Den första färden till månen [PDF]

Zitiervorschau

H.G. WELLS

Den första färden till månen

NATUR OCfl KULTUR STOCKHOLM

Originalets lite/: The First Men in the Moo11 Till svenska av Harry järv Första utgdva 19.54. NoK pocket 1969

@ The Estale of the Late H. G. Wells Printed in Sweden

..

AB Svegea Boktryckeri, Uddevalla 1969

Innehåll

Piirord av Jan W. Morthenson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I. I Lympne . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .II. Cavorit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . III. Raketen IV. Starten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . V. Mot månen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . VI. Landningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . VII. Soluppgång på månen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . VIII. En morgon på månen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . IX. På upptäcktsfärd X. Vilse på månen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XI. På månbestarnas betesmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XII. Ansikte mot ansikte med en selenit . . . . . . . . . . . . . . . XIII. Cavor får en ide . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XIV. Kontaktförsök . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XV. Den smala spången . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XVI. Oenighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XVII. Striden i månslakteriet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XVIII. I solskenet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XIX. Ensam ....................................... XX. I världsrymden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XXI. I Littlestone . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XXII. Wendigees märkvärdiga meddelanden ............ XXIII. Sex meddelanden från Cavor .................... XXIV. seleniternas samhällsliv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XXV. Månens hårskare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . XXVI. Ca\'brs sista meddelande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 9

22 29 36

39 44 47 50 53 60 64

72 76 82 86

95 101 108 115 123 128

139 142 148 162 175

Förord

1/erherl George Wells (1866-1946) skrev omkring sekelskiftet ett tiotal romaner som ofta hänförs till begreppet "tidig Science Fiction". Men även om vi tills vidare saknar en klar definition av termen "Science Fiction", så är det ändå tveksamt om Wells' tidiga berättelser - i synnerhet "Den första fär!fen till månen" ( 'J'he Pirs t Men in the Moon, 1901) - skall uppfattas som egentlig SF. l allmänhet brukar ju en SF-berättelse handla om framtiden, om tiinkbara konsekvenser av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen etc. l det avseendet riskerar man att bli besviken om man liiscr "Den första färden till månen" som ren SF. Hos Wells borde till och med sekelskiftets barn ha känt sig hemma. Den yttre rnrnen iir utpräglat viktoriansk och inte så litet camp. Man går i golfbyxor och talar det högstämda språk som nu på sin höjd lever kvnr i några förgrämda insändare i The Times. Visst är det lätt för oss som står inför 1970-talet att dra på munnen och le överlägset inför fantasierna i "Den första färden till månen", de kan kännas hopplöst felriktade och inaktuella. Men det som till en bör j an var underhållning och gammalmodiga Ntolligheter förbleknar efterhand till oväsentliga och förståeliga uttryck för den tid och miljö som råkat utgöra en av bakgrunderna till denna klassiker. När äventyren i de mer spännande avsnitten tonas ner, framträder bilden av en allvarlig, bitter och högst modern bok. Vi inser hur medvetet Wells har valt sitt skenbart naiva motiv, fantasteriet blir plötsligt en motiverad berättarform - det hela tar en vändning som vi inte räknat med. Vi har fallit i en nv den engelska litteraturens vanligaste fällor: vi har svalt betet den fängslande yttre handlingen - och dras nu ohjälpligt med åt precis det håll författaren hela tiden riktat in sig på. Vad är det då som är centralt i "Den första färden till månen", vilket är Wells' egentliga ärende? 7

Detta är inte platsen för några direkta avslöjanden; Wells arbetar med en överraskningseffekt som man inte möter så ofta. Men inte är det själva resan och dess komplikationer som har gett detta verk en plats i litteraturhistorien. Aterigen: resan, den främmande miljön, de osannolika äventyren utgör ingenting annat än den form och de infallsvinklar Wells har valt för sin beska samhällsoch samtidskritik. I den meningen blir "Den första färden till månen" en för sin tid ny typ av allegori- en fantastisk saga med en högst verklighetsbetonad kärna. ]an W. Morthemon

