händers verk, vad har det blivit av de ljuva frukterna av min svett och min möda?» det unga hjärtat intas av sorg, den första känslan av liden orättvisa uppfyller hans själ med smärta. Hans tårar rinner i strömmar; förtvivlan avtvingar honom snyftningar och klagoskri. Man deltar i hans sorg och förtrytelse; man gör efterforskningar, inhämtar upplysningar och anställer undersökningar. Slutligen upptäcker man, att trädgårdsmästaren är den, som förövat dådet, och han kallas till ansvar. Men här har man gjort upp räkningen utan värden. När trädgårdsmästaren hör, vad det är fråga om, börjar han beklaga sig ännu högljuddare än vi. »jaså, det är alltså ni, som förstött mitt arbete. J ag hade här en säng maltameloner; jag hade fått kärnorna som en stor raritet och tänkte uppvakta er med frukterna, när de blivit mogna. Men nu har ni med era eländiga bönor fördärvat mina meloner, som redan kommit upp, och som jag aldrig kan ersätta. Ni har därmed tillfogat mig en oersättlig förlust och berövat er själva nöjet att smaka mina präktiga meloner>>. Jean-Jacques:

,,förlåt oss, min stackars Robert! Ni hade nedlagt arbete och möda där, och jag inser mycket väl, att vi har gjort orätt i att

92

ROUSSEAU

förstöra frukten av ert arbete. Men vi ska skaffa andra melonkärnor från Malta, och vi ska aldrig mera börja arbeta i något stycke jord, innan vi tagit reda på om någon arbetat där före oss.» Robert:

»Då kan herrarna verkligen få vila sig, ty numera finns här inte annat än odlad mark. Jag bearbetar den jord, min far odlat; var och en i sin stad gör detsamma, och all mark, ni ser, är sedan länge upptagen.» Emile: Förlorar ni ofta melonkärnor på samma sätt som nu?» Robert:

»Ånej, ty, med förlov sagt, det är inte ofta, vi får hit sådana obetänksamma herrar som ni. Ingen här går åstad och gräver i sin grannes trädgård; alla tar hänsyn till andras arbete för att få ha sitt eget i fred.» Emile: »Menjag har ingen trädgård.» Robert:

,. Vad angår det mig! Om ni fördärvar min, låter jag er inte gå och spatsera där mera, ty, ser ni, jag vill inte gå miste om lönen för min möda.»

Jean-Jq::ques: »Kunde vi inte ingå en överenskommelse med den gode Robert? Kanske skulle han vilja avstå en bit av sin trädgård till oss, på villkor att han får hälften av vad den avkastar.» Robert:

,.Jag avstår gärna en bit av den åt er utan villkor. Men kom i håg, attjag gräver upp era bönor, om ni rör mina meloner!•• Av detta exempel på sättet att bibringa barnen de första begreppen ser man, hur begreppet om egendom naturenligt går tillbaka till dens rätt, som först genom sitt arbete tog något i besittning. Det är klart, bestämt och går på intet sätt över barnets fattningsförmåga. Därifrån och till äganderätt och ombyten av denna är blott ett steg, med vilket man måste stanna. Man kommer längre fram inse, att den praktiska tillämpningen av den förklaring, jag här gett på två sidor, kanske tager hela två år, ty i den gradvisa utvecklingen av moraliska begrepp kan man inte gå nog långsamt tillväga för att vid varje steg alltmera känna sig på fast mark. Ni unga uppfostrare, jag ber er uppmärksamma detta

OM UPPFOSTRAN

93

exempelliksom jag ber er komma ihåg att er undervisning alltid bör bestå mera av handlingar än av ord, ty barnen glömmer lätt, vad de sagt, och vad man sagt dem, men inte vad de gjort, eller vad man gjort dem. Dylika lärdomar bör, som jag förut sagt, givas tidigare eller senare, allt efter som lärjungens vilda eller lugna natur påskyndar eller fördröjer behovet av dem. Nyttan därav är iögonfallande. Men för att inte försumma något, som kan vara av vikt vid saker, vilka erbjuda så stora svårigheter, vill jag tillägga ännu ett exempel. Din egensinnige lärjunge förstör allt, som han får tag i. Banna honom inte därför, utan avlägsna från honom allt, som han kan fördärva. Slår han sönder de saker, han behöver, så skaffa honom inte genast andra, utan låt honom känna, hur det är att sakna dem. Slår han sönder en fönsterruta i sitt rum, så låt vinden spela in där både dag och natt, och bry dig inte om att han kanske får snuva, ty det är bättre, att han får snuva, än att han blir en vettvilling. Beklaga dig aldrig över de olägenheter, han vållar dig, men låt honom först och främst själv känna dem! Låt slutligen sätta in en ny fönsterruta, men utan att säga ett ord därom. Slår han åter sönder en sådan, måste du ändra metod. Säg honom då helt lugnt och utan ringaste vrede: >>Fönstren är mina, jag har låtit sätta in dem, och jag tänker skydda dem». Stäng sedan in honom i ett mörkt rum. Vid detta ovanliga förfarande börjar han skrika och hålla oväsen, men ingen hör honom. Snart blir han trött och byter om ton. Han börjar på att jämra och snyfta. En tjänare kommer in till honom, och den egensinnige lille parveln ber honom att befria sig. Utan att uppgiva någon annan orsak för att inte tillmötesgå hans begäran svarar denne: »Jag har också fönster, som jag vill skydda>>, och går sin väg. slutligen när gossen tillbringat några timmar i mörkret, dvs. varit där länge nog för att finna det outhärdligt och för att lägga det på minnet, bör någon ingiva honom tanken att ingå ett fördrag med dig, på grund av vilket du kommer att återskänka honom friheten mot hans löfte att inte slå sönder flera fönsterrutor. Han begär inte bättre och ber dig komma in till honom, vilket du också gör. Han framställer sitt förslag, och du går genast in därpå, sägande: >>Det är mycket bra uttänkt. Vi kommer båda att vinna på det. Varför har du inte tänkt på det förut?» Och utan att avfordra honom någon bekräftelse ·på hans löfte skall du omfamna honom och genast föra honom till hans

94

ROUSSEAU

rum. Och framför allt måste du betrakta denna överenskommelse såsom lika helig och olöslig, som om den bekräftats med ed. Vilket begrepp tror du inte, barnet bildar sig av en sådan händelse om det bindande i sådana fördrag och om nyttan av desamma? Jag skulle bedra mig mycket, om det skulle finnas ett enda ännu inte alldeles fördärvat barn, som efter användandet av denna metod, företog sig att med berått mod slå sönder en fönsterruta. 1 Lägg noga märke till sammanhanget i allt detta! Den lille odygdsmakaren, som gjorde ett hål i marken för att sätta en böna, anade inte, att han därmed grävde grunden till ett fangelse. Härmed har vi nu gjort vårt inträde i den moraliska världen, och härmed är även vägen tilllasten öppnad. Tillika med fördrag och plikter uppstå också bedrägeri och lögn. Så fort man är i stånd att göra orätt, vill man dölja det, som man inte bort göra. Så snart utsikten till en fördel kan locka till ett löfte, kan utsikten till en ännu större fördellocka till att bryta löftet. Det gäller blott att göra detta utan att ådraga sig straff, och medlet därtill är mycket enkelt. Man behöver endast smyga och ljuga. Redan därigenom att vi inte kunnat förebygga lasten, är vi tvingade att bestraffa den. Där ser man, hur det mänskliga livets elände börjar med felstegen. Jag har redan sagt nog för att göra begripligt, att man aldrig får låta barnen känna straffet såsom ett straff, utan endast såsom en naturlig följd av deras förseelse. Man får ej heller hålla några 1 Skulle för övrigt plikten att uppfylla sina förbindelser inte ens genom vikten av den därvid avsedda nyttan vara fast inpräglad i barnets själ, skall likväl en inre känsla, som börjar vakna, pålägga det den såsom en samvetslag, som en medfödd grundsanning, vilken för sin utveckling endast avvaktar de insikter, till vilka dess användning anknyter sig. Detta ursprungliga drag är inte tecknat i våra ~ärtan av människohand, utan inristat av honom, som är all rättvisas fader. Upphäv den ursprungliga lagen för överenskommelser och de förbindelser, den ålägger, och allt i det mänskliga samhället är bedrägligt och fåfangt. Den som endast håller sitt löfte för sin fördels skull, är knappast mera bunden, än om han inte avgivit något löfte. Eller ock förhåller det sig med möjligheten att bryta det, som med den favör av några poäng, som skickliga spelare ger sina motståndare, i det de dröjer att ådagalägga sin överlägsenhet endast för att avvakta det rätta ögonblicket, när den största fördelen kan vinnas. Denna grundsats är av högsta vikt och fö~änar att på det noggrannaste undersökas, ty det är just här, människan börjar att sätta sig i motsägelse mot sig själv.

OM UPPFOSTRAN

95

förmaningar mot lögnen eller straffa på grund av en lögn. Men man måste laga, att barnen, så fort de ljugit, får erfara alla lögnens svåra följder, såsom t.ex. att man inte sätter tro till den, som ljugit, om han också talar sanning, och att man, trots hans nekande, anklagar honom för fel, som han inte begått. Här måste vi nu först förklara, vad som för barnen menas med lögn. Det finns två slag av lögn: den, som rör fakta och som angår det förflutna, och den, som rör löften och som angår framtiden. Den ena förekommer, när man nekar till att ha gjort något, som man gjort, eller säger sig ha gjort något, som man inte gjort, eller i allmänhet om man med vett och vilja omtalar det, som inte är sant. Den andra föreligger, när man lovar något, som man inte ämnar hålla eller i allmänhet visar en annan avsikt än sin verkliga. Dessa båda slag av lögn kan ibland förena sig till ett, 1 men här vill jag betrakta dem i deras olikhet sinsemellan. Den, som känner behov av andras hjälp och ständigt erfar bevis på välvilja från alla i sin omgivning, har ingen fördel av att bedra dem; det är tvärtom en stor fördel för honom, att de se saker och ting, såsom de är, så att de inte bedraga sig till hans skada. Det är därför tydligt, att den faktiska lögnen icke är naturlig för barnen, utan att det är lydnadsplikten, som alstrar nödvändigheten att ljuga. Ty emedan lydnaden är besvärande, söker man i smyg så mycket som möjligt avskudda sig den, och då besegrar den ögonblickliga fördelen av att undvika straff, den mera avlägsna av att säga sanningen. Varför skulle barnet ljuga för dig, om du ger det en naturlig och fri uppfostran? Vad skulle det ha att dölja för dig, då du inte förebrår det något, inte straffar det och inte begär någonting av det! Varför skulle det inte kunna lika öppenhärtigt som till en av sina små kamrater säga dig allt, som det gjort? Det skulle ju lika litet riskera något på det ena hållet som på det andra. Lögnen vid avgivande av löfte är ännu mindre naturlig, emedan löften att göra eller att underlåta något är konventionella handlingar, som är främmande för naturtillståndet, och som gör ingrepp i friheten. Men inte nog härmed; alla av barnen ingångna förbindelser är av noll och intet värde, eftersom deras kortsynta 1 Om t.ex. den, som rättvisligen anklagas för en brottslig handling, försvarar sig med att utgiva sig för en hederlig man, ljuger han både beträffande faktum och beträffande förbindelse för framtiden.

96

ROUSSEAU

blick icke når in i framtiden och de sålunda vid antagandet av förpliktelser för denna inte vet, vad de gör. Man kan därför knappast påstå, att barnet ljuger, då det bryter en åtagen förbindelse, ty då det endast tänker på att för stunden draga sig ur förlägenheten, är varje medel, om det bara utövar ögonblicklig verkan i barnets ögon lika berättigat. Då det lovar något för framtiden, lovar det i själva verket ingenting, ty dess ännu slumrande inbillningskraft förmår inte fatta, att det till sitt väsen tillhör två olika tider. Om det kunde undvika en risbastu och förskaffa sig en strut karameller genom löftet att i morgon kasta sig ut genom fönstret, skulle det genast ge ett sådant löfte. På grund härav fåster lagen inte avseende vid löften av barn, och då strängare fäder och uppfostrare fordra, att barn ska uppfylla sådana, bör detta endast ske, då det är fråga om sådant, som barnen borde göra, vare sig de lovat det eller inte. Man kan således inte kalla det en lögn, när barnet avger ett löfte, eftersom det inte förstår, vad det är att ingå en förbindelse. Annorlunda är förhållandet, när barnet inte håller sitt löfte, vilket ju också är ett slags tillbakaverkande lögn, ty det kommer mycket väl ihåg att det gett löftet, men vad det inte förstår, är vikten av att hålla detsamma. Ur stånd att kunna se in i framtiden, kan det inte bedöma följderna av sitt handlingssätt, och om det inte håller sitt löfte, gör det ingenting orätt enligt den insikt, som tillhör dess ålder. Härav följer, att barnens lögner endast och allenast är deras uppfostrares verk, och att man, när man försöker att lära dem att tala sanning, i själva verket inte gör annat än lär dem att ljuga. I sin iver att utveckla, leda och undervisa dem finner man aldrig nog medel att nå sitt mål. Man vill behärska barnens själ genom ogrundade regler och dåraktiga föreskrifter och anser det bättre, att barnen lär sina läxor och ljuger, än att de förblir okunniga och sanna. Vi, som ger våra lärjungar en praktisk uppfostran, och som hellre se dem goda än kunniga, fordrar inte uttryckligen sanningen av dem, av fruktan att de ska söka kringgå den, och avpressa dem inga löften, som de skulle kunna frestas att bryta. Om något ofog skett i min bortovaro, och jag inte vet, vem som förövat det, aktar jag mig att beskylla Emile därför eller att fråga honom: Är

OM UPPFOSTRAN

97

det du, som gjort det? 1 Ty vad skulle jag väl göra därigenom annat än lära honom att ljuga? Om hans svårhanterliga karaktär tvingar mig att ingå någon sorts överenskommelse med honom, ska jag ta mina mått och steg för att detta förslag må utgå från honom själv och inte från mig, så att han, då han en gång förbundit sig till något, också har något näraliggande och kännbart intresse av att uppfylla sin förbindelse, och så att, om han någon gång försummar detta, denna lögn kommer att ådra honom sådana olägenheter, som han ser uppstå ur omständigheternas naturliga förlopp och inte kan betrakta som en hämdeakt av sin lärare. Men långt ifrån att tro mig tvingad att använda så grymma medel, är jag nästan alldeles säker om att Emile mycket sent kommer att lära sig förstå, vad det är att ljuga, och att han, när han förstått det, ska bli mycket förvånad och inte kunna inse, vad en lögn kan tjäna till. Det ligger i öppen dag, att ju mera oberoende jag gör honom både av andras vilja och deras omdöme, desto mera kväver jag hos honom intresset av att ljuga. När man inte har brått att bibringa lärdomar, behöver man inte heller brådska med att ställa upp fordringar, utan avvaktar tiden för att inte fordra det obilliga. På så sätt utvecklas barnet utan att ta skada. Men om en oskicklig lärare, som inte förstår, hur ett barn bör behandlas, jämt och samt avtvingar det än det ena löftet och än det andra utan urskiljning och måtta, kommer barnet, uttröttat av att formligen belastas med sådana löften, att glömma och slutligen avsky dem samt eftersom det nu betraktar dessa som tomma formler, att roa sig med att giva och bryta dem. Vill du, att det ärligt och trofast skall hålla sitt ord, var då försiktig med att avfordra det löften! De detaljer om lögnen som jag ordar så vidlyftigt om kan i flera hänseenden tillämpas på alla andra plikter, som man föreskriver barnen i en form, som gör dem inte endast förhatliga för dessa, utan rent av outförbara. Under sken av att predika dygd inger man dem kärlek till alla laster. Man inympar dylika genom att varna 1 Ingenting är oförståndigare än en sådan fråga, i synnerhet om barnet verkligen är skyldigt. Om detta tror, att du vet, vad det gjort, anser det din fråga blott som en fålla, som du ställer för det, och denna åsikt kan inte annat än förbittra det mot dig. Tror däremot barnet, att du inte vet något, säger det för sig självt: Varför ska jag bekänna mitt felsteg? Och därmed har du genom din fråga givit den första anledningen till lögn.

98

ROUSSEAU

därför. För att göra barnen fromma tråkar man ut dem med att släpa dem med sig i kyrkan! Genom att låta dem oupphörligt rabbla upp böner tvingar man dem att längta efter lyckan och inte behöva be till Gud! För att inge dem kärlek till nästan låter man dem ge allmosor, liksom om man själv inte värdigades ge sådana! Nej, det är inte barnet, som ska ge allmosor, det är läraren, och hur fåstad denne än är vid sin lärjunge, bör han likväl göra honom denna ära stridig. Han måste göra klart för honom, att man vid hans ålder ännu inte är värdig att utöva barmhärtighet. Att skänka allmosor tillhör den mogna människan, som kan bedöma värdet av det, han ger, och mottagarens behov därav. Barnet, som inte förstår sådant, kan inte inlägga någon för~änst genom att ge, det skänker bort utan känsla av givmildhet och barmhärtighet. Det blygs nästan för att ge, om det på grund av sitt eget eller ert exempel, tror, att det blott är barn, som ger allmosor, men att de fullvuxna inte längre gör det. Ge också akt på att man ju alltid låter barnet skänka bara sådana saker, vilkas värde det inte känner till, metallstycken, som det bär i fickan för detta ändamål, och som inte är det till någon annan nytta! Ett barn ger hellre bort hundra louisdorer än en bakelse. Men försök en gång uppmana en sådan liten givmild allmoseutdelare att ge bort saker, som han.tycker om, t.ex. sina leksaker, sina karameller, sin aftonvard, och ni får snart se, hur pass det lyckats er att göra honom verkligt givmild! Man använder även ett annat sätt härvidlag, nämligen att snarast ge barnet ersättning för det bortskänkta. På så sätt vänjer det sig visserligen att åtminstone ge bort, vad det vet att det snart får tillbaka. Jag har hos barnen knappast sett annat än dessa två slags givmildhet, nämligen att de antingen skänker bort det, de inte värderar, eller det, som de är vissa om att få igen. Locke säger: ••Låt barnen genom erfarenheten övertygas om att den, som mest delar med sig, alltid blir mest belönad.» Men det är bara att göra barnen skenbart givmilda och i själva verket snåla. Han tillägger, att givmildheten därigenom blir barnens andra natur. J a, en ockrande givmildhet, som skänker ett ägg för att få en oxe! Men är det verkligen fråga om att ge på allvar, så farväl med givmildheten! Då man slutar att ersätta dem, upphör de att ge. Likadant förhåller det sig med alla andra dygder, man lär barnen. För att predika för dem dessa varaktiga dygder förbittrar man deras barndomsår! Det kan

OM UPPFOSTRAN

99

man verkligen kalla en vis uppfostran! O, uppfostrare, lämna dessa konstgrepp åsido! Var dygdiga och goda, på det att ert exempel må inpräglas i era lärjungars minne, till dess det kan intränga i deras hjärta. I stället för att fordra barmhärtighetsverk av min Emile, föredrar jag att själv göra sådana i hans närvaro och att beröva honom alla medel att följa mitt exempel, eftersom det är en ära, som inte tillkommer hans ålder. Ty det är av vikt, att han inte lär sig att betrakta människoplikter endast såsom plikter för barn. Ser min lärjunge mig ge allmosor och frågar mig om det, ska jag, om tiden därtill är inne, 1 svara honom och säga: »Min vän, när de fattiga gav sitt samtycke till att det skulle finnas rika, har de rika lovat att understödja alla, som inte äger någonting att leva av och inte heller kan leva av sitt arbete>>. - »Har ni då också lovat det?» kommer han att fråga. »Javisst», svarar jag då, »endast på detta villkor som följer med allt ägande, är jag herre över de ägodelar, som är anförtrodda i min vård.» En annan än Emile skulle, om han förstått dessa ord .::.. och man bör erinra sig, hur man enligt min metod lär barn att förstå - vara frestad att härma efter mig och spela rik. I sådant fall skulle jag åtminstone försöka hindra, att det skedde på skrytsamt sätt. Då skulle jag mycket hellre se, att han tillvällade sig min rättighet och gav i smyg. Det vore ett svek, som överensstämde med hans ålder, och det enda, jag skulle förlåta honom. Jag vet, att alla dessa av efterhärmningsdriften framkallade dygder är apdygder, och att ingen handling kan betraktas som god ur moralisk synpunkt, utom när man utför den för dess egen skull och inte därför att andra utför den. Men vid en ålder, då hjärtat ännu inte är mottagligt för känslointryck, måste man låta barnen härma sådana handlingar, som man vill göra till en vana hos dem, till dess de sedan kan göra dem på grund av sin egen vilja och av kärlek till det goda. Hos människan, ja, till och med hos djuren är efterhärmningsdriften medfödd. Strävan att härma är av naturen vist ordnad, men i samhällslivet urartar den. Apan härmar människan, 1 Naturligtvis resonerar jag inte med honom i dylika frågor, när han vill, utan när jag vill det själv. I annat fall skulle jag underordna mig hans vilja och sätta mig i det farligaste beroende, en uppfostrare kan ·komma gentemot sin lärjunge.

100

ROUSSEAU

som hon fruktar, men hon härmar inte de djur, hon föraktar; hon anser det för gott, som ett högre stående väsen gör. Bland oss människor härmar gyckelmakare av olika slag det sköna för att dra ner det och göra det löjligt. I känslan av sin låghet söker de dra ned det som är bättre än de till sin egen ståndpunkt och om de försöker härma det, som de verkligen beundrar, bär valet av dessa föremål vittne om efterhärmarnas dåliga smak. De eftersträvar mycket mer att bedra andra och att lysa med sina talanger än att bli bättre och visare. Den djupare liggande grunden till efterhärmningsdriften bland oss är vår ständiga önskan att gå utom oss själva. Om jag lyckas i mitt värv som uppfostrare, kommerEmile säkerligen inte att hysa denna önskan, och vi måste därför avstå från det skenbara goda som den möjligen kan frambringa. Om ni grundligt undersökte alla era uppfostringsregler, skulle ni finna dem alla lika oförnuftiga, i synnerhet vad beträffar dygd och seder. Den enda sedliga lärdom, som ägnar sig för barnen, och som också är av största vikt för alla åldrar, är den att aldrig tillfoga andra någon skada. Till och med föreskriften att göra gott blir farlig, falsk och full av motsägelser, så framt den inte underordnas denna. Vem finns väl, som inte gör något gott? Det gör alla, ja, till och med den onda människan. Men hon gör blott en lycklig på bekostnad av hundra olyckliga;..och därav uppstår allt vårt elände. De mest upphöjda dygderna är av negativ natur och är även de svåraste, emedan de skyr offentligheten och är höjda till och med över den för människohjärtat så ljuva fröjden att se en like nöjd med oss. O, till hur mycket större välsignelse för sina medmänniskor är inte den, som aldrig gör någon annan något ont, om det nu verkligen finns någon sådan! Vilken oförskräckt själ, vilken karaktärsstyrka fordras det inte av denne! Men det är inte genom anställande av lärda undersökningar av denna grundsats utan genom försök att praktiskt utöva den, som man rätt förstår, hur stort och även hur svårt det är att uppnå något resultat. 1 1 Föreskriften att inte göra någon skada innebär i sig den att så litet som möjligt hålla sig till det mänskliga samhället, ty under nuvarande sociala förhållanden måste den enas lycka nödvändigt medföra den andres olycka. Detta ligger i sakens natur och kan inte ändras. Och må man efter denna grundsats sluta sig till vilken som är bättre, den människa, som rör sig i samhället, eller den, som föredrar ensamheten. En berömd skriftställare*

OM UPPFOSTRAN

101

Se här några flyktiga antydningar om de försiktighetsmått, jag skulle vilja se iakttagna vid lämnaodet av sådana föreskrifter för barnen, som man ibland inte kan underlåta att ge utan att utsätta dem för faran att tillfoga sig själva eller andra skada eller tillägna sig dåliga vanor, som man sedan endast med stor möda kan utrota. Vi kan emellertid vara övertygade om att denna nödvändighet sällan förekommer i fråga om barn, som uppfostrats på tillbörligt sätt, eftersom dessa omöjligen kan bli egensinniga, elaka, lögnaktiga, giriga, därför att man inte i deras hjärtan utsått frön till de laster, som gör dem sådana. På grund härav har det, somjag sagt härom, mera avseende på undantagen än på regeln; men undantagen blir talrikare, ju mer barnen har tillfålle att träda ut ur sin egen krets och tillägna sig de vuxna människornas laster. Naturligtvis behöver de barn, som uppfostras mitt i stora världen föreskrifter tidigare än de, som uppfostras i ensamhet. Därför är uppfostran i stilla ensamhet att föredra, om också endast på grund av att den ger barndomen tid att nå behörig mognad. Det finns undantag av motsatt art, nämligen sådana, som lycklig begåvning höjer över deras ålder. Liksom det finns människor, som aldrig tycks växa ur barndomen, finns det andra, som så att säga aldrig träder in i den, utan som är människor nästan så fort, de kommit till världen. Det är endast synd, att dessa senare undantag är mycket sällsynta och mycket svåra att lära känna, samt att alla mödrar inbilla sig, att det finns underbarn, och inte ett ögonblick betvivlar, att deras eget barn hör till dessa. De går ännu längre och betraktar de vanligaste företeelser, såsom livlighet, lyckade infall, obetänksamhet, pikant naivitet, som stora märkvärdigheter, när de i själva verket är kännetecken på barndomen och bäst visar, att barnet verkligen är ett barn. Ligger det något förvånande i att den, som man beständigt uppmanar att tala, som får säga allt, och som inte behöver taga någon hänsyn eller tänka på det passande, någon gång kommer med ett lyckligt infall? Det skulle vara mycket mera påstår, att endast den, som är god, lever ensam för sig själv. Om mitt påstående också låter mindre snillrikt, är det sannare och förnuftigare än det föregående. Vad för ont kan väl den dålige anstifta i ensamheten? I samhället, bland andra människor är det, som han smider sina ränker. Vill man använda detta argument på den goda människan, svarar jag då med den förklaring, till vilken jag anslutit denna anmärkning. * Diderot, i företalet till •Fils naturel•.

102

ROUSSEAU

märkvärdigt, som om astrologen bland tusen lögner inte förutsa en enda sanning. »De ljuger så mycket», sade Henry IV, »att de till slut säger sanning.» Den, som vill säga några kvickheter, behöver blott säga många dumheter. Gud bevare de stackars salongshjältar, som inte har några andra förtjänster att tacka för den gunst, de åtnjuter. Liksom de dyrbaraste diamanter kan falla i barnens händer, kan de mest blixtrande tankar komma i deras hjärna, eller rättare sagt, de kvickaste ord komma i deras mun, utan att därför vare sig diamanterna eller tankarna tillhör dem. Det finns strängt taget i denna ålder inte något verkligt ägande av något slag. De ord, ett barn säger, har inte samma betydelse för barnet självt som för oss; det förbinder dem inte med samma begrepp som vi. Dess begrepp, om det överhuvud taget har sådana, är utan logisk ordning och sammanhang; i dess tankar finns ingenting fast eller bestämt. Pröva blott en gång ert föregivna underbarn! I vissa ögonblick kommer ni att hos det finna en våldsam verksamhetsdrift och en klarsynthet, som genomtränger själva molnen. Oftast kommer emellertid dess själ att förefalla slapp, matt och liksom omtöcknad av en tät dimma. Ibland skyndar den före, ibland blir den stående orörlig. Det ena ögonblicket skulle man vilja utropa: »Det är ett riktigt snille», och det andra: »Det är ett stort dumhuvud». Båda gångerna skulle man missta sig, ty det är helt enkelt ett barn. Det är en örnunge, som ena ögonblicket klyver luften med kraftiga vingslag och ögonblicket efter faller ned i sitt bo. Behandla därför barnet enligt dess ålder, hur du nu än må betrakta det, och akta dig för att uttömma dess krafter genom att öva dem för mycket. Om den lilla hjärnan blir upphetsad, om du ser, att den vill sjuda över, låt den då jäsa i fred och egga aldrig upp den, ty då riskerar du att den ska fördunsta. Och när de sjudande ångorna förflyktigats, håll då den kvarblivna kraften tillbaka och tygla den, till dess allt övergår tilllivgivande värme och verklig kraft med tiden. Annars slösar du förgäves bort din tid och dina omsorger och förstör själv ditt eget verk; och sedan du obetänksamt berusat dig med alla dessa tändbara dunster, återstår dig ingenting annat än en värdelös bottensats. Av särskilt lovande barn brukar det bli mycket vanliga människor; det är en allmänt känd och sann iakttagelse. Ingenting är svårare än att hos barnen skilja den verkliga inskränktheten från

OM UPPFOSTRAN

103

den endast skenbara och bedrägliga, som är starka själars kännetecken. Det förefaller till att börja med underligt, att dessa båda ytterligheter har så liknande kännetecken, men det måste ändå så vara. Ty i en ålder, när människan ännu inte har verkliga begrepp, består hela skillnaden mellan den begåvade och den inskränkte i att den senare endast tillägnar sig falska begrepp och den förre, när han inte finner andra än sådana, inte tillägnar sig några begrepp alls. De liknar varandra så till vida, att den ene inte är god till något, och att för den andre är ingenting gott nog. Det enda kännetecken, som låter deras skiljaktighet framträda, beror av slumpen, som en dag för den senare uppenbarar ett begrepp, som inte överstiger hans fattningsgåva, under det den andre ständigt blir sig lik. Den unge Cato ansågs under sin barndom av hela sin omgivning för obegåvad och inskränkt. »Han är tystlåten och envis••, sade man alltid om honom. Det var först i Sullas väntrum, som morbrodern lärde känna honom. Om han inte inträtt i detta rum, hade han kanske fått gälla för ett dumhuvud, ända till dess han nått förnuftig ålder; och om Caesar inte levt, skulle kanske denne samme Cato, som genomskådade hans olycksbringande snille och förutsåg även hans mest vittsvävande planer, alltid blivit behandlad som en svärmare. Ack, hur lätt bedraga sig inte de, som för tidigt bedöma barnen! De är ofta barnsligare än barnen själva. Jag har sett en man 1 i ganska framskriden ålder, vilken hedrade mig med sin vänskap, både av sina anhöriga och sina vänner anses för inskränkt; hans sällsynta begåvning mognade i stillhet. Plötsligt uppträdde han som framstående filosof, och jag tvivlar inte på att eftervärlden ska ge honom en ärofull och hedrande plats bland hans århundrades förnämsta filosofer och mest djuptänkta metafysiker. Hys aktning för barnen, och döm inte för tidigt om dem vare sig gott eller ont! Tror du, att du har med undantagen att göra, så låt dem länge visa och bekräfta sig som sådana, innan du använder särskilda metoder för dem. Lämna naturen fritt spelrum, innan du uppträder som handlande i hennes ställe, och vakta dig noga för att motarbeta hennes verksamhet! Du känner tidens värde, säger du, och vill inte förlora någon tid. Du inser inte, att dålig användning av tiden är mycket större tidsförlust än fullkomlig overksam1

Abbe de Condillac.

104

ROUSSEAU

het, och att ett illa undervisat barn är mycket längre från visheten än ett barn, som inte undervisats alls. Du oroar dig över att se barnet använda sina första år till att göra ingenting. Men är det ingenting att vara lycklig! Räknar du det för ingenting att hoppa, leka och springa omkring dagen lång? I hela sitt liv kommer barnet aldrig att vara mer sysselsatt. Platon uppfostrar barnen i sin republik, vars bestämmelser man vanligen finner så stränga, endast med fester, lekar, sånger och andra tidsfördriv; man kan säga, att han anser sig ha gjort allt, som bör göras, när han lärt dem att roa sig. Och när Seneca talar om ungdomen i det gamla Rom, säger han: »De var ständigt på benen; man lärde dem ingenting, som de måste lära sittande» 1• Var de månne därför mindre dugande, när de uppnådde mogen ålder? Oroa dig då inte för denna skenbara sysslolöshet! Vad skulle du säga om en man, som för att riktigt utnyttja livet aldrig ville sova? Du skulle säga: »Denne man är en dåre; han vinner ingen tid, utan berövar sig tvärtom sådan. Genom att fly sömnen ilar han döden till mötes». Tänk då på att det här är fråga om samma sak, och att barndomen är den tid, under vilken förnuftet sover. Barnens skenbara lätthet att lära är ofta orsaken till deras fördärv. Man inser inte, att själva lättheten är ett bevis på att de ingenting lär. Deras glatta och äonu oberörda hjärna återger likt en spegel de föremål, man håller framför dem, men ingenting blir kvar, och ingenting tränger in. Barnet behåller endast orden; begreppen återkastas. De, som hör på barnet, förstår dem; barnet självt förstår dem inte. Fastän minne och omdömesförmåga är två väsentligen skilda förmögenheter, utvecklar sig i själva verket den ena endast med den andra. Före förnuftig ålder upptar barnet inga ideer, utan endast bilder, och skillnaden mellan dessa består i att bilderna endast är absoluta avbildningar av sinnligt urskiljbara föremål, under det att ideerna är föremålens begrepp, bestämda av deras förhållande till andra. En bild kan vara ensam i den själ, som upptagit den, men varje ide förutsätter, att andra ideer också finns. När man föreställer sig något, ser man blott; när man begriper, gör man jämförelser. De intryck, vi mottar, är'endast passiva, under det att alla våra ideer eller begrepp bildas ur en aktiv princip. Detta ska jag bevisa sedermera. 1

Nihilliberos suos docebant, quod discendum esset iacentibus (E pist. 88).

OM UPPFOSTRAN

105

J ag påstår således, att barnen, eftersom deras omdömesförmåga ännu inte är utvecklad, inte har något verkligt minne. De kvarhåller toner, figurer och intryck, men sällan ideer och ännu mera sällan ideförbindelser. Man tror sig kanske vederlägga mig genom invändningen, att de kan lära några av geometriens elementer, men i själva verket är detta ett bevisfor mitt påstående. Man bevisar nämligen därigenom endast, att de inte en gång kunnat kvarhålla andras slutledningar, ty om man iakttager en sådan liten matematikers metod, märker man snart, att han endast har behållit ett noggrant intryck av figuren och bevisets ordalag. Vid det ringaste nya inkast vet han varken ut eller in, och man behöver bara vända upp och ned på figuren för att förbrylla honom. Man ser, att barnens hela vetande endast består av intryck; ingenting därav har blivit förståndets egendom. Deras minne är inte heller fullkomligare och mera utvecklat än deras övriga själsförmögenheter, ty nästan alltid måste de som vuxna på nytt lära sig de saker, av vilka de i barndomen .endast tillägnade sig orden. Ändå vore det oss fjärran att anse att barnen saknar all omdömesförmåga1. Jag har tvärtom märkt, att de mycket riktigt bedömer allt, som de känner till, och som gäller deras ögonblickliga, kännbara intressen. Men man bedrar sig angående deras kunskaper, om man tilltror dem sådana, som de inte äger, och låter dem bedöma saker, som de inte förstår. Man bedrar sig också, när man 1 Jag har under mitt författareskap hundratals gånger gjort den iakttagelsen, att det är omöjligt att alltid med samma ord förena samma betydelse. Det finns inte något språk rikt nog för att äga uttryck och vändningar för alla de modifikationer, våra ideer kan ha. Metoden att definiera alla uttryck och ständigt sätta definitionen i stället för det definierade är vacker, men inte utförbar. Ty hur är det väl möjligt att därvid undvika en kretsgång? Definitioner skulle vara tjänliga, om man inte behövde använda ord för att framställa dem. Detta oaktat tror jag, att man, hur fattigt språket än är, likväl kan uttrycka sig tydligt, visserligen inte genom att alltid tillägga samma ord samma betydelse, men på så sätt, att vid varje användande av ett ord den därmed förenade betydelsen noga bestäms av de tankar, som ställs i sammanhang därmed, och att varje sats, där detta ord finns, så att säga tjänar detta till definition. Ibland säger jag, att barnen saknar omdömeskraft, och ibland låter jag dem bedöma med ganska stor skarpsynthet. Jag tror mig härmed inte göra mig skyldig till motsägelse, vad tankegången beträffar, menjag kan inte förneka, att mina uttryck ofta motsäga varandra.

106

ROUSSEAU

vill rikta deras uppmärksamhet på betraktelser över saker, som ännu inte berör dem på något sätt, som t.ex. deras framtida intresse, lyckan att få räknas till mänskligheten, den aktning, de kommer att åtnjuta som vuxna. Allt det är talesätt, som när de riktas till varelser, som saknar allt förutseende, är fullkomligt meningslösa. Men dessa stackars olyckligas påtvingade lärdomar sträcker sig alla till föremål, som är alldeles främmande för deras uppfattning! Och man kan därför tänka sig, hur mycken uppmärksamhet de kan skänka dem! De värda pedagoger, som skrytsamt uppräknar alla de kunskaper, de bibringar sina lärjungar, är betalda och därför tvungna att föra ett annat språk, men man ser på deras eget handlingssätt, att de är alldeles av min åsikt. Ty vad meddelar de egentligen sina lärjungar? Ord, ord, ingenting annat än ord! Bland de olika vetenskaper, som de skryter med att undervisa, aktar de sig noga för att välja sådana, som kunde vara deras lärjungar till verklig nytta, eftersom det då skulle gälla sakligt vetande, som de inte är i stånd att bibringa dem. De håller sig därför till sådana, som man tycks kunna, då man kan deras terminologi, såsom heraldik, geografi, kronologi och språk m.m., allt studier, som ligger så fjärran från människan i allmänhet och barnet i synnerhet, att det vore ett under, om någon enda stavelse dtirav någon gång i livet kunde bli till nytta. Man kommer att förvåna sig över att jag räknar språkstudier till det, som är onödigt i uppfostran. Men man bör erinra sig, att jag här talar om lärandet under de första levnadsåren, och vad man än må säga, tror jag inte, att något barn, underbarnen naturligtvis undantagna, någonsin verkligen lärt sig ett språk, förrän det hunnit bli tolv eller femton år. Jag medger, att språkstudier, om det endast gäller iniärandet av ord, dvs. figurer och ljud, som uttrycker dessa, skulle vara lämpliga för barnen; men eftersom språken använder sig av olika beteckningar, modifierar de också de begrepp de uttrycker. Hjärnan rättar sig efter språket, och tankarna antager omedvetet idiomets färg. Förnuftet ensamt är gemensamt; andan i varje språk tar sig uttryck i en bestämd form, en olikhet, som åtminstone delvis kan vara orsaken till eller också verkan av den särskilda nationalkaraktären. Något, som bekräftar denna förmodan, är, att språket hos alla världens folk följer sedernas förändring och bibehålls eller

OM UPPFOSTRAN

107

förändrar sig i överensstämmelse med dessa. Av dessa olika former blir endast en genom ständigt bruk barnets egendom, och endast denna behåller det till förnuftig ålder. För att behärska två samtidigt måste det kunnajämföra begreppen. Men hur skulle det kunnajämföra dem, när det knappast är i stånd att uppfatta dem? Varje föremål kan för barnet ha tusen olika kännetecken, men varje begrepp kan endast ha en form. Därför kan det inte heller lära sig att tala mera än ett språk. »Det lär likväl ibland flera», invänder man. Men det förnekar jag. J ag har sett små underbarn, som trodde sig tala fem eller sex språk. Jag har hört dem tala tyska med latinska ord, med franska ord och med italienska ord. De använde sig i själva verket av fem eller sex olika ordböcker, men de talade hela tiden tyska. Kort sagt, man kan lära barnen så många synonymer som helst, men man bibringar dem därigenom endast nya ord, inte något nytt språk, ty de kommer aldrig att verkligen förstå mer än ett. För att dölja deras oförmåga härvidlag låter man dem företrädesvis lära de döda språken, som ingen kan bedöma, utan att man kan förkasta detta omdöme. Eftersom dessa redan för länge sedan upphört att användas som umgängesspråk, nöjer man sig med efterhärmning av vad man finner i några till vår tid bevarade böcker, och detta kallar man att tala dessa språk. Och då lärarnas grekiska och latin är så beskaffade, kan man tänka sig barnens! Knappast har de helt mekaniskt lärt sig de första grunderna utantill, förrän man börjar lära dem att återge en fransk dialog med latinska ord, och när de blivit mer försigkomna, åläggs de att svarva till ciceronska talesätt på prosa och använda brottstycken ur Virgilius till vers. Och därmed tror de sig tala latin, och vem finns det väl, som kan bevisa motsatsen? Vid varje studium, hur detta nu än är beskaffat, är alla ersättande tecken fullkomligt betydelselösa utan begreppet om de föremål, som genom dem framställas. Likväl håller man allUämt barnet till dessa tecken utan att någonsin kunna få det att förstå de saker, som de framställer. Då man tror sig meddela det en beskrivning på jorden, lär man det blott att känna kartan. Man lär det namn på städer, länder, floder. Och det förstår inte att dessa existerar annorstädes än på kartan, där man visar dem. J ag erinrar mig, att jag en gång sett en geografisk lärobok, som började såhär: >>Vad är jorden? Det är ett klot av papp». Alldeles sådan är barnens geogra-

108

ROUSSEAU

fi. Jag anser det vara ett ovedersägligt faktum, att det inte finns något tioårigt barn, som efter två års undervisning i matematik och fysisk geografi på grund av de anvisningar, det därvid fått, kan hitta från Paris till St. Denis. J ag anser det också vara ett faktum, att det inte finns ett enda tioårigt barn, som på en plankarta över sina föräldrars trädgård skulle vara i stånd att peka ut gångarna utan att ta miste. Så är det beställt med dessa små lärde, som till punkt och pricka har reda på var Peking, Ispahan och Mexiko ligger! Jag har hört påståendet, att det skulle vara lämpligt att sysselsätta barnen med sådana studier, för vilka det endast behövs ögon. Det skulle måhända vara så, i fall det funnes något studium, för vilket det endast behövs ögon, men jag känner inte till något sådant. På grund av en ännu löjligare villfarelse låter man dem lära historia. Man inbillar sig nämligen, att denna passar för deras uppfattningsförmåga, eftersom den endast är en redogörelse för fakta. Men vad menar man i så fall med fakta? Tror man, att de förhållanden, som bestämmer historiska fakta, är så lätta att förstå, att föreställningarna om dem lätt bildar sig i barnens själ? Tror man, att den sanna kunskapen om händelserna kan skiljas från kunskapen om deras orsaker och verkningar, och att historieskrivaren är så oberoende av kultur- och sedeläran, att man kan känna den ena utan att känna den andra? Om man i människornas handlingar inte ser annat än yttr; och rent fysiska rörelser, vad lär man då a:v historien? Absolut ingenting, och detta studium skänker i så fall varken nöje eller lärdom. Om man däremot vill bedöma dessa handlingar efter deras moraliska värde och försöker göra lärjungen förtrogen därmed, märker man nog, om historien verkligen är lämplig för hans ålder. Läsare, kom alltid i håg, att den, som här talar till dig, varken är en lärd eller en filosof, utan en helt vanlig människa, en sanningens vän utan parti och utan system, en enstöring, som, eftersom han har föga beröring med människorna, också har mindre tillfälle att smittas av deras fördomar och mer tid att tänka över det, som faller honom i ögonen och i umgänget med dem! Mina slutsatser grundar sig mindre på principer än på fakta, ochjag tror mig inte kunna sätta mina läsare i bättre stånd att bedöma mina åsikter än genom att ofta meddela exempel på de iakttagelser, som föranlett desamma. J ag tillbringade en gång några dagar på landet hos en präktig

OM UPPFOSTRAN

109

husmoder, som i hög grad la sig vinn om sina barn och deras uppfostran. En dag, när jag var närvarande vid den äldste sonens undervisning, talade hans lärare, som noggrant undervisat honom i gamla tidens historia, om Alexander den store och gick därvid igenom den bekanta berättelsen om dennes läkare Filippost, vilken skildring ofta framhålls och även förtjänar att bli det. Läraren, som för övrigt var en duglig karl, anknöt härtill några betraktelser angående Alexanders tapperhet, som inte föll mig i smaken, men som jag inte ville säga mot för att inte nedsätta läraren i lärjungens ögon. I enlighet med fransk sed lät man den lille gossen prata oupphörligt vid bordet. Hans naturliga livlighet och hans säkra väntan på bifall och beundran föranledde honom att komma med tusen dumheter, ibland dem kom då och då ett kvickt infall, som gjorde, att allt det andra glömdes. slutligen kom han med berättelsen om läkaren Filippos, som han berättade alldeles flytande och mycket behagligt. Sedan han inhöstat de lovord, som både modern och han själv tydligen fordrade av åhörarna, började man diskutera, vad han berättat. De flesta klandrade Alexanders oförvägenhet, några följde lärarens exempel och beundrade hans fasthet och mod, varav jag såg, att ingen av de närvarande förstod; vari berättelsens verkliga skönhet låg. ,.för min del», sa jag, "tycker jag, att allt det mod och all den fasthet, Alexander här visade, inte var något annat än överspändhet». Då enade sig alla de närvarande om att anse att det inte var något annat än överspändhet. J ag höll på att ge mig in i resonemang och att förivra mig, när en dam, som satt vid sidan om mig, och som förut inte öppnat munnen, lutade sig mot mig och viskade mig i örat: »Tyst, Jean-Jacques, de kommer ändå inte att förstå dig!» Jag betraktade henne förvånad och teg. Eftersom jag misstänkte, att den lärde unge herrn inte alls hade förstått något av historien, han berättat så vackert, tog jag honom, när middagen var slut, vid handen och gjorde en promenad i parken med honom. Och efter att ha frågat ut honom ordentligt fann jag, att han mer än någon annan beundrade Alexanders mod. Men vet ni, vad han ansåg, att detta mod bestod i? Jo, endast och allenast i att i ett enda drag tömma en illasmakande dryck utan att tveka och utan att visa ringaste motvilja. Den stackars gossen, som för inte fjorton dagar sedan tvingades att ta in medicin, och som t

Quintus Curtius, lib. III,

c~p.

6.

110

ROUSSEAU

endast med största möda förmått sig att ta den, hade ännu den elaka eftersmaken på tungan. Döden, förgiftningen var för hans föreställning endast obehagliga förnimmelser, och han kunde inte tänka sig något annat gift än sennetste. 1 Det måste ändå medges, att hjältens fasthet gjort ett starkt intryck på hans unga sinne, och att han beslutat att vara en Alexander, när det härnäst gällde att ta någon medicin. Utan att ingå i några förklaringar, som tydligen övergick hans fattningsförmåga, styrkte jag honom i denna lovvärda föresats och anträdde återvägen, i det jag log i mitt stilla sinne vid tanken på den höga visdomen hos fåder och lärare, som tror sig kunna lära barnen historia. Det är lätt att lägga i deras mun sådana ord som konungar, riken, krig, erövringar, revolutioner, lagar osv., men när det gäller att med dessa ord förena klara begrepp, kommer det att fordras mycket besvärligare förklaringar än de, som förekom i samtalet med trädgårdsmästaren Robert. Jag förutser, att några läsare, som är missnöjda med detta •• Tyst, Jean-Jacques», kommer att fråga, vad det är, jag finner så vackert i Alexanders handlingssätt. Men stackars de, hur ska de väl kunna förstå det, då de behöver fråga om det? Det sköna är, att Alexander trodde på dygden, att han vågade sitt huvud, ja, sitt liv för sin tro på den, att hans stora själ mäktade tro så. O vilken skön trosbekännelse ligger det inte i intagandet ~v detta läkemedel! Ingen dödlig har någonsin avlagt en skönare. Om vår moderna tid har frambragt någon Alexander, må man då visa mig ett sådant drag av honom! 2 Då det inte finns en vetenskap, som bara består av ord, finns det inte heller något studium, som lämpar sig för barnen. Eftersom de inte har verkliga begrepp, har de inte heller verkligt minne, ty jag räknar inte det, som endast håller kvar förnimmelser som sådant. Vad gänar det till att inprägla en mängd tecken i deras hjärnor, som inte har någon betydelse för dem? Kommer de inte när de en gång lär sig tingen, också att lära sig tecknen? Varför skaffa dem onödig möda genom att undervisa dem två gånger? Och vilka 1

Bladen av Gassia Senna brukas som avförande medel.

A. a. Ö. Ce prince est le sou.verain patron des actes haz.ardew:; mais je ne s~ay s'il y a traict en sa vie qui ait plus de fermete que cettuy-ci, n'y une beaute illustre par tant de visages (Montaigne, Livre l, chap. 23). 2

OM UPPFOSTRAN

111

farliga fördomar inger man dem inte redan från början genom att lära dem att uppfatta ord, som inte har någon som helst betydelse för dem som vetenskap. Det första ord, som barnet låter avspisa sig med, den första sak, som det utan att självt inse nyttan av, lär sig i god tro på andras ord, tar bort dess omdömesförmåga. Och om det än glänser i dårars ögon, ska det sent kunna ersätta en sådan förlust. 1 Nej, om också naturen förlänar ett barns hjärna en elasticitet, som sätter den i stånd att motta alla slags intryck, är det därför inte hennes avsikt, att man ska belasta den med konunganamn, data, beteckningar ur heraldiken, sfåriken och geografin, med alla dessa ord, som inte har någon betydelse för barnets ålder och inte någon nytta för vilken ålder det vara må, och genom vilka man endast förstör dess barndom. Tvärtom är det naturens avsikt, att alla de ideer, som barnet kan fatta, och som är det till nytta, alla, som avser dess lycka och som en dag ska klargöra för barnet dess plikter, tidigt ska inristas hos barnet med outplånliga drag för att under hela dess liv framkalla ett uppförande, lämpat efter dess väsen och dess förmögenheter. Även titan alla bokliga studier förblir det minne som ett barn överhuvud taget kan äga, ändå inte i overksamhet. Allt, som det ser, allt, som det hör, väcker dess uppmärksamhet, och det erinrar sig sedan bådadera. Det för inom sig ett formligt register över människornas ord och handlingar, och allt, som omger det är den bok, som det omedvetet beständigt berikar sitt minne med, till dess 1 De flesta lärde skiljer sig härvidlag föga från barnen. Deras omfattande lärdom härrör mindre av en mängd ideer än en mängd bilder. Data, namn, ställen, alla isolerade föremål, till vilka inga ideer anknyter sig, blir l·.1ar i minnet genom tecken, och sällan erinrar man sig ett av dessa föremål utan att samtidigt se framför sig den höger- eller vänstersida, där man läst det, eller den gestalt, i vilken man först sett det. Ungefår denna riktning var det, som behärskade vetenskapen under de senaste förflutna seklen. I vårt århundrade har denna slagit in på en annan väg. Nu studerar man inte längre och gör inte mer några iakttagelser. Nu drömmer man och erbjuder oss på fullt allvar sina nätters elaka drömmar som filosofi. Man kommer att invända mot mig, att ävenjag drömmer. Jag medger, att så är. Menjag gör, vad de andra aktar sig väl för att göra; jag utger mina drömmar såsom drömmar, överlåtande åt läsaren att bedöma, om de möjligen kan vara av någon nytta för vakna människor.

112

ROUSSEAU

omdömesförmågan kan dra nytta därav. I valet av föremål, i bemödandet att bringa i barnets närhet sådana, som det bör känna, och avlägsna därifrån sådana, som det bör vara ovetande om består konsten att hos barnet utveckla denna dess första förmögenhet; härigenom är det, som man måste försöka tillföra det en samlad skatt av kunskaper, som bidrar till dess uppfostran i ungdomen och till dess uppträdande under alla tider. Visserligen skapar denna metod inga underbarn och ger inte vårdarinnor och uppfostrare tillfälle att glänsa med några underverk; men den bildar förståndiga och starka människor, sunda till själ och kropp, människor, som väl inte gör sig beundrade som små, men som gör sig hedrade som vuxna. Emile ska aldrig lära någonting utantill, inte en gång fabler, inte ens Lafontaines, så naiva och förtjusande de än är; ty fabelns ord är inte mera fabeln själv, än historiens ord är historia. Hur kan man vara så förblindad, att man kallar fablerna barnens moral! Hur kan man undgå att se, att fabeln bedrar dem, på samma gång som den roar dem, att de, vilseledda av lögnen, låter sanningen undgå sig, och att just det, som gör lärdomen roande, hindrar dem från att dra nytta av den! Fablerna kan undervisa vuxna människor, men till barnen måste man säga den nakna sanningen. Täcker man den med en slöja, besvärar de sig inte~ med att lyfta på den. Man låter alla barn läsa Lafontaines fabler, och det finns inte ett enda, som förstår dem. Men det skulle vara värre, om de förstod dessa fabler, ty deras moral är så egendomlig och så föga lämpad för barndomen, att de snarare för barnen mot lasten än mot dygden. Det där är återigen paradoxer, kommer man att invända. Låt vara, men låt oss se om det är sanningar! Jag säger, att ett barn inte förstår de fabler, man låter det lära, eftersom den lärdom, man vill dra av dessa, hur mycket man än anstränger sig att göra dem enkla, ovillkorligen kräver hänsyftningar på ideer, som barnen ännu inte kan fatta, och eftersom den bundna formen, som visserligen gör dem lättare för dem att behålla i minnet, gör dem svårare för dem att begripa, så att man för formens skull prisger klarheten. Utan att anföra den massa av fabler, som varken är begripliga eller nyttiga för barnen, och som man oklokt nog låter dem lära tillsammans med de andra, eftersom de är blandade om varandra, vill vi inskränka oss till sådana, som författaren tycks ha skrivit särskilt för dem.

OM UPPFOSTRAN

113

Jag känner i hela samlingen av Lafontaines fabler inte mer än fem eller sex, i vilka den barnsliga naiviteten särskilt lyser fram. A v dessa fem eller sex tar jag som exempel den allra första, 1 eftersom dess moral är giltig för alla åldrar, eftersom det är den, som barnen förstår bäst och helst lär sig och slutligen eftersom författaren själv för den skull satt den i början av sin bok. Om man hos denne författare förutsätter avsikten att göra sig förstådd av barnen, att göra sig omtyckt av dem och att undervisa dem, så är denna fabel utan tvivel hans mästerverk. Må man därför tillåta mig att gå igenom den rad för rad och underkasta den en kort prövning. KORPEN OCH RÄVEN Fabel: »Se mäster Korp, i trädets topp uppkliven,» »Mäster»! Vilken betydelse förbinder vi med detta ord i och för

sig? Vad betyder det framför ett nomen proprium? Vilken betydelse har det här? Vad är en korp? Vad menas med »i trädets topp uppkliven»? Man säger ju inte »i trädets topp uppkliven», utan »uppkliven i trädets topp». Följaktligen måste man påpeka den förändrade ordställningen i poesi, förklara, vad prosa och poesi är. »Uti sin näbb en. ost han bär.»

Vad för sorts ost, schweizerost, holländsk ost. eller Brie-ost? Om barnet aldrig sett en korp, vad 1jänar det då till att tala om en sådan? Och har det sett någon, hur ska det då kunna tro, att den höll en ost i näbben? Bilderna måste alltid vara tagna från naturen. »Dit kommer mäster Räv, av lukten driven,»

Återigen en mäster! Men för denne är titeln väl vald. Han är i sanning en mästare i alla sitt hantverks finter. Man måste säga, vad en räv är, och skilja hans verkliga natur från den, som pådiktas honom i fablerna. »Av lukten driven»! Denna ost, som en korp uppe i trädets topp höll i sin näbb, måste ha haft en bra stark lukt för att kunna kännas av räven i sin lya eller ute i den täta skogen. Tror man sig på detta sätt väcka och nära en klok kritisk anda, som inte så lätt låter 1 Det är den andra och inte den första, som M. Formey mycket riktigt anmärkt.

114

ROUSSEAU

förvilla sig, och som vet att i andras berättelser urskilja sanning och lögn? Att håUa detta tal han genast färdig är:» «Tal»! Rävarna talar alltså? De talar således samma språk som

korparna? Visa lärare, var på din vakt! Överväg ditt svar, innan du ger det, ty det är viktigare, än du tror. »Nej se, Herr Korp, goddag, goddag!» »Herr»! En titel, som barnet här hör användas i hånfull mening, innan det ännu vet, att det är en hederstitel. De, som säga »Herr von Korp», skulle få göra sig ännu mycket mera besvär för att kunna förklara detta »Von». »Ack, vilken täcklighet, vad skönhet och behag!»

En pleonasm! Ett överflödigt upprepande! Därigenom att barnet hör samma sak upprepas med olika ord, vänjer det sig vid ett slarvigt språk. Om man säger, att denna omständighet är ett konstgrepp av författaren, att han därigenom vill framhäva rävens avsikt att medelst ordrikedom förstärka sitt smicker, så skulle det kunna gälla som ursäkt för mig, men inte för min lärjunge. »jag smickrar ej, men om din stämmas ljud» »jag smickrar ej.» Man smickrar alltså ibland? Vad för begrepp

skall barnet bilda sig, om du säger det, att räven använder uttrycket »jag smickrar ej»,just däifcir att qan smickrar? »Blott något svarar mot din fjäderskrud,» »Svarar mot». Vad betyder detta ord? Försök bara att lära barnet

jämföra så skilda saker som stämma och fjäderskrud, så får du se, hur pass det är i stånd därtill. »Bland skogens gäster är en Fenix du!» »Fenix»! vad är en Fenix? Plötsligt ser vi oss genom detta ord

kastade rakt in i den gamla sagovärlden, nära nog i mytologien. »Skogens gäster». Vilket bildligt talesätt! Smickraren förädlar sitt språk och förlänar det mer värdighet för att göra det mer förledande. Kan ett barn uppfatta en sådan finess? Vet det, och kan det överhuvud taget veta, vad ädel och låg stil är? »Av fröjd utom sig bliver korpen nu,»

Man måste ha känt mycket häftiga lidelser för att kunna förstå detta talesätt. »Och på sin sköna sång han giva vill ett prov;» Glöm inte, att barnet, om det ska förstå denna vers och hela fabeln, redan måste veta, hur det är beställt med korpens sköna sång!

OM UPPFOSTRAN

115

»Han öppnar brett sin näbb och tappar stråx sitt rov.» Denna vers är väl funnen. Redan ordens klang ger en åskådlig bild. Jag tycker mig se framför mig denna breda, vitt uppspärrade näbb, och jag hör osten i fallet prassla mot grenarnas lövverk. Men för barn går sådana skönheter förlorade. »Vår räv då osten tar och säger: 'Gode vän'!» Här betyder »god» detsamma som »dum». Säkerligen bör man inte försumma att förklara detta för barnen. »Hör du på smickrarns röst och tror på den,» En allmän regel; nu kan barnet inte följa med längre. »Blir smickrarn själv på din bekostnad närd. Ännu har aldrig ett tioårsbarn förstått denna vers. »Det är en lärdom, många ostar värd.» Detta är begripligt, och tanken är förträfflig. Likväl är det endast mycket få barn, som kan jämföra en lärdom och en ost, och som inte skulle föredra osten. Man måste lära dem förstå, att detta endast är ett skämtsamt uttryck. Vilken finess för barn! »Vår korp, bestört och flat, sig plundrad ser» Återigen en pleonasm och här en ganska obefogad sådan. Och vad menas med »sig plundrad ser»? Åter utläggningar om den olika ordställningen i poesi och prosa! »Och svär,fast något sent, att ej bli lurad mer.» »Svär». Var finns en lärare nog dåraktig att våga förklara för barnet, vad en ed vill säga? Detta är en hel del detaljer, men inte på långt när så många, som skulle behövas för att analysera alla begrepp i denna fabel och återföra dem till de enkla och elementära grundbegreppen, av vilka vart och ett av dem är sammansatt. Men vem tror sig behöva sådana analyser för att göra sig förstådd av ungdomen? Ingen av oss är nog filosof för att kunna ställa sig på ett barns ståndpunkt. Låt oss nu övergå till fabelns moral! Jag undrar verkligen, om man bör lära barn på fem å sex år, att det finns människor, som smickrar och ljuger för att dra fördel av det. På sin höjd skulle man få omtala för dem, att det finns skämtare, som driver med små gossar och i smyg gör sig lustiga över deras dåraktiga fåfänga. Men osten fördärvar alltsamman. Man lär dem mindre att inte låta den falla ur deras egen näbb än att ställa sig så, att den faller ur andras. Det är min andra paradox härvidlag, och den är inte den minst viktiga.

116

ROUSSEAU

Ge akt på barnen, då de lär sina fabler, och du ska få se, att de, så fort de är i stånd att tillämpa dem, gör det på ett sätt, alldeles motsatt det, författaren avser, och att de i stället för att vara på sin vakt mot det fel, man vill bota eller varna dem för, är mera benägna att hylla den last, genom vilken man drar fördel av andras svagheter. I den nyss anförda fabeln skrattar barnen åt korpen, men intresserar sig för räven. I nästa tror du dig ge dem syrsan till föredöme, men det är myran, de själva väljer. Ingen tycker om att ödmjuka sig, och barnen kommer alltid att välja de bästa rollerna. Detta är det val, som egenkärleken påbjuder, och det enda naturliga. Men- vilken förfårlig lärdom för barnavärlden! Det förskräckligaste av alla vidunder skulle vara ett snålt och hårdhjärtat barn, som förstår, vad man ber det om, och som är i stånd att ge det, men ändå vägrar. Och myran gör mer än så; hon lär barnet att klä sin vägran i hånfulla ord. I alla fabler, där lejonet spelar en roll, och denna är vanligen den mest lysande, underlåter barnet aldrig att sätta sig i dess ställe. Och ska det någon gång dela något, följer det troget sin förebild och försöker så gott det kan att bemäktiga sig det hela. Men om det å andra sidan är myggan, som bringar lejonet på fall, blir det en annan sak. Då är barnet inte längre lejon, utan mygga. Därigenom lär det att en dag med nålstygn dt>da den som det inte vågar anfalla i öppen strid. Av fabeln om den magre vargen och den feta hunden lär barnet inte den måttlighet, man velat lära det, utan tvärtom tygellöshet. Jag glömmer aldrig, en liten förtvivlad flicka som man plågat med denna fabel i akt och mening att lära henne foglighet. Man kunde till att börja med inte förstå orsaken till hennes tårar, men till slut kom man underfund med den. Den stackars flickan hade levt sig in i hundens roll så, att hon plågades av att vara bunden och kände sig formligen öm och sårig om halsen av kedjan; hon grät, därför att hon inte fick vara vargen. Sålunda är moralen i den först anförda fabeln för barnen en lärdom i det lägsta smicker; i den andra en uppmuntran till hjärtlöshet; i den tredje ett lovprisande av orättvisan; i den fjärde en undervisning i hån och begabberi; i den femte en sporre till egensinnighet. Denna sista lärdom är lika obehövlig för min lärjunge, som den är olämplig för era. När man ger barnen motsägande föreskrifter, vad kan man väl då vänta för frukt av sin möda? Men

OM UPPFOSTRAN

117

kanske är det möjligt, att just denna moral, som får mig att vilja förkasta fablerna, för andra är skäl att bibehålla dem. I samhället behöver man två slags moral: den ena i ord, den andra i handlingar, och dessa båda slag liknar inte varandra. Den förra står i katekesen, där man lugnt låter den förbli; den senare påträffas i Lafontaines fabler för barnen och i hans berättelser för mödrarna. Ty han är en skriftställare, som räcker till överallt. Men låt oss förlikas, min bäste herr Lafontaine! För min dellovar jag att läsa er med urskillning, att värdera er på det högsta och att hämta nyttiga lärdomar av era fabler, ty jag hoppas inte missta mig beträffande era avsikter. Men vad min lärjunge angår, så låter jag honom inte läsa en enda av dem, förrän ni bevisat för mig, att det är nyttigt för honom att läsa saker, som han inte förstår fjärdedelen av, och att han verkligen rätt förstår dem, som han är i stånd att begripa, så att han inte, i stället för att ta varning av den bedragna, låter bedragaren bli sin förebild. I det jag förskonar barnen från alla plikter, förskonar jag dem också från deras värsta pinoredskap, nämligen böckerna. Läsaodet är barnens gissel och nästan den enda sysselsättning, man förstår att ge dem. Emile ska vid tolv års ålder knappast veta, vad en bok är. Men han måste väl ändå kunna läsa, invänder man. Jag medger, att han måste kunna det, när han kan dra nytta av läsning; förut kan sådan endast tråka ut honom. Om man inte bör fordra, att barnen gör något endast på grund av lydnad, följer därav, att de inte kan lära något, som de inte känner verklig och snar fördel av, vare sig denna består i nöje eller i nytta; ty vad skulle annars förmå dem till att lära? Konsten att tala med frånvarande och att förstå dem, att på avstånd utan förmedlare meddela dem våra känslor, våra avsikter, våra önskningar är en konst, vars nytta kan uppskattas av alla åldrar. Vad är då orsaken till att denna så nyttiga och nöjsamma konst blivit en plåga för barnen? Jo den, att man tvingar den på dem mot deras vilja och låter dem använda den till sådant som de inte förstår. Barnen lägger sig föga vinn om fullkomnaodet av medel till deras plågande, men låt det i stället bli till deras nöje, så kommer de snart att sysselsätta sig frivilligt med det. Man gör sig stor möda att försöka nya metoder för att lära att läsa; man uppfinner läsmaskiner, bokstavstavlor,ja, man förvandlar barnkammaren till ett helt boktryckeri. Locke tillråder till och

118

ROUSSEAU

med att använda bokstavsklotsar för att lära läsa. Är det inte ett klokt påhitt! Vilket elände! Ett mycket bättre medel, som man alltid glömmer, är önskan att lära sig läsa. Inge barnet denna önskan, så behövs varken maskiner eller klotsar, ty då duger vilken metod som helst. Den för stunden kännbara nyttan, är den stora drivfjädern, den enda, som för säkert och långt. Emile får ibland från sina föräldrar, sina syskon, sina släktingar, sina vänner biljetter med inbjudan till en måltid, en promenad, ett skogsparti eller till deltagande i någon festlighet. Dessa biljetter är korta, klara, tydliga och väl skrivna. Han måste söka upp någon, som läser dem för honom. Denne ••någon» står antingen inte att finna för ögonblicket eller visar sig lika litet ~änstvillig mot gossen, som denne var mot honom dagen förut. Så förgår det rätta ögonblicket. Slutligen läses biljetten upp för honom, men då är det för sent. De är så korta, och innehållet är så högst intressant! Han skulle så gärna vilja försöka att tyda dem. Ibland får han hjälp därmed, ibland inte. Han anstränger sig till det yttersta och lyckas slutligen tolka hälften av ett brev. Det handlar om att komma följande dag och dricka nysilad mjölk, men var, och med vem skulle han gå? Hur ivrigt bemödar han sig inte att tyda resten! Jag tror inte, att Emile behöver någon läsmaskin för att lära sig läsa. Och skajag nu tala Qm skrivundervisningen? Nej, jag skulle blygas över att i en avhandling om uppfostran syssla med sådana intigheter. Jag vill bara tillägga ett enda uttalande, som uttrycker en viktig grundsats. Det lyder: Man når vanligen både säkrast och fortast det, som man inte har bråttom att uppnå. Jag är nästan säker på att Emil kommer att kunna läsa och skriva fullkomligt, innan han är tio år gammal, och detjust därför, att det inte betyder något, om han inte kan det, förrän han är femton. Men jag skulle föredra, att han aldrig lärde sig läsa, framför att han köpte denna fårdighet på bekostnad av allt, som kan göra den nyttig. Ty vad kommer han att ha för nytta av läsning, om man för alltid gjort den till en plåga för honom. Id imprimis cavere oportebit, ne studia, qui amare nondum potest, oderit, et amaritudinem semel perceptam etiam ultra rudes annos reformidet1. 1 •l synnerhet må man akta därpå, att han inte fattar hat till studier, innan han är i stånd att älska dem, och att den en gång uppkomna motviljan inte må verka avskräckande utöver den omogna åldern• (Quintil. Iib. l, cap. l).

OM UPPFOSTRAN

119

Ju mer jag talar för min passiva metod, desto livligare känner jag, att invändningarna mot den ökar. »Om din lärjunge inte lär av dig, kommer han att lära av andra. Om du inte förebygger villfarelserna genom sanningen, kommer han att lära sig lögn. De fördomar, som du är rädd att inprägla hos honom, kommer han att erhålla av allt, som omger honom; de tränger in genom alla hans sinnen. Antingen inverkar de menligt på hans förnuft, innan det ännu är utvecklat, eller också kommer hans genom lång overksamhet förslappade själ att uppgå i materien. Ovana vid tänkande i barndomen tar bort förmågan därtill under återstoden av livet». Det förefaller mig, som om jag mycket lätt skulle kunna svara på detta, men vad skulle det ~äna till? Om min metod av sig själv lämnar svar på alla de invändningar, som riktas mot den, så är den god; om den inte svarar därpå, är den värdelös. Därför fortsätter jag. Om man efter den plan, jag börjat utstaka, följer alldeles motsatta regler mot de brukliga, om man i stället för att låta sin lärjunges själ irra omkring långt bort i fjärran, på andra platser, i andra klimat, i andra århundraden, till världens yttersta ända, ja, upp i himmelen, om man, säger jag, däremot bemödade sig om att han alltid vore samlad och vaken för det, som omedelbart berörde honom, så skulle man finna honom i stånd att uppfatta, minnas och bedöma; ty detta är efter naturens ordning. Allteftersom en förnimmande varelse blir verksam, förvärvar han omdömesförmåga i förhållande till sina krafter, och endast av det överskott av kraft, som inte fordras för hans uppehållelse, utvecklar sig hos honom den spekulativa förmåga, som möjliggör detta överskotts användning på annat håll. Om man vill utveckla sin lärjunges intelligens, bör man utveckla de krafter, som ska styra den. Öva ständigt hans kropp, gör honom stark och frisk för att göra honom klok och förnuftig! Låt honom arbeta och vara verksam, låt honom springa, låt honom skrika, låt honom alltid vara i rörelse! Gör honom till en man i fråga om kroppskrafterna, så ska han snart bli det till förståndet! Det är visserligen sant, att man skulle göra honom dum och slö genom denna metod, om man beständigt skulle föreskriva honom allting ochjämt skulle säga till honom: »gå nu, kom nu, stanna, gör det, gör inte det!» Om ditt huvud ständigt styr hans lemmar, kommer hans eget att bli honom till ingen nytta. Men du måste

120

ROUSSEAU

komma i håg, vad vi en gång kommit överens om: för pedanter lönar det sig inte att läsa mitt arbete. Det är en beklaglig villfarelse att tro, att kroppsövningar inverkar menligt på hjärnans funktioner, som om denna dubbla verksamhet inte skulle kunna bedrivas på en gång, och som om inte den ena alltid måste leda den andra. Det finns två sorters människor, vilkas kroppar ständigt övas, och av vilka säkerligen de ena lika litet som de andra tänker på att odla själen, nämligen bönderna och vildarna. De förra är råa, plumpa, tölpiga; de senare är bekanta för sina sinnens skärpa och i ännu högre grad för sin slughet. Överhuvud taget finns det ingenting dummare än en bonde och ingenting slugare än en vilde. Vad beror denna skillnad på? På att den förre, som ständigt gör, som man befaller honom, eller som han sett sin fader göra, eller som han gjort själv sedan sin ungdom, aldrig går utom slentrianen, och på att han, jämt och ständigt sysselsatt med samma arbete, lever ett nästan automatiskt liv. Så att vanan och lydnaden hos honom få ersätta förnuftet. Med vilden är det en helt annan sak. Utan att vara bunden vid någon bestämd plats, utan bestämt arbete, utan lydnadsplikt mot någon och utan annan lag än sin egen vilja är han tvingad till eftertanke vid varje handling i li'(et. Och han gör icke en rörelse, tar inte ett steg utan att på förhand ha beräknat följderna därav. På så sätt klarnar hans intelligens desto mer ju mer hans kropp övas; hans styrka och hans förstånd ökar samtidigt och utvecklas genom varandra. Visa lärare! Låt oss se, vilken av våra två elever som mest kommer att likna vilden, och vilken som mest kommer att likna bonden! I allt underkastad en ständigt undervisande auktoritet, gör din lärjunge ingenting utom på befallning. Han törs varken äta, när han är hungrig, eller dricka, när han är törstig, varken skratta, när han är glad, eller gråta, när han är ledsen, varken räcka fram den ena handen i stället för den andra eller sätta en fot annorlunda, än man föreskrivit honom. Snart kommer han inte en gång att våga andas utom efter dina regler. Vad vill du, han ska tänka på, när du tänker för honom i allt? Varför behöver han förutseende, när han vet, att han kan lita på ditt? När han ser, att du åtager dig omsorgen om hans uppehälle och välbefinnande, känner han sig befriad från att tänka därpå. Han litar helt och hållet på ditt omdöme, och

OM UPPFOSTRAN

121

gör utan betänkande allt, som du inte förbjudit honom, säker på att han kan göra det utan att utsätta sig för någon fara. Vad behöver han lära sig att förutse regn? Han vet ju, att du ser på himmelen i hans ställe. Vad behöver han tänka på att inskränka sin promenad till en viss tid? Han behöver ju inte oroa sig för att du ska låta honom försumma middagen. Han äter, så länge du inte förbjuder honom att äta. Förbjuder du honom det, slutar han. Han lyder inte magens maningar, utan dina. Förvekliga hans kropp så mycket som helst genom overksamhet; du gör inte hans förstånd skarpare med det. Tvärtom nedsätter du förnuftet i hans föreställning genom att låta honom begagna det lilla, han har, till saker, som förefaller honom alldeles onyttiga. Då han aldrig inser dess nytta, tror han slutligen, att det inte är till nytta för något. Det värsta, han riskerar genom ett oriktigt omdöme, är en förebråelse, och sådana får han så ofta, att han knappast längre fåster något avseende vid dem; ty en ofta förekommande fara förskräcker inte i längden. Likväl tycker du, att han. inte saknar förstånd, och han har förstånd nog att i den ton, jag redan talat om, pladdra med kvinnorna i sin omgivning; men låt honom en gång komma i den belägenheten, att han måste svara för sig själv, eller låt honom tvingas fatta ett beslut i en viktig angelägenhet, och du kommer att finna honom hundra gånger dummare och mera bortkommen än sonen till den grövste bonde. Vad beträffar min lärjunge, eller rättare sagt naturens, så kommer han, tidigt tillhållen att så mycket som möjligt vara sig själv nog, inte att vänja sig vid att ständigt ta sin tillflykt till andra, och ännu mindre att för dem nysta ur sig sitt stora vetande. I stället skall han visa omdöme, försiktighet och eftertanke i allt, som omedelbart hänför sig till honom. Han pratar inte utan handlar; han vet inte ett ord om det, som händer i världen, men han förstår mycket bra att göra det, som är till hans nytta. Eftersom han ständigt är i rörelse, ser han sig nödgad att iaktta många saker och lära känna deras verkningar. Han förvärvar tidigt stor erfarenhet. Han lär av naturen och inte av människorna, och han lär så mycket bättre, därför att han ingenstans märker avsikten att lära honom något. Så öva hans kropp och själ på samma gång. Eftersom han alltid handlar enligt sin egen ingivelse och inte enligt andras, går alltid kroppens och själens verksamhet hand i hand, och ju större och starkare han blir, desto förståndigare och mera omdömesgill

122

ROUSSEAU

blir han också. Detta är det riktiga sättet att på en gång vinna det, som anses som oförenligt, men som ändå nästan alla stora män samtidigt ägt, nämligen kroppslig och andlig kraft, en vis mans förstånd och en atlets styrka. Unge lärare, jag predikar en svår konst för dig: att leda uppfostran utan föreskrifter och att göra aUt genom att göra ingenting. Jag medger, att denna konst inte lämpar sig för din ålder och varken tjänar till att låta dig lysa med dina talanger eller förvärva dig stort anseende hos föräldrarna, men det är den enda, som för till målet. Du kommer aldrig att bilda några visa, om du inte först bildar små vildar. Sådant var spartanernas uppfostringssätt; i stället för att hålla barnen fångslade vid böckerna började de med att lära dem att stjäla sin middag. Och var spartanerna därför andligt outvecklade? Vem känner inte kraften och skärpan i deras svar? Alltid vana att segra, nedgjorde de sina fiender i alla slags drabbningar, och de mångordiga atenarna fruktade deras ord lika mycket som deras hugg. I en med största omsorg ledd uppfostran befaller läraren och tror sig därför härska, men i själva verket är det lärjungen, som härskar. Han använder sig av det som du fordrar av honom, för att få det han önskar, och han förstår alltid att låta dig betala en timmes flit med åtta dagars eftergiyenhet. Var minut måste du ingå något fördrag med honom. Dessa fördrag, som du föreslår på ditt sätt, och som han håller på sitt, länder alltid till förmån för hans infall, i synnerhet om man är nog oklok att till hans fördel uppställa som villkor något, som han i alla fall är säker om att få, vare sig han uppfyller eller inte uppfyller det villkor, man i utbyte ålagt honom. Vanligtvis läser lärjungen mycket bättre i lärarens själ än denne i hans. Och det måste vara så, ty allt det skarpsinne, ett åt sig självt överlämnat barn skulle ha ägnat åt sitt uppehälle, använder det till att rädda sin frihet från tyrannens kedjor, under det att läraren, som inte har samma intresse av att genomskåda barnet, många gånger anser det fördelaktigare att inte rycka upp det ur dess lättja och dess fåfänga. Slå in på alldeles motsatt väg beträffande din lärjunge, och låt honom tro sig vara den härskande, under det att du själv är det! Det finns inget så fullständigt underkuvande som det, som bevarar skenet av frihet; genom det tar man själva viljan till fånga. Är inte det stackars barnet, som inte vet något, inte kan något och inte

OM UPPFOSTRAN

123

förstår något, fullständigt i ditt våld? Förfogar du inte på grund av det förhållande, i vilket du står till din lärjunge, över allt, som omger honom? Är du inte i stånd att påverka honom, som du själv vill? Är inte hans arbeten, hans lekar, hans nöjen, hans straff i dina händer, utan att han vet det? Tvivelsutan kommer han inte att göra annat än det, han vill, men han kommer bara att vilja det, du vill, att han ska göra: han kommer inte att ta ett steg, som du inte förutsett; inte att öppna munnen, utan att du vet, vad han ska säga. Då ska han kunna ägna sig åt de kroppsövningar, hans ålder kräver, utan att hans förstånd förslöas; då ska du se honom endast sysselsatt med att av allt, som omger honom, dra största möjliga fördel för sitt ögonblickliga välbefinnande i stället för att använda all sin slughet till att avskudda sig ett tyngande ok. Du kommer att förvånas över hans uppfinningsförmåga, när det gäller att tillägna sig alla åtkomliga föremål och av dem skaffa sig verklig njutning utan att först behöva inhämta andras mening. Genom att på så sätt lämna honom sin fria vilja eggar du ingalunda hans nyckfullhet. Eftersom han endast gör det, som är gänligt för honom, kommer han också snart att endast göra det, som han bör göra. Och fastän hans kropp ständigt är i rörelse, ska du ändå, så fort det är fråga om hans kännbara intresse för stunden, se allt det förstånd, han är mäktig, utveckla sig mycket bättre och på ett för honom själv mycket lämpligare sätt än genom rena förståndsövningar. Eftersom han på så vis aldrig ser dig angelägen att motsätta dig hans vilja och aldrig misstror dig; därför att han ingenting har att dölja för dig, så ska han inte längre bedra dig, och utan fruktan ska han visa sig för dig, sådan som han är. Du kan då studera honom, så mycket du vill, och genom hans hela omgivning ge honom den undervisning, du vill, utan att han misstänker, att du ger honom någon sådan. Då ska han inte heller spionera på dina vanor med misstro och med hemlig fröjd försöka beslå dig med något fel. Den olägenhet, vi därmed förekommer, är mycket stor. Ett av barnens första bemödanden är, som jag redan sagt, att upptäcka svagheter hos dem, som leder deras uppfostran. Denna benägenhet leder till elakhet, men har inte sin orsak däri. Den kommer däremot av behovet att dra sig undan ett välde, som plågar dem. Tyngda av det ok, som trycker dem, söker de avskaka det, och de fel, de finner

124

ROUSBEAU

hos sina lärare, förser dem med de bästa medlen till det. Härav alstras hos dem den beklagliga vanan att iakttaga andra för att upptäcka deras fel och att glädja sig åt sådana upptäckter. Det ligger i öppen dag att i detta avseende ännu en lastens källåder tilltäppts i Emiles hjärta. Eftersom han inte har något intresse av att hitta fel hos mig, kommer han inte att försöka upptäcka sådana hos mig, och långt mindre kommer han att känna sig frestad att söka sådana hos andra. Den föreslagna metoden förefaller svår, eftersom man ägnar den för litet uppmärksamhet, men i grunden bör den inte vara det. Med rätta bör man hos läraren kunna förutsätta de insikter, som sätter honom i stånd att utöva det kall, han valt. Man bör kunna anta, att han känner den naturliga gången i människohjärtats utveckling, att han förstår att utforska inte bara människan i allmänhet utan också individen, och att han, när han visar sin lärjunge alla de föremål, som kan vara av intresse för dennes ålder, på förhand vet, vilket barnet ska välja. Och att ha verktygen och veta att bruka dem, är inte det att vara herre över arbetet, över resultatet? Man invänder, att barnens egensinne är ett hinder, men det är fel. Egensinnet är inte naturens verk, utan en följd av en felaktig uppfostran och bevisar, att barnen antingen fått befalla eller lyda, och jag har ju hundra gånger sagt, att de inte får göra någotdera. Lärjungen kommer inte att ha andra nycker än dem, man själv lärt honom, och det är inte mer än rätt, att man får lida för sitt fel. Men, ska man säga, hur kan man råda bot därför? Genom bättre ledning och mycket tålamod är det ännu möjligt. Jag hade en gång åtagit mig att under några veckor leda en gosse, som inte bara var van att alltid själv göra, som han ville, utan också att tvinga andra att göra det, och som till följd härav var full av griller och nycker. 1 Redan första dagen ville han för att sätta min medgörlighet på prov stiga upp vid midnatt. Medanjag ligger i min bästa sömn, far han upp ur sin säng, tar på sig sin morgonrock och ropar på mig. Jag stiger upp och tänder ljuset. Då roar det honom inte längre. Om en kvart tar sömnen åter överhand, och han lägger sig igen, nöjd med det anställda provet. Två dagar därefter gör han om det igen med samma framgång och utan 1

Ifrågavarande gosse var en son till M:me Du pin. Se Confessions, bok 7. Anm. av Petitain.

OM UPPFOSTRAN

125

ringaste tecken till otålighet å min sida. Då han omfamnade mig, innan han åter la sig, sade jag lugnt: »Min lilla vän, det är mycket bra, men gör inte om det!» Detta yttrande väckte hans nyfikenhet, och redan dagen därpå fick han förmodligen lust att se, om jag vågade motsätta mig hans vilja, och underlät inte att stiga upp vid samma tid och att kalla på mig. Jag frågade honom, vad han ville. Han sade, att han inte kunde sova. »Det var ledsamt», sade jag lugnt. Han bad mig tända ljus. »Varför det?» svarade jag kort. Mina lakoniska svar började förbrylla honom. Han trevade i mörkret efter elddonet och låtsade slå eld därmed, och jag kunde inte låta bli att skratta, när jag hörde, hur han slog sig på fingrarna. När han slutligen märkte, att det inte gick, kom han fram till min säng med elddonet. J ag sa, att jag inte behövde det, och vände mig på andra sidan. Då började han att springa fram och tillbaka i rummet under skrik och larm och stöta till stolar och bord, varvid han dock omsorgsfullt undvek att göra sig illa, fastän han inte försummade att skrika för att oroa mig. Men allt var förgäves, och jag förstod mycket väl, att han inte kunde finna sig i min kallblodighet, därför att han räknat på förmaningar eller vredesutbrott från mig. Besluten att med sin halsstarrighet övervinna mitt tålamod, fortsatte han emellertid med sitt oväsen, till dess jag slutligen blev förargad, men då jag kände, attjag skulle fördärva situationen, om jag lät mig förmå till vredesutbrott eller hetta, valde jag en annan utväg. Jag steg upp utan att säga ett ord, sökte efter elddonet och fann det inte. J ag frågade då min lärjunge efter det, och han räckte mig det, förljust över att äntligen ha besegrat mig. Jag slår eld, tänder ljuset, tager den lille upprorsmakaren vid handen och leder honom lugnt in i rummet bredvid, där fönsterluckorna var väl tillstängda, och där det inte fanns något att slå sönder. Jag lämnade honom där utan ljus, reglar dörren och går åter och lägger mig utan att ha sagt ett enda ord. Jag behöver inte säga, att han höll ett förskräckligt oväsen därinne, men det var jag beredd på och lät mig därför inte störas av det. slutligen tystnar bullret; jag lyssnar och hör, hur han börja finna sig i det oundvikliga. Det lugnar mig, och jag somnar in. På morgonen går jag redan i dagningen in till honom och finner min egensinnige lille rumskamrat liggande på en soffa och försänkt i djup sömn; vilket han säkerligen väl behövde efter alla sina ansträngningar. Därmed var saken likväl inte avgjord. Modern fick veta, att

126

ROUSSEAU

hennes son tillbringat två tredjedelar av natten borta ur sin säng. N u var allt förlorat, och i hennes ögon var gossen redan så gott som död. Denne, som såg sig i tillfälle att hämnas, låtsades vara sjuk utan att förutse, att han inte skulle vinna något därpå. Läkaren skickades efter. Till olycka för modern var det en skämtare, som för att gyckla med hennes oro gjorde allt för att öka den. Emellertid viskade han mig i örat: »Låt mig bara hållas; jag lovar er, attjag ska kurera gossen, så att han inte låtsas vara sjuk så snart!» Han föreskrev en verkligt sträng diet, förbjöd gossen att lämna sitt rum och ordinerade en hel del apoteksvaror. Det gjorde mig ont att se, hur den arma modern blev bedragen av hela sin omgivning utom av mig, och hur hon hyste ovilja mot mig, just därför att jag inte bedrog henne. Efter att ha gjort mig tämligen skarpa förebråelser sade hon mig, att hennes son var ömtålig, att han var familjens ende arvinge, och att man till vad pris som helst måste försöka bevara hans liv, varför det var hennes bestämda vilja, att man aldrig fick sätta sig emot honom. Däri var jag fullkomligt överens med henne, men hon menade med att inte motsätta sig honom, att man i allt skulle foga sig efter honom. J ag såg, att man gentemot modern måste ta sig samma ton som mot barnet. »Min fru», sade jag till henne, »jag förstår mig inte på att uppfostra e.n arvtagare, och vad mera är, jag vill inte heller lära mig det. Ni måste därför träffa andra anordningar!» Man behövde mig ännu en tid, fadern stiftade fred, modern skrev till den bortreste läraren, att han skulle påskynda sin hemkomst, och gossen, som såg, att det varken tjänade något till att störa min nattro e.Jler att spela sjuk, beslöt slutligen att själv sova och att bli frisk. Man kan inte föreställa sig, hur många sådana infall den lille tyrannen pinat sin olycklige lärare med, som han slutligen alldeles underkuvat, eftersom modern noga övervakade alla mått och steg och inte tillät, att arvtagaren inte blev åtlydd i allt. Vid vilken tid det behagade honom att gå ut, måste läraren vara fårdig att leda honom eller rättare sagt följa honom, och han valde alltid omsorgsfullt det ögonblick, när han såg läraren mest sysselsatt. Han ville tillvälla sig samma herravälde över mig och om dagen hämnas för den ro, han mot sin vilja måste låta mig njuta under natten. Jag fann mig godvilligt i allt, och jag visade honom till att börja med, vilken glädje det gjorde mig att få vara honom till tjänst. Men då

OM UPPFOSTRAN

127

det blev fråga om att bota honom från hans griller, slogjag in på en annan väg. Först måste jag låta honom känna, att han hade fel, vilket inte var svårt. Av erfarenhet visste jag att barn alltid bara tänker på det närvarande och mitt förutseende gav mig lätt en fördel över honom. Jag drog därför försorg om att skaffa honom en förströelse hemma som riktigt var i hans smak, och i samma ögonblick som jag såg honom med hela sin själ ge sig hän åt den, föreslog jag honom en promenad. Han vägrade bestämt; jag vidhöll mitt förslag, men han hörde inte en gång på mig. Jag måste ge vika, och han la noga märke till detta tecken av min underdånighet. Dagen därpå kom turen till mig. Denna gång hade jag dragit försorg om att han hade tråkigt, under det jag tycktes mycket ivrigt sysselsatt. Det behövdes inte mer, för att han skulle fatta sitt beslut. Han underlät inte att försöka rycka mig från mitt arbete för att genast gå ut och gå med honom. Jag vägrade; han vidhöll sin begäran. »Nej», sade jag, »genom att du i går gjorde, som du ville, har du lärt mig att göra, som jag vill, och jag vill inte gå ut». >>Nåväl>>, sad han, »då går jag ensam». »Gör, som du vill», sade jag och fortsatte med mitt arbete. Han klär på sig, litet orolig av att se mig låta honom hållas utan att göra en min av att också klä på mig. När han är fårdig att gå, kommer han till mig för att ta avsked. Jag besvarar hans avskedshälsning. Han börjar försöka skrämma mig genom att beskriva de långa vägar, han ska gå; man kunde nästan, när man hörde honom, tro, att han tänkte gå till världens ända. Utan att röra mig önskar jag honom lycklig resa. Hans förlägenhet tilltar, men han bibehåller kontenansen, och då han står i begrepp att gå, befaller han be~änten följa sig. Denne, som på förhand fått sina förhållningsorder, svarar, att han inte har tid, eftersom han är upptagen för min räkning och måste lyda mig mer än honom. Detta är ett förkrossande slag för gossen. Hur förklara, att man låter honom gå ut ensam, honom, som anser sig som den viktigaste personen i hela sin omgivning, och som tror, att både himmel ochjord intresserar sig för hans välbefinnande? Emellertid blir han så småningom medveten om sin svaghet; han förstår, att han kommer att befinna sig ensam bland människor, som han inte känner, och han förutser de faror, han utsätter sig för. Endast hans trots hindrar honom att erkänna sig ha orätt. Långsamt och mycket förlägen går han utför

128

ROUSSEAU

trappan. Han går slutligen ut på gatan, något tröstad vid tanken på att man kommer att ge mig skulden för vad som kim komma att hända honom. Det var just, vad jag väntat. Allt var förberett på förhand, och eftersom det här gällde en sorts offentligt uppträde, hade jag utbett om och fått faderns tillåtelse. Gossen hade knappast gått några steg, förrän han runt omkring sig hörde olika yttranden, som gällde honom. »Grannar, se på den vackre unge herrn! Vart går han så ensam? Han kan gå vilse,jag måste be honom komma in till oss!» - »Snälla fru, akta er bara! Ser ni inte, att det är en liten odåga, som fadern visat bort från hemmet, eftersom han inte vill göra något nyttigt? Man ska akta sig för att ta hem odågor till sig! Låt honom bara gå, vart han vill!»- »Jaså. Men må Gud vara med honom! Det skulle ändå göra mig ont, om han råkade ut för någon olycka!» Litet längre fram träffar han på ett par gatpojkar, ungefår i hans egen ålder, som retar honom och skrattar åt honom. Ju längre han går, desto mera råkar han i förlägenhet. Han märker, att han, som är ensam och utan skydd, är en skottavla för alla människors kvickheter och hån, och till sin stora överraskning får han erfara, att hans axelrosetter och hans guldbroderier inte är tillräckliga för att sätta honom i respekt hos alla.. Emellertid hade jag gett en av mina 'vänner, som gossen inte kände, i uppdrag att vaka över honom, och denne följde honom, utan att han lade märke till det och gick fram till honom, när den rätta tidpunkten var inne. Denna roll, som liknade Sbriganis i Molieres lustspel »Pourceaugnac», fordrade en man med omdöme och utfördes på det förträffligaste sätt. Utan att skrämma gossen genom ett överilat tillvägagångssätt kom han denne att så klart inse oklokheten i sitt företag, att han inom loppet av en halvtimme till mig återförde min lärjunge, foglig och så skamsen, att han inte vågade slå upp ögonen. Till råga på olyckan kom fadern nedför trappan i samma ögonblick, som gossen återvände från sin utflykt, så att de möttes där. Han måste då berätta var han varit, och varför jag inte gått med honom 1 , och det stackars barnet hade helst velat sjunka hundra fot 1 I ett dylikt fall kan man utan fara fordra sanningen av ett barn; ty det vet då mycket väl, att det inte kan dölja den, och att det ögonblickligen skulle bli upptäckt, om det vågade säga en osanning.