8

I

I Lympne

Niir jag nu sitter här i vinlövens skugga under Syditaliens blå himmel och skriver detta, slår det mig med en viss förvåning att min delaktighet i mr Cavors häpnadsväckande äventyr berodde på rn ren slump. Det kunde lika gärna ha blivit vilken annan person mm helst, och jag hamnade i det just när jag trodde att jag hade liimnat varje tillfälle till äventyr bakom mig. Jag hade kommit lill Lympne därför att jag trodde att det var den mest lugna och 11 vskilda plats i världen. Här, tänkte jag då, skall jag åtminstone 14 lugn och arbetsro. Och denna bok är resultatet. Så ruckar ödet ibland på männiNkurnas små planer. Jag borde kanske nämna at~ jag strax innan hade misslyckats wundligt i en viss affärsspekulation. När jag nu sitter här om!'iven av all den komfort som pengar kan ge, är det en viss njutuin,l! att medge mina dåvarande svårigheter. Ja, jag kan till och med erkänna att jag till största delen själv var skuld till kraschen. Det kan ju tänkas att det finns saker som jag duger till att sköta, men till dem hör inte affärer. Men jag var ung på den tiden, och i mitt ungdomliga övermod trodde jag naturligtvis att jag var en ovanligt stor affärsbegåvning. Till åren är jag visserligen fortfurande ung, men det har hänt mig åtskilligt i livet som har trubhut av en hel del av det ungdomliga övermodet. Om jag har blivit visare av det är däremot en annan fråga. Det är knappast nödvändigt att gå in på några detaljer i de Npckulationer som gjorde att jag hamnade i Lympne i Kent. Nu fiir tiden är ju till och med affärstransaktioner lite äventyrliga, och )11g tog risker. På detta område är det i hög grad fråga om att ge eller att ta, och till slut fann j ag att j ag sysslade enbart med att ge. Vilket jag gjorde högst ogärna. Till och med sedan jag gjort ~lut på alltsammans ansåg en illvillig fordringsägare rättvisan kräva, att han satte in ytterligare en skändlig stöt. Ni har kanske

9

själva kommit i beröring med denna fanatiska och orimliga rättskänsla. Han pressade mig hårt. Till slut ansåg jag att det enda som kunde rädda mig från en kontorists trista tillvaro var att skriva ett drama. Jag ägde en viss grad av fantasi och hade dessutom en utpräglad smak för ett bekvämt liv, och jag beslöt att kämpa hårt mot ödet i form av en kontorsstol. Lika viss som jag förut hade varit om min affärsbegåvning, lika tvärsäker var jag nu på att jag kunde skriva en utmärkt pjäs. En sådan tro är för övrigt visst inte så ovanlig. Jag visste att det utom affärsverksamhet inte fanns något yrke med så rika möjligheter som just författarens, och det var antagligen den övertygelsen som förvillade mitt omdöme. Jag hade många gånger tänkt på detta oskrivna drama som en utmärkt reservfond att gripa till i nödens stund. Nu var den stunden inne, och så grep jag mig an med att skriva. Men snart upptäckte jag att det inte var så enkelt att skriva en pjäs som jag hade inbillat mig. Jag hade först räknat med att det skulle ta mig en tio dagar, och för att ha någonstans att vara under tiden kom jag ner till Lympne. Jag tyckte att jag hade tur när jag fick tag i den lilla stugan, så jag hyrde den på tre år. Jag plockade in. lite möbler och köksgrejor, för jag lagade själv min mat, något som trots allt hade sin tjusning, fast jag misstänker att min kokkonst skulle ha gjort mrs Beeton förskräckt. Jag hade en kaffepanna, en kastrull för ägg och en för potatis och så en stekpanna. Man kan ju inte alltid leva flott, medan enkelhet däremot är ett alternativ som alltid ligger inom räckhåll. För övrigt lade jag mig till med ett fat öl på kredit, och en optimistisk bagare kom varje dag med bröd. Det hela gick kanske inte i någon sybaritisk stil, men jag hade haft det värre i mina dagar. Jag var lite ledsen för bagarens skull, det var verkligen en mycket hygglig människa, men jag hade hopp över så det räckte till för honom också. Om någon vill vara ensam, så råder jag honom att resa till Lympne. Det ligger i den låglänta delen av Kent, och min stuga låg på höjden av en gammal klippbrant med utsikt mot havet över Romneys marskland. Vid mycket regnigt väder är det nästan omöjligt att ta sig fram där, och jag har hört berättas att brevbäraren ibland passerat de sumpigaste ställena med bräder fastbundna under fötterna. Jag såg det aldrig, men jag kan mycket väl föreställa mig det. Utanför dörrarna till de fåtaliga stugor 10

och hus, som bildar den nuvarande byn, fanns stora kvastar av hjiirkris att torka bort den värsta leran med, vilket ger en uppfattning om hur det såg ut i trakten. Jag tvivlar på att samhället Nkulle finnas till alls, om det inte var för några bleknade minnen från en för alltid förgången tid. Under romartiden var byn en stor hamnplats - Portus Lemanus - men nu ligger havet på drygt sex kilometers avstånd. Hela vägen nedför den branta sluttningen finns rester av romerska murar och byggnadsverk, och härifrän Ntr1icker sig den ännu delvis stenlagda Watling Street snörrätt mot norr. Jag brukade stå uppe på kullen och tänka på allt detta, på galärer och legioner, fångar och romerska ämbetsmän, kvinnor och kiipmän, levnadskonstnärer som jag själv, allt detta myller och larm som hade uppfyllt hamnen. Och nu fanns det bara några fiirvittrade stenhögar på en gräsbevuxen sluttning och några betande får - och jag. Och på det ställe där själva hamnplatsen legat fanns nu bara det sanka marsklandet, som utbredde sig i en hrcd båglinje mot det avlägsna Dungeness. Här och var skymtade triidJungar och kyrktorn i de gamla medeltidsstäder som nu följer Lemanus på vägen mot förgängelsen. Denna utsikt över marsklandet var faktiskt en av de vackraste jng någonsin sett. Dungeness låg väl på ett par mils avstånd, och ilnnu längre västerut syntes kullarna vid Hastings i aftonsolen. Ibland syntes de helt nära och tydligt, • ibland var de dimhiiljJa eller också alldeles osynliga i tjockan. Och hela den närmast liggande delen av marsklandet genomkorsades av ett nätverk nv diken och kanaler. Från fönstret som jag satt och arbetade vid hade jag utsikt över kullarnas krön vid horisonten, och det var frän det fönstret som ju~-: första gången fick syn på Cavor. Jag höll på att träla med utkastet till min pjäs och försökte koncentrera hela min uppmärkNamhet på arbetet, och just då kom han naturligtvis och störde mig. Solen hade gått ner och aftonhimlen lyste klar i grönt och gult, och den lustiga lilla figuren avtecknade sig svart mot denna bakgrund. Han var rund och liten och smalbent, och han hade något ryckigt i sitt sätt att röra sig. Han var klädd i sportmössa, överrock, golfbyxor och sportstrumpor. Varför han klädde sig på det sättet 11