OM UPPFOSTRAN

129

under jorden. Utan att inlåta sig på långa förebråelser sade fadern helt kort: »Om du åter vill gå ut ensam, så får du göra, som du vill, men eftersom jag inte vill ha någon liten landstrykare i mitt hus, är det i så fall inte värt, att du återvänder hit mer». Vad mig beträffar, tog jag emot honom utan förebråelser och utan hån, men allvarligare än vanligt och för att förebygga, att han skulle få anledning att misstänka, att hela förloppet varit avtalat komedispel, ville jag inte promenera med honom den dagen. Till mitt stora nöje såg jag dagen därpå, hur han med triumferande min gick förbi dem, som dagen förut hånat honom, eftersom de mött honom ensam. Och man kan härav förstå, att han inte mera hotade mig med att gå ut på egen hand. Det var genom sådana eller liknande medel, som jag under den tid, jag var med honom, lyckades få honom att göra allt, som jag ville, utan att ge några föreskrifter, utan att förbjuda något, utan predikningar, utan förmaningar och utan att trötta honom med onyttiga lärdomar. Så länge jag talade med honom, var han alltid nöjd och belåten, men min tystnad oroade honom alltid; han märkte då, att något var i olag, och alltid hämtade han lärdom av erfarenheten. Men låt oss återvända till vårt ämne! Dessa ständigt återkommande övningar, som följer naturens egen ledning, förslöar inte själen, medan de stärker kroppen, utan tjänar i stället till att hos oss bilda det enda slags förnuft, barnaåldernär mäktig, och det, som är det nödvändigaste för alla åldrar. De lär oss våra krafters rätta bruk, det förhållande, i vilket våra kroppar befinner sig till andra kroppar i vår omgivning, samt bruket av naturliga verktyg, som är tillgängliga för oss, och som lämpar sig för våra organ. Kan det finnas en dummare varelse än ett barn, som alltid vistas inomhus och under moderns ögon, som inte vet, vad tyngd och motståndskraft vill säga, och som försöker rycka upp ett stort träd eller lyfta ett klippblock? Första gångenjag kom utanför Geneve (min födelsestad), försökte jag springa ifatt en galopperande häst. Jag kastade sten mot berget Saleve, som ligger två franska mil därifrån. Alla byns barn skrattade ut mig och tycktes anse mig för en riktig idiot. Vad en hävstång är, lär man som adertonårig yngling i de högre läroverken; men det finns säkerligen inte en tolvårig bondgosse, som inte bättre förstår hantera en sådan än den störste mekaniker vid akademien. Det, som lärjungar lär av varandra ute på skolgården, är tusen gånger nytti-

130

ROUSSEAU

gare för dem än allt det, som man kan bibringa dem i det kvava skoh•ummet. Ge akt på en katt, när den för första gången kommer in i ett rum! Den undersöker, ser sig omkring, vädrar överallt, unnar sig inte ett ögonblicks vila och litar inte på något föremål, förrän den utforskat allt. På samma sätt förhåller sig ett barn, när det börjar gå och alltså gör sitt inträde i världen. Hela skillnaden består i, att utom av synsinnet, som är gemensamt för båda, begagnar sig barnet också av de händer som naturen gett det, medan katten begagnar sig av det fina luktsinne, som den blivit begåvad med, för att undersöka sin omgivning. Det är just denna benägenhet, som allt efter dess rätta eller orätta utveckling gör barnen behändiga eller tafatta, tröga eller snabbtänkta, oförvägna eller betänksamma. Då människan således med sina första naturliga rörelser försöker mäta sig med sin omgivning och att hos varje föremål, hon ser, prövar alla de förnimbara egenskaper, som kan beröra henne, är hennes första studium en sorts experimentalfysik, som endast avser hennes egen uppehållelse, och från vilken man vänder henne bort genom spekulativa studier, innan hon ännu lärt känna sin ställning här på jorden. Medan hennes fina och böjliga organ är i stånd att rätta sig efter de kroppar, på vilka de ska inverka, medan hennes klara sinnen är fria från illusioner, är det rätta tiden att öva bådadera i de funktioner, som tillhöra dem, och även rätta tiden att lära känna de sinnligt förnimbara förhållanden, som föremålen stå till oss i. Eftersom allt, som tränger in i människans intellektuella medvetande, kommer dit genom förmedling av hennes sinnen, är hennes första förstånd av sinnlig art. V åra första lärare i filosofi är våra fötter, våra händer, våra ögon. Att ersätta dessa med böcker är inte att lära oss att tänka förnuftigt; det är att lära oss lita på andras förnuft, att lära oss tro mycket och ingenting veta. Om man vill öva en konst, måste man börja med att skaffa nödiga verktyg, och för att kunna ha nytta av dessa måste man göra dem så hållbara, att de tål att användas. För att lära oss tänka bör vi därför öva våra lemmar, våra sinnen, våra organ, vilka är vårt förstånds verktyg, och för att vi ska kunna dra största möjliga nytta av dessa verktyg, måste kroppen vara frisk och kraftig. Det är således inte så, att människans sanna förstånd utvecklas oberoende av kroppen, utan så, att endast genom en god kroppskonstitution utvecklas själen lätt och säkert.

OM UPPFOSTRAN

131

När jag vill försöka visa, vad barnens långa sysslolöshet bör användas till, går jag in på detaljer, som kanske kan förefalla löjliga. Det är en märkvärdig undervisning, kommer man att invända, som enligt din egen kritik inskränker sig till att lära det, som ingen människa behöver lära! Varför slösa bort tiden med lärdomar, som alltid kommer av sig själva, och som varken kostar mödor eller omsorger? Vilket tolvårigt barn vet inte allt, som du vill lära ditt, och dessutom allt, som det har sin lärare att tacka för? Men ni misstar er, mina herrar! Jag lär min lärjunge en lång och svårlärd konst, som säkert är främmande för era elever, nämligen konsten att ingenting veta, ty deras kunskap, som tror sig veta endast det, de verkligen vet, inskränker sig till högst få saker. Ni berömmer er av att meddela kunskap. Nåväl, jag sysselsätter mig däremot endast med anskaffandet av verktygen därtill. Det berättas, att då venetianerna en gång med pomp och ståt för en spansk ambassadör visade St. Markusskatten, yttrade denne inte ett ord av beundran, utan kastade en blick under bordet och sade: Qui non ä la radice (Men här är inte dess rot). Jag ser aldrig en lärare skrytsamt framhålla sin lärjunges vetande utan att känna mig frestad att säga detsamma. Alla de, som studerat levnadssättet hos de gamla folken, tillskriver deras kroppsövningar den kraft till kropp och själ, varigenom dessa folk så väsentligt skiljer sig från våra dagars människor. Det sätt, varpå Montaigne motiverar denna åsikt, visar, i hur hög grad han var genomträngd av dess sanning. Han återkommer nämligen oupphörligt och på tusen sätt till den när han talar om ett barns uppfostran, säger han: »För att stärka dess själ måste man stärka dess muskler. Genom att vänja det vid arbete vänjer man det vid smärta; man måste låta det känna den plågsamma ansträngningen av kroppsövningar för att härda det mot smärtan vid sträckningar, kolikanfall och andra lidanden.» Den vise Locke, den förträfflige Rollin, den lärde Fleury, den pedantiske de Crousaz, hur olika åsikter de än för övrigt hade, alla är de överens om att förorda kroppsövningar för barnen. Det är den förståndigaste av alla deras föreskrifter, och det är också den, som efterföljs minst. Jag har redan talat tillräckligt om dess vikt, och då man inte kan ge bättre skäl eller uppställa förståndigare regler därför än de, som finns i Lockes bok, nöjer jag mig med att hänvisa till denna, under det att jag på samma gång tar mig friheten att till hans iakttagelser foga några av mina egna.

132

ROUSSEAU

En kropp, som växer, måste ha rymliga kläder. Ingenting får hindra vare sig lemmarnas rörelser eller deras tillväxt; ingenting får vara för trångt eller sitta för hårt åt, och inga band får trycka och besvära. Den franska dräkten, som är obekväm och ohälsosam för fullvuxna, är rent av fördärvlig för barnen. Vätskorna i kroppen som hämmas i sin cirkulation, blir skämda och orsakar, särskilt vid ett overksamt och stillasittande liv, de största lidanden samt framkallar skörbjugg, en sjukdom, som för varje dag blir allt vanligare hos oss. Den var nästan okänd hos de gamla folken, eftersom deras sätt att leva och klä sig skyddade dem mot den. Den nu så brukliga husardräkten avhjälper inte denna olägenhet, utan ökar den tvärtom. För att skona barnen från några band pressar man ihop hela deras kropp. Det bästa, man kan göra, är att låta dem gå i kolt så länge som möjligt; sedan bör man ge dem tillräckligt vida kläder och inte bemöda sig om att visa deras smärta växt, vilket endast yänar till att fördärva denna. Deras kroppsliga och själsliga fel beror på samma sak: att man för tidigt vill göra dem till människor. Det finns glada fårger och dystra färger. De förra överensstämmer mest med barnens smak och passar dem bäst, och jag inser inte, varför man inte skulle rätta sig efter ett drag, som är så naturligt. Men så snart de föredrar en viss sorts tyg endast på grund av dess dyrbarhet, har deras hjärtan redan överlämnat sig åt lyxbegäret, åt alla den allmänna meningens nycker, och denna smak har de säkerligen inte fått av sig själva. Man får inte underskatta det inflytande, valet av kläder och motiven till detta val utövar på uppfostran. Det är inte nog med att tanklösa mödrar lovar sina barn allehanda vackra kläder som belöning, man hör till och med, hur oförståndiga uppfostrare hotar sina skyddslingar med en grov och simpel dräkt liksom med ett straff: •Om du inte är flitigare, om du inte är mer rädd om dina kläder, får du gå klädd som den där lille bondgossen.» Det är samma sak, som om de sa: "Vet, att människan blir bädd, som hon är klädd, och att ditt värde beror på dina kläder.» Kan man bli förvånad, om sådana läror finner tacksam jordmån hos barnen, om endast grannlåten får värde i deras ögon, och om de bara räkna föryänsten efter de yttre skenet. Om jag fick till uppgift att rätta sådana förvända ideer hos ett vilselett barn, skulle jag se till att dess dyrbaraste kläder också var

OM UPPFOSTRAN

133

de obekvämaste, så att det i dessa ständigt kände sig besvärat och på tusen sätt hindrat och hämmat. Jag skulle inrätta det så, att barnets frihet och munterhet fick vika för dess yttre prakt. Om det ville delta i andra, simplare klädda barns lekar, skulle jag se till att leken genast upphörde, att alla barnen genast sprang sin väg. Kort sagt: jag skulle låta det tråkas ut så grundligt, låta det få så nog av sin grannlåt och i så hög grad göra det till slav av sin guldbroderade dräkt, att denna skulle förefalla det som dess livs plågoris, och så att det med mindre förskräckelse skulle se det mörkaste fängelse än sin granna utstyrsel. Innan våra fördomar inympats på barnet, är dess största önskan att vara fri och ledig, och den enklaste och bekvämaste dräkten har alltid företräde i dess ögon. Kroppen kan vänjas vid rörelse, men ännu lättare vid overksamhet. I det senare fallet, när vätskornas cirkulation är jämn och enformig, måste kroppen skyddas för temperaturändringar; i det förra fallet, när kroppen är underkastad en ständig växling från rörelse till vila, från hetta till köld, måste man härda den mot sådana förändringar. Av detta följer, att alla, som av sina göromål hålls fångslade inomhus och är dömda till ett stillasittande liv, måste klä sig varmt för att i alla årstider och vid alla tider på dagen hålla kroppen vid samma temperatur. Människor, som går och kommer i regn, i blåst, i solsken, som är i ständig rörelse och tillbringar största delen av sin tid under bar himmel, bör alltid vara lätt klädda för att utan skada vänja sig vid alla temperaturväxlingar och alla värmegrader. Jag tillråder bådadera att inte bära olika kläder för olika årstider. Åtminstone ska jag, vad min Emile beträffar, följa denna grundsats. Därmed menar jag inte, att han liksom innesittande folk ska bära vinterkläder om sommaren, utan att han ska bära sommarkläder om vintern, som äkta arbetare gör. Så klädde sig Newton livet igenom, och han uppnådde en ålder av 80 år. En tunn mössa eller, ännu bättre, ingen mössa alls under alla årstider! De gamla egyptierna gick alltid med bart huvud; perserna betäckte det med tunga tiarer och bär ännu i dag stora turbaner, vilkas bruk enligt Chardins påstående betingas av klimatet. På ett annat ställe 1 har jag omnämnt den skillnad, Herodotos på ett slagfält iakttog mellan persernas och egyptiernas kranier. Eftersom 1

Brev till M. d'Alembert om skådespel, sid. 189, första upplagan.

134

ROUSSEAU

det är viktigt att huvudets ben blir hårdare, fastare och mindre bräckliga och porösa, för att de ska kunna skydda hjärnan inte endast för yttre skador utan också för förkylning, för inflammation och för all inverkan av väderleken, bör man vänja barnen vid att sommar och vinter gå med bart huvud. Om man för renlighetens skull eller för att hålla deras hår i ordning vill låta dem använda mössa om natten, bör denna vara mycket tunn och likna sådana nät, som baskerna bär. Jag vet mycket väl att Chardins iakttagelser vinner mera anklang hos de flesta mödrar än mina skäl, och att de därför tror sig finna Persiens klimat överallt. Men jag har inte valt en europe till min lärjunge för att göra honom till en asiat. I allmänhet klär man barnen för varmt, i synnerhet i den tidigaste åldern. Det vore bättre att härda dem mot köld än mot värme. Stark kyla besvärar dem aldrig, om man tidigt utsätter dem för den, medan överdriven värme ovillkorligen utmattar dem, eftersom deras ännu alltför tunna och späda hudvävnad lämnar alltför fritt lopp åt utdunstningen. Man har också iakttagit, att flera späda barn dör i augusti än under de övriga månaderna. Dessutom framgår det av jämförelser mellan de nordiska folkslagen och de sydligare, att stark köld härdar mer än stark hetta. Men efter hand, som barnet växer till och dess fibrer stärks, bör man vänja det vid att trotsa solhetta, och går man gradvis tillväga, kommer man utan fara att kunna härda det också mot tropisk hetta. Locke förfaller emellanåt vid de manliga och förståndiga föreskrifter, han ger oss, till motsägelser, som man inte kunnat vänta av en så framstående tänkare. Samme man, som vill, att man om sommaren skall bada barnen i iskallt vatten, förbjuder, att man ger dem något kallt att dricka, då de är upphettade, och att de lägger sig på fuktiga platser. 1 Men han vill, att barnens skodon på alla sidor ska släppa in fuktighet, och gör de kanske det mindre än annars, när barnet är upphettat? Och kan man inte när det gäller kroppen, dra samma slutsatser av fötterna, som han beträffande fötterna och kroppen drar av händer och ansikte? »Om ni fordrar, att människan ska vara helt och hållet ansikte», skulle jag säga till 1 Som om bondbarn brukade söka upp torra ställen för att sätta eller lägga sig ner, och som om man någonsin hört, att markens fuktighet skadat något av demi När man hör läkare tala, skulle man sannerligen kunna tro, att varenda vilde vore behäftad med reumatism.

OM UPPFOSTRAN

135

honom, »hur kan ni då klandra, att jag fordrar, att hon skall vara helt och hållet fot?» För att hindra barnen att dricka, när de är varma, föreskriver han, att man bör vänja dem vid att äta en bit bröd, innan de dricker. Det låter mycket besynnerligt, att man bör ge ett törstigt barn något att äta, och jag skulle hellre ge ett hungrigt barn något att dricka. Aldrig kan någon övertyga mig om att våra första behov är så oreglerade, att man inte kan tillfredsställa dem utan att utsätta sig för livsfara. Om så vore, skulle människosläktet ha förgåtts hundratals gånger, innan det lärt, vad som fordras för dess uppehållande. Så ofta som Emile är törstig, vill jag, att man låter honom dricka. Man ska ge honom rent vatten utan någon som helst tillsats. Ja, man ska inte ens låta det förlora sin kyla, om han också är i svettning och det är mitt i vintern. Man måste endast tänka på vattnets beskaffenhet: om det är flodvatten, kan man ge honom det, så fort det hämtats upp, men om det är källvatten, bör man låta det stå i luften en stund, innan man ger honom det. Under den varma årstiden är flodvattnet varmt, men det är inte källvattnet, som har föga beröring med luften, och man måste vänta, tills det fått samma temperatur som denna. Om vintern är däremot källvattnet i detta avseende mindre farligt än flodvattnet. Det är emellertid varken naturligt eller särdeles vanligt, att man kommer i svettning, i synnerhet inte i fria luften, ty den kalla luft, som ständigt berör huden, driver svetten inåt och hindrar porerna från att öppna sig nog för att ge utlopp åt svetten. Nu är det inte alls min avsikt, att Emile om vintern ska öva sina kroppskrafter vid kaminbrasan, utan i fria luften, bland is och snö. Då han endast hettar upp sig med att kasta snöboll, kan vi lugnt låta honom dricka, när han blir törstig, och om han fortsätter med leken efteråt, kan vi vara lugna för att han inte löper någon fara. Även om han kommit i svettning genom någon annan ansträngning, kan man låta honom dricka kallt också om vintern. Man bör då endast se till att han själv får skaffa sig vattnet bortifrån och går långsamt efter det. Genom den kalla luften bör han då ha blivit tillräckligt avkyld för att kunna dricka, när han kommer fram. Huvudsaken är emellertid, att man vidtar dessa försiktighetsmått, utan att han märker det. Jag ville mycket hellre, att han ibland fick en sjukdom,' än att han alltid skulle tänka på sin hälsa.

136

ROUSSEAU

Barnen behöver mycket sömn, eftersom de är så mycket i rörelse. Det ena tjänar till korrektiv för det andra, och erfarenheten lär, att de behöver bådadera. Natten är vilans tid; naturen själv har bestämt det så. Det är en tillförlitlig iakttagelse, att sömnen är lugnare och bättre, medan solen befinner sig nedanför horisonten, och att den av dess strålar upphettade luften inte tillåter oss samma djupa vila. Därför är den hälsosammaste vanan säkerligen att lägga sig och stiga upp med solen. Av det följer, att både människor och djur i vårt klimat i allmänhet behöver mer sömn om vintern än om sommaren. Men samhällslivet är nu en gång inte så enkelt och naturligt, inte så fritt från förändringar och tillfalligheter, att man bör vänja människan vid en sådan regelbundenhet, så att denna blir fullkomligt nödvändig för henne. Naturligtvis bör man följa vissa regler, men den viktigaste är likväl den, att man utan fara ska kunna bryta mot dem när så fordras. Gå därför inte så långt, att du förvekligar din lärjunge till den grad, att hans lugna sömn aldrig får störas! Överlämna honom till att börja med lugnt åt naturens lagar, men glöm inte, att han en gång i kretsen av sina likar måste stå över dessa lagar, att han måste vara i stånd att utan större obehag lägga sig sent, stiga upp tidigt, väckas plötsligt eller vara uppe hela natten! Om man tidigt börjar vänja barnet vid dylikt och så småningom ständigt och gradvis fortsätter på denna väg, utbildar man kroppen genom samma medel, som skulle fördärva den, om man började att använda dem först efter dess fulla utveckling. Det är likaledes av vikt att tidigt vänja barnet vid ett hårt läger; det är sättet att alltid finna sängen väl bäddad. I allmänhet mångdubblar ett hårt levnadssätt, om det en gång blivit vana, våra behagliga förnimmelser, under det att ett förvekligat liv bereder oss en mängd obehagligheter. Den veklige kan endast sova på dunbädd; den, som vant sig vid att sova på ett golv, kan sova överallt. För den, som genast somnar, finns det ingen hård bädd. En mjuk bädd, där man formligen är begravd i fjäder och ejderdun, förslappar och löser så att säga upp kroppen. De alltför varmt inhöljda njurarna upphettas. Därigenom uppkommer sten och andra lidanden och ofelbarligen åtminstone en svag konstitution, som i sig bär fröet till alla sjukdomar. Den bästa bädden är den, som ger den bästa sömnen; och den ska Emile och jag bereda oss under dagens lopp. Vi behöver inga persiska slavar för att bädda åt oss, ty när vi arbetar i jorden,

OM UPPFOSTRAN

137

skaffar vi oss därmed de bästa madrasser. Jag vet av erfarenhet, att man, när det gäller ett friskt barn, kan bestämma, när det ska somna och vakna. Då barnet lagt sig och sköterskan börjar tröttna på att höra dess joller, säger hon till det: >>Sov nu!» Det är som att säga till en sjuk: »Var frisk!» Det rätta sättet att få barnen att sova är att tråka ut dem. Tala så mycket, att barnet blir tvunget att tiga, och det kommer att sova om en kort stund. Predikningar kan också vara till någon nytta och är i detta fall lika tjänliga som vaggning, men om du använder detta slags sömnmedel på kvällen, måste du akta dig för att använda det på dagen. Jag ska väcka Emile ibland, mindre av fruktan att han ska vänja sig att sova för länge, än för att vänja honom vid allt, även vid att plötsligt störas i sömnen. För övrigt skulle jag vara föga lämplig att fylla mitt påtagna värv, om jag inte kunde tvinga honom att vakna av sig själv och att stiga upp så att säga på min befallning, fastänjag inte sagt ett ord. Om han inte sover länge nog, antyder jag för honom, att morgonen kommer att bli mycket tråkig, och han kommer att då betrakta varje stund som han kan sova bort som en vinst. Om han vill ligga för länge, förespeglar jag honom någon förströelse, som är i hans smak, och som ska börja, när han stigit upp. Om jag vill, att han ska vakna på en bestämd tid, säger jag: »i morgon kl. 6 ska jag ut och fiska», eller: »l morgon kl. 6 skajag gå dit eller dit. Vill du komma med?» Han förklarar att han vill och ber mig väcka sig. Jag lovar eller lovar inte, beroende på vad jag anser bäst. Vaknar han för sent, får han höra, att jag redan begett mig iväg. Och det skulle vara underligt, om han inte snart skulle lära att vakna av sig själv. Skulle det för övrigt vara så att ett trögt barn, det händer mycket sällan, alldeles vill försjunka i lättja, får man inte på några villkor låta det hänge sig åt denna böjelse, som skulle förslappa det helt och hållet utan då måste man använda något slags retmedel, som väcker upp det. Naturligtvis kan det inte bli tal om att med våld tvinga det till verksamhet, men man ska försöka påverka barnet genom någon annan böjelse det har. Väljer vi rätt, och förfar vi enligt naturens ordning, så kan vi samtidigt uppnå två mål. Jag kan inte föreställa mig något, som man inte med någon skicklighet skulle kunna väcka barnens intresse, ja, till och med deras hänförelse, utan att egga vare sig deras fåfanga, deras täv-

138

ROUSSEAU

lingsbegär eller deras avundsjuka. Deras livlighet, deras efterhärmningsbegär räcker, och framför allt erbjuder deras naturliga munterhet ett säkert medel, ett medel, som ingen lärare tänkt på att begagna sig av. I alla lekar som de är övertygade om inte är annat än lekar, tål barnen utan att beklaga sig, ja, till och med skrattande, smärtor, som de annars inte skulle kunna bära utan strömmar av tårar. Långvarig fasta, stötar, brännsår och ansträngningar av alla slag är förströelser för unga vildar, vilket bevisar, att till och med smärtan har en krydda, som berövar den dess bitterhet. Likväl bör man inte tilltro alla lärare skicklighet att bereda sådana kryddade anrättningar, och kanske förstår inte heller alla lärjungar att njuta av dem utan grimaser! - Men nog härom! Om jag inte tar mig i akt, råkar jag nu åter i fara att förirra mig bland undantagen. Vad som inte erbjuder några undantag, är emellertid erfarenheten, att människan är underkastad smärtor, alla de olyckor, som tillhör hennes släkte, olyckshändelser och skador, livsfaror och slutligen döden. Ju mera förtrogen man gör henne med dessa föreställningar, desto fullständigare botar man henne för den plågsamma känslighet, som ökar själva smärtan genom otålighet över att lida den. Ju mer förtrogen man gör henne med de lidanden, som kan drabba henne, dest!_) mer tar man bort, vad Montaigne skulle kalla »udden av människans obekantskap med dem», desto mer osårbar och härdad gör man även hennes själ; hennes kropp blir det pansar, som de pilar, som hotar hennes liv, studsar tillbaka mot. Inte mer än en verkligt kännbar smärta, den att dö kan drabba henne. Men eftersom dödens annalkande inte är döden själv, kommer hon knappast att känna den så; hon kommer så att säga inte att dö; hon kommer att vara levande eller död, ingenting annat. Om henne hade den ovannämnde Montaigne kunnat säga, det han en gång sade om en härskare i Marocko, nämligen att »ingen människa så som han levt in i döden.» ståndaktighet och fasthet hör liksom andra dygder till barndomens lärospån, men man lär inte barnen dem genom att göra dem bekanta med dygdernas namn, utan genom att lära dem att älska dessa dygder, redan innan de känner dem. Men då vi nu talar om döden, måste vi avhandla, hur vi ska förhålla oss med vår skyddsling gentemot faran för kopporna. Ska vi låta ympa dem på honom som liten, eller ska vi vänta, tills han får dem på naturligt sätt? Det

OM UPPFOSTRAN

139

förra sättet, som motsvarar det nutida bruket, skyddar mot fara vid den ålder, då livet är mest värdefullt, med risk för den när det har minst värde, om man ens kan tala om risk, då det gäller en väl utförd ympning. 1 Men det senare förfaringssättet överensstämmer mera med våra principer i allmänhet, som går ut på att överlåta åt naturen de omsorger som den helst själv åtar sig och som den drar sig undan när människan blandar sig i förloppen. Den människa, naturen fostrat, är alltid förberedd. Må denna stora mästarinna själv sköta ympningen; hon kommer bättre än vi att förstå att välja den rätta tiden. Måtte man inte dra slutsatsen, att jag ogillar ympning mot koppor av detta, ty orsaken till att jag vill förskona min Emile därifrån, gäller inte för era skyddslingar. Den uppfostran ni ger era, förbereder dem inte så, att de lyckligt kan genomgå kopporna, om de skulle drabbas av denna sjukdom; om ni överlåter det åt slumpen, kommer barnen sannolikt att, dö av den. Jag har iakttagit, att man ivrigast motarbetar ympningen i de länder, där den bäst behövs. Orsaken till denna motsägelse är lätt att förstå. För Emiles skull behövde jag knappast orda om det. Han kommer att ympas eller inte ympas, allt efter som tid, plats och omständigheter fordrar: för honom är det tämligen likgiltigt. Om man ympar kopporna på honom, har man i alla händelser fördelen att man på förhand vet vad han har för sjukdom, och det har ju alltid ett visst värde. Om han återigen får kopporna på naturligt sätt, har vi räddat honom från läkaren, och det är något av ännu större betydelse. En exklusiv uppfostran, som endast avser att framför mängden utmärka dem, som åtnjutit en sådan, föredrar alltid den dyrbaraste undervisningen framför den vanligaste och därför nyttigaste. Unga män som uppfostras enligt den metoden lär sig därför alltid att rida eftersom det är mycket dyrbart; men nästan ingen av dem lär sig att simma, eftersom det inte kostar någonting alls, och eftersom en hantverkare likaså väl som någon annan kan lära sig detta. Och dock kan ju en resande utan att först ha genomgått någon ridskola bestiga en häst, hålla sig kvar på den och betjäna sig av den, så 1 Man får inte glömma, att Rousseau här inte avser den nu brukliga vaccinationen: inympning av vaccin från kor, utan den på den tiden mycket använda ympningen med människokoppor. A. a. Ö.

140

ROUSSEAU

länge det behövs men om man inte kan simma, drunknar man, och man kan inte simma utan att ha lärt sig det. Dessutom är man ju inte tvingad av livsfara att bestiga en häst, men man kan aldrig veta att man inte kommer att bli tvungen att simmande rädda sig undan en fara, som man så ofta är utsatt för. Emile ska känna sig lika trygg i vatten som på land. Varför ska vi inte kunna leva i alla element! Om man kunde lära att flyga i luften, skulle jag göra en örn av honom, och kunde man leva i elden skulle jag göra honom till en salamander. 1 Man fruktar, att ett barn kan drunkna när det lär att simma; vare sig det drunknar när det lär sig simma, eller för att det inte lärt sig det, kommer det alltid att vara uppfostrarens fel. Det är endast fåfänga, som gör oss dumdristiga; man är det inte när ingen ser en. Emile ska inte vara det, om han också skulle ses av hela universum. Då övningens nytta inte beror på den därmed förbundna faran, ska Emile lära sig simma över Hellesponten - i en kanal i sina föräldrars park. Men man måste göra sig förtrogen med faran för att lära sig att inte förvirras av den; det är en viktig del av den lärdom, jag nyss talade om. För övrigt skajag alltid bemöda mig om att anpassa faran efter min lärjunges krafter och att alltid dela den med honom, och jag behöver knappast frukta någon oförsiktighet, då jag förenar den omsorg, jag bqr ha om hans trygghet, med den, jag måste ha om min egen. Ett barn kan inte mäta sig med en fullvuxen; det har varken dennes styrka eller förstånd, men det ser och hör lika bra eller åtminstone nästan lika bra som denne; det har lika känslig, om än inte lika fin smak, och det uppfattar vällukter med lika stor skärpa, även om dess sinnliga begär inte eggas i lika hög grad av det. De första förmögenheter, som bildar och utvecklar sig hos oss, är våra sinnen. Dessa borde man därför vårda först, men i stället är de tvärtom de enda, som man glömmer, eller åtminstone dem, man försummar mest. Att öva sinnena är inte bara att använda dem utan också att 1 Naturligtvis endast för att ännu eftertryckligare framhäva tanken tyckes Rousseau här dela den gamla, allmänt omfattade meningen, att salamandern kan leva i elden. I encyklopedien beskrivs i artikeln om salamandern, vad som lett till detta antagande, vilket ju är fullkomligt ogrundat. Anm. av Petitain.

OM UPPFOSTRAN

141

döma rätt med dem, att så att säga, låta sig förnimma, ty vi kan varken känna, se eller höra på annat sätt, än vi ha lärt. Det finns en sorts naturlig och mekanisk övning, som stärker kroppen utan att utöva något inflytande på omdömeskraften. Att simma, hoppa, sjunga, leka med snurra, kasta sten, allt detta är nog mycket bra, men har vi bara armar och ben? Har vi inte också ögon och öron? Och är de organen överflödiga när man använder de förra? Öva därför inte bara krafterna, öva alla de sinnen, som styr dem; dra så stor nytta som möjligt av vart och ett av dem, och jämför sedan det ena sinnesintrycket med det andra! Mät, räkna, väg, pröva! Använd din kraft, först sedan du avvägt motståndet; sörj alltid för att vid alla dina handlingar en uppskattning av verkan föregår medlens användning! Vänj barnet vid att aldrig göra otillräckliga eller överflödiga kraftansträngningar! Om du vänjer det vid att på så sätt beräkna verkan av alla sina rörelser och att genom erfarenheten rätta sina misstag, är det inte då tydligt, att det får mera omdömeskraft, i samma mån det blir mera verksamt? Låt oss anta, att det är fråga om att förflytta en tung massa! Tar barnet en för lång hävstång, använder för mycket rörelse, och tar det en för ) Kommer man invända. Jag medger det, och allt bara för att skaffa oss en kompass, som kan tjäna oss i stället för meridian! Sedan vi övertygat oss om att magneten verkar även tvärs igenom andra kroppar, skyndar vi oss att konstruera en apparat, bråelse i taskspelarens mun, och att han gjort det i en alldeles bestämd avsikt? Finns det skäl att anse mig så enfaldig, att jag skulle på allvar återgiva ett sådant språk som det naturliga för taskspelare? Jag trodde jag hade visat prov på en åtminstone medelmåttig förmåga att låta folk tala efter deras stånd. Man kan vidare jämföra slutet av det följande stycket! För alla utom för M. Formey är det väl nog sagt? 1 Denna förödmjukelse och dessa obehag har sålunda förorsakats mig av mig själv och inte av taskspelaren. Då M. Formey redan i min livstid ville bemäktiga sig min bok och trycka den, varvid han utan vidare tog bort mitt namn och satte dit sitt eget i dess ställe, hade han åtminstone kunnat göra sig det besväret - inte att skriva den, men att läsa den.

OM UPPFOSTRAN

203

liknande den, vi sett, nämligen ett bord med en utskärning, ett till håligheten passande tämligen platt bäcken, fyllt med vatten till några linjers höjd, en med något större omsorg förfärdigad anka osv. Serlan vi upprepade gånger uppmärksamt följt dess rörelse, runt bäckenet, gör vi den märkvärdiga upptäckten, att ankan, då den är stilla, alltid ligger i samma riktning. Den iakttagelsen sysselsätter våra tankar, vi undersöker riktningen och kommer till det resultatet att den går från söder till norr. Mera behöver vi inte, vi har vår kompass, eller åtminstone har vi så gott som funnit den. Och härmed är vi inne på fysiken. Det finns flera olika klimat på jorden och i de olika klimaten olika v~rmegrader. Ju mer vi närmar oss polen, desto kännbarare är årstidernas växlingar. Alla kroppar sammandras i köld och vidgas i värme. Denna verkan är lättast att mäta hos vätskor och är påfallande i synnerhet hos spirituösa vätskor. Termometern fungerar tack vare denna företeelse. Vinden berör ansiktet: luften är följaktligen en kropp, ett fluidum; man känner den, fast man inte har något medel att göra den synlig för ögat. Ställer man ett uppoch nedvänt glas i vatten, så fylls det inte fullständigt av vattnet, åtminstone inte så länge man inte ger luften något utlopp. Följaktligen har luften motståndsförmåga. Trycker man ner glaset ännu djupare så stiger vattnet men utan att helt fylla tomrummet. Luften kan alltså sammanpressas till en viss grad. En boll fylld med komprimerad luft studsar bättre, än en som är fylld med något annat ämne. Luften är följaktligen elastisk. Om man lyfter upp armen horisontalt över vattnet när man ligger i ett bad, känner man, som om en oerhörd tyngd vilade på den. Luften är följaktligen även en tung kropp. Genom att bringa en luftpelare i jämvikt med en vätskepelare kan man bestämma luftens tyngd. Denna erfarenhet ligger till grund för uppfinnandet av barometern, häverten, luftbössan, och luftpumpen. Alla statikens och hydrostatikens lagar kan härledas från helt alldagliga erfarenheter. Jag fordrar visst inte, att man därför ska besöka något laboratorium för experimentalfysik; hela denna apparat av instrument och maskiner tilltalar mig inte. Den lärda anstrykningen dödar vetenskapen. Antingen skrämmer alla dessa maskiner barnet, eller också tar de dess uppmärksamhet i anspråk, när den odelat borde riktas på själva experimenten. Jag vill att vi själva förfärdigar alla våra maskiner, och jag vill

204

ROUSSEAU

inte, att vi ska börja konstruera ett instrument, förrän vi förvärvat tillräcklig erfarenhet. Men har vi liksom av en tillfallighet gjort en erfarenhet, så vill jag, att vi så småningom ska tänka ut det instrument, som bekräftar den. Har vi bara klara och noggranna begrepp om hur våra instrument bör vara och vilka verkningar de ska åstadkomma så är det mindre viktigt om våra instrument inte är helt fullkomliga och noggranna. För min första lektion i statik föredrar jag att lägga en käpp över en stolrygg hellre än att skaffa en våg. Jag mäter längden på dess båda delar, när den är i jämnvikt, och hänger på båda sidor än lika, än olika vikter. Genom att efter behov flytta den åt det ena eller andra hållet finner jag slutligen, att jämvikten beror på det ömsesidiga förhållandet emellan vikternas storlek och hävarmarnas längd. Därigenom har min lille fysiker blivit i stånd att kontrollera vågar, redan innan han sett sådana. Det kan inte förnekas, att begreppen om de saker, man av sig själv lär på detta sätt, är mycket klarare och tillförlitligare än de, som man tillägnar sig genom andras undervisning. Förutom att man inte vänjer sitt förnuft vid att slaviskt underkasta sig en främmande auktoritet, så gör man sig också skickligare i att finna sammanhang, förbinda ideer och uppfinnoa instrument, än om man accepterar allt så, som det framställes, och låter sin själ försjunka i lättja. Kroppen hos en människa, som alltid låter sin tjänare kläda på sig från topp till tå och sina hästar draga sig, vart hon skall hän, förlorar slutligen på samma sätt sin kraft och sina lemmars bruk. Boileau brukade berömma sig av att han med svårighet lärt Racine konsten att rimma. Med tanke på alla de utmärkta metoder, som syftar till att underlätta de vetenskapliga studierna, vore det sannerligen högst nödvändigt, att någon uppfann en, som avser att försvåra dem. Den mest uppenbara fördelen med dessa långvariga och mödosamma undersökningar är, att man vid alla spekulativa studier bibehåller kroppens rörlighet och lemmarnas smidighet, samt att man oavlåtligen övar händerna till arbete och till ett bruk, som är människan till nytta. De mångfaldiga instrument, som uppfunnits för att leda oss i våra experiment och för att ersätta våra sinnen, där den erforderliga noggrannheten saknas, kommer oss att försumma uppövandet av dessa våra sinnen. Vinkelmätaren besparar oss mödan att uppskatta en vinkels storlek; ögat, som mycket väl

OM UPPFOSTRAN

205

skulle kunna bestämma avstånden noga, förlitar sig på kedjan, som mäter dem i dess ställe; besmanet gör det onödigt för oss att pröva mindre föremåls vikt med handen. Ju sinnrikare våra verktyg är, desto oskickligare blir våra organ. När vi i yttre måtto omgiver oss med hjälpmedel, finner vi inte längre sådana i oss själva. Men när vi för att framställa sådana instrument uppbjuder den skicklighet, som förr ersatte dem, när vi till deras förfardigande använder det skarpsinne, vi hittills behövt för att kunna reda oss dem förutan, gör vi en vinst, som inte är förenad med någon förlust; vi förenar konsten med naturen och blir skarpsinnigare utan att därför bli mindre händiga. Om jag låter en gosse syssla i verkstaden i stället för att låta honom hänga över böckerna, så arbetar hans händer till förmån för hans andliga utveckling. Han l;>lir en filosof och tror sig endast vara en arbetare. Slutligen medför denna övning även andra fördelar, somjag ska tala om senare; och man ska få se, hur vi från filosofiska lekar kan höja oss till sant mänsklig verksamhet. Jag har redan sagt, att rent spekulativa kunskaper inte passar för barn, inte ens när de närmar sig ungdomsåren. Likväl bör man utan att låta dem tränga alltför långt in i den systematiska fysiken se till att alla deras erfarenheter förbinds med varandra genom en sorts deduktion, så att de med hjälp av denna kedja kan ordna dem i minnet, ty det är mycket svårt att komma ihåg enstaka fakta, ja, till och med slutsatser, när man saknar anknytningspunkter, från vilka man kan framkalla dem. Vid uppsökandet av naturlagarna ska man alltid börja med de vanligaste och mest förnimbara företeelserna samt vänja sin lärjunge vid att inte betrakta dessa företeelser som orsaker utan som fakta. Jag tar en sten och låtsar, som om jag ville lägga den i luften. Jag öppnar handen, och stenen faller. Jag ser, att Emile uppmärksamt följer med vadjag gör, ochjag säger till honom: Varför föll stenen? Vilket barn skulle lämna denna fråga obesvarad? Inte något, inte ens Emile, så vidajag inte bemödat mig att så förbereda honom, att han inte vet, vad han ska svara. Alla säger, att stenen faller, därför att den är tung. Vad är det då, som är tungt? Det, som faller. Stenen faller således, därför att den faller? Nu är min lille filosof riktigt fast. Det är hans första lektion i systematisk fysik, och vare sig han nu drar nytta av den för själva läroämnet eller inte, så ska