vet jag inte, han varken cyklade eller spelade kricket. Han gestikulerade med händer och armar och knyckte på huvudet medan han lät höra ett brummande läte, som påminde om något slags elektrisk apparat. Jag har aldrig hört maken till ljud. Och gång på gång harsklade han sig ljudligt. Det hade nyss regnat, och ryckigheten i hans gång ökades av stigens slipprighet. Just som han kom fram i solen stannade han, tog upp sin klocka och tycktes tveka. Med en krampaktig rörelse gjorde han sedan helt om och återvände under synbar brådska. Han gestikulerade inte längre, utan klev i väg med långa steg. Jag minns att hans fötter såg groteskt stora ut därför att en massa gyttja hade fastnat på skorna. Detta hände första dagen efter min ankomst, just när min författarenergi var som störst, och naturligtvis verkade det på mig som ett förargligt avbrott, som fått mig att förlora fem minuter. Jag återvände till mitt manuskript, men när samma sak upprepades följande kväll med en märkvärdig precision, och likaså nästa och alla följande kvällar då det inte regnade, blev det allt svårare för mig att koncentrera mig på mitt teaterstycke. ' - Måtte fan ta honom! tänkte jag. Man skulle kunna tro att han håller på och utbildar sig till marionett, som han åbäkar sig. Kväll efter kväll svor jag ve och förbannelse över honom. Men småningom gick min förargelse över i förvåning och nyfikenhet. Varför i all världen bar karlen sig åt på det viset? Den fjortonde kvällen kunde jag inte hålla mig längre. Så fort jag såg honom, öppnade jag glasdörren till verandan och gick till den plats där han brukade stanna. Han hade klockan framme när jag kom fram till honom. Han hade ett runt, rosigt ansikte med bruna ögon - jag hade förut inte sett honom annat än vänd från ljuset. - Ett ögonblick, sade jag när han vände sig om. Han stirrade på mig. - Ett ögonblick, upprepade han. Gärna det. Eller om ni vill tala med mig längre - ett ögonblick har ju redan gått - så kanske ni kan göra mig sällskap, om ni vill göra er det besväret. - Mycket gärna, sade jag och gick fram till honom. - Mina vanor är regelbundna. Min tid för samtal - begränsad. - Jag antar att ni motionerar vid den här tiden? - Ja. Jag kommer hit upp för att njuta av solnedgången.

12

- Nej, det gör ni inte. - Förlåt? - Ni ser aldrig på den. - Ser aldrig på den? - Nej. Jag har gett akt på er tretton kvällar i rad, och inte en ruda gång har ni kastat en blick på solnedgången - inte en enda. Han rynkade ögonbrynen, som om han hade stött på ett prohlc:m. - Ja, men jag njuter av solskenet - av luften - jag följer stigen j!C:nom grinden där - och runt ... Han knyckte på nacken. - Nej, det gör ni inte. Ni har aldrig varit där - det är bara prat - det finns förresten ingen väg på andra sidan. I kväll, till ncmpel ... - Ah, i kväll. Låt mig se. Jo, jag såg på klockan och märkte d/1 att jag redan varit ute tre minuter över den bestämda tiden or h inte skulle hinna gå runt, och därför vände jag ... - Det gör ni alltid. Han såg fundersamt på mig. - Ja, det kan nog hända att jag gör det- när jag nu kommer utt tänka på det. Men vad var det ni ville tala med mig om? - Jo, om just detta. - Detta? -- Ja. Varför gör ni det? Varenda kväll kommer ni hit och för oljud ... - För oljud? - Så här! Jag härmade hans brummande läte. l lan tittade på mig, och tydligen tyckte han att det lät illa. - Låter jag verkligen på det sättet? frågade han. - V aren da kväll. - Det hade jag ingen aning om. Han tvärstannade och såg allvarligt på mig. Är det möjligt att jag fått en ovana? - Det verkar nästan så, inte sant? Han drog ner underläppen med tummen och pekfingret och Ntirrade på en vattenpöl vid fötterna. - Jag har så mycket att tänka på, sade han, och så vill ni veta varför jag gör det. Men jag kan försäkra er, att det inte bara är sA att jag inte vet varför jag gör på det sättet. Jag hade helt enkelt inte en aning om att jag gjorde det. Men när jag tänker efter, så