206

ROUSSEAU

denna lektion i alla händelser vara fördelaktig för utbildaodet av hans omdöme. Efter hand som barnets intelligens utvecklas, tvingas vi av andra viktiga skäl att till dess hittillsvarande sysselsättningar foga nya sådana. Så snart barnet lärt känna sig självt nog för att förstå, vad som utgör dess välbefinnande, så snart det förstår även större sammanhang så mycket, att det kan bedöma, vad som är behagligt eller inte för det, kan det känna hela skillnaden mellan arbete och förströelser och betraktar inte de senare annat än som vila från det förra. Då kan verkligt nyttiga saker dras in i dess studier och motivera det att ägna sig med större flit åt dessa än åt de forna förströelserna. Nödvändighetens lag, som ständigt gör sig gällande på nytt lär tidigt människan att göra sådant som tilltalar henne föga för att därigenom undgå något obehagligt som skulle misshaga henne ännu mera. Däri ligger förutseendets nytta, och av detta väl eller illa använda förutseende alstras all mänsklig vishet och allt mänskligt elände. Varje människa vill vara lycklig, men för att kunna bli det måste hon först veta, vad som menas med lycka. Naturmänniskans lycka är lika enkel som hennes liv: den består i hälsa, frihet och ägande av det nödvändiga, med ett ord, i frånvaro av lidande. Den moraliska människans lycka är annorlunda beskaffad, men det är inte den, det är fråga om här. Jag kan aldrig nog ofta upprepa, att det endast är rent fysiska ting, som är av intresse för barnen, i synnerhet för de barn, vars fåfänga man inte väckt, och som inte i förtid blivit fördärvade av fördomarnas gift. När barnen förutser sina behov, innan de känner dem, är deras förståndsutveckling redan långt framskriden; de börjar då förstå tidens värde. Det är nu av stor vikt att vänja dem vid att använda den till saker, som är märkbart nyttiga för deras ålder och begripliga för deras förstånd. Allt, som har avseende på den moraliska ordningen och den samhälleliga sedvänjan, får inte bibringas dem förtidigt, eftersom de ännu inte är i stånd att förstå det. Det är en dårskap att fordra, att barn ska ägna sig åt saker, som man säger är nyttiga för dem, utan att de vet, vari nyttan består, och som man försäkrar, att de ska ha fördel av som vuxna, utan att de nu har ringaste intresse för denna utlovade fördel, som de inte kan ännu. Barnet bör aldrig få göra något på god tro; ingenting är gott för det utom sådant som det själv känner vara gott. Genom att alltid

OM UPPFOSTRAN

207

försöka föra barnet över gränserna för dess insikter tror du dig vara förutseende, men du misstager dig. För att utrusta din lärjunge med några onyttiga hjälpmedel, som han kanske aldrig kommer att använda, berövar du honom människans bästa vapen, nämligen det sunda förnuftet. Du vänjer honom vid att alltid låta leda sig, att aldrig vara annat än ett villigt redskap i andras händer. Du vill, att han skall vara lydig som liten; därmed vill du också, att han ska bli godtrogen och enfaldig som vuxen. Du upprepar ständigt för honom: ~Allt som jag begär av dig, är för ditt bästa, men du förstår det inte än. Jag har ingen nytta av, om du gör, som jag säger, eller inte. Det är bara för din egen nytta, du arbetar.~ Med alla dina predikningar för att göra honom klok, gör du det endast lättare för andeskådare, alkemister, charlataner, bedragare och narrar av alla slag att en gång fånga honom i sina garn och förmå honom att gå in på deras dårskaper. Visserligen är det viktigt för en fullvuxen att kunna många saker, som ett barn inte kan förstå nyttan av. Men måste då nödvändigtvis, och kan verkligen ett barn lära allt, som det är nyttigt för en fullvuxen att kunna? Försök att lära din lärjunge det, som är nyttigt för hans ålder, och du ska få se, att hela han blir fullt upptagen av det. Varför vill du till uppenbar skada för de studier, som för närvarande är lämpliga för honom, tvinga honom till sådana, som är lämpliga för en ålder, som det är osäkert, om han någonsin uppnår? Men, invänder du, är det tid att inhämta lärdomar, när ögonblicket att använda dessa är inne? Det vetjag visserligen inte, men så mycket vet jag att det är omöjligt att lära det i förväg ty erfarenheten och känslan är vår verkliga lärare och därför förstår människan vad som är verkligt bra för henne bara när det gäller förhållanden som hon redan befunnit sig i. En gosse vet, att det är hans bestämmelse att bli fullvuxen; alla de begrepp, han kan ha om en mans ställning, ger tillfälle till undervisning, men rörande de begrepp om denna ställning, som överstiger hans fattningsförmåga, bör han förbli i fullkomlig okunnighet. Hela min bok är inte något annat än ett fortlöpande bevis på denna u ppfostringsgrundsats. Så snart vi hunnit därhän, att vi ger vår lärjunge ett begrepp om ordet »nyttig», vinner vi ett förträffligt medel att leda honom; ty detta ord gör ett starkt intryck på honom, miturligtvis under den förutsättningen, att det för honom endast har en betydelse som

208

ROUSSEAU

motsvarar hans ålder och att han har en klar uppfattning av dess förhållande till hans välbefinnande. På era barn gör detta ord däremot inget intryck, eftersom ni inte har ansträngt att ge dem ett för deras fattningsförmåga avpassat begrepp om det och eftersom de redan på grund av, att andra alltid sörjer för vad som är nyttigt för dem, aldrig är tvungna att själva tänka därpå och följaktligen inte alls vet, vad nytta är.-» Vartill är det nyttigt?» Detta är hädanefter det heliga ordet, det, som mellan Emile och mig i alla vårt livs handlingar är det avgörande ordet. Det är den fråga, som från min sida ofelbart följer på alla hans förfrågningar, och som ska tjäna till att avvärja den mängd dumma, tröttande spörsmål, som barnen oupphörligt och alldeles ändamålslöst plågar sin omgivning med mer för att utöva ett slags herravälde över den än för att ha nytta av den. Den, hos vilken man som den viktigaste lärdomen inympat grundsatsen att inte vilja veta något annat än det, som är nyttigt, gör som Sokrates; han framställer inte en fråga utan att i förväg ha gjort klart för sig grunden för den, eftersom han vet, att man kommer att fråga honom om den innan man besvarar frågan. Se vilket mäktigt verktyg, jag därmed lägget i våra händer för att utöva inflytande på vår lärjunge! Eftersom han inte känner till grunderna för något, beror det nästan helt och hållet på vårt godtycke att tvinga honom till tystaad; men vilken fördel har vi inte av våra kunskaper och vår erfarenhet, som sätter oss i stånd att visa honom nyttan av allt, som vi föreslå honom! Ty vi måste ha klart för oss, att då vi ger honom denna fråga, lär vi honom att å sin sida framställa den till oss. Vi kan med säkerhet räkna med, att han hädanefter inte kommer att försumma att följa vårt exempel och att vid allt, som vi föreslå honom, fråga: »Vartill är det nyttigt?» Häri ligger kanske den fara, som det är svårast för uppfostraren att undvika. Om du när du besvarar barnets fråga endast söker dra dig ur spelet och därför ger det ett enda skäl, som det inte begriper, kommer det, eftersom det inser, att du inte utgår från dess begrepp vid din bedömning utan från dina egna, att tro, att vad du säger visserligen är nyttigt för din ålder, men inte för dess egen; det förlorar förtroendet för dig, och därmed är allt förlorat. Men var finns den lärare, som vill bli sin lärjunge svaret skyldig och för denne erkänna, att han haft orätt? Alla gör det till en lag för sig att aldrig erkänna sina fel. Jag skulle däremot göra det till en lag för mig att erkänna mig skyldig till misstag, även om jag inte begått

OM UPPFOSTRAN

209

något sådant, så snart jag inte kunde förklara mina skäl så, att min lärjunge vore i stånd att förstå dem. På detta sätt skulle mitt uppförande aldrig bli misstänkt, eftersom det alltid skulle framstå som oklanderligt för honom. Genom att jag erkände mina misstag, skulle jag bibehålla större förtroende än de, som försöker dölja sina. Först och främst måste du tänka på att det sällan får vara din uppgift att föreslå honom, vad han ska lära. Det är hans sak att tala om vad han vill, att söka och finna ämnet för undervisningen; din plikt består endast i att göra detta ämne fattbart för honom, att skickligt väcka denna önskan och att ge honom medel att tillfredsställa den. Av detta följer, att dina frågor inte får vara för många, men att de måste vara väl valda, samt att du, eftersom han mycket oftare än du kommer i tillfälle att framställa frågor, och mycket mindre behöver utsätta dig för misstag och mycket oftare får tillfälle att säga till honom: »varför är det, som du nu frågar mig om nyttigt att veta?» Eftersom det för övrigt kommer mindre an på huruvida han lär sig det ena eller det andra, än på, att han riktigt begriper, det han lär, och att han förstår att använda det, så bör du, om du inte kan ge honom en tillfredsställande förklaring på det, du meddelar honom, hellre inte ge honom någon förklaring alls. Säg utan betänkande: »jag har inte något tillfredsställande svar att ge dig. Jag hade fel; låt oss inte tala mer om det.» Om din lärdom verkligen inte var på sin plats, så skadar det inte alls att fullständigt låta ämnet falla; var den däremot lämplig, kan du med någon omtanke snart få tillfälle att göra dess nytta märkbar för honom. Jag tycker inte om långa förklaringar i formliga tal. De unga ägnar föga uppmärksamhet åt sådant och lägger dem inte på minnet. Det är saken, saken själv, det kommer an på. Jag kan aldrig nog upprepa, att vi lägger för mycken vikt vid ord; med vår pratsamma uppfostran uppfostra vi endast pratmakare. Låt oss anta, att min skyddsling, plötsligen avbryter mig med frågan: »Vartill är allt detta nyttigt?» medan jag studerar solens gång och sättet att orientera sig tillsammans med honom. Vilka vackra tal skulle jag inte kunna hålla då! Vilket präktigt tillfålle hade jag inte att när jag svarade på hans fråga undervisa honom om en massa nyttiga saker, i synnerhet om vi hade åhörare vid vårt

210

ROUSSEAU

samtalP Jag skulle kunna tala med honom om nyttan av resor, om handelns fördelar, om de i varje särskilt luftstreck förekommande naturalstren, om de olika folkslagens seder, om almanackans användning, om den beräkning av årstidernas återkomst, som är nödvändigt för åkerbruket, om navigationskonsten, om konsten att finna sig till rätta på havet och följa den rätta vägen utan att veta, var man är. Politik, naturalhistoria, astronomi, ja, till och med moral och folkrätt skulle kunna invävas i mitt tal på ett sätt, som kunde inge min lärjunge en hög tanke om alla dessa vetenskaper och en brinnande önskan att lära dem. Men om jag avhandlat allt detta, skulle mitt föredrag endast ha varit en äkta pedants skrytsamma uppvisning av sitt eget vetande, och min lärjunge skulle inte ha förstått ett ord av det. Han skulle ha stor lust att liksom förut fråga mig: »vad är nyttan av att kunna orientera sig?,. men av fruktan att förarga mig skulle han inte våga det, utan i stället låtsas som om han förstått det, man tvingat honom att åhöra. Så går det till vid detta sköna uppfostringssänt Men vår Emile, som erhållit en mer lantlig uppfostran, och som vi med så stor möda försökt få att begripa med svårighet, kommer inte att höra på något av allt detta. Vid det första ord, han inte förstår, kommer han springa ifrån mig, tumla omkring muntert i rummet och låta mig ensam hålla mitt högtravande tal. Vi måste söka en mera påtaglig lösning av frågan; min vetenskapliga apparat har inte något värde i hans ögon. Vi var just i fård med att undersöka läget av skogen norr om Montmorency, när min lärjunge avbröt mig med sin fråga: ,. Vartill är detta nyttigt?» - »Du har rätt,,. sade jag till honom, »Vi ska fundera på det på lediga stunder; och om vi kommer på att det är förspilld möda, lämnar vi det, ty det fattas oss ingalunda nyttiga förströelser.» Därpå sysselsätter vi oss med något annat, och det är inte mera fråga om geografi under den återstående delen av dagen. Följande morgon föreslår jag honom att före frukosten ta en promenad. Han vill ingenting hellre; barn är alltid beredda när det 1 Jag har ofta märkt, att man vid de lärda förklaringar, man ger barnen, mindre tänker på att göra sig hörd av dessa än av de vuxna, som är närvarande. Jag är helt säker på det jag här sagt, ty jag har gjort mina iakttagelser på mig själv.

OM UPPFOSTRAN

211

gäller att röra på sig, och Emile har mycket goda ben. Vi beger oss till skogen, vandrar över ängar och betesmarker, går därvid vilse och vet slutligen inte längre, var vi är. När vi nu beslutar oss för att återvända, hittar vi inte vägen. Tiden går, det börjar bli varmt, och vi känner oss hungriga. Vi skyndar på våra steg och irrar förgäves än i en riktning, än i en annan. Överallt stöter vi endast på skog, stenrös och ett och annat öppet fålt, men ingenstans upptäcker vi något, som kan hjälpa oss att hitta hem. Drypande av svett, mycket trötta och mycket hungriga, förirrar vi oss mera, ju mera vi anstränger oss för att hitta vägen. Slutligen sätter vi oss ned för att vila och överlägga. Emile, som jag för en gångs skull antar är uppfostrad som andra barn, är inte böjd för överläggning, han gråter. Han vet inte, att vi är mitt för porten till Montmorency, och att endast ett litet busksnår döljer den. Men detta busksnår är i hans ögon en skog; ett barn av hans storlek är så gott som begravet till och med i en buske. Efter en kort stunds tystnad säger jag med orolig min: »min käre Emile, hur ska vi göra för att komma härifrån?» Emile (drypande av svett och smältande i tårar). »Det vetjag inte. Jag är trött och hungrig och törstig, jag orkar inte gå längre.»

Jean-Jacques "Tror du, att jag är bättre däran än du? Och tror du inte, att jag också skulle gråta, om mina tårar gjorde mig mätt? Men här gäller det inte att gråta, utan att finna vägen. Se på klockan! Hur mycket är den?» Emile

»Klockan är tolv, ochjag är ännu på fastande mage.»

Jean-]acques »ja, det är sant; klockan är tolv, och jag är ännu på fastande mage.» Emile

»Ack, vad ni måste vara hungrig!•

Jean-Jacques "Tyvärr söker min middag inte upp mig här. Klockan är tolv! Det var just vid den här tiden i går som vi från Montmorency undersökte skogens läge. Om vi nu på samma sätt kunde iakttaga Montmorencys läge, från skogen, så .. ·" Emile

"ja, men i går såg vi skogen, medan vi härifrån däremot inte kan se staden.»

212

ROUSSEAU

Jean-Jacques är just det, som är det förargliga. Men tänk, om vi kunde bedöma stadens läge utan att se den!~ Emile »0, min vän, hur skulle det gå till?» Jean-Jacques »Sade vi inte, att skogen låg ... ~ Emile »Norr om Montmorency.» Jean-Jacques »Följaktligen måste Montmorency ... » Emile »Ligga söder om skogen.» Jean-Jacques »Men vi vet ju ett sätt att finna norr vid middagstiden.» Emile ~Ja, genom att iaktta Skuggans riktning.» Jean-Jacques ••Men nu skulle vi finna söder.» Emile »Hur ska vi då göra?» Jean-Jacques »Söder är motsatsen till norr.» Emile »Det är sant. Då behöver vi bara söka i den riktning, som är motsatt skuggans. Ja, där är söder, där är söder! Säkert ligger Montmorency åt det hållet. Vi måste söka det i denna riktning.» Jean-Jacques »Du kan ha rätt, vi ska ta den här gångstigen genom skogen.» Emile (klappande i händerna och utstötande ett glädjerop). »Åh, jag ser Montmorency! Det ligger alldeles mitt framför oss. Låt oss skynda till vår middag! Astronomien är ju ändå nyttig till något.» Även om han inte uttalar den sista satsen, så kan man ändå vara övertygad om att han tänker den inom sig. Huvudsaken är, att det inte är jag, som uttalar den. Det är säkert, att han aldrig i sitt liv glömmer den lektion, han fått den dagen, under det att han, om jag bara låtit honom anta allt detta inne i vårt rum, redan dagen därpå skulle ha glömt allt, som jag sagt. Man bör så mycket som ~Det

OM UPPFOSTRAN

213

möjligt tala genom handlingar och använda ord endast för det, som är omöjligt att utföra. Läsaren får inte vänta sig, att jag ska hysa en så ringa tanke om honom, att jag belyser varje gren av undervisningen med ett särskilt exempel. Men vad det än är fråga om, kan jag aldrig nog lägga uppfostraren på hjärtat att alltid anpassa sina exempel efter lärjungens fattningsförmåga, ty, jag upprepar det ännu en gång, olyckan består inte i, att lärjungen inte förstår, utan i, att han tror sig förstå. Jag erinrar mig, att jag en gång för ett barn, som jag ville intressera för kemiska studier, först visade några metalliska fållningar och sedan förklarade hur man gör bläck. Jag sa barnet, att bläckets svärta kom från fint sönderdelat järn, upplöst i vitriol och utfålit genom en alkalisk vätska. Mitt i min lärda förklaring hejdades jag av den lille bytingen med den fråga, jag lärt honom, och jag kom verkligen i förlägenhet om svaret. Efter något betänkande fann jag emellertid följande utväg. Jag lät hämta en flaska vin från familjens vinkällare och en annan till åtta sous från vinhandlaren. I en liten flaska slogjag en kalilösning och sade, sedan jag först ställt två glas med dessa båda olika vinsorter framför mig. 1 »Man förfalskar åtskilliga livsmedel för att få dem att verka bättre, än de är. Dessa förfalskningar bedrar ögat och smaken, men de är skadliga och gör trots sitt präktiga utseende den förfalskade varan sämre.» »Man förfalskar i synnerhet drycker och särskilt vin, eftersom det bedrägeriet är svårast att upptäcka och mest vinstgivande för bedragaren.» »Förfalskning av kärva eller sura viner sker med hjälp av glitt, och glitt är ett preparat av bly. Bly i förening med syror är ett mycket sött ämne, som gör vinets smak mildare, men som är ett gift för dem, som dricker av det. Det är således av vikt, att man, innan man dricker vin, som kan vara misstänkt, försäkrar sig om det innehåller glitt eller ej. Ge nu akt på hur jag går tillväga för att upptäcka detta!» »Druvans saft innehåller inte endast brännbar sprit, vilket du sett 1 Vid varje förklaring, som man vill ge ett barn, är en föregående ganska omständlig förberedelse i hög grad gänlig för att väcka barnets uppmärksamhet.

214

ROUSSEAU

av brännvinet, som man får därav; den innehåller också en syra, som du kan märka av den vinättika och vinsten, som man likaledes bereder därav.» »Syran har frändskap med metalliska ämnen, upplöser dem och förenar sig med dem till ett sammansatt salt. Så är t.ex. rost endast järn, upplöst av det syre, som finnes i luften och vattnet, och på samma sätt är ärg endast av ättika upplöst koppar.» »Men denna syra har mera frändskap med alkaliska ämnen än med metalliska, så i de sammansatta salter, som jag nyss talat om, tvingas syran genom de förstnämnda ämnena att lösa sig från den metall, som den är förenad med och i stället förena sig med det alkaliska ämnet.» »N u avsätter sig det metalliska ämnet, sedan det lösts från syran, som bundit det, och gör vätskan grumlig.» »Om nu en av dessa vinsorter är tillsatt med blyglitt, är detta ämne bundet av syran. Såsoartjag tillsätter något av denna alkaliska vätska, kommer den att tvinga syran att frige sitt byte, och blyet, som inte längre är i bundet tillstånd, kommer åter att visa sig, grumla vätskan och slutligen avsätta sig på glasets botten.» »Om vinet varken innehåller bly 1 eller någon annan metall, kommer alkalit att lugnt 2 förena sig med syran, det hela förblir i upplöst tillstånd, och ingen fållniRg bildar sig.» Därefter hällde jag efter vartannat något av min alkaliska vätska i båda glasen. Vinet som hämtats från husets källare förblev klart och genomskinligt, det andra blev genast grumligt, och efter en timmes förlopp såg man tydligt blyets avsättning på glasets botten. »Där ser du,» sade jag, »det här vinet är naturligt och rent och kan drickas, men detta är förfalskat, och man blir förgiftad av att 1 De viner, man köper buteljvis hos vinhandlare i Paris, är visserligen inte alla tillsatta med blyglitt, men de är sällan alldeles fria från bly, eftersom dessa köpmäns fat är belagda med denna metall, och eftersom det i ett sådant fat hällda vinet genom att rinna över blyet eller genom att en längre tid vara i beröring med det alltid upplöser en del därav. Det är märkvärdigt, att ett så uppenbart och farligt missbruk tillåts av polisen. Men det är ju sant, att de förmögnare knappast dricker av dessa viner och sålunda inte löper stor fara att bli förgiftade av det. 2 Den vegetabiliska syran utövar en svag verkan. Om det vore en mineralisk och därtill något koncentrerad syra, skulle föreningen inte kunna försiggå utan fräsning.

OM UPPFOSTRAN

215

dricka det. Och sådant kan man upptäcka genom de kunskaper, om vilkas nytta du frågade mig. Den, som kan göra bläck, kan också skilja på äkta och förfalskade viner.» Jag var mycket nöjd med mitt exempel, och ändå märkte jag, att det inte gjort minsta intryck på min lärjunge. Jag förstod snart, att jag bara gjort en dumhet, ty förutom att det måste vara alldeles omöjligt för ett tolv års barn, att följa med min förklaring, kunde nyttan av denna erfarenhet inte uppfattas av hans förstånd, eftersom han smakat på båda vinsorterna och funnit dem båda goda, varför han inte var i stånd att förbinda något begrepp med ordet »förfalskning», som jag trodde mig ha förklarat så tydligt för honom. Orden »ohälsosam» och »giftig» hade inte heller någon betydelse för honom; han befann sig i samma läge som den lille historikern, som föredrog berättelsen om läkaren Filippos, och så måste det vara med alla barn. Förhållandet mellan orsak och verkan, vars sammanhang vi inte förstår, de fördelar och de olägenheter, om vilka vi inte har någon föreställning, och de behov, vi aldrig har känt, existerar inte för oss. Det är omöjligt att förmå oss att göra något, som gäller dem. Vid femton års ålder betraktar man en vis mans lycka, så som man vid trettio års ålder betraktar paradisets härlighet. Då man lika litet har en klar uppfattning om den ena som om den andra, gör man sig inte stor möda att förvärva någondera; ja, till och med om man förband en riktig föreställning med deras namn, skulle man inte anstränga sig särskilt mycket för att nå dem, om man inte hyste någon önskan efter dem eller tyckte de var lämpliga för en. Det är lätt att hos ett barn väcka tron, att de saker, man vill lära det, är nyttiga; men en sådan tro är värdelös: man måste förstå att övertyga barnet. Förgäves kräver oss det kalla förnuftet på bifall eller tadel; det är endast lidelsen, som förmår oss att handla, och hur skulle man med lidelse kunna omfatta intressen, som man ännu inte hyser? Fäst aldrig barnets uppmärksamhet vid något, som det inte förmår inse! Så länge mänskligheten ännu är nästan obekant för barnet, kan du inte höja det till människans ståndpunkt, därför måste du sänka människan till barnets. Medan du tänker på det, som kan vara nyttigt för din unge lärjunge vid en annan ålder, ska du tala med honom endast om sådant, som han redan nu kan inse nyttan. För övrigt får det, så fort han nått förnuftig ålder, inte

216

ROUSSEAU

förekomma några jämförelser med andra barn, inga rivaler, inga medtävlare, inte ens i fråga om kappspringning. Det är tusen gånger bättre, att han inte alls lär sådant, som han endast skulle lära sig av avundsjuka eller fåfänga. Jag ska blott själv varje år anteckna de framsteg, han gjort, och jämföra dem med det föregående årets. Jag ska säga till honom: »Du har nu vuxit så och så många linjer. Du kunde förra gången hoppa över den här gropen; du kunde bära en så och så stor börda, kasta en sten så långt, springa så långt i ett andetag. Låt oss se, vad du nu kan göra!» På så sätt eggar jag honom utan att väcka hans avundsjuka. Han ska endast vilja överträffa sig själv, och han kommer också att lyckas med det. Jag kan inte se någon olägenhet med att han är sin egen medtävlare. Jag hatar böcker; de lär oss endast att tala om det, som vi inte förstår. Det berättas, att Hermes på pelare inristade vetenskapernas elementer för att skydda sina upptäckter för en ny syndaflod. Om han hade inristat dem i människornas huvud, skulle de ha bevarats genom muntlig tradition. Väl förberedda hjärnor är de monument, på vilka de mänskliga kunskaperna säkrast låter sig ristas in. Skulle det då inte finnas något sätt att hålla samman alla dessa lärdomar som är spridda i så många böcker och att förena dem så, att de tjänade ett gemensamt mål-; som vore lätt att fatta, intressant att följa, och som till och med vid denna ålder kunde verka eggande? Om man kunde tänka ut en belägenhet där alla människans naturliga behov framträdde på ett sätt som var begripligt också för ett barn, en belägenhet där medlen för dessa behovs tillfredsställande så småningom utvecklades med samma lätthet, så skulle en levande och okonstlad skildring av detta tillstånd vara det man först borde försöka öva upp barnets fantasi med. Eldige tänkare, jag ser redan, hur din inbillningskraft tänds. Men besvära dig inte i onödan! Denna situation är redan funnen och -jag vågar påstå det utan att vilja göra dig orätt -långt bättre skildrad eller åtminstone mera sant och enkelt, än du själv skulle kunna göra det. Då vi nu en gång nödvändigtvis måste ha böcker, så finns det en, som enligt mitt förmenande erbjuder en den bästa avhandling över naturenlig uppfostran. Denna bok ska vara den första, min Emile får läsa; den ska länge utgöra hela hans bibliotek och den ska alltid inta en framstående plats däri. Den ska bli den text, som alla våra samtal om naturvetenskapliga ämnen endast ska

OM UPPFOSTRAN

217

vara kommentarer till. Den ska vid våra framsteg vara en prövosten för vår omdömeskraft, och så länge vår smak ännu är ofördärvad, kommer läsningen av den alltid att bereda oss nöje. Och vilken är då denna märkvärdiga bok? Är det Aristoteles? Är det Plinius? Är det Buffon? Nej, detär-Robinson Crusoe. Robinson Crusoe på sin ö, ensam, berövad sina medmänniskors bistånd, utan konstlade verktyg och hjälpmedel, som ändå sörjer för sitt uppehälle, ja, till och med skaffade sig ett slags välbefinnande, se där ett ämne, som måste vara av intresse för alla åldrar, och som man på tusen sätt kan göra tilltalande för barnen! Här finner vi den öde ö, som jag förut använt endast som en liknelse, förverkligad. Jag medger att detta tillstånd inte är den sociala människans och att det troligen inte kommer att bli Emiles heller men det kan tjäna honom som måttstock vid bedömandet av alla andra'tillstånd. Det säkraste sättet att höja sig över fördomarna och låta sitt omdöme ledas av tingens verkliga förhållanden är att sätta sig in i en endast till sig själv hänvisad människas situation och att bedöma allt, som hon måste bedöma det med hänsyn till sin egen nytta. Denna roman, som utan alla onödiga tillsatser, börjar med Robinsons skeppsbrott i närheten av den ö, som ska bli hans hem, och slutar med att det skepp, som kommer till hans räddning kommer, ska vara Emile både till nöje och lärdom under hela den åldersperiod, som det nu är fråga om. Jag vill, att den kommer hans huvud att svindla, att han oupphörligt sysselsätter sig med sin borg, sina getter, sina planteringar, att han i minsta detalj inhämtar inte av böcker utan av föremålen själva allt, vad man behöver veta i ett dylikt fall; jag vill, att han anser sig vara en ny Robinson, att han ser sig klädd i djurhudar med en stor mössa på huvudet och en stor sabel vid sidan, kort sagt, i bildens hela groteska utstyrsel med undantag av solskärmen, som han inte behöver. Jag vill, att han tänker ut de mått och steg, som kunde tas, om det ena eller andra fattades honom, att han granskar och undersöker sin hjältes förfaringssätt för att se, om denne inte förbisett något eller kunnat göra något på ett bättre sätt, att han lägger märke till hans misstag och drar nytta av dem, så att han inte själv begår samma misstag i ett liknande fall; ty jag tvivlar inte på att han hyser den tanken att en gång själv grunda en sådan koloni. Det är det enda riktiga luftslottet vid denna lyckliga ålder, när man inte känner någon annan

218

ROUSSEAU

lycka än den att vara i besittning av det nödvändiga och av friheten. Vilka hjälpmedel är inte dessa barnsliga svärmerier i en skicklig mans hand, när denne förstår att väcka dem endast för att dra nytta av dem! Barnet, som livligt längtar efter att fä samla förrådet för sin ö, kommer att vara ivrigare att lära än uppfostraren att undervisa. Det kommer att vilja lära allt, som är nyttigt, men inte något annat; medan dess anspråk på lycka inte sträcker sig längre, ty snart kommer den dag, när det, om det också vill vara där, inte längre vill vara där ensam, och när »Fredag», som redan nu inte intresserar det särskilt, inte längre kommer att vara nog för det. Utövandet av de naturliga konsterna, som endast kräver en enda människa, leder till forskandet efter de industriella, som fordrar samverkan av flera händer. De förra kan utövas av enslingar, av vildar, men de senare kan bara uppstå i samhället och gör det till en nödvändighet. Så länge man bara känner det fysiska behovet, är varje människa sig själv nog; införandet av det överflödiga kräver delning och fördelning av arbetet. Ty under det att en människa, som arbetar ensam, inte förtjänar mer än till en människas uppehälle, kommer hundra, som arbetar tillsammans att erhålla en vinst, tillräcklig för tvåhundra människors uppehälle. Eftersom en del av mänskligheten hänger sig åt vila, måste föreningen av de arbetande armarna alltså ersätta .overksamheten hos dem som ingenting gör. Med största omsorg måste du försöka hålla alla begrepp om sociala förhållanden fjärran från din lärjunges sinne, eftersom hans fattningsförmåga ännu inte är nog utvecklad för sådana. Men om kunskapernas inre sammanhang tvingar dig att visa honom människornas ömsesidiga beroende av varandra, bör du, i stället för att dra fram den moraliska sidan, rikta hans uppmärksamhet på industrien och de mekaniska konsterna, i vilka människorna ömsesidigt drar nytta av varandra. När du för honom från den ena verkstaden till den andra, får du aldrig tillåta, att han ser på ett arbete utan att själv försöka sig på det och inte heller låta honom gå därifrån utan att förstå grunden till allt, som görs där, eller åtminstone till allt, som han iakttagit. Därför måste du också arbeta själv och överallt föregå med gott exempel. För att göra honom till mästare måste du överallt vara lärling, och du kan vara övertygad om att han av en timmes arbete kommer att hämta flera lärdomar än av en hel dags förklaringar.

OM UPPFOSTRAN

219

Det värde, som man i allmänhet tillägger de olika konsterna, står i omvänt förhållande till deras praktiska nytta. Detta värde beror till och med direkt av deras onyttighet, och det måste vara så. De nyttiga konsterna är de, som inbringar minst, eftersom arbetarnas antal rättar sig efter människornas behov, och eftersom de arbeten, som var och en behöver, nödvändigtvis måste betinga ett pris, som även den fattige kan betala. De högviktiga personer, som inte kallas hantverkare, utan artister, sätter ett alldeles godtyckligt pris på sina lekverk, eftersom de arbeta endast för de sysslolösa och rika. Eftersom värdet av deras onyttiga arbeten endast beror på inbillningen, bildar själva priset en del av arbetenas värde, och man uppskattar dem i proportion till vad de kosta. Det värde, .den rike sätter på dem, bestämms inte av deras nytta, utan av den omständigheten, att den fattige inte kan betala dem. Nolo habere bona, nisi quibus populus invUkrit. 1 Vad ska det bli av era lärjungar, om ni låter denna fördom nästla sig in hos dem, om ni till och med understöder den, om de t.ex. se er gå in i en guldsmeds bod med större aktningsbetygelser än i en låssmeds verkstad? Vilket omdöme ska de bilda sig om konsternas och tingens verkliga värde, när de övera1lt ser, att det pris, fantasin bestämmer, står i motsägelse till det, som motsvarar den verkliga nyttan, och att en sak kostar mera, ju mindre den är värd? I samma ögonblick, ni låter sådana begrepp få fäste i deras hjärnor, kan ni likaså gärna genast ge upp all vidare uppfostran; mot er vilja blir de dock uppfostrade som alla andra, och ni har förspillt fjorton års arbete. Emile, som endast tänker på att förse sin ö med det nödvändiga, kommer att se saken annorlunda. Robinson skulle ha satt mycket större värde på en järnkramhandlares butik än på Sai:des alla prydnader. Han skulle anse den förre som en mycket aktningsvärd man och den senare som en ömklig charlatan. »Min son är bestämd att en gång leva i världen. Han ska inte röra sig bland vise, utan bland dårar, han måste känna deras dårskaper, eftersom de endast låter sig ledas genom dessa. Verklig kännedom om tingen kan nog ha sin nytta, men verklig kännedom om människorna och deras omdömen är långt mera värd; ty i det mänskliga samhället är människans viktigaste verktyg människan själv, och 1

us).

•Jag vill endast ha sådana ägodelar, som folket avundas mig• (Petroni-

220

ROUSSEAU

den är visast, som bäst förstår att begagna sig av detta verktyg. Vad tjänar det till att ge barnen begrepp om en endast imaginär tingens ordning, alldeles motsatt den, som de finner upprättad, och som de måste rätta sig efter? Lär dem först att bli visa och sedan att rätt bedöma, varuti andra människor är dåraktiga!» Sårlana är de skengrunder, som förmår fådernas falska vishet att göra barnen till slavar under de fördomar, som de själva först ympar in hos dem, och tilllekbollar för den dåraktiga massan, som de tänkt göra till viljelöst verktyg för deras lidelser. Hur mycket måste man inte först lära känna, innan man når en rätt människokännedom! Människan är den vises sista studium, och man fordrar, att hon ska vara det första för barnet! Innan du undervisar det om våra intryck, måste du börja med att lära det rätt uppskatta dem. Är det väl att känna en dårskap, om man anser den vara förnuftig? För att vara vis måste man kunna skilja det visa från det, som inte är vishet. Hur ska nu ditt barn kunna känna människorna, då det varken kan bedöma deras åsikter eller inse deras misstag? Det är en olycka att känna människornas tankar, när man inte vet, om det, de tänker är sant eller falskt. Lär därför barnet först, vad tingen är i och för sig; sedan kan du lära det, vad de är i våra ögon. Endast på så sätt kan barnet bli i stånd att göra jämförelser mellan förutfattad mening och sanning och att höja sig över massan. Ty så snart man anammar fördomarna, känner man dem inte längre, och man kan inte leda människorna, om man liknar dem. Men om du lär din lärjunge att känna den offentliga meningen, innan du lärt honom att rätt uppskatta den, kan du vara säker på att han, hur du än försöker hindra det kommer att anta den, och du kan aldrig mer utrota den. Jag drar härav slutsatsen, att vi för att göra en ung man förståndig måste bilda hans eget omdöme i stället för att påtvinga honom vårt. Hitintills har jag inte talat med min lärjunge om människorna; han skulle ha haft för mycket sunt förnuft för att förstå mig. Hans förhållanden till sitt eget släkte är ännu inte tillräckligt kännbara för honom, för att han ska vara i stånd att bedöma andra efter sig själv. Han känner ingen annan mänsklig varelse, ja, han är ännu långt ifrån att känna sig själv, men även om han fåller endast få omdömen om sin egen person så är dessa åtminstone alldeles riktiga. Han känner inte andras ställning, men han känner sin egen och bibehåller den. Vi har inte bundit honom med de sociala

OM UPPFOSTRAN

221

lagarna, som han inte kan känna, utan med nödvändighetens fjättrar. Han är ännu nästan bara en fysisk varelse, och vi vill fortsätta att behandla honom som en sådan. Emile kommer att uppskatta alla naturkroppar och allt mänskligt arbete efter deras kännbara förhållande till hans nytta, hans säkerhet, hans uppehälle och hans välbefinnande. Sålunda kommer järnet i hans ögon att vara värdefullare än guldet, glaset värdefullare än diamanten. På samma sätt hedrar han en skomakare och en murare mycket mera än en Lempereur, en Leblanc och alla Europas guldsmeder; men i synnerhet är en pastejbagare en högst viktig person i hans ögon, och han skulle gärna ge hela vetenskapsakademien för den ringaste sockerbagare vid Rue des Lombards. Guldsmeder, gravörer och förgyllare är enligt hans åsikt ingenting annat än dagdrivare, som roar sig med fullkomligt onyttiga förströelser; till och med urmakerikonsten tillmäter han föga värde. Det lyckliga barnet njuter av tiden utan att vara dess slav; det drar nytta av den, men känner inte dess värde. Lidelsernas tystnad, som gör, att tiden förflyter på ett jämt sätt, ersätter för honom varje konstgjort instrument, varmed han efter behov kunde mäta och indela den. 1 När jag talade om Emiles klocka, och när jag berättade, att han grät, föreställde jag rnig honom, för nyttans skull och för att göra mig förstådd, som ett vanligt barn; ty min verklige Emile, som är så olik andra barn, skulle inte kunna tjäna mig som exempel i något fall. Det finns en inte mindre naturlig och dessutom mera förnuftig ordning, enligt vilken man betraktar konsterna efter deras nödvändiga förhållanden till varandra. Man sätter i första rummet de mest oberoende och i sista dem, som är beroende av det största antalet av de övriga. Denna ordning, som ger oss anledning till viktiga iakttagelser av den allmänna mänskliga samhällsordningen, är lik den föregående och underkastad samma förvändhet i människors uppskattning, så att förarbetandet av råämnet förrättas i yrken, som ger sina utövare föga ära och högst obetydlig vinst, under det att varje hantverk inbringar mera av både ära och vinst, ju flera händer, som sysselsätts därmed. Jag ämnar inte här under1 Tiden förlorar sitt mått för oss, när våra passioner godtyckligt vill reglera dess lopp. Den vises klocka är hans jämnmod och hans själslugn. Varje timme är för honom den rätta, och han försummar den därför inte.

222

ROUSSEAU

söka, om det verkligen är sant, att yrkesfliten vid de finare konsterna, som ge råämnena den sista avslipningen, förutsätter mera skicklighet och förtjänar större belöning än vid den första bearbetningen, som gör dem tjänliga för människans bruk. Menjag påstår, att den konst, vars produkter är de mest nyttjade och de nyttigaste, ovedersägligen är den, som förtjänar den stör~ta aktningen, och att den, för vilken det minsta antalet andra konster är nödvändiga, förtjänar erkännande i högre grad än de avhängiga, emedan den är mera fri och mera närmar sig oberoendet. Se där de sanna reglerna för konsternas och yrkesflitens uppskattning; alla andra är godtyckliga och beroende på fördomar. Den första och mest aktningsvärda konsten är åkerbruket; i andra rummet skulle jag sätta smideskonsten, timmermanskonsten i tredje, och så vidare. Ett barn, som ännu inte är vilselett av de vanliga fördomarna, skulle döma precis som jag. Till vilka viktiga betraktelser angående denna punkt skall inte vår Emile finna anledning av sin Robinson! Vad ska han tänka, när han ser, att konsterna endast fullkomnas genom att dela sig och genom att i det oändliga mångfaldiga sina verktyg? Han kommer att säga till sig själv: »Dessa människor är dåraktigt uppfinningsrika; man skulle kunna tro, att de fruktar att deras armar eller händer ska vara dem till någon nytta, så många verktyg som de uppfinner för att ersätta dem. För att utöva en enda konst använder de tusen andra; en enda hantverkare behöver en hel stad. Vad mig och min kamrat beträffar, så uppbjuder vi allt vårt skarpsinne för att öka vår skicklighet; vi gör oss verktyg, som vi kan bära med oss överallt. Alla de där människorna, som här i Paris är så stolta över sin fardighet, skulle inte kunna någonting på vår ö och där skulle de bli tvungna att lära av oss.>> Läsare, uppehåll dig inte här med att betrakta vår lärjunges kroppsliga övningar och hans händers skicklighet, utan tänk på vilken riktning vi ska ge åt hans barnsliga vetgirighet, tag i betraktande hans förstånd, hans uppfinningsrikedom, hans förutseende, överlägg, vad för slags utveckling vi ska ge åt hans naturliga begåvning! Allt, vad han ser, allt, som han gör, ska han städse vilja veta allt om ända in i den minsta enskildhet och vilja känna orsaken till allt. Han kommer att gå tillbaka från verktyg till verktyg ända till det allra första; han kommer inte att anta något på blotta förutsättningen. Han kommer att vägra att lära det, som fordrar en förkun-

OM UPPFOSTRAN

223

skap, som han inte äger. Om han ser en stålfjäder tillverkas, kommer han att vilja veta, hur järnet brytes ur gruvan; ser han en kista s;:tmmanfogas av bräder, vill han ha reda på hur trädet fålls i skogen; arbetar han själv, kommer han inte att låta bli att om varje verktyg, som han använder säga: »om jag inte hade detta verktyg, hur skulle jag då göra för att tillverka mig ett liknande eller för att kunna reda mig utan något sådant?» Ett misstag, som är svårt för läraren att undvika, är för övrigt att han, när det gäller sysselsättningar som intresserar honom, alltid förutsätter att barnet har samma intresse. Var på din vakt, att inte barnet, medan du låter dig hänföras av glädjen över arbetet, har långtråkigt utan att våga visa det. Barnet måste ägna sig helt åt saken, och läraren måste ägna sig helt åt barnet, måste iakttaga det, studera det oavlåtligt, men också omärkligt, förutse alla dessa känslor och förekomma sådana, som det inte får ha, sysselsätta det på ett sådant sätt, att det inte endast känner sitt arbete vara till nytta, utan också känner glädje av det eftersom det väl förstår, var arbetet är nyttigt för. Konsternas inbördes samband består i utbytet av industriens produkter, handelns i utbytet av varor, bankernas i utbytet av penningar och värdepapper. Alla dessa ideer står i samklang med varandra, och elementarbegreppen är redan vunna. Med biträde av trädgårdsmästaren Robert har vi redan i Emiles tidigaste ålder, lagt grunden till allt detta. Det återstår nu bara att göra dessa begrepp allmänna och att utsträcka dem till flera exempel för att lära honom förstå handeln i och för sig. Gör man honom bekant med de delar av naturalhistorien, som behandlar de för varje land utmärkande produkterna, och med de enskildheter från konsternas och vetenskapernas område, som rör skeppsfarten, och skildrar man slutligen för honom de större och mindre svårigheter vid transporten, som beror på ländernas läge, på hav, floder osv., så har man därigenom gett honom en ganska åskådlig bild. Inget samhälle kan existera utan utbyte, inget utbyte utan gemensamt mått och inget gemensamt mått utan likhet. Varje samhälle har sålunda som sin första lag en på någon gemensam överenskommelse grundad likhet, antingen beträffande människorna eller tingen. Denna konventionella likhet människorna emellan, som skiljer sig högst väsentligt från den naturliga likheten, nödvändiggör den

224

ROUSSEAU

positiva rätten, dvs. regering och lagar. Ett barns politiska insikter måste vara klara och begränsade. Därför bör det beträffande regeringen undervisas endast i det, som rör äganderätten, som det redan har ett visst begrepp om. Den konventionella likheten emellan tingen har föranlett uppfinnandet av myntet. Detta är blott ett begrepp för jämförelsen av de olikartade tingens värde, och i denna bemärkelse är det samhällets verkliga band. Men allt kan tjäna som mynt. Fordomdags räknades boskap som sådant, och ännu användes hos flera folkslag musselskal som mynt. I Sparta slog man mynt av järn, i Sverige av koppar; hos oss använde vi guld och silver därtill. Till följd av lättheten vid transporten har metaller i allmänhet valts till bytesmedel, och för att vid bytandet bespara sig besväret att för varje gång mäta och väga präglade man dem till mynt; ty myntens prägel är inte något annat än ett intyg, att det sålunda märkta metallstycket har en bestämd vikt. Endast fursten har rätt att slå mynt, eftersom han ensam har rätt att fordra, att hans intyg ska vinna tilltro hos ett helt folk. Till och med den enfaldigaste kan inse nyttan av denna uppfinning, om den förklaras på detta sätt. Det är utomordentligt svårt att genast jämföra saker av alldeles olika natur med varandra, som till exempel kläde och säd. Men så snart man funnit ett gemensamt mått, nämligen myntet, är det lätt för fabrikanten och lantmannen att efter detta gemensamma mått beräkna värdet av de föremål, de vill byta. Om en viss kvantitet kläde är värd en viss penningsumma och en viss kvantitet säd är värd detsamma, följer av det, att köpmannen, som får denna säd för sitt kläde, gör ett byte, som motsvarar det verkliga värdet. Medelst penningen blir de mest olikartade ägodelar kommensurabla och kan jämföras med varandra. Gå inte längre än till denna punkt, och inlåt dig inte på några förklaringar angående denna inrättnings moraliska verkningar! Vid varje sak gäller det att först förklara dess bruk, innan man påvisar dess missbruk. Om du försökte förklara för barnen, hur värdetecknen leder till ringaktande av själva saken, hur penningen förorsakat alla underliga föreställningar i den allmänna meningen, hur de länder som är rika på penningar måste vara fattiga på allt övrigt, skulle du behandla dessa barn inte endast som tänkare, utan som visa, och du skulle försöka få dem att begripa, vad till och med

OM UPPFOSTRAN

225

endast ett fåtal tänkare förstår. Med vilken massa intressanta ämnen kan man inte sysselsätta en lärjunges vetgirighet utan att lämna de verkliga och materiella förhållanden, som ligger inom området för hans fattningsförmåga, och utan att en enda falsk föreställning bildar sig i hans sinne! Lärarens konst består i att aldrig förslöa sin lärjunges uppmärksamhet med påvisaodet av oväsentliga småsaker, men att alltid försätta honom mitt i de stora förhållanden, som han måste känna till för att en dag kunna bilda sig ett riktigt omdöme om det borgerliga samhällets goda eller dåliga institutioner. Läraren måste också kunna anpassa de samtal, som han underhåller sin lärjunge med, efter den sinnesriktning, han gett denne. Mången fråga, som inte ens skulle ha berört en annan ytligt, kommer att plåga min Emile ett halvt år. Vi är bjudna att äta middag i en rik familj; vi finner där alla anordningar till en stor fest, många gäster, en mängd lakejer, otaliga rätter, en elegant och dyrbar borduppsats; alla dessa anstalter för festlighet och nöje har något berusande, som stiger åt huvudet, på den som inte är van vid det. Jag förutser verkan av allt dt>Ua på min lärjunge. Medan måltiden drar ut på tiden, medan den ena rätten följer på den andra, medan tusen högljudda samtal hålls runt bordet, lutar jag mig till Emiles öra och säger: "Genom hur många händer beräknar du, att allt, vad du ser här på bordet, har gått, innan det hunnit hit?» Vilken mängd ideer väcker jag inte i hans hjärna med endast dessa få ord! Ögonblickligen skingras alla glädjerusets ångor. Han grubblar, funderar, beräknar, han blir orolig. Medan filosoferna, som blivit upprymda av vinet och kanske också av sina kvinnliga grannar, pratar tok och beter sig som barn, sitter han, försänkt i filosofiska funderingar, tyst på sin plats. Han ger mig frågor, somjag nekar allt besvarande under löfte att göra det en annan gång. Han blir otålig, glömmer att äta och dricka och brinner av längtan att få lämna bordet för att få tala med mig. Vilket föremål för hans vetgirighet! Vilket ämne för hans undervisning! Vad ska väl han med sitt sunda omdöme, som ingenting kunnat fördärva, tänka om denna lyx, när han kommer på, att alla världens regioner bidragit till den, att kanske många millioner händer länge arbetat för att åstadkomma den, att den måhända kostat tusentals människor livet, och allt detta endast, för att man vid middagstiden med pomp och ståt ska kunna duka upp för

226

ROUSSEAU

honom det, som han på kvällen gör sig av med på avträdet? Försök med all omsorg att utforska de hemliga slutsatser, som han drar i sitt sinne av dessa iakttagelser! Om du vakat över honom mindre noggrant, än jag förutsätter, kan han bli frestad att ge sina tankar en anna riktning och anse sig som en mycket viktig personlighet i världen, då han ser, hur mycken möda man använt för att bereda hans middag. Om du förutser sådana slutsatser, kan du mycket lätt förekomma dem, innan han gjort dem, eller åtminstone genast utplåna intrycket av dem. Eftersom han bara kan tillägna sig tingen genom materiell njutning, kan han inte bedöma deras lämplighet eller olämplighet för honom annat än genom sinnesintryck. Jämförelsen mellan en enkel, lantlig middag, förberedd genom kroppsövningar, kryddad av hungern, av friheten, av glädjen, och denna präktiga och stela fest kommer att vara tillräcklig för att få honom att känna, att eftersom hela denna festliga apparat inte skänkt honom någon verklig fördel, och eftersom hans mage var lika tillfredsställd, när han lämnade lantmannens bord som den rikes, det ena lika litet som det andra gett honom något, som han verkligen kan kalla sitt. Låt oss föreställa oss, vad en uppfostrare i ett dylikt fall kan säga till sin lärjunge! »Påminn dig ännu en gång tydligt de båda måltiderna, och tänk efter, vilken av dem som beredde dig mest nöje! Vid vilken kände du dig muntrast? Vid vilken åt du med mest aptit, drack med mest smak eller skrattade hjärtligtast? Vilken varade längst, utan att ledsnaden infann sig, och utan att den så att säga måste börjas om igen med nya rätter. Men glöm inte att ge akt på denna skillnad: detta svarta bröd, som du tycker så mycket om, är bakat av säd, som bonden själv skördat; hans grumliga och kärva, men läskande och hälsosamma vin är från hans egen vingård; duktyget är av hans egen hampa, som hans hustru, döttrar och tjänarinnor själva spunnit under vintern; inga andra händer än hans familjs har sysslat med förberedelserna till måltiden; den närmaste kvarnen och det närmaste salutorget är gränserna för hans lilla värld. Kan du på allvar påstå, att du verkligen njutit av det, som därutöver de avlägsna länderna och de många människohänderna lämnat till den rikes bord? Om allt detta inte förskaffat dig en bättre måltid, vad har du då vunnit på detta överflöd? Vad fanns det där, som särskilt kunde behaga dig?» -»Och hade du nu varit herre i det rika huset-, skulle läraren kunna tillägga, »så

OM UPPFOSTRAN

227

skulle allt detta ha blivit ännu mera främmande för dig, ty bemödandet att med alla dina njutningsmedel lysa i dina gästers ögon, hade berövat dig all egen njutning. Du skulle endast ha haft besväret och de andra nöjet.» Detta tal kan vara mycket vackert, men gentemot min Emile är det värdelöst, eftersom det övergår hans fattningsförmåga, och eftersom han inte låter föreskriva sig sina tankar. Du måste tala enklare med honom. Sedan han prövat dessa båda måltider, skulle jag en morgon fråga honom: »Var ska vi äta middag i dag? Vid detta berg av silver, som täcker tre fjärdedelat av bordet, och dessa massor av pappersblommor, som man vid desserten sätter fram på spegelklart glas, med dessa damer i stora styvkjortlar, som behandlar dig som en docka, och som låtsar, att du sagt saker, som du inte ens kan tänka, eller i byn ett par mil härifrån, bland dessa goda människor, som bereder oss ett så vänligt mottagande och ger oss så god grädde?» Emiles val är givet, ty han är varken pladdersjuk eller fåfäng, han kan inte fördra tvång och förkonstling, och alla våra fina raguer behagar honom inte, men han är alltid fårdig till en lantlig utflykt, och han tycker om goda frukter, goda grönsaker, god grädde och goda människor. 1 Medan vi är på väg, kommer han ofrivilligt att tänka så här: »jag inser, att de många människor, som med möda och kostnad ställer till med dessa stora festmåltider, besvärar sig förgäves, eller att de därmed åtminstone inte avser vårt nöje.» Mina exempel, som kanske för ett fall kan vara goda, kommer att 1 Den böjelse för lantlivet, som jag förutsätter hos min lärjunge, är en naturlig följd av hans uppfostran. Eftersom han dessutom inte har ett spår av detta tillgjorda, konstlade väsen, som behagar kvinnor i så hög grad är han mindre bortskämd av dem än andra barn. Följaktligen trivs han mindre väl med dem och kommer att bli mindre fördärvad av deras sällskap, vars behag han ännu inte är i stånd att uppskatta. Jag har aktat mig för att lära honom att kyssa dem på handen eller att säga dem fadda artigheter,ja, jag har inte en gång lärt honom att visa dem i högre grad än männen den tillbörliga uppmärksamheten. Jag har gjort det till en orubblig lag för mig att inte fordra av honom något, som stöder sig på orsaker som står över hans fattningsförmåga; och för ett barn finns det ingen förnuftig orsak att behandla det ena könet annorlunda än det andra. På detta enkla sätt är jag säker om att fortfarande få råda över min lärjunge och behöver inte frukta, att kvinnorna ska rycka honom från mig för att göra honom till sin docka.

228

ROUSSEAU

visa sig dåliga för tusen andra. Men om man uppfattat deras andemening, skall man kunna ändra dem efter behov. Valet av dem beror på kännedomen om varje särskilt barns individualitet, och denna kännedom beror på de tillfallen, barnet fått, att visa sina egenskaper. Man får inte inbilla sig, att man under den tidrymd av tre eller fyra år, som denna period varar, kan ge ens det mest begåvade barn ett sådant begrepp om alla konster och naturvetenskaper, som verkligen sätter det i stånd att en gång självt lära sig dessa. Men i det att man låter alla de föremål, som det nödvändigt måste känna, passera förbi, ger man det tillfalle att utveckla sin smak och sina anlag, att ta de första stegen i den riktning dess begåvning utpekar, och att visa oss den väg, vi bör öppna för det för att understödja naturen. En annan fördel med denna kedja av begränsade, men riktiga begrepp är, att vi för barnet kan påvisa begreppens inbördes förbindelser och förhållanden, ge dem alla deras rätta plats bland barnets värderingar och på så vis förebygga att det får de fördomar, som de flesta människor har inför de talanger, de försummar och inför de, som de övar upp. Den, som fullkomligt överblickar ordningen av det hela, ser också, vilken plats som tillkommer varje särskild del. Den däremot, som överblickar en del och känner den grundligt, kan vara en lärd mao; men den förstnämnde är en förståndig man, och man bör komma ihåg att vår strävan mindre går ut på att förvärva lärdom än ett sunt omdöme. HuF det än må förhålla sig med det så är min metod oberoende av mina exempel; den stöder sig på människans förmögenheter vid olika åldrar och på val av sysselsättningar, som passar till dessa förmögenheter. Jag tror, att man lätt kan finna en annan metod, som skenbart skulle medföra bättre resultat, men om den mindre lämpade sig efter individualitet, ålder och kön, betvivlar jag, att den skulle lyckas lika väl. I början av denna andra period har vi tillgodogjort oss överskottet av våra krafter för att försätta oss utom oss själva. Vi har svingat oss ända upp till himmelen, vi har mätt upp hela jorden, vi har lärt känna naturens lagar, med ett ord: vi har genomforskat hela vår ö. Nu vänder vi tillbaka till oss själva, vi närmar oss omärkligt vår egen boning. Och vi kan skatta oss lyckliga, om vi vid vårt inträde inte finner den redan intagen av fienden, som ständigt hotar oss och rustar sig att bemäktiga sig den!

OM UPPFOSTRAN

229

V ad återstår för oss att göra, när vi noggrant iakttagit hela vår omgivning? Jo, att lära oss att rätt använda allt, som vi därifrån kan tillägna oss, och att dra nytta av vår vetgirighet för vårt välbefinnande! Hitintills har vi försett oss med alla slags verktyg, utan att veta, vilka vi skulle komma att behöva. Kanske är våra egna onyttiga för oss själva, men tjänliga för andra, och kanske har vi i stället behov av deras. På så sätt har vi alla nytta av utbyte, men för att göra ett sådant måste vi ömsesidigt känna varandras behov, och var och en av oss måste veta, vad andra har att erbjuda som är användbart för oss, och vad vi å vår sida kan erbjuda dem i ersättning. Låt oss anta, att det finns tio människor, som alla har samma tio olika behov! Det fordras då, att var och en av dessa för att få det för henne nödvändiga måste ägna sig åt tio olika sorters arbete. Med tanke på deras olika anlag och fallenhet kommer emellertid hos den ena ett arbete, hos den andre ett annat att bli dåligt utfört; alla måste trots denna olika fallenhet uträtta samma arbeten och har följaktligen dålig nytta av arbete. Om vi nu av dessa tio människor bilda ett samhälle, och om var och en av dem inte bara för sin egen del, utan också för de nio andras räkning ägnar sig åt ..det arbete, som hon har mest fallenhet! På så sätt kan var och en dra samma nytta av de andras färdigheter, som om hon själv vore i besittning av dem alla; var och en kan genom ständig övning nå fullkomlighet i sitt arbete, och därigenom kommer de därhän, att de alla tio inte bara själva är välförsedda, utan även har överskott för andra. På denna princip stödjer sig uppenbarligen alla våra institutioner. Det tillhör inte mitt ämne att undersöka följderna av detta; det har ja~ redan gjort i ett annat arbete.• Enligt denna princip skulle en människa, som ville betrakta sig som en isolerad varelse, som inte ville ansluta sig till något, utan blott vore sig själv nog, inte kunna vara annat än olycklig. Det skulle till och med vara omöjligt för henne att uppehålla sin tillvaro, ty hon fann jorden upptagen av mitt och ditt, varifrån skulle hon då få medel till sitt uppehälle? Såsnartvi utträder ur naturtillståndet, tvingar vi våra likar att göra sammaledes. Mot andras vilja kan ingen förbli i det. Och att vilja stanna kvar i naturtillståndet trots att det inte finns någon möjlighet att uppehålla livet där är detsamma som att faktiskt utträda ur detta tillstånd, ty naturens första lag är uppehållelsedriften. 1

Discours sur l'inegalite.

230

ROUSSEAU

Så skapas småningom begreppen om de sociala förhållandena i barnets sinne, till och med innan det ännu i själva verket är en verksam samhällsmedlem. Emile ser, att han för att få verktyg för sitt eget behov även måste ha sådana, som andra kan bruka, och för vilka han i utbyte får saker, som han behöver, och som de andra har. Jag kan lätt få honom till att inse behovet av dessa utbyten och att sätta sig i stånd att dra nytta av dem. »Monseigneur, jag måste leva,,. sade en olycklig smädeskrivare till en minister, som förebrådde honom hans ärelösa yrke. ,.Jag inser inte att det är nödvändigt,,. svarade statsmannen kallt. Lika utmärkt som detta svar låter i en ministers mun, lika oriktigt och barbariskt skulle det ha varit i någon annans. Varje människa måste leva. Denna sats, som var och en tillerkänner mer eller mindre beviskraft, allt efter som han är mer eller mindre mänsklig, tycks mig vara obestridlig för var och en, som använder den om sig själv. Eftersom döden är det som naturen ingett oss mest motvilja mot, följer, att naturen själv tillåter oss allt, när vi inte har något annat sätt att uppehålla livet. De grundsatser, som bjuder den dygdige att skatta sitt liv ringa och att offra det för sin plikt, är långt avlägsna från denna enkla ursprunglighet. Lyckliga de folk, hos vilka man kan vara god utan ansträngning och rättvis utan dygd! Men skulle det finnas en stat i värklen som var så eländig, att ingen kunde leva där utan att handla illa, och att dess medborgare var tvungna att bli missdådare, skulle det inte vara missdådarna, som borde hängas, utan de, som tvingade dem att bli sådana. Så snart Emile vet, vad livet är, kommer min första omsorg bli att lära honom att bevara det. Hitintills har jag inte gjort någon skillnad mellan stånd, rangställning och förmögenhetsvillkor, och jag ska knappast göra det mera i fortsättningen, eftersom människan i alla stånd likväl alltid är och förblir bara människa, eftersom den rike inte har rymligare mage och bättre matsmältning än den fattige, eftersom härskaren varken har längre eller starkare armar än slaven, eftersom en hög herre inte är ett huvud högre än mannen av folket, och slutligen eftersom de naturliga behoven alltid och överallt är desamma och medlen att tillfredsställa dem därför bör vara lika. Rätta människans uppfostran efter människan själv och inte efter det, som inte är människan! Ser du inte, att du genom att uppfostra henne uteslutande för en levnadsställning gör henne oduglig för alla andra, och att du, om ödet så vill, kan ha

OM UPPFOSTRAN

231

gjort henne olycklig? Finns det något ömkligare än en förnäm herre, som tvingats tigga, och som även i sitt elände släpar med sig sina bördsfördomar? Finns det något föraktligare än en rik, som blivit fattig, och som vid tanken på det förakt, man skänker fattigdomen, anser sig som den uslaste bland människor? Den ene har ingen annan utväg än att bli yrkesskälm, den andre övertar en lismande tjänares roll, båda under användande av slagordet: »jag måste leva.» Du förlitar dig på den rådande samhällsordningen utan att besinna, att denna -ordning är underkastad oundvikliga omstörtningar, och att det inte är möjligt för dig att förutse eller förekomma dem, som kan angå dina barn. Den mäktige blir ringa, den rike fattig, härskaren blir undersåte. Är sådana ödets skickelser så sällsynta, att du kan räkna med att bli skonad från dem? Vi närmar oss en tid, uppfylld av avgörande kriser, vi närmar oss revolutionernas århundrade. 1 Vem kan svara för vad det ska bli av dig under det? Allt, vad människor åstadkommit, kan människor förstöra: det finns inga andra outplånliga karaktärer än de, naturen präglat, och naturen skapar varken furstar eller rika eller höga herrar. Vad ska då denne satrap, som du uppfostrat bara till prakt och härlighet, göra i sin förnedring? Vad ska det i fattigdomen bli av denne finansman, som inte kan leva av annat än guld? Vad ska det i utblottat tillstånd bli av den blaserade narren, som inte kan komma till rätta med sig själv, och som fördjupar sig blott i det, som är honom främmande? Lycklig den, som förstår att lämna sin levnadsställning, när den lämnar honom, och som ödet till trots förblir en verklig man! Må man, så mycket man vill, lovsjunga den besegrade konung, som i trotsigt mod villlåta begrava sig under sin trons ruiner; jag för min del föraktar honom, då jag ser, att han inte existerar utan sin krona, att han är ingenting, om han inte är konung. Men den, som förlorar kronan, och som förstår att avstå från den, är höjd över den. Från en konungs värdighet, vilken en odugling, en usling, en narr kan inneha, upphöjs han till den att vara människa, en värdighet, som endast mycket få vet att uppbära. 1 Jag anser det för omöjligt, att Europas stora monarkier länge kan äga bestånd. De har alla haft sin glansperiod, och varje stat, som haft en sådan, går sin undergång till mötes. J ag har mera speciella skäl än denna allmänna sats för min åsikt, men här är inte rätta platsen att avhandla dem, så mycket mer som en var bara alltför väl torde inse dem.

232

ROUSSEAU

Då triumferar han över ödet, han trotsar det, han har ingen annan än sig själv att tacka för något, och om han också inte har något annat att visa upp än sitt eget jag, är han likväl aldrig inget; han är något. I sanning, jag föredrar hundra gånger härskaren över Syrakusa, som blev skollärare i Korint, eller konungen av Makedonien, som förtjänade ett knappt uppehälle som skrivare i Rom, framför en olycklig Tarquinius, som inte vet, vad han ska ta sig till, när han berövas väldet, eller framför arvtagaren till härskaren över tre kungariken, vilken som en lekboll för vem som vill håna hans elände irrar från hov till hov, överallt sökande bistånd, och överallt mottagen med förolämpningar, eftersom han inte kan annat än det yrke, som inte längre är hans. 1 Människan och medborgaren, vem han än må vara, har inte någon annan ägodel att erbjuda samhället än sig själv; alla hans övriga ägodelar tillhör det redan utan hans åtgörande. Om en människa är rik, njuter hon antingen inte av sin rikedom, eller så njuter samhället också av den. I förstnämnda fall undandrar hon från andra det, som hon berövar sig själv, och i det sistnämnda ger hon dem inget. Så länge hon endast betalar med sina yttre ägodelar, kvarstår sålunda hela hennes skuld till samhället. »Men,,. invänder kanske någon, »min fader gagnade samhället när han förtjänade förmögenheten.» Må v..-a att han betalt sin egen skuld, men han har i alla fall inte betalt din. Just därför att du blivit gynnad vid din födelse, har du större skuld till andra, än om du blivit född i torftiga omständigheter. Det är inte rättvist, att vad en människa gjort för samhället skall befria en annan från den skuld, som denna har att betala. Ty då var och en är skyldig samhället sig själv, kan ingen gälda mer än sin egen skuld, och ingen fader kan testamentera sin son rätten att inte vara till nytta för sina likar. Det gör han ändå enligt din åsikt genom att efterlämna sina rikedomar åt honom som är beviset på och lönen för hans arbete. Den, som i lättja förtär, det han själv inte samlat, begår stöld, och en kapitalist, som staten med räntor betalar för att göra ingenting, skiljer sig i mina ögon knappast från en stråtrövare, som lever på de vägfarande. Den utanför samhället stående, isolerade människan har 1 Prins Karl Edvard, den så kallade pretendenten, som var sonson till den år 1688 avsatte engelske konungen Jacob II. Anm. av Petitain.

OM UPPFOSTRAN

233

inga förpliktelser mot någon och har rätt att leva, som hon behagar; men i samhället, där människan nödvändigtvis lever på andras bekostnad, är hon skyldig dessa sitt arbete som betalning för sitt uppehälle. Från den regeln finns inget undantag. Att arbeta är därför en oavvislig plikt för den sociala människan. Vare sig rik eller fattig, mäktig eller ringa, är varje sysslolös medborgare en tjuv. Av alla sysselsättningar, som kan skaffa människan hennes uppehälle, är händernas arbete det, som för henne närmast naturtillståndet; av alla stånd är hantverkarens det, som är mest oberoende av lyckan och människorna. Hantverkaren är beroende endast av sitt arbete; han är fri i lika hög grad, som lantmannen är slav, ty den senare är bunden vid sin torva, och skörden på hans fält är till en del beroende av andras godtycke. Fienden, fursten, en mäktig granne, en process kan beröva honom fälten, och genom dem kan man ådra honom obehag på tusen sätt. Men om man förorsakar hantverkaren obehag, är hans ränsel snart snörd; hans armar kan ingen ta ifrån honom, dem tager han med och går sin kos. Likväl är och förblir åkerbruket människans första yrke; det är det mest hedervärda, det nyttigaste och följaktligen också det ädlaste av alla, som hon kan bedriva. Jag behöver inte säga till Emile: »Lär dig åkerbruk!» Han kan det redan. Alla lantliga arbeten är honom välbekanta. Med dem sysselsatte han sig först, och till dem återvänder han ständigt. Därför säger jag till honom: »Odla arvet efter dina förfäder; men om du en gång förlorar arvet, eller om du inte har något, vad gör du då? Lär dig då ett hantverk!» »Skulle min son lära ett hantverk? Min son en hantverkare! Tänker ni på vad ni säger, min herre?»- »Mina tankar gå längre än era, min fru, då ni vill inskränka honom till att endast bli en lord, en markis, en furste, och så kanske en dag mindre än ingenting. Jag vill ge honom en rang, som han inte kap förlora, en rang, som alltid hedrar honom. Jag vill upphöja honom till rangen av människa, och vad ni än säger, kommer han att i den ställningen ha färre likar än med alla de titlar, som han ärver efter er.» Bokstaven dödar, anden gör levande. Det gäller mindre att lära ett hantverk för att praktiskt utöva detsamma än för att besegra alla deras fördomar, som föraktar det. ••Jag kommer aldrig att bli tvungen att arbeta för mitt livsuppehälle,» invänder kanske någon. Så mycket värre för dig, säger jag, men sak samma! Arbeta då inte

234

ROUSSEAU

av tvång, utan för ärans skull! Stig ned till hantverkarens stånd för att höja dig över ditt eget! För att behärska lyckan och förhållandena måste du först göra dig oberoende av dem. För att utöva herravälde med hjälp av fördomarna måste du först behärska dem. Märk väl, att det inte är en talang, jag fordrar av dig, utan ett hantverk, ett vanligt, helt mekaniskt hantverk, där händerna arbetar mer än huvudet, och som visserligen inte leder till förmögenhet~ men som gör förmögenheten umbärlig! I familjer, som ingalunda var utsatta för faran att någonsin sakna det dagliga brödet, har jag sett familjefäderna gå så långt i förtänksamhet, att de inte bara låtit undervisa sina barn i vanliga skolämnen, utan också utrustat dem med kunskaper, som gjorde det möjligt för dem att om så krävdes, tjäna sitt uppehälle. Dessa förutseende fäder tror sig därmed ha gjort mycket, men i själva verket har de inte gjort något, eftersom de hjälpkällor, som de vill göra tillgängliga för sina barn, också är beroende av samma lyckans växlingar, som de vill ställa barnen över. Därför kan det hända, att den, som är utrustad med alla dessa vackra talanger, ändå kan omkomma i elände, som om han aldrig ägt dem, om han inte är i den lyckliga belägenheten att kunna använda dem också. Så snart det är fråga om ränker och intriger, gör det ingen skillnad, om man begagnar sig av. dem för att bibehålla sitt överflöd eller för att i olyckans dagar försöka återvinna detta. Om du ägnar dig åt en konst, vars framgång beror på konstnärens rykte, om du eftersträvar en levnadsställning, som bara kan erhållas av gunst, vilken nytta har du av allt detta, om du, led vid hela världen, försmår att använda de medel, som man nu en gång för alla inte kan nå sitt mål utan? Du har studerat politik och de monarkiska institutionerna; därmed kan man visserligen komma långt, men vad har du för nytta av dina kunskaper, om du inte förstår att vinna tillträde till ministrarna, hovdamerna och de högre ämbetsmännen, om du inte känner till hemligheten att kunna behaga dem, och om de inte samtliga i dig finna den skälm, som passar dem? Du är arkitekt eller målare. Det är gott och väl, men det fordras, att din talang blir känd. Tror du kanske, att du utan vidare kan få ställa ut ett arbete på salongen? O nej, så lätt går det inte! Man måste vara medlem av akademien, ja, till och med om man är det, fordras mäktiga gynnare för att få så mycket som den minsta lilla plats i den mörkaste vrån. Lämna din linjal och din pensel! Ta

OM UPPFOSTRAN

235

en vagn och far från dörr till dörr: det är den väg, som leder till ryktbarhet. Men kom ihåg, att framför portalerna till alla dessa ståtliga hus finner du schweizare eller portvakter, som endast förstår teckenspråk, och som har sina öron i händerna. Vill du undervisa i det, du själv lärt, och bli lärare i geografi, matematik, språk, musik eller teckning, så fordras det lärjungar, och följaktligen måste du även då skaffa dig rekommendationer. Var säker på att det är mycket viktigare att kunna skryta och skrävla än att vara skicklig i sitt fack, och att, om du inte kan någon annan konst än den, du ägnat dig åt, alltid kommer att anses som en odugling! Du kan således inse, hur föga tillförlitliga alla dessa utmärkta hjälpmedel är, och hur många andra du absolut behöver för att kunna dra nytta av dem. Men tänk framför allt på, vad det ska bli av dig i denna förnedring! När dina planer strandar kommer du att bli nedslagen utan att bli visare. Och hur ska du, som mer än någonsin är en lekboll för den allmänna meningen, kunna höja dig över fördomarna, som ditt öde är beroende av? Hur ska du inte förakta de lågheter och laster, som är nödvändiga för din existens! Om du tidigare var beroende av rikedomen, är du nu beroende av de rika. Du har bara gjort ditt slaveri ännu värre genom din olycka. Med ett ord: du är fattig utan att vara fri; det är det sorgligaste tillstånd, som en människa kan hamna i. Om du däremot, istället för a.tt söka ditt livsuppehälle i sådana höga kunskaper som är avsedda att när själen men inte kroppen i nöden litar på dina händers arbete och inkomsten från det, så försvinner alla svårigheter, och all;J. intriger och konstgrepp blir överflödiga. Denna hjälpkälla står alltid till ditt förfogande. Din rättskaffenhet och ditt goda rykte utgör inte längre hinder på din levnadsbana. Du behöver inte längre visa dig feg och lögnaktig inför denna världens store, inte foglig och krypande för skälmare och inte som en föraktlig ögontjänare inför var man; du behöver inte längre låna eller stjäla, vilket är ungefår det samma för den, som inget äger. Andras mening bekymrar dig inte; du behöver inte göra dig behaglig för någon, inte smickra någon dumbom, inte muta någon lakej, inte underhålla någon mätress eller, vad sämre är, lovprisa hennes dygder. Att skurkar styra statsskeppet, bekymrar dig föga; av det ska du inte hindras att leva som en rättskaffens man i din stilla tillbakadragenhet och ha ditt säkra levebröd. Du träder in i första bästa verkstad, där man bedriver det hantverk, du

236

ROUSSEAU

lärt. »Mästare, jag behöver arbete!» - »Sätt dig där, gesäll, och arbeta!» Innan middagstimmen är inne, har du förtjänat din middag; och om du är flitig och måttlig, kommer du, innan åtta dagar har gått, att ha samlat så mycket, att du har nog att leva av i ytterligare åtta dagar, och ditt liv har förflutit i frihet, hälsa, sanning, arbetsamhet och rättskaffenhet. Det kan man inte kalla att slösa bort sin tid, utan att vinna den. Jag vill ovillkorligen, att Emile ska lära ett hantverk. - »Men åtminstone ett hederligt hantverk», invänder man. Vad menas med det? Är inte varje för det allmänna goda nyttigt hantverk hederligt? Jag vill inte, att han ska bliva brodör, förgyllare eller lackerare, som Lockes gentleman 1 ; jag vill inte heller, att han ska bli vare sig musiker, skådespelare eller författare. 2 Med undantag för dessa och liknande yrken ska han fritt få välja, vilket annat han vill. Jag ska inte hindra honom på något sätt. Jag vill hellre, att han blir skomakare än poet, ochjag föredrar, att han blir gatläggare, framför att han gör porslinsblommor. »Men», invänder man, »är inte poliser, spioner och bödlar också nyttiga människor?» Om de inte är det, bär endast regeringarna skulden för det. Men nej, jag hade orätt. Det är inte nog att välja ett yrke, som är nyttigt; det måste också vara sådant, som inte kräver själsegenskaper, som väcker avsky och som är oförenliga med all mänsklighet av dem som ägnar sig åt det. Jag återkommer därför till mitt första uttryck och upprepar: låt oss välja ett hederligt yrke, men låt oss också alltid komma ihåg att det inte finns något hederligt, som inte är nyttigt! En berömd skriftställare i vårt århundrade, Abbe de SaintPierre, vars arbeten är fulla av stora förslag och små vyer, hade i likhet med alla sin tros präster avgett löftet att aldrig ta sig hustru. Då han i fråga om äktenskapsbrott visade betydligt större samvetsömhet än andra präster, skaffade han sig, enligt vad som berättas, vackra tjänsteflickor. Tillsammans med dem gjorde han sitt bästa att gottgöra den orätt, han genom sitt obetänksamma löfte tillfogat människosläktet. Han betraktade det såsom en medborgares plikt Se Lockes • Tankar om uppfostran. • •Men du är ju själv skriftställare,• kommer man att invända mot mig. Ja, till min olycka är jag det, det medger jag. Men att jag har mina fel, som jag tror mig ha fått böta nog för, är inte något skäl för andra att ha liknande. Jag skriver inte för att ursäkta mina fel, utan för att hindra mina läsare att apa efter dem. 1

2

OM UPPFOSTRAN

237

att ge medborgare åt fosterlandet, och med den tribut, han sålunda erla till sitt land, befolkade han hantverkarnas klass. Så snart dessa barn uppnått lämplig ålder, lät han dem alla lära ett hantverk efter eget val. Han uteslöt endast de onödiga samt sådana, som kräver föga arbete, och som är underkastade modets växlingar, som till exempel peruktillverkarens, som aldrig är nödvändigt, och som så vitt naturen inte tröttnar på att ge oss hår, vilken dag som helst kan bli helt och hållet onyttigt. Dessa principer har vi att följa när det gäller att välja yrke åt Emile. Men det är sant, det är inte vi, som ska välja, utan han själv. Eftersom han till följd av de grundsatser som vi här inpräglat hos honom hyser ett inneboende förakt för allt onyttigt, kommer han inte att vilja använda sin tid till arbeten utan värde, och han känner inget annat värde hos föremålen än deras verkliga nytta. Han kan bara välja ett hantverk, som hade kunnat vara nyttigt för Robinson på hans ö. När man låter naturens och konstens produkter dra förbi ett barns ögon, när man väcker dess vetgirighet och följer det, dit den leder, har man fördelen att kunna studera dess smak, dess sinnesriktning, dess böjelser och att se den första gnistan av dess begåvning, om det äger sådan i någon bestämd riktning. Men ett misstag, som är mycket vanligt, och som man måste försöka undvika, är, att man anser en endast tillfällig prestation som en utomordentlig talang, och att driften att härma, som människorna har gemensam med aporna, och som driver både människor och apor att ofrivilligt vilja härma allt, som de ser, utan att klart veta, vad det tjänar till betraktas som en bestämd böjelse för den ena eller andra konstriktningen. Världen är full av hantverkare och i synnerhet av sådana konstidkare, som saknar medfödda anlag för den konst, de utövar men som man redan från deras tidigaste ungdom hållit till densamma antingen på grund av särskilda omständigheter, eller därför att man låtit bedra sig av deras medfödda iver, som lika väl kunde ha drivit dem till varje annan konst, om de lika tidigt sett den utövas. Den ene hör en trumma och tror sig vara född till general; den andre ser hus byggas och vill därför bli arkitekt. Var och en känner sig dragen till det yrke, som han ser bedrivas, så vida han anser det hedervärt. Jag kände en gång en beyänt, som, när han såg sin herre teckna och måla, fick i sitt huvud, att han också ville bli tecknare och

238

ROUSSEAU

målare. Knappt hade han fattat detta beslut, förrän han grep till ritstiftet, som han endast la ifrån sig för att fatta penseln, och denna kommer han nog inte att lägga bort i hela sitt liv. Utan undervisning och utan kännedom om de första grunderna började han att rita av allt, som kom i hans händer. Tre hela år satt han som fastspikad över sina kludderier; ingenting annat än hans tjänst kunde locka honom från dem, och de obetydliga framsteg, han gjorde till följd av sin medelmåttiga begåvning slog inte ned hans mod. U n der tre varma sommarmånader såg jag honom sitta som fastsmidd på en stol i ett rum, som vette mot söder och som var så hett, att man nästan höll på att kvävas, bara man gick genom det; där satt han med en jordglob framför sig, ritade av denna glob och ritade om den igen samt började på nytt med okuvlig energi, till dess han lyckades avbilda denna kulformiga figur så han var nöjd. Genom sin herres understöd och med ledning av en konstnär kom han slutligen så långt, att han kunde lämna livreet och leva på sin pensel. Intill en viss punkt ersätter ihärdigheten talangen: han har nått denna punkt, men kommer aldrig över den. Denne hederlige mans uthållighet och flit är värda allt erkännande; han kommer alltid att göra sig aktad för sin arbetsamhet, sin redbarhet och sin ordentlighet, men han kommer aldrig längre än till att bli skyltmålare. Vem skulle inte ha låtit narr.a sig av hans flit och ansett honom som en verklig talang? Det är ändå stor skillnad på att vara road av ett arbete och att passa för det. Det fordras finare iakttagelser, än man tror, för att rätt bedöma ett barns begåvning och fallenhet, ty barnet visar mycket oftare sina önskningar än sina anlag. Tyvärr bedömer man det alltid efter de förra, eftersom man inte förstår att studera de senare. Jag skulle önska, att en man, som inte saknade den därtill erforderliga iakttagelseförmågan, gav oss en avhandling om konsten att studera barnen. Denna konst är verkligen värd att känna; men fåder och lärare kan inte en gång dess första grunder. Men kanske fåster vi alltför stor vikt vid valet av yrke. Eftersom det här endast är fråga om ett händernas arbete, kommer valet inte att bli svårt för Emile, och halva hans lärlingstid är redan över genom de övningar, som vi hitintills sysselsatt honom med. Vad vill du, att han ska göra? Han är förberedd till allt. Han kan redan hantera spade och hacka, han kan använda svarvstol, hammare, hyvel och fil, han är förtrogen med alla yrkesverktyg. Nu gäller det

OM UPPFOSTRAN

239

bara, att han lär sig att hantera ett av dessa så lätt och säkert, att han kan mäta sig med de dugliga arbetare, som använder sig av det och han har i sin härdade kropp och sina smidiga lemmar en stor fördel framför dessa som sätter honom i stånd att utan möda inta alla ställningar och utan ansträngning under en längre tid kunna uthärda varje rörelse. Dessutom är hans organ skärpta och väl övade, och konsternas hela mekanism är honom väl bekant. För att nå mästerskap i arbetet fattas honom endast färdighet, och sådan vinns med tiden. På vilket av de hantverk, som det står oss fritt att välja, ska han nu använda tillräcklig tid för att uppnå nödig skicklighet? Det är den enda fråga, det gäller att besvara. Ge mannen ett hantverk, som lämpar sig för hans kön, och ynglingen ett, som lämpar sig för hans ålder! Sittande arbete och sådant som fångsiar honom inomhus och verkar förvekligande på hans kropp, tilltalar honom inte och är inte heller lämpligt för honom. En gosse väljer aldrig av sig själv skräddarens yrke. Man måste uppbjuda all konst för att förmå det kön, som naturen inte ämnat för kvinnoarbete, att välja detta yrke. 1 N ålen och värjan kan inte föras av samma hand. Om jag vore monark, skulle jag förbjuda, att arbete med nålen utfördes av andra än av kvinnorn~ samt av krymplingar, som är hänvisade till samma sysselsättning som dessa. Även om man förutsätter, att eunucker är nödvändiga, anser jag det dåraktigt av orientalerna att skaffa sig sådana på konstlad väg. Varför nöjer de sig inte med dem, som naturen själv frambragt, med denna stora skara fega män, som hon gett ett förkrympt hjärta? De skulle inte ens kunna använda dem alla. Varje svag, ömtålig, räddhågad man är av naturen dömd till ett stillasittande liv. Han är skapad att leva med kvinnorna eller på samma sätt som de. Må han gärna för mig välja något av de yrken, som passar för dessa, och må man, om det nödvändigtvis måste finnas eunucker, använda sådana män, som vanhedrar sitt kön genom att ägna sig åt sysselsättningar, som inte passar för män! Deras val av yrke förråder ett misstag av naturen. Må man på ett eller annat sätt rätta till det misstaget och man kommer inte att ha gjort annat än gott. Jag förbjuder min skyddsling de ohälsosamma yrkena, men ingalunda de ansträngande, ja, inte ens de farliga. De senare övar både 1 Det fanns inga skräddare hos de gamla folken; männens kläder förfärdigades i hemmen av kvinnorna.