är det nog som m sager. Jag har faktiskt aldrig varit på andra sidan det där fältet . . . Och nu säger ni att mitt uppträdande irriterar er? Av någon anledning veknade jag. - Inte precis irriterar, svarade jag. Men tänk om ni själv höll på att skriva en teaterpjäs ... - Nej, det skulle jag inte kunna. - Något annat då som kräver en koncentration. - Ah, sade han eftersinnande och med en så påtaglig förlägenhet, att jag kände mig ändå mildare stämd mot honom. När allt kommer omkring så är det lite påfluget att fråga en människa som man inte ens känner varför han går och brummar på allmän väg. - Ni förstår, sade han skyggt, det är en ovana. - J a visst, j ag förstår det. - J ag måste lägga bort den. - Inte om det är besvärligt för er. Det var kanske lite framfusigt av mig - jag tog mig kanske för stora friheter ... - Inte alls. Jag är tacksam att ni nämnde det. Jag måste akta mig för såna ovanor, och det kommer jag att göra hädanefter. Men jag undrar om jag får besvära er - en gång till. Med det där ljudet. - Ungefär så här låter det: burrooo, burrooo! Men j ag försäkrar er . . . ni förstår ... - Jag är er mycket tacksam - jag håller verkligen på att bli alldeles förskräckligt disträ. Ni gjorde alldeles rätt - alldeles rätt. Det ska bli slut på det. Men nu har jag redan fört er mycket längre bort än jag borde. - Jag hoppas att min framfusighet inte ... - Visst inte ... absolut inte. Vi betraktade varandra ett ögonblick, sedan lyfte jag på hatten och önskade honom god afton. Han besvarade hastigt hälsningen, och så skildes vi åt. Vid grinden såg jag mig om efter honom. Hans hållning hade förändrats på ett påfallande sätt - han verkade hopsjunken och såg ut att halta. Kontrasten mellan detta och hans tidigare gester och ljud var gripande. Jag stod och såg på honom tills han försvann, och av hela mitt hjärta önskade jag att jag inte lagt mig i saken.

14

Nästa kväll såg jag inte till honom, inte heller kvällen därpå. Men jag tänkte på honom hela tiden, och det slog mig att han kanske skulle passa som modell till en sentimental, komisk typ i mitt stycke. Tredje dagen sökte han upp mig. Först undrade jag vad han kunde vilja mig. Han talade om ditt oth datt på ett konventionellt sätt, men plötsligt ryckte han fram med sitt ärende. Han ville köpa stugan av mig. - Ni förstår, sade han, jag klandrar er inte det minsta, men ni har stört mig i mina vanor, och det fördärvar hela dagen för mig. Jag har promenerat förbi här i åratal, och det kan nog hända ntt jag har brummat- men nu har ni gjort det omöjligt för mig ut t fortsätta. Jag föreslog att han skulle försöka gå åt ett annat håll. - Nej, det finns inget annat håll - det här är det enda. Jag har hiirt efter. Och varenda dag klockan fyra står jag där och vet inte vart jag ska ta vägen. - Men om det är så viktigt för er ... - Det är ett livsvillkor. Jag är forskare, ser ni ... jag håller på med vetenskapliga experiment. Jag bor - han tystnade och tycktes tänka efter - där borta i huset med de vita skorstenarna som ni ser över trädtopparna. Och jag lever under onormala förhållanden - onormala. Jag håller just på att avsluta ett viktigt experiment kanske ett av de viktigaste experiment som någonsin har gjorts. Det kräver ständig tankeansträngning, ständig verksamhet och nrbetsro. Och eftermiddagen är min bästa arbetstid - då sjuder det inom mig av nya ideer - nya uppslag. - Men varför fortsätter ni då inte att komma hit? - Nej, det kan jag inte nu - jag skulle inte längre känna mig ogenerad. J ag skulle tänka på er och er teaterpjäs i stället för på mitt eget arbete. Nej, enda utvägen är att ni låter mig få stugan. Jag funderade. Det var klart att jag ville tänka över saken noga innan jag bestämde mig. Visserligen var jag i allmänhet upplagd fiir att göra affärer på den tiden, och jag tyckte alltid det var roligt att få sälj a något. Men i det här fallet så var för det första stugan inte min, och om jag också sålde den till högsta pris, skulle jag kanske få svårt att överlämna den till köparen om ägaren fick nys om saken. Och för det andra så hade jag - hur skall jag uttrycka det - inte helt fullgjort mina skyldigheter i samband med konkursen än. Det här var tydligen en affär som krävde försiktig-