240

ROUSSEAU

kraft och mod samtidigt. De duger endast för män, kvinnorna vill inte ha med dem att skaffa. Varför blygs inte männen att tränga sig in i yrken, som bara passar för kvinnor? Luctantur paucoe, comedunt coliphia paucoe. V os lanam trahitis, calathisque peracta refertis Vellera .. .. 1

I Italien ser man inga kvinnor i butikerna, och man kan inte föreställa sig något dystrare än den anblick, gatorna där erbjuder dem, som är vana vid gatulivet i Frankrike och England. Då jag såg modehandlare sälja band, hårklädslar, hårnät och silkessnodder åt damerna föreföll mig de ömtåliga grannlåtarna mycket löjliga i dessa stora händer, skapade för att dra blåsbälgen eller hamra på städet. Jag sa för mig själv: » I gengäld borde kvinnorna i det här landet sälja svärd och andra vapen!» Varje kön borde endast sälja sitt köns vapen. För att känna dem måste man använda dem. Unge man, tryck mannahandens stämpel på dina arbeten! Lär att med kraftig arm hantera yxan och sågen, att hugga till en bjälke, att klättra upp på en byggnadsställning, att resa en takås, att fästa sparrar och bindbjälkar, och ropa sedan till din syster att komma och hjälpa dig med ditt arbete, liksom hon ju bett dig att arbeta på hennes korsstygn! Jag inser mycket väl, att jag fOl"drar för mycket av mina ärade samtida, men jag låter mig ibland ryckas med av konsekvenserna. Blygs en man, han må vara vem som helst, att visa sig arbetande, med förskinnet på och med hyveln i handen, ser jag i honom endast en slav under fördomen, som skulle rodna över att göra en god handling också, om det vore på modet att skratta ut hederligt folk. Dock vill vi se efter för fädernas fördomar i sådana stycken, där de inte kan vålla barnen skada. Man behöver inte praktiskt utöva alla nyttiga yrken för att visa, att man hyser aktning för dem alla; det är tillräckligt, att man inte anser något vara under sin värdighet. Varför skulle vi inte, när vi har fritt val, och när ingenting utifrån inverkar på oss vid vårt val mellan de olika, men likställda yrkena, låta leda oss av deras större eller mindre behag, Juvenalis Satirer Il, v. 53. • Fäkterskor är helt fä, bara ett fatal äta atletkost. Ni däremot, ni kardar ju ull och packar i korgar Neder det kardade nätt... • 1

OM UPPFOSTRAN

241

av vår lust och fallenhet? Metallarbeten är nyttiga, ja, de nyttigaste av alla. Ändå ämnar jag inte, utan att jag av särskilda skäl föranledes till det, göra er son till hovslagare, låssmed eller grovsmed; jag skulle inte vilja se honom i smedjan i en cyklops gestalt. Lika lite ämnar jag göra honom till murare och ännu mindre till skomakare. Alla yrken måste utövas, men den, som kan välja, bör fästa avseende vid snyggheten, något, som inte kan kallas en fördom, ty det är våra sinnen, som är avgörande på denna punkt. Slutligen skulle jag inte önska, att min skyddslings val föll på sådana yrken, som inte fordrar minsta eftertanke, vilkas utövare utan ringaste konstsinne och nästan automatiskt bara använder sina händer till ett och samma arbete. Vad yänar det till att i yrken, sådana som vävarens, strumpvävarens och stenhuggarens, använda förnuftiga människor? I dem är arbetaren endast en maskin, som sätter en annan maskin i rörelse. När allt kommer omkring, skulle jag tycka bäst om att min lärljunge valde snickareyrket. Det är snyggt, det är nyttigt, det kan bedrivas hemma, det medför tillräcklig kroppsrörelse och fordrar både skicklighet och konstsinne, ty trots att föremålens form beror på den användning som de är avsedda för, är elegans och smak ändå inte uteslutna. Skulle händelsevis din lärljunges håg ligga åt de spekulativa vetenskaperna, skulle jag inte ha något mot att man gav honom ett yrke, som motsvarade denna böjelse, att man t. ex. lät honom lära sig att förfärdiga matematiska instrument, glasögon, teleskop o. d. När Emile ska lära sitt hantverk, skajag lära det tillsammans med honom, ty jag är övertygad om att han lär endast det väl, som vi undervisas tillsammans i. Vi sätter oss båda i lära, och vi gör inte anspråk på att behandlas som herrar, utan som vanliga lärlingar, som inte är det för ro skull; och varför skulle vi inte vara det på fullt allvar? Tsar Peter var skeppstimmerman och yänade som trumslagare i sin egen här; anser du kanske, att denne furste inte kunde mäta sig med oss i fråga om börd eller förtjänst? Du förstår, att det inte är till Emile, jag säger detta, utan till dig, vem du än må vara. Olyckligtvis kan vi inte tillbringa hela vår tid vid hyvelbänken. Vi är inte bara snickarelärlingar, vi är också lärlingar i livets konst, och det senare lärlingsskapet är mycket mödosammare och långvarigare än det förra. Hur ska vi då göra? Ska vi kanske ta oss en lärare i

242

ROUSSEAU

hyvlingskonsten en timme om dagen, liksom man tar en danslärare? Nej, då skulle vi inte vara lärlingar, utan lärljungar, och vår äregirighet bjuder oss inte att lära snickareyrket så mycket som att höja oss till snickarens stånd. Enligt min åsikt bör vi en eller två gånger i veckan tillbringa hela dagen hos mästaren, stiga upp lika tidigt som han och vara vid arbetet före honom, äta vid hans bord, arbeta efter hans befallningar, och sedan, om vi så vill, kan vi återvända hem och gå till vila på våra hårda bäddar efter att ha haft den äran att äta kvällsvard tillsammans med honom och hans familj. På så sätt lär man flera yrken samtidigt och övar hantverk utan att därför försumma det andra lärlingsskapet. Låt oss handla rätt och förbli enkla! Låt oss inte nära fåfångan genom våra strävanden att bekämpa den! Att yvas över att ha besegrat fördomarna är att underkasta sig deras välde. Det berättas, att storherren i det ottomanska väldet enligt en gammal sed vid detta härskarehus är förpliktigad att med egna händer utföra mekaniska arbeten, och det är en känd sak, att arbeten av en furstlig hand inte kan vara annat än mästerverk. Han fördelar med pomp och ståt dessa mästerverk bland Höga Portens stormän, och arbetet betalas naturligtvis i enlighet med arbetarens rang. Det dåliga, jag ser i det, ligger inte i denna förmenta penningutpressning, som tvärtom är en god sak. Ty när härskaren tvingar sitt rikes store att dela med honom det som, de frånrövat folket, är han själv mindre tvungen att omedelbart plundra folket. Detta är en lindring, som nödvändigtvis är förbunden med despotismen, och som denna förskräckliga regeringsform inte skulle kunna existera utan. Det verkligt dåliga i ett sådant bruk ligger i den höga föreställning om egen förtjänst, som denne stackars härskare får. Liksom kung Midas ser han allt, som han rör vid förvandlas till guld, men han märker inte vilka långa öron han därvid får. Låt oss för att behålla Emiles öron korta bevara hans händer från denna inbringande fårdighet, och må priset på hans arbeten inte rätta sig efter arbetarens person, utan efter arbetets beskaffenhet! Låt oss aldrig tillåta, att hans verk bedöms efter annan måttstock än den, man använder för att värdera beprövade mästares arbeten! Hans arbete ska uppskattas för sitt eget värde och för att det är gjort av honom. Säg om det, som är välgjort: »Det är ett välgjort arbete», men tillfoga aldrig: "Vem är det, som gjort det?,. Om han själv med stolt och självsäker min säger: »Det är jag, som gjort det,., skall du helt

OM UPPFOSTRAN

243

kallt svara: »Om du eller någon annan gjort det, betyder inget, det är ändå alltid ett gott arbete». Goda moder, akta dig särskilt för de lögner, som man håller i beredskap för dig! Om din son vet mycket, så misstro allt, han vet; om han har olyckan att uppfostras i Paris och att vara rik, så är han förlorad. Så länge det kommer att finnas skickliga konstnärer där, kommer han att ha alla deras talanger, men borta från dem, kommer han inte längre att ha några sådana. I Paris kan den rike allt; där är det bara den fattige, som är okunnig. Denna stad vimlar av dilettanter, i synnerhet av kvinnliga, som åstadkommer sina verk på samma sätt, som Guillaume uppfann sina färger. Bland männen känner jag bara till tre lysande undantag, men det kan ju finnas flera; bland kvinnorna däremot -vet jag inte ett enda, och jag tvivlar på att det finns något. I allmänhet skaffar man sig ett namn i konstnärsvärlden på samma sätt som i den lärda världen. Man blir konstnär och konstkritiker, liksom man blir juris doktor och borgmästare. Om man allmänt hyste den åsikten, att det vore fint att kunna ett hantverk, skulle era barn snart bedriva ett sådant utan att ha lärt det. De skulle bli mästare på samma sätt, som man blir rådsherre i Ziirich. Inga sådana yttre hänsyn för Emile, inget sken, alltid endast verklighet! Må man inte tala om vad han vet, utan må man låta honom lära i all tysthet! Må han ständigt göra sitt mästerprov och aldrig göras till mästare! Må han inte med titeln, utan med arbetet visa, att han är arbetare! Om jag varit i stånd att göra mig förstådd hitintills, måste man ha insett, att jag tillika med vanan vid kroppsövning och händernas arbete omärkligt väcker min skyddslings håg för eftertanke och överläggning för att därigenom ge honom en motvikt mot den lättja, som till följd av hans likgiltighet för andra människors omdömen och hans lidelsers ostörda ro lätt kunde uppstå hos honom. Han måste arbeta som en bonde och tänka som en filosof för att inte bli lika lat som en vilde. Uppfostrans stora hemlighet ligger i att laga så, att kropps- och själsövningarna tjänar varandra ömsesidigt i vederkvickande omväxling. Men må vi ta oss till vara för att alltför tidigt meddela sådan undervisning, som fordrar ett mognare förstånd! Emile kommer inte att vara hantverkare länge utan att själv få känna olikheten mellan stånden, som han först endast flyktigt märkt. Enligt de

244

ROUSSEAU

grundsatser, jag inpräglat hos honom efter hans fattningsförmåga, kommer han också vilja anställa förhör med mig. Eftersom han får allt uteslutande av mig och därför ser sig i en ställning nära nog lik den fattiges, kommer han att vilja veta, varför min ställning är så helt annorlunda. Kanske kommer han helt oväntat att göra mig ganska förrädiska frågor, som t. ex: »Ni är rik, det har ni själv sagt mig, ochjag ser, att ni är det. En rik är också skyldig samhället sitt arbete, emedan han är människa. Men vad gör ni för samhället?» Vad skulle väl en av de moderna utmärkta uppfostrarna svara på en sådan fråga? Jag vet inte. Kanske skulle han vara dåraktig nog att för barnet påpeka de omsorger, han ägnar det. Vad mig beträffar, drar jag mig ur förlägenheten, tack vare verkstaden: »Käre Emile, det där var en utmärkt fråga; jag lovar dig, att jag ska besvara den, när du själv funnit ett tillfredsställande svar därpå. Medan vi väntar på detta, ska jag ge de fattiga, vad jag har över, och jag ska varje vecka göra ett bord eller en bänk för att inte vara alldeles onyttig». Därmed har vi återkommit till oss själva. Vårt barn har omedelbart före det ögonblick, när det ska lämna barndomen bakom sig, återvänt till sin egen person. Mer än någonsin känner det den nödvändighet, som det är bundet vid tingen med. Serlan vi börjat med att öva dess kropp och sinnen, har vi övergått till att öva dess förstånd och omdömeskraft. Slutligen har vi förbundit bruket av dess lemmar med användandet av dess själsförmögenheter. Vi har av barnet skapat en handlande och tänkande varelse; för att fullända människan återstår oss endast att göra det till en älskande och kännande varelse, det vill säga, fullkomna dess förstånd genom dess känsla. Men innan vi inträder i denna nya levnadsperiod, kastar vi en återblick på den, vi nu avslutar, för att försöka göra klart för oss, hur långt vi hunnit. I början hade vår lärjunge bara sinnesförnimmelser, nu har han begrepp; förr varseblev han bara, nu bedömer han. Ty av jämförelsen mellan flera på varandra följande eller samtida iakttagelser och av det omdöme, man bildar om dem, uppstår en sorts blandad eller sammansatt förnimmelse, somjag kallar ide eller begrepp. Det är sättet, som begreppen bildas på, som ger människoanden en särskild karaktär. Den ande, som endast bildar sina begrepp efter verkliga förhållanden, är en grundlig ande, under det att den, som nöjer sig med endast skenbara förhållanden, är ytlig.

OM UPPFOSTRAN

245

Den, som uppfattar förhållandena så, som de är, är ett klart huvud, och den, som uppfattar dem oriktigt, ett oklart huvud. Den, som diktar förhållanden, som varken existera eller har någon sorts sannolikhet, är en narr, och den, som inte alls gör några jämförelser, är en fåne. Människans större eller mindre förmåga attjämföra begreppen och utreda förhållanden gör henne till en mer eller mindre begåvad människa. De enkla begreppen är ingenting annat än jämförda sinnesförnimmelser. Vid de enkla sinnesiakttagelserna förekommer omdömen lika väl som vid de sammansatta, som jag kallar enkla begrepp. Vid sinnesintrycken är omdömet rent passivt; det inskränker sig till att bekräfta, att man förnimmer det, som man förnimmer. Vid begreppen eller ideerna är omdömet aktivt; det sammanställer, jämför, bestämmer förhållanden, som sinnet inte bestämmer. Däri består hela skillnaden, men den är högst betydlig. Naturen bedrar oss aldrig; det är alltid vi själva, som bedrar oss. Uag anser det omöjligt, att våra sinnen bedrar oss, eftersom det alltid är sant, att vi förnimmer det, som vi förnimmer. Epikureerna har rätt i det. V åra sinnesförnimmelser bär endast skulden till våra misstag genom de omdömen, som det behagar oss att förbinda med dem när det gäller deras ursprungliga orsaker eller förhållandet mellan dem eller i fråga om de föremåls natur, som de får oss att varsebli; och häri misstog sig epikureerna, som påstod, att de omdömen, som vi bildar oss om våra sinnesförnimmelser, aldrig är falska. Vi varseblir våra förnimmelser, men vi varseblir inte våra omdömen; dem bilda vi oss själva. p Jag ser, hur man bjuder ett åttaårigt barn frusen föda; det för skeden till munnen utan att veta, vad man gett det, och obehagligt berörd av kylan, ropar det: »åh, jag brände mig!» Det erfor ett starkt sinnesintryck; och eftersom det känner något starkare sådant än det som eldens hetta orsakar, tror det sig nu känna den. Likväl bedrar det sig; den plötsliga kölden väcker dess förskräckelse, men bränner det inte. För övrigt liknar de båda sinnesintrycken inte varandra, och den, som känt båda blandar inte ihop dem. Det är således inte sinnesintrycket, som bedrar, utan det omdöme, barnet fäller om sinnesintrycket. 1 Detta stycke, som först avtrycktes avDidotiden år 1801 föranstaltade upplagan, finns i författarens manuskript, men i form av en randanmärkning.

246

ROUSSEAU

En liknande erfarenhet gör den, som för första gången ser en spegel eller en optisk apparat, eller den, som mitt i sommaren eller vintern stiger ned i en djup källare, eller den, som doppar en mycket kall eller mycket varm hand i ljumt vatten, eller den, som rullar en liten kula mellan tummen och pekfingret. Om han inskränker sig till att säga, vad han förnimmer, vad han känner, är det omöjligt, att han kan missta sig, eftersom hans omdömesförmåga då håller sig fullkomligt passiv. Men när han i sitt omdöme låter sig ledas av skenet, är den aktiv; han gör jämförelser och fastställer genom att dra slutsatser förhållanden, som han inte förnimmer. Då bedrar han sig eller kan åtminstone bedra sig, och det fordras erfarenhet för att kunna rätta eller förebygga misstaget. Om du på natten visar din lärjunge moln, som drar förbi mellan månen och honom, kommer han att tro, att det är månen, som rör sig åt motsatt håll, och att molnen stå stilla. Detta antagande föranleds av en falsk slutsats, eftersom han av erfarenhet vet, att mindre kroppar vanligen är rörligare än större, och eftersom molnen förefaller honom större än månen, vars avlägsenhet han inte förmår uppfatta. Betraktar han däremot stranden på avstånd från en över vågorna framglidande båt misstar han sig på motsatt sätt och tror sig se att stranden rör sig, eftersom han inte märker, att han själv är i rörelse, och följaktligen anser att båten, havet eller floden och allt, som han kan överskåda är ett orubbligt helt, som stranden, som han ser dra förbi, endast förefaller vara en del. Ser barnet för första gången en käpp, som till hälften är nedsänkt i vatten, så ter den sig för dess ögon som bruten. Detta sinnesintryck är fullkomligt riktigt och skulle inte upphöra att vara det, ens om vi kunde förklara dess orsak. Om du frågade detta barn, vad det såg, skulle det svara: »En sönderbruten käpp», och det skulle svara riktigt, ty alldeles säkert är, att det varseblivit en sönderbruten käpp. Men när det, vilselett av sitt omdöme, går ännu längre och efter att ha förklarat sig se en avbruten käpp ytterligare förklarar, att det verkligen är en avbruten käpp, säger det fel. Varför det? Eftersom barnets omdömeskraft då uppträder aktivt, och eftersom det inte dömer efter sinnesintrycket, utan till följd av en slutsats. Det påstår något, som det inte erfarit, nämligen att det av det ena sinnet emottagna intrycket skulle ha bekräftats av ett annat sinne.

OM UPPFOSTRAN

247

Eftersom alla våra misstag kommer från vårt omdöme, är det tydligt, att om vi aldrig behövde fålla omdömen, skulle vi aldrig behöva lära något. Vi skulle då vara lyckligare i vår okunnighet, än vi kan vara med vårt vetande. Vem kan neka till, att de lärde vet tusentals sanningar, som de okunniga aldrig får veta? Men är de lärde därför närmare sanningen? Nej, tvärtom; ju större framsteg de gör, desto mera avlägsnar de sig från den, eftersom deras fåfånga ävlan att fålla omdömen gör större framsteg än deras insikter, och eftersom varje sanning, som de lär känna, åtföljs av hundra falska omdömen. Det är ovedersägligen bevisat, att Europas lärda sällskaper inte är annat än högskolor för lögnen, och säkerligen finns det flera villfarelser inom vetenskapsakademien än hos en hel stam av vildar. Eftersom människorna bedrar sig mer, ju mer de vet, är okunnigheten det enda medlet för undvikaodet av villfarelser. Fäll aldrig några omdömen, så kommer du aldrig att bedra dig. Denna lärdom meddelas oss både av naturen och förståndet. Med undantag av ett ytterst ringa antal omedelbara och för oss mycket kännbara förhållanden, som vi har till den yttre världen, är vi av naturen djupt likgiltiga för de övriga. En vilde skulle inte röra en fot för att se funktionen av det fullkomligaste maskineri eller för att beskåda alla elektricitetens underverk. "Vad angår det mig?» Detta utrop hör man så ofta ur den okunniges mun, och ändå skulle det passa allra bäst i den lärdes. Men olyckligtvis passar detta ord inte längre in på oss. Allt angår oss, sedan vi blivit beroende av allt, och vår vetgirighet utvecklar sig nödvändigtvis i samma mån som våra behov. På grund härav tillskriver jag filosofen en stor vetgirighet och vilden ingen alls. Den senare behöver ingen; den förre behöver hela världen och i synnerhet beundrare. Man kommer att förebrå mig, att jag avlägsnar mig från naturen, men det bestrider jag. Naturen väljer och använder sina hjälpmedel inte i enlighet med fördomarna, utan allt efter de framträdande behoven. Nu är det så, att människornas behov förändras efter deras levnadsställning. Det är stor skillnad mellan en naturlig människa, som lever i naturtillståndet, och en, som lever i samhället. Emile är inte en vilde, som måste söka sin vistelseort i öknen; han är snarare en vilde, som är bestämd att leva i städerna. I dem måste han kunna finna sitt livsuppehälle och sin nödtorft, av deras

248

ROUSSEAU

invånare måste han dra nytta, och han måste leva med dem, om också inte som de gör. Eftersom han nu mitt ibland så många nya förhållanden, som han kommer att stå i ett slags beroende till måste med eller mot sin vilja fålla omdömen, så är det vår plikt att lära honom att bedöma riktigt. Den bästa metoden att lära sig att bedöma rätt är den, som gör till sin huvuduppgift att förenkla våra erfarenheter, ja, som går ut på att göra dessa helt och hållet umbärliga utan att därför utsätta oss för villfarelser. Av detta följer, att vi efter att länge ha beriktigat det ena sinnets intryck med ett annat sinnes även måste lära att beriktiga varje sinnes intryck genom detta sinne självt utan att först tvingas ta ett annat till hjälp. Då blir varje sinnesförnimmelse för oss ett begrepp, och detta begrepp kommer alltid att stämma överens med sanningen. Av detta slag är det förvärv, som jag försökt åstadkomma i denna tredje period av människolivet. Denna metod kräver ett tålamod och en omtanke, som bara få lärare är mäktiga, och utan vilka lärjungen aldrig lär sig att bedöma rätt. Om du t. ex., så snart din skyddsling låter bedra sig av skenet och tror, att käppen är avbruten, skyndar att dra upp den ur vattnet för att ta honom ur hans villfarelse, kommer du otvivelaktigt att lyckas med det, men vad -lär du honom med det? Ingenting annat, än vad han snart skulle ha lärt sig själv. Ack, det är inte så man ska göra! Det är av mindre vikt att lära honom en sanning än att visa honom, hur man måste gå till väga för att alltid upptäcka sanningen. För att grundligt undervisa honom får man inte rycka honom ur hans villfarelse så hastigt. Låt oss ta Emile och mig till exempel! Ett på vanligt sätt uppfostrat barn kommer för det första inte att underlåta att svara jakande på den första av de två förutsatta frågorna. »Visst är det en avbruten käpp!» kommer det att säga. Jag betvivlar starkt att Emile svarar så. Eftersom han inte inser det nödvändiga i att vare sig vara eller verka lärd, skyndar han sig inte att fålla omdömen. Han dömer först när han nått visshet och i det här fallet är han långt ifrån säker, eftersom han vet hur lätt vi begår misstag i våra omdömen, också om de bara gäller perspektiv, när vi bara litar på våra ögon. Dessutom vet han av erfarenhet, att till och med mina obetydligaste frågor alltid har en bestämd avsikt, som han inte genast

OM UPPFOSTRAN

249

märker, och han har därför för vana att inte svara obetänksamt på dem. Han hyser tvärtom misstroende mot dem och tänker noga efter, innan han svarar. Han ger mig aldrig ett svar, utan att han först själv är tillfredsställd med det, och han är inte lätt att tillfredsställa. Slutligen är vi båda inte så angelägna om att veta sanningen som att undvika villfarelser. Vi skulle känna oss mer obehagligt berörda av att nöja oss med en otillräcklig förklaring än av att inte ha kunnat finna någon sådan. »J ag vet inte!» är ett uttryck, som vi så ofta för på tungan, och som vi så ofta upprepar, att ingen av oss har svårt att säga det. Men om han nu låter undfalla sig ett obetänksamt svar eller drar sig ur förlägenheten med vårt bekväma: »Jag vet inte!» så ska mitt svar alltid bli detsamma, nämligen: »Låt oss se efter! Låt oss undersöka!» Käppen som står till hälften i vattnet har en lodrät riktning. För att få veta, om den är avbruten, så som den ser ut att vara, kan vi nu göra många saker, innan vi tar upp den ur vattnet eller ens rör vid den. l. Först betraktar vi käppen från alla sidor och finner då, att brottet flyttar sig efter våra rörelser. Orsaken till denna förändring ligger alltså bara i vårt eget öga; men våra blickar kan ju inte sätta föremål i rörelse. 2. Därefter ser vi i lodrät riktning ned på den ända av käppen, som sticker upp ur vattnet. Nu ser käppen inte längre ut att vara avbruten; den ända, som är närmast vårt öga, täcker fullständigt den andra ändan. 1 Har då vårt öga åter gjort käppen rät? 3. Vi rör om i vattnet, så att ytan kommer i rörelse. Genast ser vi, att käppen går sönder i flera stycken, rör sig i sicksack och följer vattnets vågrörelser. Är då vattnets rörelse, tillräckligt för att bryta av käppen, mjuka upp den och lösa upp den? 4. Slutligen låter vi vattnet rinna av och vi ser då, hur käppen rätar sig i samma mån, som vattnet sjunker. Är detta inte mer än tillräckligt för att förklara sakförhållandet och för att ge lärdomen om ljusets brytning? Det är således inte sant, att vårt öga bedrar oss, eftersom vi endast behöver använda detsamma för att rätta de villfarelser, vi tillskriver det. 1 Jag har sedan vid noggrannare undersökning övertygat mig om motsatsen. Strålbrytningen verkar kretsformigt, och den i vattnet befintliga ändan av käppen förefaller ~ockare än den andra. Detta inverkar emellertid inte på mitt bevis, och slutsatsen av det är inte desto mindre riktig.

250

ROUSSEAU

Först om barnet är för inskränkt för att uppfatta resultatet av dessa iakttagelser, är det tid att ta känseln till hjälp åt synen. I stället för att dra käppen upp ur vattnet bör du då låta den vara i oförändrad ställning och låta barnet fara med sin hand från dess ena ända till den andra. Ingenstans kommer det att känna någon vinkel; alltså är käppen inte sönderbruten. »Men här är det inte bara fråga om att fålla omdömen; här måste man dra slutsatser,» invänder du. Det är sant, men inser du inte, att så snart barnet hunnit så långt som till att uppfatta begrepp, är varje omdöme en slutledning? Medvetandet om varje sinnesförnimmelse är en sats, ett omdöme. Följaktligen drar man en slutsats, så snart man jämför en sinnesförnimmelse med en annan. Konsten att fålla omdömen är samma sak som konsten att dra slutsatser. Enligt min mening kommerEmile genom denna käpp att lära sig dioptriken (läran om ljusets brytning), och gör han det inte då, ämnar jag aldrig lära honom den. Han kommer inte att ha dissekerat insekter, inte ha räknat solens fläckar, inte ens veta vad ett mikroskop eller ett teleskop är. Era höglärda studeranden kommer att håna hans okunnighet. Och de har rätt, ty innan han använder dessa instrument, är det min mening, att han ska uppfinna dem, och ni kan förstå, att det fordrar tid. Här synes andan i hela min metod under denna period. Om barnet rullar en liten kula mellan två fingrar och tror sig känna två kulor, skajag inte låta det se efter, förrän det genom slutledningar övertygat sig om att där inte finns mer än en. Dessa förklaringar är som jag tror, tillräckliga för att tydligt visa både de framsteg, min lärjunges andliga utveckling gjort, och det sätt, som han nått dem på. Men du blir kanske förskräckt över de många saker,jag låter dra förbi honom. Du fruktar kanske, attjag tynger ned hans själ med denna mångfald av kunskaper. Men det förhåller sig alldeles tvärtom. Jag lär honom snarare konsten att klara sig utan kunskaper än konsten att tillägna sig dem. Jag visar honom vetenskapens väg, som visserligen leder direkt till sanningen, men som är lång, oändligt lång, och som man endast långsamt kommer framåt på. Jag låter honom ta de första stegen, så att han kan känna igen ingången till den, men jag tillåter honom inte tränga fram alltför långt. Tvingad att själv förvärva sig sina kunskaper, använder han sitt eget förstånd och inte andras, ty för att inte göra någon eftergift

OM UPPFOSTRAN

251

för fördomarna får han inte heller göra någon för auktoriteten. För den största delen av våra villfarelser bär andra och inte vi själva skulden. Denna ständiga övning måste frambringa en andlig kraft, liknar den, som kroppen får genom arbete och ansträngning. En annan fördel är, att man bara tar sig fram i takt med sina krafter. Själen liksom kroppen uthärdar inte mer, än den kan uthärda. Om förståndet tillägnar sig tingen, innan de blir minnets egendom, äger det verkligen allt, som det härleder ur dem. Men om man överlastar minnet med sådant som man inte förstått, riskerar man att aldrig göra något bestående förvärv. Emile har endast få kunskaper, men de, som han har, är hans verkliga egendom. Han kan ingenting till hälften. Bland det lilla, han vet och vet grundligt, är den viktigaste kunskapen den, att det finns mycket, som han inte vet, och som han kanske en dag får veta, mycket, som andra människor vet, och som han aldrig i hela sitt liv får veta, samt oändligt mycket annat, som ingen människa någonsin får veta. Hans intelligens är universell, inte genom sina insikter, utan genom sin förmåga att förvärva sådana; det är en öppen, klar, mångsidig och för att tala med Montaigne inte bildad, men bildbar intelligens. För mig är det tillräckligt, att han i allt, han gör, förstår att finna svaret på frågan: »Vartill är det nyttigt?» och i allt, vad han vet, svaret på frågan "Varför?» Ännu en gång upprepar jag, att min avsikt är att bibringa honom konsten att vid behov själv förvärva vetenskap, men inte att bibringa honom vetenskapen själv, att lära honom uppskatta den till dess sanna värde samt att inprägla en sådan kärlek till sanningen hos honom, att han skattar denna högre än allt annat. Med min metod går man långsamt framåt, men man tar aldrig ett onyttigt steg och är aldrig tvungen att gå bakåt. Emile har bara naturkunskaper och rent fysiska sådana; han vet inte ens namnet på historia, och han vet inte, vad metafysik och moral vill säga. Trots han känner till människans väsentliga förhållanden till tingen, är människornas moraliska förhållanden till varandra fullkomligt obekanta för honom. Han förstår sig bara obetydligt på att generalisera och abstrahera begreppen. Han ser, att vissa kroppar har gemensamma egenskaper, utan att han därför drar några slutsatser angående dessa egenskaper. Genom de geometriska figurerna känner han det abstrakta rummet, och de abstrakta storheterna genom de algebraiska tecknen. Dessa figurer

252

ROUSSEAU

och dessa tecken är stöden för hans abstraktioner; på dem vila hans sinnen. Han försöker inte lära känna tingen genom deras väsen, utan endast med hänsyn till de förhållanden, som väcker hans intresse. Det, som är främmande för honom, uppskattar han endast efter dess förhållande till honom själv, men denna uppskattning är noggrann och säker. Fantasien och konventionella föreställningar ingår inte i den. Det, som är nyttigt för honom, värderar han mest, och enär han aldrig avviker från detta sätt att värdesätta, tar han heller aldrig intryck av den allmänna meningen. Emile är arbetsam, måttlig, stark och modig. Hans inbillningskraft, som ännu inte på något sätt är upphettad, förstorar inte farorna i hans ögon. Han är okänslig gentemot de flesta obehag och förstår att lida med ståndaktighet, eftersom han inte lärt sig att strida mot ödet. Vad döden beträffar, vet han ännu inte riktigt, vad den är, men van att alltid underkasta sig nödvändighetens lag, ska han, om döden nalkas, dö utan att klaga och utan att kämpa emot, och det är allt, vad naturen tillåter i detta för alla fasansfulla ögonblick. Att leva fri och att så litet som möjligt låta fångsia sig av mänskliga ting, är det bästa medlet att lära sig dö. Med ett ord, Emile äger av dygden allt, som gäller honom själv. För att också förvärva sig de sociala dygderna saknar han bara kunskap om de förhållanden, SOUJ. nödvändiggör dessa. Följaktligen saknar han endast och allenast sådana insikter, som hans själ nu har förmåga att motta. Han betraktar sig själv utan att ta hänsyn till andra och är fullkomligt nöjd med att andra inte bekymrar sig om honom. Han fordrar ingenting av någon och tror sig inte vara skyldig någon något. Han är ensam i det mänskliga samhället och litar endast på sig själv. Han har också mera än någon annan rättighet att göra det, ty han är allt, vad man kan vara vid hans ålder. Han hyser inga villfarelser eller åtminstone endast sådana, som är oundvikliga; han har inga egentliga fel eller rättare, blott sådana, som ingen människa kan undgå. Han har en frisk kropp, smidiga lemmar, ett sunt omdöme, fritt från fördomar, ett hjärta, fritt från lidelser. Egenkärleken, den första och mest naturliga av våra passioner, har ännu knappast vaknat hos honom. Utan att störa någons ro har han levat så nöjd, lycklig och fri, som naturen tillstädjer. Tror du, att ett barn, som på så sätt uppnått sitt femtonde år, har förspillt de föregående åren?

OM UPPFOSTRAN

253

Fjärde boken Hur snart flyter inte våra dagar här på jorden förbi! Den första fjärdedelen av livet har förflutit, innan man ännu kan använda livet; den sista fjärdedelen förflyter, sedan man upphört att kunna njuta av det. Först förstår vi inte att leva, sedan är vi inte längre i stånd att göra det; och under den mellantid, som skiljer dessa båda onyttiga ytterlighetsperioder, förnöter vi tre fjärdedelar av den tid, som förunnas oss, med sömn, arbete, plåga, tvång och mödor av alla slag. Livet är kort, mindre till följd av den ringa tid, det varar, än därför, att vi knappast får någon del över till att njuta av denna tid. Hur långt avlägset dödsögonblicket än må vara från födelsestunden, är livet alltid för kort, när tidsrymden däremellan är illa använd. Vi föds så att säga två gånger; den ena gången för att vara till och den andra för att leva; en gång för arten och andra gången för släktet. De, som betraktar kvinnan som en endast ofullständigt utvecklad människa, har givetvis fel, men den yttre analogien talar för deras åsikt. Ända till manbarhetsåldern har de båda könen ingen påfallande olikhet. Samma ansiktsbildning, samma gestalt, samma ansiktsfärg, samma röst: kort sagt, allt är lika. Flickorna är barn, gossarna är barn; samma namn är nog för varelser, som är varandra så lika. Hos män där man hindrar utvecklingen av könsorganen, bibehålls denna likhet hela livet. De är alltid stora barn; och kvinnorna, som ju ej förlora denna samma likhet, tycks många hänseenden aldrig bli annat. Men i allmänhet är mannen inte skapt till att alltid förbli i barndomens tillstånd. Han träder ur det vid en av naturen själv föreskriven tidpunkt, och hur kort denna kritiska period än är, utöver den ett inflytande, som sträcker sig långt fram i tiden. Liksom havets brusande förebådar stormen, långt i förväg ger sig denna våldsamma omvälvning tillkänna genom de vaknande passionernas röst. En dov jäsning talar om att faran nalkas. Ett

254

ROUSSEAU

ombytligt lynne, ofta återkommande häftiga vredesutbrott, ständig sinnesoro gör barnet nästan ohanterligt. Det blir dövt för den röst, det förut lyssnade till. Det är som ett lejon i raseri; det vill inte veta av sin lärare och det vill inte underkasta sig någons ledning. Till dessa moraliska tecken på sinnesförändring kommer märkbara tecken på kroppslig förändring. Barnets anletsdrag börja bli skarpare och präglas av en bestämd karaktär. Det mjuka fjunet, som sparsamt växer på nedre delen av dess kinder, mörknar och tätnar. Dess röst förändras, eller, rättare sagt, det förlorar rösten. Det är varken man eller barn och kan inte tillägna sig vare sig en mans eller ett barns röst. Dess ögon, dessa själens speglar, som hittills varit intetsägande, får ea språk, ett uttryck; en plötsligt uppflammande eld upptänder dem, deras nu livligare blickar uttrycker ännu en helig oskuld, men förråder inte samma barnsliga enfald som förut. Barnet har redan en känsla av att ögonen kan säga för mycket; det börjar förstå att slå ned dem och rodna. Det uppfylls av känslor utan att egentligen veta, vad det känner. Det blir oroligt utan att veta varför. Alla dessa tecken kan inställa sig så småningom och ännu lämna oss god tid. Men om barnets livlighet förråder otålighet, om dess häftighet blir raseri, om det i ena ögonblicket brusar upp och ögonblicket därpå är sorgset, om det gråter utan orsak, om det i närl:leten av sådant, som börjar bli farligt för dess sinne, får hastigare puls och flammande ögon, om det rycker till, när en kvinnas hand berör dess egen, om det blir oroligt eller blygt i närheten av ett kvinnligt väsen, Ulysses, kloke Ulysses, var då på din vakt! Då är de säckar, som du så omsorgsfullt hållit vindarna instängda i, redan öppnade, då är stormarna redan lössläppta; lämna nu inte rodret, ett ögonblick eller allt är förlorat! Nu äger denna andra födelse rum, som jag talat om; nu först födes människan verkligen till livet, och inget mänskligt är henne längre främmande. Om vår omsorg förut endast var en barnlek, så blir den från denna stund av yttersta vikt. Denna period, då uppfostran i vanliga fall anses avslutad, är den, i vilken vår först riktigt börjar. Men för att kunna utveckla denna nya tanke, åskådligt måste vi försätta oss på en högre ståndpunkt och ett ögonblick betrakta, vad som hänger samman med det här. Våra drifter är de huvudsakliga verktygen för vårt fortbestånd. Att vilja utrota dem är därför ett lika fåfangt som oförnuftigt företag. Det är att vilja mästra naturen och förbättra Guds eget

OM UPPFOSTRAN

255

verk. Om Gud befallde människan att döda de drifter, han själv gett henne, då skulle han på en gång vilja och inte vilja, då skulle han motsäga sig själv. Aldrig har han gett denna vanvettiga befallning, ingenting sådant är skrivet i människohjärtat; och vad Gud vill, att en människa ska göra det låter han inte säga till henne genom en annan människa. Han säger henne det själv, han skriver det i djupet åv hennes hjärta. Den, som vill hindra passionerna att vakna, tycks mig nästan lika dåraktig som den, som vill döda dem, och de, som tror, att detta varit min avsikt hitintills, har alldeles missförstått mig. Men skulle det vara rätt resonerat, om man av den omständigheten, att det är naturligt för människan att äga passioner, skulle dra slutsatsen, att alla de lidelser, vi känner hos oss själva eller se hos andra, är naturliga? Deras källa är naturlig, det är visserligen sant, men tusen främmande tillflöden har fått floden att svälla. De bildar en mäktig ström, som ständigt växer, och som man knappast skulle kunna finna några droppar av dess ursprungliga vatten i. Våra naturliga passioner är mycket inskränkta; de tjänar som verktyg för vår frihet, de har till uppgift att sörja för vår fortbestånd. Alla de lidelser, som underkuvar och förtär oss, har sin källa utom oss. Naturen ger oss dem inte, och vi tillägnar oss dem till skada för henne. Källan till våra passioner, början och ursprunget till alla de övriga, den enda, som föds med människan och aldrig lämnar henne, så länge hon lever, är kärleken till det egna jaget, självkärleken, denna primitiva, medfödda, passion som föregår alla andra, som alla de andra i en viss betydelse inte är annat än modifikationer av. I den betydelsen är de alla naturliga, om man så vill. Men flertalet av dem har främmande orsaker, utan vilka de aldrig skulle framträda, och dessa modifikationer är så långt ifrån nyttiga för oss, att de tvärtom är skadliga. De förändrar sitt ursprungliga syfte och kommer i strid med sitt eget ursprung. Och då är det, som om människan lämnar naturens väg och kommer i motsägelse med sig själv. Självkärleken är alltid något gott och överensstämmer alltid med naturens ordning. Då en var är särskilt förpliktigad att sörja för sin egen uppehållelse, måste hans första och viktigaste omsorg vara att ständigt vaka över denna; och hur skulle han kunna göra det, om han inte ägnade det största intresse åt det?

256

ROUSSEAU

Självkärleken fordras således för vårt överlevande; ja, vi måste älska oss själva mer än allt annat, och som en direkt följd av denna känsla älskar vi också det, som tjänar till vår uppehållelse. Vatje barn fåster sig vid sin amma; Romulus måste har varit fästad vid varginnan, som närt honom med sin mjölk. Till en början är denna tillgivenhet rent mekanisk. Det, som inverkar gynnsamt på en individs välbefinnande, tilltalar honom; det, som skadar honom, verkar frånstötande. Det är endast en blind instinkt. Det, som gör denna instinkt till verklig känsla, som förvandlar tillgivenheten till kärlek och motviljan till hat, det är den tydligt visade avsikten att gagna eller skada oss. Man grips inte av någon varmare känsla för okänsliga varelser, som endast följer den impuls, man ger dem; men de, som vi på grund av deras inre böjelse, av deras viljeriktning väntar oss gott eller ont av, de, som vi ser av fri vilja handla för eller emot oss, de inger oss känslor, liknande dem, som de visar oss. Den, som är nyttig för oss, uppsöker vi; men den, som vill gagna oss, honom älskar vi. Vi undviker den, som är oss skadlig; men vi hatar den, som vill skada oss. Självkärleken är barnets första känsla; den andra -som kommer från den första - är kärleken till dem, som omger det, ty i det hjälplösa tillstånd, som barnet befinner sig, känner det inte någon annat än genom det bistånd och de omsorger, det får. I början är dess tillgivenhet för amman eller vårdarinnan ingenting annat än vana. Det längtar efter dem, eftersom det behöver dem, och eftersom det finner sig väl hos dem, och dess känsla för dem är snarare bekantskap än verklig böjelse. Det fordras lång tid, innan det förstår, att de inte bara är nyttiga för det, utan att de också vill vara det, och först då börjar barnet älska dem. Ett barn är således av naturen benäget att hysa tillgivenhet, eftersom det ser, att var och en, som närmar sig det, har för avsikt att hjälpa det, och eftersom det på grund av denna iakttagelse vänjer sig att känna vänlighet mot andra. Men i den mån som det utvidgar sina förbindelser, sina behov och sitt aktiva och passiva beroende, vaknar känslan av dess förhållanden till andra och framkallar föreställningarna om plikter och företrädesrättigheter. Då blir barnet befallande, avundsjukt, bedrägligt och hämndlystet. Om man begär, att det ska lyda, och det inte förstår nyttan av det man befaller, ser det däri endast en nyck eller en avsikt att plåga det och sätter sig till motvärn. Visar man det alltid eftergifter, ser

OM UPPFOSTRAN

257

det i varje mötande motstånd ett uppror mot dess vilja, en uppenbar avsikt att göra det emot, och då slår det stolen eller bordet, eftersom dessa visat olydnad. Självkärleken, som endast avser oss själva, är nöjd, när våra verkliga behov är tillfredsställda, men egenkärleken som jämför, är aldrig nöjd och kan aldrig bli det, eftersom denna känsla, som föredrar oss själva framför andra, också fordrar av andra, att de ska föredraga oss framför sig själva, vilket är omöjligt. Därför alstras de milda och goda känslorna av självkärleken och hatets och vredens lidelser av egenkärlekens. Det, som gör människan verkligt god, är sålunda att ha få behov och att bara jämföra sig med andra lite, och det, som gör människan verkligt ond, är att ha många behov och att taga mycken hänsyn till andras meningar. Enligt denna grundsats är det lätt att inse, hur man kan länka både barnets och den fullvuxnes passioner till gott eller ont. Det är visserligen sant, att barnen knappast alltid _kan vara goda, eftersom de inte alltid kan vara ensamma. Ja, denna svårighet måste nödvändigtvis tillta, i den mån deras förbindelser utvidgas, och just på grund av detta gör samhällslivets faror all konst och all omsorg så mycket mera oundgängliga för att förebygga människohjärtats fördärv, vilket har sin rot i de nya behoven. Det studium, som är lämpligast för människan, är studiet av hennes egna förhållanden. Så länge hon endast känner sin fysiska varelse, måste hon försöka lära känna sitt väsen, i vad angår dess förhållande till de yttre tingen, och detta är hennes uppgift i barndomen. När hon börjar bli medveten om sitt moraliska väsen, bör hon försöka lära känna sig i sitt förhållande till andra människor, och detta är hennes uppgift allt ifrån den tidpunkt, vi nu uppnått, och hela livet igenom. Så snart mannen känner behov av en följeslagarinna, är han inte längre ett väsen för sig, hans hjärta tillhör inte längre honom ensam. Alla hans förbindelser med sitt släkte, alla hans själs känslor väcks i och med detta; hans första lidelse bringar snart alla de övriga i jäsning. Den rent instinktiva böjelsen är obestämd. Det ena könet känner sig draget till det andra, det är naturdriftens bud. Ett bestämt val, sympati, personlig böjelse är insikternas, fördomarnas och vanans verk. Vi behöver tid och kunskaper för att lära oss älska; man älskar först, sedan man bedömt, man föredrar först, sedan man jämfört. Dessa omdömen bildar sig omedvetet, men är därför inte

258

ROUSSEAU

mindre verkliga. Den sanna kärleken kommer alltid, vad man än må säga, att hållas i ära av människorna, ty fastän dess häftiga utbrott kan föra oss på avvägar, fastän den inte förmår utestänga alla förhatliga egenskaper från det hjärta, där den bor, utan till och med själv kan frambringa sådana, förutsätter den likväl alltid högst värdefulla egenskaper, utan vilka man skulle vara ur stånd att känna den. Det val, som skenbart står i strid med förnuftet, är ändå ett resultat av detta. Man har kallat kärleken blind, eftersom den har bättre ögon än vi, och eftersom den ser förhållanden, som vi inte är i stånd att upptäcka. För den, som inte ägde något begrepp om personligt värde och skönhet, skulle alla kvinnor vara lika goda, och den första, han kom i beröring med, skulle alltid vara mest värd att älska. Långt ifrån att ha sin källa i naturen, är kärleken snarare en tygel och ett rättesnöre för de naturliga böjelserna, och det är genom den, som det ena könet med undantag av det älskade föremålet förlorar all betydelse för det andra. Det företräde, man ger en viss individ, vill man också själv erhålla. Kärleken måste vara ömsesidig. För att vinna kärlek måste man göra sig älskvärd; för att vinna det önskade företrädet måste man göra sig älskvärdare än en annan, älskvärdare än alla andra, åtminstone i det älskade föremålets ögon. Här ligger orsaken till våra första iakttagelser av våra lik,ar, våra första jämförelser med dem, orsåken till all tävlan, all rivalitet, all svartsjuka. Ett hjärta, fullt av översvallande känsla, vill gärna utgjuta sig. Behovet av en älskad kvinna alstrar snart behovet av en förtrogen vän. Den, som fått känna, hur ljuvt det är att vara föremål för kärlek, skulle vilja vara älskad av hela världen; men om alla gör anspråk på att äga företräde, kan det inte undvikas, att många blir missnöjda. Tillika med kärlek och vänskap inställer sig oenighet, avoghet och hat. Ur alla dessa skiljaktiga passioners sköte ser jag, hur den allmänna meningen, fördomen reser sig en fast grundad tron, och de dåraktiga människorna underkastar sig dess välde och grundar sin egen tillvaro endast på andras meningar. Utveckla dessa ideer, och du kommer att inse, vad det är, som ger vår egenkärlek den form, som vi trodde vara den naturliga, och hur självkärleken, när den upphör att vara en absolut känsla, hos stora själar urartar till högmod och hos små till fåfånga, men hos alla närs endast på nästans bekostnad. Då grodden till detta slags passioner inte finns i barnens hjärta, kan de inte uppkomma av sig

OM UPPFOSTRAN

259

själva; det är vi själva, som inplanta dem där, och aldrig slå de rot, utan att vi är skuld till det. Men med en ung mans hjärta förhåller det sig inte längre så; där utveckla sig dessa passioner trots allt, vad vi gör för att hindra. Det är således tid att ändra metod. Vi börjar med några viktiga iakttagelser rörande det kritiska tillstånd, som det nu är fråga om. Övergången från barndomen till manbarhetsåldern är inte så noga bestämd av naturen, den växlar hos individerna till följd av deras olika temperament och hos folken till följd av det klimat, som de lever i. Var och en känner till de olikheter, som man iakttagit mellan de varma och kalla länderna, i detta avseende och en var kan övertyga sig om att en tidigare utveckling äger rum hos eldiga naturer än hos andra. Men angående orsakerna kan man bedra sig och ofta tillskriva det fysiska grunden till det, som förorsakats av det moraliska. Detta är ett misstag, som hör till de allra vanligaste i vår tids filosofi. Naturens undervisning börjar sent och framskrider långsamt, människornas är nästan alltid för tidig. I det förra fallet väcker sinnena inbillningskraften, i det senare är det inbillningskraften, ·-som väcker sinnena; den försätter dem i förtidig verksamhet, vilket måste försvaga och enervera först individerna och sedan i längden hela släktet. En ännu mera allmän och tillförlitlig iakttagelse än den om klimatets inverkan är, att manbarhet och könsmognad alltid inträder tidigare hos bildade och civiliserade folk än hos obildade och råa. 1 Barnen ha ett märkvärdigt skarpsinne som kan upptäcka sedeslösheten under den anständighetens mask, som den försöker dölja sig med. Det konstlat renade språk, man lär dem, de anstän1 •l städerna,• säger Buffon. •och hos välmående folk uppnår barnen detta tillstånd tidigare, eftersom de är vana vid riklig och kraftig kost, under det att däremot på landet och hos fattigt folk till följd av dålig och otillräcklig näring de når det först senare. Deras utveckling tar då två eller tre års längre tid•. (Hist. N at. IV, sid. 238). Jag medger själva iakttagelsens riktighet men ingalunda förklaringen. Ty även i de länder, där lantmannen har god ocli riklig näring, såsom i Wallis och vissa av Italiens bergstrakter, t. ex. i Friaul, inträder likväl pubertetsperioden såväl hos män som hos kvinnor senare än i städerna, där man ofta för att få medel till fåfångans tillfredsställande i fråga om mat och dryck i vardagslag iakttager den största hushåUsaktighet, och där flertalet har som ordspråket säger: •granna kläder och tom mage•. Man l)äpnar, då man i dessa trakter får se ynglingar, stora och starka som män, men med gosse-

260

ROUSSEAU

dighetsregler, man ger dem, den hemlighetsfulla slöja, man avsiktligt drar för deras ögon, allt detta retar bara deras nyfikenhet. Så som man går till väga, är det uppenbart, att man i själva verket avser att lära dem det, som man låtsas försöka dölja för dem, och av all den undervisning, de får, är detta den, som de drar mest nytta av. Rådfrågar man erfarenheten, kommer man att finna, i huru hög grad denna vanvettiga metod påskyndar naturens verk och skadar temperamentet. Det här är en av huvudorsakerna till rasförsämringen i städerna. De unga, som tidigt uttömt sin kraft, blir småväxta, svaga, klent byggda och åldras i stället för att växa, liksom vinstocken, som man tvingar att bära frukt om våren, tynar bort och dör före hösten. Man bör ha levt bland enkla, obildade människor för att övertyga sig om till vilken ålder en lycklig okunnighet förmår förlänga barndomens oskuld. Det är en på samma gång rörande och komisk syn att hos dem se ungdomar av båda könen överlämna sig åt sitt hjärtas sorglöshet, att se dem ända in i livets och skönhetens blomstring fortsätta barndomens naiva lekar och genom själva förtroligheten visa renheten i sina förlustelser. När denna älskvärda ungdom slutligen gifter sig, blir de båda makarna, som ömsesidigt skänker varandra förstlingen av •in person, varandra så mycket kärare. En skara friska och kraftiga barn blir frukten av en förening, som ingenting är i stånd att rubba, och blir lönen för deras ungdoms kyskhet. Eftersom den ålder, som människan vaknar till medvetande om sitt kön, växlar både till följd av uppfostran och till följd av naturens inverkan, följer att man kan påskynda eller försena denna tidpunkt genom sättet man uppfostrar barnen på. Eftersom kroppen vinner eller förlorar i fasthet och stadga, allteftersom könsmognaden försenas eller påskyndas, följer vidare, att en ung man vinner mera kraft och styrka, ju mer man bemödar sig om att försena denna mognad. Jag talar här endast om rent fysiska verkröst och skägglös haka, eller stora, i allt annat fullt utbildade flickor utan något som helst periodiskt könstecken. Skillnaden tycks mig endast komma därav, att inbillningskraften, vid sedernas enkelhet får vila i lugn längre och först senare bringar deras blod i svallning och inte så tidigt väcker deras sinnlighet.

OM UPPFOSTRAN

261

ningar, men vi ska snart se, att de inte inskränker sig till endast sådana. Dessa betraktelser ger mig anledning att besvara den så ofta debatterade frågan, om det är lämpligt att tidigt upplysa barnen om föremålen för deras nyfikenhet på det området, eller om det är bättre att försöka avleda dem från det med blygsamma osanningar. Min åsikt är, att man varken bör göra det ena eller det andra. För det första vaknar denna nyfikenhet inte hos barnen, om man inte gett anledning till den, och man måste därför akta sig att väcka den hos dem. För det andra kräver de frågor, som man inte är tvungen att besvara, inte att man verkligen bedrar den, som ställer dem, och det är bättre att be honom att vara tyst än att ge honom ett osant svar. En sådan befallning förvånar honom inte om man sett till att vänja honom vid liknande när det ställer likgiltiga saker. slutligen måste man, om man bestämmer sig för att svara göra det enkelt och okonstlat, utan hemlighetsmakeri, utan förlägenhet och utan leende. Det är mycket mindre farligt att tillfredsställa barnets nyfikenhet än att uppegga den. Må dina svar alltid vara allvarliga, korta, bestämda och avgivna utan tvekan; jag behöver inte tillägga, att de bör vara sanna. Man kan aldrig lära barnen vådan av att ljuga för de fullvuxna, utan att samtidigt känna hur mycket farligare det är, när de fullvuxna ljuger för barnen. En enda osanning, som läraren ertappas med, kan förstöra hans uppfostringsverk för alltid. En fullkomlig okunnighet i vissa ämnen är kanske det allra lämpligaste för barnen; men sådant, som man ändå inte kan dölja för dem i längden, bör de få lära tidigt. Antingen måste man försöka förhindra, att deras nyfikenhet vaknar, eller också måste man tillfredsställa den före den ålder, när det inte kan ske utan fara. Hur du gör med din skyddsling beror mycket på hans ställning, på hans omgivning, på de omständigheter, som man kan förutse, att han kommer att leva under o. s. v. Det är av vikt att inte lämna något åt slumpen, och är du inte helt säker på att du kan hålla honom i fullkomlig okunnighet angående skillnaden mellan de båda könen, till hans sextonde år, måste du se till att han lär känna den före sitt tionde år. Jag tycker inte om att man för att undvika att ge sakerna deras rätta namn använder ett alltför fint språk med barnen och begagnar långa omsvep, som de ändå genomskådar. Den äkta sedlighe-

262

ROUSSEAU

ten är alltid enkel och okonstlad i sådana saker, medan en av lasten besudlad inbillningskraft gör örat ömtåligt och tvingar oss att ständigt förfina våra uttryck. Grova uttryck är farliga, det är slippriga tankar man måste försöka undvika. Fastän människosläktet, av naturen är blygsamt har barnen inte någon sådan känsla medfödd. Blygsamheten uppkommer först tillsammans med medvetandet om det onda, qch hur skulle barnen, som inte har eller bör ha detta medvetande, kunna ha denna känsla, som är en följd av det? Att ge dem ett begrepp om blygsamhet och ärbarhet är detsamma som att lära dem, att det finns oanständiga och skamliga saker, och detsamma som att ge dem en hemlig önskan att lära känna dessa saker. Förr eller senare kommer de att tillfredsställa denna önskan, och den första gnista, som träffar inbillningskraften, skyndar utan tvivel på sinnenas uppflammande. Den, som rodnar, är redan skyldig; den sanna oskulden blygs inte för något. Barnen har inte samma begär som de fullvuxna, men eftersom de liksom vuxna är underkastade osnygga behov, som verkar obehagligt på sinnena, kan de redan av denna omständighet få lärdomar i det passande. Följ naturens mening, som genom att anvisa samma plats åt organen för de hemliga njutningarna och för de motbjudande behoven än genow den ena än genom den andra föreställningen i de olika levnadsåldrarna inpräglar samma omsorger hos oss, hos mannen genom ärbarheten, hos barnet genom renligheten. Jag känner bara till ett sätt att bevara barnens oskuld, och det är, att alla, som omger det, vördar och älskar denna dygd. Utan det kommer all försiktighet, som man bemödar sig om i deras närvaro, att slå fel förr eller senare. Ett leende en blinkning, en ofrivillig åtbörd säger allt, som man försökt förtiga för dem. Bara i det att man försökt hemlighålla något för dem, ligger ett tillräckligt avslöjande. Den finess i uttryck och vändningar, som bildat folk använder sins emellan, och som förutsätter insikter, som barnen ännu inte kan ha, är fullkomligt onödig inför dem. Men om man verkligen ärar deras menlöshet, använder man samma menlöshet i de uttryck man väljer när man talar med dem, så att de passar för dem. Det finns en viss språkets naivitet, som passar för oskulden, och som tilltalar den. Det är just denna ton, som avleder barnet från en farlig nyfikenhet. Genom att i all enkelhet och enfald tala

OM UPPFOSTRAN

263

med barnet om allt förebygger man dess misstanke, att det ändå återstår något, som man inte sagt. Genom att förbinda obehagliga föreställningar med de grova uttrycken som de kan fatta, kväver man den smutsiga tankens första gnista. Utan att förbjuda barnet att uttala sådana ord eller att hysa sådana föreställningar inger man det omärkligt motvilja för att upprepa dem. Och hur mycken förlägenhet besparar denna naiva frihet inte dem, som av sitt eget hjärta manas att alltid säga, det som måste sägas, och som alltid säger det så, som de tänker! Hur kommer barnen till? Det är en brydsam fråga, som faller sig helt naturligt för barnen, och ett klokt eller oförståndigt svar på den kan ibland bli avgörande för deras seder och hälsa under hela livet. Det bekvämaste sätt som en moder anser sig kunna finna för att dra sig ur förlägenheten och för att undvika att säga sin son en osanning, är att be honom vara tyst. Detta vore bra, om man förut vant honom vid det när det gäller likgiltiga frågor, och om han alltså inte misstänkte något hemlighetsfullt i detta nya sätt att besvara frågor. Men modern låter det sällan stanna med det. >>Det är gift folks hemlighet», säger hon honom kanske, »små gossar ska inte vara så nyfikna». Detta är ju ett mycket bra sätt för modern att dra sig ur bryderiet, men hon kan vara övertygad om att hennes lille gosse, stött över detta tvära bemötande, inte kommer att ge sig ett ögonblicks ro, förrän han fått reda på »gift folks hemlighet», och att det inte kommer att dröja länge, förrän han fått sin önskan uppfylld. Må det tillåtas mig att här anföra ett mycket annorlunda svar, som jag hört på samma fråga, och som gjorde så mycket mera intryck på mig, eftersom det kom från en både i ord och sätt högst blygsam kvinna, som för sin sons väl och för hans dygd förmådde trampa under fötterna all feg fruktan för tadel och för alla kvickhuvudens speglosor. Kort förut hade gossen, då han kastat vatten, också fått fram en liten sten, som hade sårat urinröret, men denna hans åkomma var nu botad och glömd.- »Mamma», sade den lille frågvise, »hur kommer barnen till?» Utan att tveka ett ögonblick svarade modern genast: »Min son, mödrarna urinerar fram dem med plågor, som ibland kostar mödrarna själva livet». Narrarna kan håna, och dumhuvudena kan gärna ta anstöt, men de visa bör tänka efter, om de någonsin skulle kunna komma på ett förnuftigare och ändamålsenligare svar!

264

ROUSSEAU

Föreställningen om ett naturligt och för barnet välbekant behov använder föreställningen om en hemlighetsfull förrättning. De därmed förenade begreppen om plågor och död breder dessutom en vemodets slöja över dessa tankar som dämpar inbillningen och håller nyfikenheten tillbaka. Allt leder tanken på förlossningens följder, inte på dess orsaker. Om den motvilja det svaret inger barnet överhuvudtaget tillåter det att be om ytterligare förklaringar, leder de förklaringar som ligger i det här svaret bara till den mänskliga naturens skröplighet, till motbjudande saker, till bilder av lidande. Vad skulle väl kunna väcka de slumrande begären i ett samtal som förs på det sättet? Och ändå är det uppenbart, att sanningen inte kringgåtts, och att det inte varit nödvändigt att bedra barnet i stället för att undervisa det. Era barn läser; genom sin läsning förvärvar de kunskaper, som de inte skulle ha fått, om de inte hade läst. När de studerar, upphettas och skärps inbillningen i studerkammarens tystnad. Om de däremot lever i världen, hör de tvetydiga och besynnerliga talesätt och ser saker, som beröra dem egendomligt. Genom sitt beteende gentemot dem har man så fullständigt övertygat dem om att de också redan är fullvuxna, att allt, som de fullvuxna företar sig i deras närvaro genast får dem att pröva hur det passar för dem. Måste andras handlingar gäna d&m till föredöme, när andras meningar gänar dem till lag? Tjänare, som man gjort beroende av dem, och som följaktligen se sin fördel i att behaga dem, försöker vinna deras gunst på bekostnad av deras goda saker. Barnjungfrur för med fyraåriga barn skrattande sådana samtal, som inte en gång den fräckaste av dem skulle våga föra med femtonåringar. Själva glömmer de, vad de sagt, men barnen glömmer inte, det de hört. Slipprigt tal banar väg för dåliga seder. En skurkaktig begänt lär barnet lastbarhet, och samma intresse får båda att tiga om det. Det barn, som uppfostras i enlighet med sin ålder, är hänvisat till sig själv. Den enda tillgivenhet, det känner, beror på vana. Det tycker om sin syster på samma sätt som sin klocka och sin vän som sin hund. Det känner sig ännu inte tillhöra något kön eller någon art. Begreppen man och kvinna är det lika främmande. Det är fullkomligt oberört av vad männen och kvinnorna säger eller gör; det hör och ser ingenting av det eller lägger åtminstone inte märke till det. Deras samtal intressera det lika lite som deras handlingar, allt detta existerar knappast för det. Det är inte en konstlad villa,

OM UPPFOSTRAN

265

man bibringar barnet genom denna metod, utan en naturlig ovetenhet och naivitet. Den tid kommer, när naturen själv ser till att upplysa sin lärjunge, och först då har hon satt honom i stånd att utan fara dra nytta av hennes lärdomar. Här ser vi grundtanken; att i detalj utveckla de regler som följer av den hör inte till min uppgift, men de medel, jag föreslår med hänsyn till andra föremål, kan tjäna som exempel på det här också. Vill du bringa ordning och regelmässighet i de framträdande passionerna, så utsträck tiden för deras utveckling, så att de får den tid, de behöver, för att i den mån, som de uppkommer, träda i det rätta förhållandet till varandra. Då är det inte människan, utan naturen själv som bestämmer deras ordning, och då är din enda uppgift att låta den ostörd sluta sitt värv. Om din lärjunge vore ensam för sig själv, skulle du inte alls ha något att göra därvid, men allt, som omger honom, eldar hans fantasi. Strömmen av fördomar rycker honom med sig; för att hålla tillbaka honom måste du driva honom i motsatt riktning. Känslan ska tygla inbillningskraften, och förnuftet ska bringa andras meningar till tystnad. Källan till alla passioner ligger i känsligheten, medan fantasien bestämmer dennas riktning. Varje varelse, som är medveten om sina förbindelser med andra tillvarelseformer, måste ta intryck, när dessa förbindelser ändras, och när den finner eller tror sig finna sådana, som skulle passa dess natur bättre. Det är sådana fantasiförvillelser, som förvandlar passionerna hos alla dödliga varelser till laster till och med hos änglarna, om det nu finns.sådana, 1 ty de måste känna alla väsens natur för att veta, vilka förbindelser som bäst lämpar sig för deras egen. Summan av all mänsklig vishet i behandlingen av passionerna är således följande: l) man måste känna människans verkliga förhållanden såväl beträffande arten i allmänhet som beträffande individen: 2) man måste ordna alla själens känslointryck enligt dessa förhållanden. 1 Om det finns sådana (näml. änglar). Sådan är verkligen läsarten i författarens manuskript. Möjligen har han genom yttre inflytande blivit tvingad att i de första upplagorna i stäDet insätta orden: •Om de har några•; då denna senare läsart även återfinnes i Geneve-editionen, är det sannolikt, att Rousseau bestämt sig för att låta den kvarstå i texten såsom lämpligare i sammanhanget än den ursprungliga. Anm. av Petitain

266

ROUSSEAU

Men står det i människans makt att ordna sina känslaintryck efter de eller de förhållandena? Utan tvivel, om hon är i stånd att rikta sin inbillningskraft på det ena eller andra föremålet eller att ge inbillningskraften den ena eller andra vanan. För övrigt är det mindre en fråga om vad en människa förmår över sig själv, än om vad vi kan förmå vår lärljunge till genom de förhållanden som vi försätter honom i. Att skildra de medel, som tjänar till att hålla kvar honom i naturens ordning, är också att skildra de vägar, som för honom ur den. Så länge hans känslaförmåga är inskränkt till hans egen person, saknar hans handlingar moralisk halt; det är, när den börjar sträcka sig utom honom själv, som han först får obestämda känslor och sedan bestämda föreställningar och begrepp om gott och ont, som gör honom till en verklig människa och en integrerande del av släktet. På denna punkt måste vi alltså först fåsta vår uppmärksamhet. Detta är emellertid förbundet med många svårigheter, eftersom, vi, om vi vill nå vårt mål, måste förkasta de exempel, vi har för ögonen, och leta efter sådana, där den gradvisa utvecklingen sker enligt naturens ordning. Ett efter den vanliga schablonen dresserat, i civilisationens former stöpt barn, som endast vänt'lr på förmågan att börja använda de för tidiga lärdomar, det fått, misstar sig aldrig på ögonblicket när den förmågan infinner sig. I stället för att lugnt avvakta den påskyndar det den. Det sätter i förtid sitt blod i svallning; redan långt innan dess begär vaknat, känner det föremålet, som de ska rikta sig mot. Det är inte naturen, som eggar det, det gör självt våld på naturen. När naturen gör gossen till man, har den inte längre någon lärdom att ge honom. I tanken var han man, långt innan han var det i verkligheten. Naturen själv går långsammare och mera gradvis till väga. Så småningom upphettas blodet, livsandarna väcks, och sinnligheten vaknar. Den vise mästare, som leder verket, sörjer för att fullkomna alla sina verktyg, innan han sätter dem i rörelse. En långvarig oro föregår de första begärens uppvaknande, en långvarig ovetenhet för dem på villospår; man längtar efter något och vet inte vad det är. Blodet kommer i jäsning och svallning; en översvämmande livskraft söker utlopp. Ögat livas och börjar mönstra andra varelser, man blir intresserad av sin omgivning, och man börjar känna,

OM UPPFOSTRAN

267

att man inte är menad att leva ensam. På så sätt öppnar sig äntligen hjärtat för mänskliga känslor och blir i stånd att hysa tillgivenhet. Den första känsla, som en omsorgsfullt uppfostrad yngling är mottaglig för, är inte kärleken, utan vänskapen. Det första hans gryende inbillningskraft lär honom är att förstå, att han har likar, och känslan av samhörighet med släktet berör honom före känslan för kvinnokönet. Här föreligger en annan fördel av den förlängda oskuldstiden, som består i, att man kan använda ynglingens tilltagande känslighet till att så de första fröna till mänsklighetskänslan i hans hjärta, och denna fördel är så mycket värdefullare, som detta är den enda tid i livet, när dessa bemödanden verkligen kunna lyckas. Jag har märkt, att unga män, som tidigt råkat i sedesfördärv och förfallit tillliderlighet och utsvävningar, alltid varit omänskliga och grymma. Temperamentets hetta har gjort dem otåliga, hämndlystna och häftiga. Deras fantasi var fylld av ett enda föremål och ur stånd att sysselsätta sig med något annat. De kände varken medlidande eller barmhärtighet. För ett ögonblicks nöje skulle de ha kunnat offra fader och moder, ja, hela universum. en ung man som uppfostrats i lycklig enkelhet visar istället böjelse för känslor av ömhet och tillgivenhet när den sinnliga naturen vaknar. Han grips av rörelse vid likars nöd. Han blir utom sig av glädje, när han återser sin kamrat och vän. Hans armar öppnar sig självmant till en öm omfamning, och hans ögon fuktas av rörelsens tårar. Han är ledsen, om han gjort någon emot, och han ångrar sig, om han sårat någon. Om han av det jäsande blodets hetta överilar sig och brusar upp i vrede, visar han ögonblicket därpå genom sin djupa ånger sitt hjärtas godhet. Han gråter och snyftar över den s'kada, han vållat, han skulle vilja ersätta varje blodsdroppe, han utgjutit med sitt eget blod; all hans vrede är som bortblåst, all hans stolthet förödmjukad av hans ånger. Om han själv känner sig förorättad, är ett enda ord, en enda ursäkt nog för att avväpna honom; han förlåter andras oförrätter lika ädelmodigt, som han gottgör sina egna. Ynglingaåldern är inte en hämndens och hatets, utan en medlidandets, deltagandets och ädelmodets tid. J a, utan att behöva vara rädd att bli motsagd av erfarenheten vågar jag påstå, att ett barn, som inte har medfödda dåliga anlag, och som bevarat sin oskuld till sitt tjugonde år, vid denna ålder är den ädelmodigaste och bäste, den mest kärleksfulla och mest älskvärda av människor.

268

ROUSSEAU

Något sådant har man aldrig sagt till er förr? Nej, naturligtvis inte! Era filosofer som uppfostrats i skolornas skämda luft kan inte veta något om det. Det är människans svaghet, som drar henne till hennes likar. Det är våra gemensamma lidanden, som drar våra hjärtan till människosläktet. Vi skulle icke ha några förpliktelser mot det, om vi inte vore människor. All form av tillgivenhet är ett bevis på vår egen otillräcklighet; om var och en av oss vore fri från varje behov av våra medmänniskor, skulle vi inte heller sluta oss till dem. 1 Så föds vår bräckliga lycka just av vår svaghet. Ett verkligt lyckligt väsen kan man bara föreställa sig ensamt. Bara Gud njuter en fullkomlig lycka; men vem av oss förmår väl bilda sig något klart begrepp om det? Om ett ofullkomligt väsen kunde vara sig själv nog, vari skulle det då enligt våra begrepp finna någon njutning? Det skulle vara ensamt; det skulle vara beklagansvärt. Jag kan inte fatta, att den, som inte behöver något, kan älska något; jag kan inte fatta, att den, som inte älskar något, kan vara lycklig. A v detta följer, att vi sluter oss till andra människor, mindre därför att vi delar deras fröjder, än därför att vi känner deltagande med deras lidanden; ty i de senare ser vi mera vår naturs identitet och en borgen för deras tillgivenhet för oss. Om våra gemensamma behov förenar oss genom liknanc;le intressen, förenar våra gemensamma lidanden oss med tillgivenhetens band. Åsynen av en lycklig människa väcker hos andra mera avund än kärlek; man känner sig böjd att anklaga henne för att ha skaffat sig en rättighet, som hon inte ägde, genom att bereda sig en exklusiv lycka och även vår egenkärlek lider genom känslan av att denna människa inte behöver oss. Men vem deltar inte med den olycklige, som man ser lida? Vem skulle inte vilja befria honom från hans lidande, om en önskan vore tillräcklig? Vår fantasi sätter oss lättare i den olyckliges än i den lyckliges ställe; vår känsla säger oss, att den förres tillstånd berör oss närmare än den senares. Medlidandet är ljuvt, eftersom man, när man sätter sig i den lidandes ställe, också känner glädje över att inte lida som han. Avunden är bitter, eftersom åsynen av en lycklig människa inte alls sätter den avundsamme i den avundades ställe, utan får honom att sörja över att han inte är det. Den 1 Omnis in imbeciUitate est gratia et caritas. Cicero, De natura deorum, l, 44 (•All begåvenhet och all kärlek har sin rot i svagheten•).

OM UPPFOSTRAN

269

olycklige tycks befria oss från de lidanden, han är underkastad, medan den lycklige däremot tycks ta ifrån oss det goda, han njuter. Vill du väcka och nära de första rörelserna av en gryende känslighet i en ung mans hjärta och vända hans sinne till medlidande och godhet, får du därför inte låta högmodet, fåfängan och avunden spira i hans själ, genom den mänskliga lyckans bedrägliga bild. Berätta inte genast om hovens pomp och ståt, palatsens prakt eller teatrarnas lockelse för honom, inför honom inte i sällskapskretsar och glänsande församlingar; låt honom inte se societetslivets lysande yttre, förrän du satt honom i stånd att bedöma dess sanna värde! Att visa honom världen, innan han känner människorna, är inte att bilda honom, utan att fördärva honom, inte att undervisa honom, utan att bedra honom. Av naturen är människorna varken konungar eller stora, varken hovmän eller rika. Alla föds vi nakna och fattiga, alla är vi underkastade livets olyckor, sorger, obehag, behov och lidanden av alla slag, och alla blir vi slutligen dödens rov. Detta är det, som i sanning hör människan till, detta är det öde, som ingen dödlig kan undgå. Börja därför ditt studium av den mänskliga naturen med att studera det, som är oskiljaktigt förenat med den, det, som tydligast framställer mänsklighetens väsen! Vid sexton års ålder vet ynglingen, vad det vill säga att lida, ty han har lidit själv; men han vet knappast, att andra varelser också måste kämpa med lidanden. Att se utan att känna det är inte att veta, och eftersom barnet, som jag redan sagt många gånger, inte kan föreställa sig, vad andra känner, känner det inga andra lidanden än de som det själv erfarit. Så snart sinnlighetens uppvaknande tänt fantasiens låga, börjar emellertid barnet att dela sina medmänniskors känslor, att röras av deras klagan och att lida av deras smärtor. Och i detta ögonblick måste den dystra tavlan av den lidande mänskligheten framkalla den första rörelse av människokärlek, som barnet någonsin känt. Om detta ögonblick inte är lätt att upptäcka hos era barn, vem bär då skulden till det? Ni lär dem att leka med känslan så tidigt, ni gör dem så tidigt förtroliga med dess språk, att de genom att ständigt tala i samma ton vänder era lärdomar mot er själva och låter er inte behålla något sätt att märka när de upphör att ljuga och verkligen börjar känna det, de säger. Men se i stället på min Emile! Fram till den ålder, dit jag nu lett honom, har han varken

270

ROUBSEAU

talat känslans för honom främmande språk eller bragt en lögn över sina läppar. Innan han visste, vad tillgivenhet är, har han inte sagt till någon: »jag håller mycket av dig!» Man har inte talat om för honom, hur han skulle bete sig, när han skulle träda in till sin fader eller sin moder eller sin sjuke lärare; man har inte lärt honom konsten att låtsas en sorg, som han inte känt. Han har aldrig låtsats gråta över någons död, ty han vet inte vad det är att dö. Han har samma känslolöshet i sitt sätt som i sitt hjärta. Likgiltig för allt, utom för sin egen person, fattar han i likhet med andra barn inte intresse för någon. Den enda skillnaden mellan honom och dem är, att han inte låtsas hysa intresse för någon, och att han inte är falsk som de. Eftersom Emile inte tänkt mycket på kännande varelser kommer han sent att lära sig förstå, vad lidande och död vill säga. Jämmer och klagorop kommer att slita sönder hans inre, åsynen av strömmande blod kommer att få honom att vända sig bort, ett döende djurs ryckningar kommer att fylla honom med ängslan, innan han ännu förstår, varifrån dessa nya rörelser komma. Om han förblivit okunnig och rå, skulle han inte ha känt dem; om han varit fullständigare undervisad, skulle han ha känt deras källa: han har redan gjort för många jämförelser mellan enskilda föreställningar för att ingenting känna, och han har gj!;_>rt för få för att riktigt förstå, vad han känner. Så alstras medlidandet, den första samhörighetskänsla, som enligt naturens ordning berör människohjärtat. För att bli kännande och medlidsam måste barnet veta, att det har likar, som lider, som det lidit, som känner de smärtor som det känt, och även andra smärtor, som det måste kunna tänka sig att kanske en dag kanske också få erfara. Hur skulle vi i själva verket kunna känna medlidande, om inte genom, att vi sätter oss utanför oss själva, att vi identifierar oss med den lidande varelsen och så att säga antar dess väsen i stället för vårt eget? Vi lider endast så mycket, som vi föreställer oss, att han lider, och det är inte i oss, utan i honom, vi lider. Således kan ingen känna medlidande, innan hans fantasi vaknat tillliv och börjat försätta honom utom sig själv. Vad ska vi då göra för att väcka och nära denna gryende känslighet, för att leda den eller följa den i dess naturliga riktning? Kan vi göra annat än att å ena sidan ge ynglingen allt, som kan påverka hans hjärtas växande kraft, som kan utveckla dess känslovidd och

OM UPPFOSTRAN

271

utsträcka den också till andra varelser, som lär honom att även utom sig själv återfinna sig själv, samt att å andra sidan befria honom från allt, som förkrymper och drar samman hjärtat, allt, som utvecklar egoismen? Eller med andra ord, vad kan vi göra mer än att väcka godhet, mänsklighet, medkänsla, barmhärtighet i hans sinne, kort sagt, alla goda och milda känslor som människan av naturen tycker om, och hålla girigheten, avunden och hatet borta, dessa avskyvärda och grymma lidelser, som inte bara trycker ned känsligheten till noll och intet, utan som till och med förvandlar den till en negativ storhet, och som är en plåga för alla, som behärskas av dem? Jag tror mig kunna sammanfatta alla föregående iakttagelser i ett par bestämda, klara och lättfattliga grundsatser. Första satsen. Det ligger inte i människans natur att tänka sig vara i deras ställe, som är lyckligare, utan endast i deras, som är mera beklagansvärda. Undantag från denna regel, är de mer skenbara än verkliga. Så tänker man sig t. ex. inte vara i den rikes och mäktiges ställe, som man faster sig vid. Till och med om man är honom verkligt hängiven, tillägnar man sig alltid endast en del av hans välbefinnande. Stundom hyser man tillgivenhet för honom även i olyckan, men så länge det går honom väl, har han ingen annan verklig vän än den, som inte låter bedra sig av skenet, och som mer beklagar än avundas honom i allt hans välstånd. Man känner sig rörd av den lycka, vissa levnadsförhållanden medför, som t. ex. lantmännens och herdarnas liv. Glädjen att se dessa hederliga människor lyckliga förgiftas inte av avunden; man känner verkligt intresse för dem. Och varför gör man det? Eftersom man vet, att det står i ens makt att vilket ögonblick som helst stiga ned till detta fredliga och oskyldiga liv och njuta av samma lycka; det är en tillflykt, som alltid återstår oss, och som endast frammanar angenäma föreställningar, eftersom det är tillräckligt att vilja njuta av det för att också kunna göra det. Det är alltid en tillfredsställelse att ta sina möjligheter och sina tillgångar i betraktande, även om man inte vill göra bruk av dem. För att hos en ung man väcka kärlek till medmänniskorna får man alltså inte låta honom beundra andras glänsande levnadsställning, utan visa honom dess skuggsidor, ja, komma honom att betrakta den som en olycka. Då kommer han som en oavvislig följd

272

ROUSSEAU

av detta tillvägagångssätt att bana sig en ny väg till lyckan, som inte kommer att följa i någon annans spår. Andra satsen. Hos nästan beklagar man aldrig andra lidanden än de som man inte själv känner sig fri från. »Non ignara mali, miseris succurrere disco. » 1 Jag vet ingenting så vackert, så djupsinnigt, så rörande och så sant som denna vers. Varför känner konungarna inget medlidande med sina undersåtar? Därför att de räknar med att aldrig bli vanliga människor. Varför är de rika så hårda mot de fattiga? Därför att de inte är rädda att själva bli fattiga. Varför hyser adeln ett så djupt förakt för de lägre samhällsklasserna? Därför att en adelsman aldrig kan bli en ofrälse. Varför är turkarna i allmänhet mänskligare och gästvänligare än vi? Därför att den enskildes ställning alltid är vacklande och osäker tillföljd av deras fullkomligt godtyckliga regering, så att de inte betraktar förnedring och elände som ett för dem främmande tillstånd 2 ; var och en av dem kan i morgon ha det likadant som den, som han bistår i dag . Denna tanke, som ständigt återkommer i orientaliska diktverk, är orsaken till att dessa avlockar oss en rörelse, som den torra moralen i våra dikter inte förmår framkalla. Vänj därför inte din lärjunge vid att från höjden av sin egen ställning se ned på de olyckligas lidanden och de eländigas mödor, och tro inte, att du kan lära honom att hysa deltagande, om han betraktar dem som främmande personer, utsatta för lidanden, som han själv aldrig kan råka ut för! Gör begripligt för honom, att dessa olyckligas lott också kan bli hans, att alla deras olyckor ligger för hans fötter, att tusen oförutsedda och oundvikliga tilldragelser kan få honom att hamna i samma lidandets djup som de! Lär honom att inte lita varken på sin börd, sin hälsa eller sina rikedomar; visa lyckans ostadighet för honom! Påpeka för honom de alltför ofta förekommande exemplen på människor som från en mycket högre 1 ·Själv med lidandet känd, jag lärt, att de lidande hjälpa• (Didos ord till Aeneas; Virgilius, Aeneiden, l. 634). 2 I detta tycks en förändring ha börjat inträda numera. Samhällsförhållandena verkar nämligen bli mera stadgade, men människorna blir också hårdare.

OM UPPFOSTRAN

273

levnadsställning än hans, sjunkit mycket djupare än dessa olyckliga: om genom egen skuld eller andras hör inte hit; och vet han för övrigt, vad skuld vill säga? Ingrip aldrig i ordningen av hans kunskaper, och ge honom upplysningar endast om det, som ligger inom hans fattningsförmåga! Han behöver inte mycket vetande för att förstå, att all mänsklig klokskap inte kan svara honom på frågan, om han inom en timme kommer att vara levande eller död, om inte till äventyrs häftiga magplågor innan nattens inbrott ska få honom att skära tänder av smärta, om han efter en månad kommer att vara rik eller fattig, om det inte nästa år kommer att vara hans lott att under knutpiskans slag föra åran på en av Algiers galärer. Men framför allt, säg inte detta till honom i en ton så kall, som det vore en katekesläxa! Låt honom se och känna det mänskliga lidandet, måla upp för hans fantasi de faror, som alla människor ständigt är utsatta för, låt honom se sig omgiven av avgrunder på alla sidor, så att han, när han hör dig berätta om det, trycker sig intill dig av fruktan för att falla ned! »Därigenom gör vi honom ju rädd och feg,» invänder du. Det kommer att visa sig längre fram; för närvarande är det först och främst vår uppgift att göra honom mänsklig. Tredje satsen Vi mäter inte medlidandet som fyller oss infor andras lidanden, efter måttet av lidandet, utan efter den känsla som vi tillskriver dem, som är underkastade det. Man beklagar en olycklig endast i den mån, som man tror, att han själv känner sig beklagansvärd. Den fysiska känslan av våra lidanden är mer begränsad, än den verkar; men genom minnet, som låter oss känna deras fortvaro, och genom inbillningskraften, som utsträcker dem till framtiden, känner vi oss först verkligt beklagansvärda. Häri ligger enligt mitt förmenande en av orsakerna till att vi visar mindre deltagande för djurens lidanden än för människornas, trots att vi med samma medkänslighet borde identifiera oss lika mycket med dem. Man beklagar inte gärna en skjutshäst, som står i stallet, eftersom man inte förutsätter, att han, medan han äter sitt hö, tänker vare sig på de slag, han fått, eller på de mödor, som väntar honom; man beklagar inte heller ett får, som man ser gå och beta, även om man vet, att det snart ska slaktas, ty man anser det berättigat att anta, att det inte vet om sitt öde. Genom att utsträcka den föreställningen deltar vi snart mindre

274

ROUSSEAU

också i människornas öden, och de rike tröstar sig över den orätt, de gör de fattige, genom att intala sig, att de är för slöa att känna sin nöd. I allmänhet anser jag, att var och en uppskattar sina medmänniskors lycka efter det värde, han sätter på dem. Det är naturligt, att man anser de människors lycka, som man föraktar, som skäligen värdelös. Man bör därför inte förundra sig över att stadsmännen talar så föraktfullt om folket, och att de flesta filosofer anstränger sig att skildra människan från hennes sämsta sida. Det är det s. k. folket, som bildar människosläktet. Den del av människosläktet, som inte tillhör »folket», är så liten, att den knappast kan räknas. Människan är densamma i alla stånd. Förhåller det sig så, är de stånd, som räknar de flesta medlemmarna, de, som förtjänar mest aktning. I den tänkande människans ögon måste all ståndsskillnad försvinna; hon ser samma passioner och samma känslor hos den obemärkte och hos den berömde, hos daglönaren och hos herremannen. Hon märker bara olikheter i språket, en mer och mindre polerad yttersida; om det finns någon väsentlig skillnad mellan dem, så är fördelen ingalunda på deras sida, som förställer sig mest. Mannen av folket visar sig, sådan han är, och söker inte vara älskvärd, men världsmänniskorna måste förställa sig, ty om de visade sig som de är, skulle de väcka avsky. Enligt vad de vise säger, finns samma mått av lycka och lidande i varje stånd. Det är ett lika sorgligt som orimligt påstående. Ty om vi alla är lika lyckliga, varför skall jag då besvära mig med att beklaga och hjälpa någon? Må då var och en stanna i de förhållanden, där han är! Må slaven misshandlas, den svage förtryckas, den nödställde förgås! Ty en ändring i deras förhållanden skulle ju inte vara dem till någon vinst. Man räknar upp de rikas sorger och bevisar tomheten i deras fröjder. Vilka plumpa sofismer! Den rikes sorger kommer inte av hans ställning, utan av hans missbruk av den. Om han också vore ännu olyckligare än den fattige, var han ändå inte beklagansvärd eftersom hans olyckor är hans eget verk, och eftersom det bara beror pä honom själv om han är lycklig. Den fattiges sorger är däremot en följd av hans förhållanden, av ödets stränghet, som vilar så tungt på honom. Inte ens långvarig vana kan ta bort trötthetens, överansträngningens och hungerns rent fysiska kval. Varken själsgåvor eller insikter kan befria honom från de olyckor som hans ställning medför. Vad gagnade det Epiktetos•, att han kunde förutse, att hans herre skulle låta krossa hans

OM UPPFOSTRAN

275

ben? Blev benet mindre krossat? Hans förutseende ökade endast hans plågor genom att låta honom känna till dem redan på förhand. När massan blir lika klok, som man nu tror, att den är dum, vad annat ska den väl kunna bli, än vad den är? Vad annat ska den väl kunna göra, än vad den gör? Studera människorna av denna klass, och du kommer att se, att trots att de för ett annat språk, har de lika stor begåvning och mycket mera sunt förstånd än du. Hys då aktning för ditt släkte, kom ihåg, att det huvudsakligen bildas av massan, och att den lucka, som uppstod, om man tog bort alla konungar och alla filosofer, knappast skulle märkas, samt att ingenting därför skulle gå sämre! Med ett ord, lär din lärjunge att älska alla människor, till och med dem, som med förakt ser ned på sina likar; uppfostra honom så, att han inte anser sig tillhöra något stånd, men känner igen sig själv i alla! Tala alltid i hans närvaro om människosläktet med uppriktigt deltagande, ja, medlidande, men aldrig med förakt! Människa, vanhedra aldrig människan! Man måste använda dessa och andra vägar, som är alldeles motsatta de som man hittills trampat, för att nå fram till ynglingens hjärta och väcka naturens första rörelser, för att bilda det och utsträcka dess känslor till hans likar. Jag måste härvid tillägga, att det är ytterst viktigt att så mycket som möjligt hålla dessa rörelser fria från allt personligt intresse. Bort med all fåfänga, all tävlan, all ärelystnad, alla de känslor, som· kommer oss att jämföra oss med andra! Ty sådanajämförelser medför alltid en viss känsla av bitterhet mot dem, som hotat vårt företräde även om det bara är i vår egen aktning. I så fall måste man antingen sluta till ögonen eller bli förtörnad, vara en ond människa eller en narr. Låt oss försöka undvika dessa alternativ! >>Dessa så farliga lidelser uppstår mot vår vilja förr eller senare,» invänder man kanske. Detta förnekar jag inte. Varje sak har sin tid och sin plats; jag säger bara, att man inte ska påskynda deras uppkomst. I detta ligger andemeningen i den metod, man måste följa. Exempel och närmare enskildheter är till ingen nytta, eftersom utvecklingen av nästan otaliga olika karaktärer nu börjar, och eftersom varje exempel, jag skulle ge, kanske inte skulle passa in på mera än en av hundratusen. Det är också vid denna ålder, läraren 1 Stoisk filosof från Syrien; var slav i Rom hos Epafroditus, Neros gunstling.