15

het. Att han möjligen höll på med något slags värdefull uppfinning intresserade mig också. Det föll mig in att jag bra gärna skulle vilja ha lite närmare reda på den där uppfinningen - inte i några skumma avsikter, utan helt enkelt därför att det skulle befria mig från arbetet med teaterpjäsen. Jag började känna mig för. Han var utan vidare villig att ge mig upplysningar. Ja, när han väl kom i gång övergick samtalet snart till en monolog. Han talade likt en som inte fått tala på länge, men som förberett sig genom att gång på gång gå igenom vad han skulle säga. Han talade nära en timme, och jag måste erkänna att jag hade ganska svårt att följa med. Men hela tiden njöt jag med det välbehag man känner när man skolkar från ett olustigt arbete. Under det här första samtalet fick jag i alla fall något litet hum om hans arbete, fastän minst hälften av vad han sade bestod av för mig alldeles obegripliga tekniska termer. Han förtydligade några punkter genom att rafsa ner några beräkningar på ett kuvert med en reservoarpenna. Det verkade som om han ansåg att dessa uträkningar hörde till den elementära matematiken. - Ja, sade jag och försökte se ut som om jag förstod alltsammans, ja, fortsätt bara! Jag insåg i alla fall att han inte var någon humbug. Trots det excentriska uppträdandet fanns det något betvingande hos honom, som gjorde det omöjligt att misstänka något sådant. Vad det än var som han höll på med, så var det tydligen något som hade med mekanik att göra. Han berättade att han arbetade i en verkstad tillsammans med tre assistenter - vanliga arbetare som han lärt upp. Han frågade om jag inte ville komma och se på, och jag var inte sen att tacka ja till hans inbjudan. Frågan om stugan kom på det sättet att få vila så länge. Slutligen reste han sig med en ursäkt för att han stannat så länge. Men att få tala om sitt arbete, sade han, var ett nöje som inte erbjöd sig ofta, och ändå mer sällan hade han nöjet att få träffa en så intelligent åhörare som jag. Med vetenskapsmännen på området hade han nämligen inte någon kontakt. - För mycket småaktighet, förklarade han, för mycket intriger. Och i själva verket, om man har en ide - en ny, fruktbar ide ... j ag vill inte vara elak, men ... Jag tror på ögonblickets ingivelse. Kanske gjorde jag ett förhas16

lat förslag, men man får komma ihåg att jag hade suttit ensam i Lympne i fjorton dagar och försökt skriva en teaterpjäs, och mina samvetskval över hans förstörda promenader plågade mig oL·kså fortfarande. - Varför skulle ni inte kunna göra det här till en ny vana i stiillet för den som jag har förstört. Åtminstone tills vi har kommit överens om stugan. Vad ni behöver är att få gå igenom ert arbete i tankarna. Det brukade ni göra under era eftermiddagspromenader - men de är tyvärr slut, och ni säger att ni inte kan ta upp dem på nytt. Men varför inte i stället komma hit och tala med mig om vad ni har gjort? Ni får använda mig som ett slags m ur som ni kan kasta era tankar och frågor mot för att fånga upp dem på nytt igen. Ni vet ju att jag inte kommer att stjäla era ideer från er, och några vetenskapsmän som skulle kunna utnyttja dem känner jag inte heller. Jag tystnade medan han begrundade förslaget, som tydligen lockade honom. - Men jag kommer säkert att trötta ut er, sade han. - Tror ni att jag är för dum? - Nej, visst inte, men de tekniska detaljerna ... - Ja, men ni har gjort mig oerhört intresserad nu i dag. - Det skulle naturligtvis vara till en kolossal hjälp för mig. Ingenting klarar tankarna som när man försöker förklara dem fiir någon annan. Hittills ... - Då är vi överens? - Men har ni verkligen tid? - Ingenting är så vilsamt som att byta sysselsättning, sade jag med känsla och övertygelse. Saken var avgjord. På verandan vände han sig om. - Jag står redan i tacksamhetsskuld till er, sade han. Jag åstadkom ett frågande ljud. - Ni har helt botat mig från min löjliga ovana att brumma. Jag sade naturligtvis att jag var mycket glad över att jag kunnat göra honom en tjänst. Men vårt samtal hade tydligen stimulerat honom, ty efter en stund såg jag honom svänga med armarna, och vinden förde till mig ljudet av ett svagt "burrooo". Han kom tillbaka nästa dag liksom den därpå följande och ga,v mig två föreläsningar i fysik till bådas vår förnöjelse. Han talade som om han var fullkomligt hemmastadd med "eter", "kraftfält", 17

"gravitationskraft" och andra dylika saker, medan jag satt i min tältstol och sade "ja visst", "fortsätt", "jag förstår" för att hålla honom i gång. Det var förfärligt svåra saker, men jag tror inte han misstänkte hur lite jag begrep av alltsammans. Ibland undrade jag nog om det var mödan värt, men på det här sättet kom jag åtminstone ifrån den fördömda pjäsen. Då och då fick jag en glimt av förståelse, men den försvann regelbundet så fort jag försökte gripa tag i den. Vanligtvis förstod jag inte ett dugg, utan satt bara och stirrade på honom och funderade på om jag inte ändå skulle använda honom som en komisk typ i pjäsen och lämna det andra därhän. Men så kunde jag följa med en stund igen, och intresset vaknade på nytt. Vid första lägliga tillfälle gick jag hem till honom. Huset var stort och sparsamt möblerat, och utom de tre assistenterna hade han inga tjänare. Hans hushåll och hela hans privata liv karaktäriserades av en filosofisk enkelhet. Han var vegetarian, drack bara vatten osv. Men åsynen av hans verkstad skingrade alla eventuella tvivel hos mig. Rummen på nedre botten innehöll arbetsbord, verktyg och apparater. I köket hade bakugnen och varmvattenberedaren förvandlats till smältugnar, i källaren fanns generatorer och i trädgården en gasbehållare. Han visade mig alltsammans med den omisstänksamma entusiasmen hos en som har varit alltför mycket ensam. Hans tillbakadragenhet slog nu över i ett oreserverat och överdrivet förtroende, och jag hade turen att vara hans förtrogne. De tre assistenterna var typiska s. k. "praktiska" män, pålitliga men trögtänkta, starka, hövliga och tjänstvilliga. En av dem, Spargus, som skötte matlagningen och allt metallarbete, hade varit sjöman, Gibbs var snickare, och den tredje var f. d. trädgårdsmästare och för närvarande allt i allo. De var kroppsarbetare, och allt teoretiskt arbete utförde Cavor själv. I jämförelse med mina dunkla föreställningar var deras okunnighet becksvart. Det är lite svårt för mig att förklara vad det hela egentligen rörde sig om. Jag är ingen vetenskapsman, och om jag försökte uttrycka mig i Cavors vetenskapliga termer, tror jag att jag bara skulle förvirra läsaren och säkert begå många misstag. Det är därför bäst att jag försöker uttrycka mig på mitt eget sätt, utan försök att skylta med en lärdom som jag fullkomligt saknar. Syftet med Cavors experiment var att finna en substans som 18