276

ROUSSEAU

måste börja ägna sig åt uppgiften att vara en iakttagare och filosof, som förstår att utforska människornas hjärtan, medan han arbetar på att utbilda dem. Medan den unge mannen ännu inte tänker på och ännu inte har lärt sig att förställa sig, märker man för varje sak, man visar honom, av hans min, i hans ögon, av hans åtbörder det intryck, den ger honom. Man läser i hans ansikte alla hans själsrörelser, och genom att studera dessa kommer man därhän, att man kan förutse och slutligen leda dem. Man ser i allmänhet, att blod, sår, klagorop, suckar, förberedelser, till smärtsamma operationer och över huvud taget allt, som i våra sinnen framkallar intrycket av lidande, i allmänhet mest griper människorna. Föreställningen om förintelse, som är mera sammansatt, berör oss inte i samma utsträckning. Åsynen av döden gör först senare intryck på oss och griper oss mindre häftigt, eftersom ingen för egen del har upplevt dödens skräck. Man måste ha sett lik för att kunna göra sig ett begrepp om en döendes ångest. Men då föreställningen om dödens fasa en gång bildat sig i vårt sinne, finns det inte någon förskräckligare syn i våra ögon, det må nu bero på det begrepp om fullständig förintelse, som överväldigande tränger in i oss genom förmedling av våra sinnen, eller på, att vi är medvetna om att detta ögonblick är oundvikligt för alla människor och därför känner QSS livligare gripna av ett tillstånd, vilket man kan vara säker på att inte kunna undgå. Dessa olika intryck har visserligen sina modifikationer och grader, som beror på individens karaktär och föregående vanor; men själva intrycken är universella, och ingen är fullkomligt fri från dem. Det finns sådana, som kommer senare, som är mindre allmänna och mera tillhör känsliga själar. Det är de, som förorsakas av moraliska lidanden, av inre smärtor, av bekymmer, grämelse och sorg. Det finns människor, som bara blir rörda av klagoskrik och tårar; ett bedrövat hjärtas långvariga, dämpade snyftningar har aldrig förmått avlocka dem en medlidsam suck, anblicken av en lutande gestalt, ett avtärt och blekt ansikte, ett slocknande öga, som inte längre kan gråta, har aldrig fyllt deras ögon med tårar. Själens lidanden är ingenting för dem. Över dessa har de redan fållt sin dom. Deras egen själ känner ingenting. Vänta av dem ingenting annat än oblidkelig stränghet, hårdhet och grymhet! De kan visserligen vara hederliga och rättvisa, men aldrig milda, ädelmodiga och medlidsamma. Jag säger, att de möjligen kan vara rättvisa, om en

OM UPPFOSTRAN

277

människa utan förbarmande över huvud taget kan vara det. Men akta dig för att på grund av denna regel fålla ett förhastat omdöme om ynglingar, i synnerhet om sådana, som fått en uppfostran, sådan som den bör vara, och som därför inte har något begrepp om moraliska lidanden, som man aldrig låtit dem känna. Ty -jag upprepar det ännu en gång - de kan inte beklaga andra lidanden än dem, som de känner, och denna skenbara likgiltighet, som endast kommer av okunnighet, förvandlas till rörelse, så snart de börja inse, att i det mänskliga livet finns tusen smärtor, som de inte känner. Vad beträffar min Emile, är jag övertygad om att, om han som barn ägt omedvetenhet och ett riktigt omdöme, han som yngling kommer att äga själ och känsla, ty känslans halt beror i hög grad av omdömenas riktighet. Men varför nu påminna om det? Mer än en av mina läsare kommer utan tvivel att förebrå mig, att jag glömt mina ursprungliga avsikter och den ständiga lycka, jag lovat min lärjunge. »Olyckliga, döende, bilder av sorg och elände, vilken lycka, vilken njutning för ett ungt hjärta, som nyss vaknat till livet! Hans dystre lärare, som hade för avsikt att uppfostra honom på ett så angenämt sätt, har endast låtit honom utvecklas för att lida.» Det är, vad man kommer att säga. Men vad bekymrar det mig? Jag har lovat, att han ska bli lycklig, inte att han ska verka vara det. Är det mitt fel, om ni ständigt låter er bedragas av skenet och tar det för verklighet? Låt oss tänka oss två ynglingar, som, sedan deras första uppfostran är avslutad, träder ut i världen genom två motsatta dörrar. Den ene stiger genast upp till Olympens höjd och rör sig i de mest lysande sällskap. Man inför honom i hovet, hos de stora och rika, hos de sköna kvinnorna. Jag antar, att han blir väl mottagen överallt, och jag uppehåller mig inte med att utforska detta mottagandes inverkan på hans förstånd, utan antar, att det äger den motståndskraft, som krävs. Han flyger från den ena förströelsen till den andra, varje dag bjuder honom nya fröjder, och han hänger sig åt allt med ett intresse, som för er bakom ljuset. Ni ser, hur han är uppmärksam, ivrig och pigg på allt nytt. Ni ser den beundran, han i början ägnar allt, och ni tror att han är iycklig. Men titta bara in i hans själ! Ni tror, att han njuter, men jag vet, att han lider. Vad får han se först, när han öppnar ögonen? En mängd förment goda ting, som han inte kände till tidigare och av vilka de flesta, som blott för ett ögonblick träda för hans blickar, tycks visa

278

ROUSSEAU

sig endast för att sedan göra smärtan ännu bittrare för honom när de försvunnit. Går han genom ett palats, ser man av det oroliga intresse, han visar, att han frågar sig, varför han!! föräldrahem inte är sådant. Alla hans frågor förråder, att han hela tiden jämför sig med palatsets herre, och allt, som han i denna jämförelse finner sårande för sig, retar hans fåfänga genom att kränka den. Om han träffar en ung man, som är bättre klädd än han själv, ser jag honom inom sig knota över sina föräldrars snålhet. Är han åter bättre klädd än en annan, har han sorgen att se den andre överglänsa sig i börd eller begåvning och att se sin guldsmidda grannlåt fördunklad av en enkel klädedräkt. Lyser han ensam i ett sällskap, reser han sig på tåspetsen för att bli bättre sedd; vem får då inte lust att slå ned den unge narrens säkerhet och högmod? Liksom genom en tyst överenskommelse förenar sig alla mot honom. Den allvarlige mannens oroande blickar följer honom, skämtarens bitande anmärkningar når honom; och om han också inte föraktades av mer än en enda människa, skulle denne endes förakt förgifta alla de andras bifallsyttringar. Vi antar, att han är utrustad med alla företräden och .förtjänster, att han är välväxt, begåvad och älskvärd. Han kommer då bli eftersökt av kvinnorna, men genom att fika efter hans gunst, innan han älskar dem, kommer de snacare att göra honom narraktig än förälskad. Han kommer att göra lycka hos damerna, men den stormande lidelse som fordras för att njuta av det kommer att fattas honom. Då hans önskningar uppfylls, innan de hunnit uppstå, kommer han inte att känna annat än ledsnad och tvång i nöjenas virvel. För det kön, som skapats för att lyckliggöra hans, erfar han endast övermättnadens leda, redan innan han känner det till dess väsen. Om han ändå inte ger upp umgänget med det, sker det endast av ren fåfänga, och när han någon gång grips av verklig böjelse, kommer han inte längre ensam vara ung, lysande och älskvärd, och han kommer därför inte alltid finna under av trohet i föremålen för sin böjelse. Jag säger ingenting om alla trakasserier och förräderier, allt förtal, all ständigt upprepad ånger, som är oskiljaktiga från ett sådant liv. De erfarenheter, vi gör ute i världen, ger oss avsmak för den; det är en känd och erkänd sak. Jag talar här endast om den ledsnad, de första missräkningarna medför. Vilken kontrast möter inte den, som ditintills levat i kretsen av

OM UPPFOSTRAN

279

sina anhöriga och vänner och ensam varit föremål för alla deras intressen, när han plötsligen inträder i en annan tingens ordning, där han så föga beaktas, då han känner sig som förlorad i en främmande sfar, han, som så länge varit medelpunkten i sin egen! Vilka förnärmelser, vilka förödmjukelser måste han inte tåla, innan han i denna för honom främmande värld förlorar fördomen om sin viktighet, som han fått och utvecklat i kretsen av sina anhöriga! Så länge han var barn, fogade sig alla efter honom och ägnade honom sina omsorger; som yngling måste han rätta sig efter alla. Vilka hårda lärdomar kommer inte att tvinga honom att gå in i sig själv om han glömmer sig och bibehåller sitt forna väsen. Vanan att lätt få det han önskar sig får honom att önska mycket och att känna ständiga umbäranden. Allt, som behagar honom, frestar honom; allt, som andra har, skulle han vilja ha; han hyser begär till allt, avundas alla och skulle vilja behärska alla. Fåfangan förtär honom, de otyglade begärens låga sätter hans hjärta i brand, svartsjuka och hat väcks med dem, alla förödande lidelser flammar upp på en gång. I världsbullret följer honom den oro som de förorsakar, och han för den med sig hem varje kväll. Han återkommer, missnöjd med sig själv och andra; han somnar, fylld av tusen fåfanga planer, oroad av tusen plågsamma tankar, och ännu i drömmen utmålar hans stolthet de förmenta fördelar för honom, som han vill ha, och som han aldrig i livet kommer att få. Detta är er lärjunge! Låt oss nu betrakta min! Ä ven om den första syn, som erbjuder sig för hans blickar, är sorglig, är ändå dess första verkan på honom en känsla av glädje. När han ser, hur mycket ont han är besparad, känner han sig lyckligare, än han trodde sig vara. Han deltar i sina medmänniskors lidanden, men detta deltagande är frivilligt och ljuvt. Han njuter på en gång av medlidandet han hyser för deras olyckor, och av glädjen att vara befriad från dem. Han befinner sig på den höjdpunkt av kraft, då den inte låter sig nöja med att verka i oss, utan sporrar oss att rikta den verksamhet, som inte tas i anspråk för vårt eget välbefinnande utåt. För att kunna beklaga andras lidande måste man visserligen känna till det, men man behöver inte känna det. När man har lidit, eller när man är rädd att lida, beklagar man dem, som lider; men medan man lider, beklagar man endast sig själv. Då vi nu alla är underkastade det mänskliga livets lidanden och var och en endast skänker den andre det medlidande, han inte

280

ROUBSEAU

behöver för sig själv, följer därav, att medlidandet måste vara en mycket ljuv känsla, eftersom det vittnar om att vi har fördelar framför andra. Däremot måste en hård människa alltid vara olycklig, eftersom hennes hjärtas tillstånd är sådant, att det inte lämnar kvar någon känsla, som hon kan offra på andras lidanden. Vi bedömer lyckan alltför mycket efter skenet, vi föreställer oss den där den minst står att finna, vi söker den, där den inte kan vara. Munterhet är endast ett mycket tvetydigt tecken på lycka. En uppsluppen människa är ofta endast en olycklig, som försöker bedra andra och bedöva sig själv. De människor, som i sällskap är så muntra, så tillgängliga, så roliga, är nästan alltid dystra och vresiga i hemmet, och deras ljänstefolk får betala för det nöje, som de skänker sina umgängesvänner. Den sanna tillfredsställelsen är varken munter eller uppsluppen; svartsjuk på en så ljuv känsla, försöker man att njuta rätt av den, och även i själva njutandet är man alltid medveten om den och rädd, att den ska försvinna. En verkligt lycklig människa talar och skrattar föga; hon innesluter lyckan i sitt hjärta så att säga. Yra nöjen och uppsluppen glädje är en täckmantel för äckel och övermättnad, men melankolin är den rena glädjens vän. Rörelse och gråt följer ofta de ljuvaste njutningar, och den högsta sällheten avlockar oss tårar snarare än skratt. Om det också till att börja med ser ut, som om mängden av förströelser skulle bidra till lyckan, och om också enformigheten i ett regelmässigt liv först förefaller tråkig, så finner man vid närmare betraktande, att det är alldeles tvärtom, och att det angenämaste själstillståndet består i måttfullhet, i njutning, som varken förorsakar begär eller leda. Begärens glöd eggar till ständigt nya njutningar och framkallar obeständighet, de yra nöjenas tomhet alstrar leda. Man känner aldrig leda inför sitt tillstånd, om man inte känner något bättre. Av alla människor i världen är vildarna de, som minst åtrår nya njutningar, och som känner minst leda. Allt är dem likgiltigt. De söker inte sin njutning i tingen, utan i sig själva. De tillbringar sina liv med att göra ingenting, och de blir aldrig trötta på det. Världsmannen bär alltid främmande mask. Eftersom han nästan aldrig går in i sig själv, är han alltid främmande där och känner sig oangenämt berörd, när han tvingas att se in i sitt eget jag. Vad han är, betyder ingenting; vad han verkar vara, betyder allt. Jag kan knappast föreställa mig den yngling, om vilkenjag först

OM UPPFOSTRAN

281

talat, annorlunda än med ett visst inbilskt, sliskigt och tillgjort drag i ansiktet, som verkar frånstötande och obehagligt på enkla människor. Hos min lärjunge däremot föreställer jag mig ett intressant, tilldragande ansikte, där inre tillfredsställelse och sann glättighet avspeglar sig, ett ansikte, som inger aktning, som stämmer till förtroende, och som anger, att dess ägare endast tycks avvakta vänskapens uppkomst för att skänka sitt förtroende till dem, som närmar sig honom. Man tror, att ansiktsbildningen inte är något annat än utvecklingen av de drag, naturen tecknat. Men jag tror för min del att människans anletsdrag, förutom den utvecklingen också genomgår en omärklig utveckling genom inverkan av vissa ofta upprepade själsstämningar och först därigenom antar ett bestämt uttryck. Ingenting är säkrare, än att dessa själstillstånd avspegla sig i ansiktet, och att de, så snart de övergått till vana, måste lämna kvar märkbara spår. J ag stöder mitt påstående, att ansiktsuttrycket utvisar människans karaktär på det här, och att man ibland kan av det förra sluta sig till den senare utan att behöva söka hemlighetsfulla förklaringar, som kräver kunskaper, som vi inte har. Ett barn har endast tvenne utpräglade själstillstånd: glädje och smärta. Det skrattar eller gråter; det som finns däremellan, känner det inte till. Oupphörligt växlar dessa båda stämningar hos barnet, och denna ständiga växling hindrar bildandet av något bestämt uttryck, någon utpräglad fysionomi. Men vid en ålder, när barnet blivit mer förnuftigt och erfar livligare och långvarigare sinnesrörelser, efterlämnar dessa djupare intryck varaktigare spår, och av dess vanliga själstillstånd får barnets ansikte drag, som tiden gör outplånliga. Det är emellertid ingalunda sällsynt att se människor ändra fysionomi vid olika åldrar; jag har sett flera exempel på det, och jag har alltid funnit, att de, som jag kunnat iaktta och följa, också undergått förändring till sina böjelser. Den iakttagelsen tycks mig, om den bekräftas, vara fullt avgörande och ingalunda opåkallad i en avhandling om uppfostran, där det är av vikt att bedöma själsrörelserna genom yttre kännetecken. Jag vet inte, om den av mig uppfostrade unge mannen kommer att vara mindre älskvärd, därför att han inte lärt sig konsten att härma brukliga maner och att låtsas känslor, som han inte har. Men det är inte det som det är frågan om här. Jag vet bara, att han är mera kärleksrik, ochjag har mycket svårt för att tro, att den, som

282

ROUSSEAU

endast älskar sig själv, kan förställa sig nog för att göra sig lika omtyckt som den, som i sin kärlek till andra finner en ny lyckokänsla. Men vad själva denna känsla angår så anser jag mig ha sagt tillräckligt om den för att leda en förståndig läsares uppmärksamhet på denna punkt och för att visa, att jag inte motsagt mig. Jag återkommer alltså till min metod, ochjag upprepar: När den kritiska åldern kommer, låt då de unga endast se sådant, som är ägnat att hålla tillbaka deras utveckling, och inte sådant, som skyndar på den! Lägg band på deras inbillningskraft med saker, som, långt ifrån att egga deras sinnen, dämpar deras glöd! Avlägsna dem från de stora städerna, där kvinnornas iögonenfallande prål och utmanande sätt påskyndar och förekommer naturens lärdomar, där allt målar ut nöjen för deras blickar, som de inte bör känna, förrän de är i stånd att välja bland dem! Återför dem till deras första . hembygd, där den lantliga enkelheten låter deras ålders passioner utvecklas mindre hastigt! Skulle deras smak för konsten hålla dem kvar i staden, finns i själva denna böjelse ett medel att förebygga en farlig sysslolöshet. Välj med omsorg deras sällskap, deras sysselsättningar, deras nöjen! Visa dem bara anslående, men tuktiga bilder, som rör dem utan att förföra dem, som tilltalar deras känsla utan att reta deras sinnlighet! Betänk också, att det överallt finns överdrifter--att befara, och att hejdlösa lidelser alltid åstadkommer större skada, än man kan förhindra genom dem! Det gäller inte att göra en sjukvårdare eller en barmhärtighetsbroder av din lärjunge, att ständigt plåga hans blickar med åsynen av lidande och smärta, att föra honom från den ene sjuke till den andre, från lasarett till lasarett, från fångelset till avrättsplatsen. Åsynen av det mänskliga eländet kommer att röra, men inte förhärda honom. Om man länge har samma anblick för ögonen, blir man okänslig för intrycket: med tiden vänjer man sig vid allt. Det, som man ofta ser, påverkar inte inbillningskraften, och det är endast genom denna, som vi känner andras lidanden. Genom att ständigt se människor lida och dö förlorar läkare och präster småningom känslan av medlidande. Lär ynglingen att känna människans lott och sina likars elände, men låt honom inte alltför ofta se det! Ett enda exempel, väl valt och framställt vid lämpligt tillfälle, kommer att göra honom upprörd en hel månad och föranleder honom till allvarliga betraktelser. Det är inte så mycket vad han ser, som hågkomsten av vad han sett, som bestäm-

OM UPPFOSTRAN

283

mer det omdöme, han fäller, och det varaktiga intryck, han får av ett föremål, kommer mindre från föremålet självt än från den synpunkt, som han kommer att betrakta och erinra sig detsamma från. På så sätt kan man genom att klokt välja och inskränka exemplen, lärdomarna och bilderna länge förslöa sinnlighetens udd och genom att följa den riktning, naturen anvisar, hindra den att råka på villovägar. Välj efter måttet av ynglingens insikter sådana begrepp, som lämpar sig för dessa, och välj, allt efter som hans begär tänds, sådana bilder, som är ägnade att hålla tillbaka dem! En gammal krigare, som utmärkt sig lika mycket genom sin vandel som genom sitt mod, har berättat mig, att i hans första ungdom fadern, en mycket förståndig, men också mycket gudfruktig man, när han såg, att sonen redan tidigt kände sig dragen till kvinnor, inte sparade någon ansträngning för att undertrycka denna böjelse. Slutligen, när fadern märkte, att sonen trots alla hans omsorger var nära att glida honom ur händerna, beslöt han att föra honom till ett kurhus för veneriska sjuka. Utan att förbereda honom lät han föra honom in i en sal, där ett stort antal av sådana olyckliga med en outsägligt plågsam behandling sotade för det utsvävande liv, som fört dem dit. Vid denna fasaväckande syn, som på en gång uppskakade alla hans sinnen, var ynglingen nära att gripas av svindel. »Se där, lättsinnige krabat», hade fadern då i häftig ton ropat till honom, »följ den låga drift, som behärskar dig! Snart kommer du att vara tacksam för att bli intagen i denna sal, där du, ett olyckligt offer för skymfliga smärtor, kommer att tvinga din fader att tacka Gud för din död.>> Dessa få ord i förening med den gripande syn som den unge mannen såg, gjorde ett intryck, som aldrig utplånades. Dömd av sin tjänst att tillbringa sin ungdom i garnisonerna, föredrog han att tåla kamraternas speglosor framför att delta i deras utsvävningar. ••Jag har också varit en människa, ochjag har haft mina svagheter», sade han till mig, >>men så gammaljag är, har jag aldrig kunnat se en glädjeflicka utan avskp. Lärare, använd få ord, men lär dig att välja plats, tid och personer; ge också alla dina lärdomar i exempel, och var övertygad om att de kommer att ha åsyftad verkan! Hur barndomen används, är av föga betydelse; de fel, som smyger sig in där, är inte obotliga, och det goda, som kanske grundläggs under barndomen, kan komma senare. Men så är det

284

ROUBSEAU

inte med ynglingaålderns första tid, när människan verkligen börjar leva. Denna ålder varar aldrig nog länge för det bruk, man borde göra av den, och dess vikt kräver en oavlåtlig uppmärksamhet. Därför faster jag så stort avseende vid konsten att förlänga den. En av de bästa föreskrifterna angående en klok utveckling är att fördröja allt så länge som möjligt. Sörj för att alla framsteg kommer långsamt och säkert, förhindra, att ynglingen blir man förrän i det ögonblick när han inte själv har något att göra för att bli det! Så länge kroppen växer, bildas och beredas de livsandar, som ger blodet balsam och fibrerna styrka; låter man dem ta en annan riktning, låter man det, som är avsett att fullkomna varelsen, i stället gäna till att skapa en annan, kommer båda att råka i ett tillstånd av svaghet, och naturens verk förblir ofullbordat. Även den andliga verksamheten lider i sin tur av detta missförhållande, och själen, som delar kroppens kraftlöshet, visar sig svag och matt i sina funktioner. Stora grova lemmar medför varken mod eller snille, och jag förstår mycket väl, att själsstyrkan inte kan följa med kroppsstyrkan, om de för oss okända organ, vilka själens och kroppens förening beror på för övrigt är av dålig beskaffenhet. Men i hur gott skick de än må vara, kan de bara utöva en svag verksamhet, om källan till deras kraft bara är ett förtunnat och farglöst blod, som saknar den sub~tans, som ger kraft och spänstighet åt maskineriets alla fjädrar. I allmänhet finner man mera själsstyrka hos män, som i ynglingaåren blivit bevarade för ett tidigt sedefördärv, än hos dem, som börjat ett utsvävande liv, så fort de kunde hänge sig åt sådant. Detta är utan tvivel en av orsakerna till att de folk, som utmärker sig för rena seder, vanligen i sunt förnuft och mod överträffar de sedeslösa folken. De senare glänser endast genom vissa ytliga, obetydliga egenskaper, som de kallar kvickhet, skarpsinne och finess, men de stora och ädla drag av vishet och förstånd, som utmärker och hedrar mannen genom stora handlingar, genom dygder och verkligt nyttiga strävanden, finns säkerligen bara hos de förra. Lärare klagar ofta över att den för åldern utmärkande eldigheten gör ynglingarna ohanterliga, och jag inser, att så är förhållandet. Men är det inte lärarnas egen skuld? Vet de inte att så fort man låtit denna eld sätta sinnligheten i brand, kan man inte leda den i en annan riktning? Kan väl en pedants långa och torra predikningar utplåna bilden, i lärjuHgens sinne av de fröjder, som han redan

OM UPPFOSTRAN

285

njutit? Kan de bannlysa de begär, som plåga honom? Kommer de att släcka en sinnlighet, som han känner till hur man tillfredställer? Kommer inte hans vrede att vändas mot de hinder, som hindrar den enda lycka, som han har någon föreställning om? Och vad ska han se i den hårda lag, som man föreskriver honom, utan att man får honom att förstå den, annat än nyckfullhet och hätskhet hos en man, som bara vill plåga honom. Är det underligt, att han i sin tur uppreser sig mot denne och hatar honom? Jag förstår mycket väl, att man genom efterlåtenhet skaffar sig mindre obehag och bibehåller ett skenbart inflytande, men jag förstår inte alls, vilken nytta man kan ha av ett sådant inflytande, som man upprätthåller endast genom, att man när och underhåller de laster, som detta inflytande hade till uppgift att kväva. Det är detsamma, som om en ryttare för att tygla en häst läte den hoppa ned i en avgrund. Långt ifrån att vara ett hinder för uppfostran, är ynglingens eldighet det, som mest bidrar till dennas fulländning och avslutning. Det är den, som ger oss makt över ynglingens hjärta, när denne upphör att vara mindre stark än vi. De första yttringarna av hans lidelser bilda de tyglar, som vi ska leda alla hans rörelser med; förut var han fri, men nu ser vi honom bunden. Så länge han inte älskade något, var han endast beroende av sig själv och sina behov; men så snart han älskar, är han beroende av föremålen för sin kärlek. På så sätt upprör de band, som förenar honom med människosläktet. När man försöker leda in hans vaknande ömmare känslor på detta, får man inte tro, att dessa genast ska omfatta alla människor, eller att ordet »människosläktet» har någon betydelse för honom. Nej, denna kärlek kommer i början att inskränka sig till hans likar, och som sina likar kommer han inte att anse några obekanta, utan dem, som han står i förbindelse med, dem, som vanan gjort kära eller nödvändiga för honom, dem, som han ser ha samma tänkesätt och känslor som han själv, dem, som han ser underkastade samma lidanden, som han själv känt, och som är böjda för samma nöjen, som han själv smakat, med ett ord, sådana, i vilkas naturell han finner den överensstämmelse med hans egen, som inger honom den största sympatien. Först efter allsidig utveckling av sin naturell, efter många reflexioner över sina egna känslor och dem, han ser hos andra, kommer han så långt, att han kan utsträcka sina individuella föreställningar till det abstrakta begrep-

286

ROUSSEAU

pet om mänskligheten och till sina personliga böjelser foga dem, som förmår identifiera honom med hans släkte. Från det ögonblick, han är i stånd att själv hysa tillgivenhet, blir han också känslig för andras 1 och till följd av det uppmärksam på de yttre tecknen på densamma. Förstår ni, vilket nytt herravälde detta ger er över honom? Med vilka kedjor har ni inte fångslat hans hjärta, utan att han märkte det! Vad kommer han inte att känna, när han börjar få upp ögonen för sin egen personlighet och ser allt, som ni här gjort för honom, och när han kan jämföra sig med jämnåriga ynglingar och jämföra er nied andra uppfostrare! Jag sade »när han ser»; men akta er för att säga det till honom! Om ni säger det till honom, ser han det inte längre. Om ni avkräver honom lydnad som vedergällning för de omsorger, ni visar honom, kommer han att misstänka, att ni med list velat tvinga till er den; han kommer att säga sig, att ni genom att låtsas göra honom en tjänst utan krav på vedergällning i själva verket avsett att belasta honom med en skuld och att binda honom med ett fördrag, som han inte samtyckt till. Förgäves kan ni invända, att det ni fordrar av honom, bara syftar till hans eget bästa; ni kräver nu en gång något av honom, och ni kräver det, på grund av det som ni gjort, utan hans samtycke. När en fattig tar emot pengar, som någon låtsar sig vilja skänka honom, och han sedan finner, att han blivit värvad till soldat mot sin vilja, ropar man högljutt om orättvisa. Men är inte ni lika orättvisa, då ni kräver lön av er lärjunge för de omsorger, han inte bett att få av er? Otacksamheten skulle vara mycket mera sällsynt, om välgörenhet på beräkning inte vore så allmän. Det är en naturlig känsla, att vi tycker om den, som gör oss gott. Otacksamheten finns inte i människohjärtat, men väl egennyttan. Det finns fårre otacksamma, som skulle ha orsak till tacksamhet, än egennyttiga välgörare. 2 1 Tillgivenheten kan undvara besvarande, men vänskapen aldrig. Denna senare är ett ömsesidigt utbyte, ett fördrag som varje annat, men det heligaste av alla. För ordet vän finns det intet annat korrelativ än samma ord. Varje människa, som inte är sin egen väns vän, är säkerligen en skurk, ty vänskap kan bara erhållas genom verklig vänskap eller genom väl hycklad sådan. 2 Multos experimur ingratos, plures Jacimus, quia graves exprobratores exactoresque sumus . . . /ta gratiam omnem corrumpimus, non tantum postquam dedimus benificia, sed dum damus. Seneca, De beneficio, lib. l, cap. l. (•Många otack-

OM UPPFOSTRAN

287

Säger man mig öppet, att man säljer sina gåvor till mig, så ackorderar jag om priset, men om man låtsar sig ge dem för att sedan sätta ett godtyckligt pris på dem, begår man bedrägeri. Bara den gåva, som man inte fordrar någon tack för, är verkligt oskattbar; hjärtat erkänner inga andra lagar än dem, det själv stiftar. Vill man pålägga det fjättrar, återger man det friheten; bara om man låter det vara fritt, fångsiar man det. När fiskaren kastar ut reven i vattnet, kommer fisken och simmar utan misstanke omkring den. Men då den fastnar på kroken, som döljes av lockbetet, och känner, att reven dras in, försöker den fly. Är fiskaren nu välgöraren? Är fisken väl den otacksamme? Ser man någonsin, att den, som glöms av sin välgörare, å sin sida glömmer honom? Tvärtom, han talar alltid med glädje om denne, han tänker aldrig på honom utan rörelse. Får han tillfälle att genom en oväntad ~änst få visa, att han all~ämt kommer ihåg de välgärningar, han mottagit, med vilken inre tillfredsställelse uppfyller han då inte tacksamhetens plikt! Med vilken ljuv glädje ger han sig inte tillkänna för honom! Med vilken förtjusning säger han inte till honom: »Nu är det min tur!» I sanning, här talar naturens röst. Säkerligen har aldrig en verklig välgärning någonsin skapat otacksamhet. Om tacksamheten således är en naturlig känsla och du inte tillintetgör den genom ditt eget fel, kan du vara övertygad om att din lärjunge, så fort han börjar inse värdet av dina omsorger, kommer att uppskatta dem, förutsatt att du inte själv satt något pris på dem, och du kan också vara säker om att de ska ge dig ett orubbligt herravälde över hans hjärta. Men innan du är säker på denna fördel, måste du akta dig för att förlora den genom att själv vilja tillägga dig något värde i hans ögon. Att inför honom rosa dina tjänster är att göra dem förhatliga för honom; att glömma dem är att komma honom att erinra sig dem. Till dess tiden att behandla honom som man är inne, får det aldrig vara fråga om vad han är skyldig dig, utan endast om vad han är skyldig sig själv. Lämna honom full frihet, för att han ska bli lydig; dra dig undan honom, för att han ska uppsöka dig; höj hans själ till samma påträffar vi, men än flera skapar vi själva genom våra obarmhärtiga beskyllningar och våra stränga fordringar ... På detta sätt fördärvar vi all tacksamhet, inte bara sedan vi gjort några välgärningar, utan medan vi gör dem.•)

288

ROUSSEAU

tacksamhetens ädla känsla genom att bara tala med honom om det som ligger i hans eget intresse! Jag har önskat, att man inte, förrän han är i stånd att förstå, skulle säga honom, att allt, vad man gjort för honom, är till hans eget bästa. Han skulle i en sådan förklaring endast ha sett ditt beroende och betraktat dig blott och bart som sin tiänare. Men nu, då han börjar förstå, vad det är att älska, känner han också, vilket ljuvt band som kan förena en människa med den, hon älskar, och i den iver, med vilken du ständigt sysselsätter dig med honom, ser han inte längre en slavs tillgivenhet, utan en väns kärlek. Men nu är det så, att ingenting har större inflytande på ett människohjärta än den erkända vänskapens röst, ty man vet, att den aldrig talar till oss annat än för vårt bästa. Vi kan tro, att en vän bedrar sig själv, men aldrig, att han vill bedra oss. Vi kan ibland låta bli att följa hans råd, men vi missaktar dem aldrig. Vi inträder nu äntligen i den moraliska ordningen; vi har just nyss tagit det andra steget på mannaålderns bana. Om här vore platsen för det, skulle jag försöka visa, hur samvetets röst börjar göra sig hörd, vid hjärta~s första rörelser och hur känslan av kärlek och hat alstras av de första begreppen om gott och ont. Jag skulle åskådliggöra, att rättvisa och godhet inte bara är abstrakta ord, inte bara moraliska begrepp, som bildats av förnuftet, utan verkliga känslor hos den av förnuftet uppl.ysta själen, som bara bildar en av naturen påbjuden utveckling av våra ursprungliga böjelser; att man genom blotta förnuftet och oberoende av samvetet inte kan fastställa någon naturlig lag, och att den s. k. naturrätten inte är något annat än ett inbillningsfoster, 1 eftersom den inte är grundad på ett för människohjärtat naturligt behov. Men det är inte min avsikt att här skriva metafysiska och moraliska avhandlingar eller lärokurser av något slag; jag nöjer mig med att antyda ordningsföljden och utvecklingen av våra känslor i förhållande till våra betingelser för övrigt. Andra ska utförligt förklara, vad jag här endast flyktigt antyder. 1 Till och med budet:» Vad I viljen, att människorna skola göra Eder, det gören I ock dem•, har sin verkliga grund i samvetet och i känslan; ty vilket oantastligt logiskt resonemang skulle väl kunna i och för sig - oavsett samvetets röst - förmå mig att, fastän jag är jag, handla så, som om jag vore en annan, i synnerhet då jag är övertygad om att aldrig någonsin ens komma i denne andres läge? Och vem kan gå i borgen för att, andra ska

OM UPPFOSTRAN

289

Eftersom min Emile hittills bara riktat sin uppmärksamhet mot sig själv, driver den första blick, han kastar på sina medmänniskor, honom att jämföra sig med dem, och den första känsla, denna jämförelse framkallar hos honom är önskan att inta den främsta platsen. Detta är den tidpunkt, när självkärleken övergår till egenkärlek, och när alla de passioner, som leder sitt ursprung, från den börja framträda. Men för att kunna avgöra, om de begär, som kommer att bli de förhärskande i hans karaktär, ska bli de mänskliga och milda eller de grymma och ondskefulla, om det ska bli välviljans och förbarmandets känslor eller avundens och lystnadens, måste man ha reda på vilken ställning bland människorna han tänker inta, och vad slags hinder han tror sig ha att besegra för att nå den plats, han önskar att vinna. För att leda honom vid denna undersökning måste man, sedan man förut endast visat honom människorna i de egenskaper, som är gemensamma för hela släktet, nu visa honom dem även i deras skiljaktigheter. Här fåsts vår blick på storleken hos den naturliga och samhälleliga olikheten människorna emellan och på hela den sociala ordningen. Man måste studera samhället i människorna och människorna i samhället. De, som vill behandla moralen och politiken åtskilda, kommer aldrig att förstå vare sig den ena eller den andra. Riktar vi först vår uppmärksamhet på de ursprungliga förhållandena, ser vi, vilket stort inflytande de utövar på människorna, och vilka passiotillämpa detta bud mot mig om jag samvetsgrant följer det? Den onda människan drar fördel av de godas rättrådighet, lika väl som av sin egen oredlighet. Hon skulle därför vara mycket tillfreds med att alla människor, med undantag av henne själv, vore rättrådiga. Vad man än må säga därom, så står det fast, att denna levnadsregel inte är särskilt fördelaktig för de goda. Men saken blir en annan, om min med släktet i samband stående själ identifierar sig med min medmänniskas och jag liksom känner mig själv i henne, ty då villjag naturligtvis, att allt lidande ska vara fjärran från denna medmänniska av det enkla skäl, att jag inte själv ska få lida. Av kärlek till mig själv tar jag del i det, som rör henne, och budets förnuftsgrund ligger sålunda i naturen själv, som inger mig en önskan om välbefinnande, som inte får vara bundet vid någon bestämd plats. Av detta drar jag slutsatsen, att det inte är sant, att naturlagens bud endast är grundade på förnuftet. De har en fastare och säkrare grund. Den från självkärleken härstammande människokärleken är grunden för all mänsklig rättvisa. Summan av all moral är given i evangeliet, som är lagens fullbordan.

290

ROUSSEAU

ner de måste framkalla; vi ser, att det är enligt passionernas utveckling, som förhållandena utvidgas eller inskränks. Det är mindre lemmarnas styrka än återhållsamheten i hjärtats begär, som gör människorna oberoende och fria. Den, som begär föga, beror av få, men eftersom vi alltid blandar ihop våra överflödiga önskningar med våra fysiska behov, har de, som i de senare ser det mänskliga samhällets grundvalar, därvid tagit verkningarna för orsaker och därför med alla sina slutledningar endast råkat på avvägar. I naturtillståndet finns det en verklig och oförstörbar jämlikhet, eftersom blotta olikheten mellan människa och människa i detta tillstånd omöjligen kan vara stor nog för att göra den ena beroende av den andra. I samfundstillståndet finns det en rättslig jämlikhet, som endast är overklig och skenbar, eftersom de medel som ska bevara den gänar till att förstöra den, och eftersom den offentliga makten, som den starkare endast begagnar sig av för att förtrycka den svagare, tillintetgör den jämlikhet, naturen upprättat mellan dem. 1 Från denna första motsägelse kommer alla andra motsägelser, som man i samfundslivet finner emellan sken och verklighet. Alltså ser man massan offras för fåtalet och det allmänna intresset för det enskilda. Alltid ser man rättvisans och lydnadens välklingande namn tjäna våldet till verktyg och orättvisan till vapen. Härav följer, att de privilegierade klasserna, som påstår sig vara de andra till nytta, i själva verket bara är nyttiga för sig själva på de andras bekostnad. Av detta förhållande kan man sluta sig till hur pass stort anseende enligt rättvisan och förnuftet i själva verket borde tillkomma dem. För att var och en av oss rätt ska kunna bedöma den ställning, han innehar, återstår oss att se till, huruvida den rang, de högre klasserna givit sig själva, också verkligen bidrar till deras lycka, som äger den. Denna undersökning är av stor vikt för oss; men för att med framgång kunna anställa den måste vi först lära känna människohjärtat. Om det inte gällde annat än att visa de unga männen människan i den mask, hon så ofta antar, behöver man inte besvära sig med det, ty sådan få de se henne dagligen. Men eftersom masken inte är 1 Den gemensamma grundtanken i alla länders lagar är den att städse gynna den starke på den svages bekostnad och den, som har, gentemot den, som ingenting har. Detta missförhållande är oundvikligt och utan undantag.

OM UPPFOSTRAN

291

människan själv, och eftersom den yttre fernissan inte får bedra betraktaren, måste varje uppfostrare för de unge måla människorna sådana, som de är, inte för att de ska hata dem, utan för att de ska beklaga dem och inte vilja likna dem. Detta är enligt min åsikt den riktigaste känsla, människan kan hysa för sitt släkte. Från denna synpunkt sett är det nu av vikt att slå in på en väg, alldeles olik den som vi hittills följt, och att snarare undervisa den unge mannen genom andras erfarenhet än genom hans egen. Om människorna bedrar honom, kommer han att fatta hat till dem; men om han ser dem inte svika i aktning mot honom själv, under det de bedrar varandra, ska han beklaga dem. »Livets skådespel», säger Pytagoras, »liknar de olympiska spelen; somliga slår upp bodar och har endast vinning i sikte, andra sätter sitt liv på spel för att vinna ära, och andra nöjer sig med att åse spelen, och de sistnämnda är inte de sämsta». Jag önskar, att man skulle välja en ynglings umgänge så omsorgsfullt, att han endast kunde hysa höga tankar om dem, som han kom i närmare beröring med, under det att m~n samtidigt lärde honom att känna världen därute så väl, att han bara hyste låga tankar om allt, som sker där. Må han lära, att människan av naturen är god, må han känna det, må han bedöma sin nästa efter sig själv; men må han också inse, hur samhället fördärvar och försämrar människorna, och må han i dess fördomar se källan till alla deras laster! Må han känna sig manad att högakta individen, men förakta mängden! Må han märka, att alla människor bär nästan samma mask, men må han också erfara, att det finns ansikten, som är vackrare än den mask, som täcker dem! Denna metod har otvivelaktigt sina skuggsidor och erbjuder stora svårigheter i praktiken, ty om den unge mannen alltför tidigt vänjer sig vid att iaktta, om man uppövar honom till att alltför noga rannsaka andras handlingar, gör man honom kritisk och satirisk samt alltför snabb att fålla omdömen. Han finner då ett elakt nöje i att tyda allting till det värsta och i att inte en gång se något gott i det verkligt goda. Åtminstone kommer han att vänja sig vid lastens anblick och att se de onda människorna utan avsky, liksom man vänjer sig vid att se de olyckliga utan medlidande. Snart kommer det allmänna sedefördärvet att tjäna honom mindre till varning än till föredöme; han kommer att säga till sig själv, att om människan är sådan, vill han inte heller vara annorlunda.

292

ROUSSEAU

Har man däremot för avsikt att undervisa honom med principer och låta honom lära känna inte bara människohjärtats natur, utan också de yttre orsaker, som förvandlar våra böjelser till fel, så använder man, genom att plötsligt vända hans uppmärksamhet från förnimbara ting till intellektuella, en metafysik, som man inte är i stånd att förstå. På så vis återfaller man i den olägenhet, som man hitintills så sorgfälligt undvikit, nämligen att ge honom lärdomar, som har form av lärdomar, och att i hans sinne sätta lärarens erfarenhet och auktoritet i stället för hans egen erfarenhet och hans ständigt tillväxande förnuft. För avlägsnaodet av båda dessa hinder och för att lära honom att känna människornas hjärtan utan att behöva riskera att fördärva hans eget skulle jag vilja visa honom människorna på avstånd, visa honom dem i andra tider och på andra ställen och på ett sätt, som gjorde, att han kunde överblicka skådebanan utan att någonsin komma i tillfälle att uppträda på den. Nu är tiden inne för historieundervisningen. Genom historien ska han läsa i människornas hjärtan utan hjälp av filosofiska lärdomar, genom den kommer han, blott i egenskap av åskådare, utan förutfattad mening och utan lidelse, att se människorna som deras domare, men inte som deras medbrottsling eller deras anklagare. För att lära känna människQrna måste man se dem handla. I världen hör man dem blott tala: de framhåller sina ord och döljer sina handlingar. Men i historien är de avslöjade, och man bedömer dem efter deras handlingar. Till och med deras tallär oss att riktigt bedöma dem, ty, i det vi jämför, vad de säger, och vad de gör, ser vi på samma gång, vad de är, och vad de vill vara; ju mera de förställer sig, desto bättre lär man känna dem. Olyckligtvis har detta studium sina faror och olägenheter av mer än ett slag. Det är svårt att ställa sig på en sådan ståndpunkt, att man kan bedöma sina likar med billighet och rättvisa. En av historiens svåra brister är att visa människorna mer från deras dåliga sidor än från deras goda: hon blir intressant först genom revolutioner och katastrofer. Så länge ett folk under en fredlig regerings lugna skydd växer och utvecklas i lyckliga förhållanden, finns i historien inte ett ord om det. Historien börjar inte att tala om ett folk, förrän det inte längre är sig självt nog, utan blandar sig i sina grannars affärer eller låter dem blanda sig i dess egna angelägenheter. Den förhärligar ett folk, först när det börjat förfalla. Alla

OM UPPFOSTRAN

293

våra historieverk börjar, där de egentligen borde sluta. Vi känner ganska noga till de folks historia, som går sin undergång till mötes; vad som fattas, är de folks historia, som växer och förkovras: dessa är så lyckliga och så visa, att den ingenting har att säga om dem. Och i själva verket ser vi till och med i våra dagar, att de bästa regeringarna är de, som man talar minst om. Vi känner således bara det dåliga; det goda är knappast uppmärksammat. Endast de onda blir ryktbara; de goda glöms eller görs till föremål för åtlöje. »Tiden är som en stor flod», säger Bacon. »Den för till oss endast det lättaste och minst solida; allt, som är tyngre, går till bottnen och begravs i dess mörka djup.» Det är så, historien liksom filosofien förtalar mänskligheten. För övrigt är historiens framställningar av fakta ingalunda en trogen bild av dessa fakta. Dessa förändrar form i historieskrivarens huvud, gestaltar sig efter hans förutfattade meningar och färgläggs av hans fördomar. Vem förstår väl konsten att så försätta sin läsare till platsen för skådespelet, att denne ser en händelse så, som den verkligen tilldragit sig? Okunnigheten eller partiskheten vanställer allt. Vilken olika prägel kan man inte ge åt en historisk tilldragelse utan att egentligen ändra något, bara genom att starkare betona eller mera flyktigt förbigå de biomständigheter, som står i samband därmed! Om man ser ett föremål från olika synpunkter, ter det sig knappast som samma föremål, och likväl är det bara åskådarens öga, som förändrats. Är det tillräckligt för att tillfredsställa sanningens krav, att man visar mig en verklig händelse, om man kommer mig att se den alldeles annorlunda, än den var? Hur ofta har t. ex. inte tillvaron av ett träd mer eller mindre, en klippas läge på högra eller vänstra sidan, ett dammoln, som uppjagats av vinden, avgjort en drabbning, utan att någon lagt märke därtill! Men hindrar väl detta historieskrivaren att omtala orsaken till nederlaget eller till segern med lika mycken säkerhet, som om han varit med! Vad frågar jag väl efter nakna fakta, när orsakerna till desamma förblir obekanta för mig, och vilka lärdomar kan jag dra av en händelse, vars verkliga orsakjag inte känner till? Historieskrivaren ger mig en sådan, men en, som han själv uppfunnit. Och själva »den historiska kritiken», som man gör så mycket väsen av, är inte annat än konsten att gissa, konsten att bland många lögner välja den mest sannolika. Har du aldrig läst Kleopatra eller Kassandra eller andra böcker

294

ROUSSEAU

av samma slag? Författaren väljer en bekant händelse, anpassar den för sina syften, smyckar den med enskildheter av egen uppfinning, inför i densamma personer, som aldrig existerat, förser den med fantasibilder, sålunda hopande dikt på dikt för att göra sitt verk underhållande. Jag finner inte någon stor skillnad mellan sådana romaner och våra vanliga historiska verk, om det inte skulle vara den, att romanförfattaren friare överlämnar sig åt sin egen fantasi, och att historieskrivaren be~änar sig mer av andras. Vidare kan jag ju, om man så vill, tillägga, att den förre har ett moraliskt syfte, det må nu vara gott eller dåligt, men att den senare sällan frågar efter något sådant. Man kommer att invända mot detta, att den historiska troheten är mindre intressant än den sanna skildringen av seder och karaktärer, att det är av föga vikt, om händelserna är troget återgivna, förutsatt att människohjärtat är rätt målat; ty, tillägger man, vad gör det egentligen oss, vilka händelser som timade för två tusen år sedan? Man har rätt, när tavlan är tagen efter naturen; men om modellen till de flesta endast är tagen ur historikerns fantasi, är det ju att råka i den olägenhet, man ville undvika, och överlåta åt författarens auktoritet, vad man sökt undandra lärarens. Om min lärjunge inte ska få se annat än fantasibilder, vill jag hellre, att dessa ska vara tecknade av min band än av andras; åtminstone ska de i så fall vara mera i överensstämmelse med hans övriga vetande. De sämsta historieskrivarna för en ung man är de, som avger omdömen om allt. Må han döma själv; det är därigenom, han lär känna människorna. Om författarens omdöme alltid leder honom, ser han inte längre någonting. Jag lämnar den moderna historien åsido, inte bara därför att den redan förlorat all karakteristisk fysionomi, och därför att nutidens människor alla är varandra lika utan också därför att våra historieskrivare, som endast vill briljera, bara tänker på att måla starkt fårglagda porträtt, som ofta ingenting föreställt. 1 I allmänhet framställer forntidens hävdatecknare mindre dylika porträtt och inlägga mindre kvickhet och skärpa, men mera sunt förnuft i sina omdömen. Detta oaktat måste man även bland dem göra ett nog1 Se t. ex. Davila, Guicciardini, Strada, Solis, Machiavelli och stundom till och med de Thou! Vertot är nästan den ende, som kunnat måla utan att göra porträtt.

OM UPPFOSTRAN

295

grant urval, och man bör inte främst ta de -rättvisaste, utan de enklaste. Jag skulle inte vilja sätta varken Polybius eller Sallustius i handen på en yngling. Tacitus är en historiker för gubbar; unga män är inte i stånd att förstå honom. Innan man förmår utforska människohjärtats dolda djup, måste man lära sig se dessa grunddragen i människornas handlingar; innan man förmår läsa i grundsatsernas bok, måste man kunna läsa i handlingarnas. Till filosofisk behandling av grundsatser fordras erfarenhet. Ungdomen får inte generalisera; hela dess undervisning måste bestå i enskildheter. Thucydides är enligt min åsikt ett mönster bland hävdatecknare. Han relaterar fakta utan att bedöma dem, men han utelämnar inte någon av de omständigheter, som kan föranleda oss att själva fålla omdömen. Allt, som han berättar, försiggår omedelbart inför läsarens ögon. I stället för att han ställer sig emellan den skildrade tilldragelsen och läsaren, träder hans egen person fullkomligt i bakgrunden. Man tror sig inte läsa, man tror sig se. Tyvärr talar han alltid om krig, och man finner i hans skildringar nästan inget annat än det minst undervisande av allt i världen, nämligen drabbningar. Xenofons och C