var "ogenomtränglig" - han använde ett annat ord, men det har jag glömt - för all slags strålning. Strålning, förklarade han, var allt som liknade ljus eller värme eller röntgenstrålar, som det var så mycket tal om för något år sedan, eller Marconis elektriska vågor eller gravitationen. Alla dessa saker har en egenskap gemensam, sade han, nämligen att de strålar ut från ett centrum och påverkar avlägsna föremål. Nu är nästan alla ämnen ogenomträngliga eller ogenomskinliga för en eller annan form av strålning. Glas till exempel släpper igenom ljus, men inte värme i någon större utsträckning, varför man kan använda det till eldskärmar, och alun är genomträngligt för ljus, men hejdar fullständigt värme. En lösning av jod i kolbisulfid är å andra sidan fullkomligt ogenomtränglig för ljus, men inte något hinder för värme. En sådan lösning döljer en eldslåga, och ändå tränger eldens hela värme igenom. Nu är alla kända grundämnen "genomträngliga" för gravita· tionen. Man kan använda sig av olika slags skärmar för att utestänga ljus eller värme eller solens elektriska energi, man kan avskärma förel;Ilål från marconivågornas inflytande genom metallplåtar, men ingenting kan hindra gravitationskraften att inverka på jorden och solen. Men därmed är inte sagt att det inte kan finnas undantag. För egen del ansåg Cavor det inte omöjligt och jag kunde 'naturligtvis inte motsäga honom, även om jag aldrig förr hade tänkt mig en sådan möjlighet. Han visade mig sina kalkyler, som jag förmodar att lord Kelvin, professor Lodge eller professor Karl Pearson skulle ha förstått, men som för mig verkade hopplöst obegripliga. Sä mycket förstod jag emellertid, att existensen av en sådan substans inte bara var möjlig, utan att ämnet måste existera; annars vore en del fenomen oförklarliga. Och inte nog med det, Cavor trodde sig möjligen så småningom kunna bli i stånd att på syntetisk väg framställa en sådan substans ur vissa legeringar och ett nytt ämne som jag nästan tror kallades helium, som han hade fått sig tillsänt i några förseglade stenkrus. Man har betvivlat att det var helium, men något gasformigt var det, så mycket är säkert. Om jag ändå hade gjort några anteckningar! Men hur skulle jag då ha kunnat förutse vilken betydelse detta nu skulle ha haft. Vem som helst som har en gnutta fantasi kan förstä vilka möjligheter en sådan substans skulle ge, och man kan därför också

19

förstå hur jag greps av tanken på dessa möjligheter när jag fattade innebörden av Cavors dunkla ord. l sanning en utomordentlig figur för en fars! Det tog lite tid innan jag förstod mig riktigt på honom, och jag var mycket försiktig och undvek att fråga ut honom om saker som skulle ha gett honom möjlighet att inse vidden och djupet av den obegriplighet som kännetecknade hans dagliga utläggningar. Men ingen som läser om hur det gick till kan känna på samma sätt som jag gjorde då, eller ens förstå det. Av min torra redogörelse är det omöjligt att förstå hur övertygad jag var om att detta märkvärdiga ämne nu verkligen skulle åstadkommas. Jag kan inte påminna mig att jag någon enda gång ägnade min pjäs en timmes arbete efter mitt första besök hos honom. Min fantasi arbetade med helt andra saker. Det fanns helt enkelt ingen gräns för de möjligheter som denna substans erbjöd - i vilken riktning jag än tänkte mig dess användning, slutade det med revolutionerande underverk. Om man till exempel ville lyfta en aldrig så tung vikt, så behövdes det bara att man lade ett tunt lager av detta ämne under den, för att den skulle lyftas lika lätt som ett halmstrå. Min första tanke gällde dess betydelse för all slags krigsmateriel, och sedan gick jag vidare till sjöfart, kommunikationer, byggnadsindustri, ja, till alla former av mänsklig verksamhet. Slumpen hade fört mig till själva födelserummet för en ny tid - upptäckten skulle inleda en ny epok, ingenting mindre det var en av dessa möjligheter som uppenbarade sig en gång vart tusende år. Och den utvecklade och utvidgade sig utan gräns. Bland annat såg jag också en möjlighet för mig att återgå till affärslivet. Jag såg ett jättebolag som expanderade åt alla håll genom dotterföretag, jag såg truster och monopol som bredde ut sig och växte, tills hela världen slutligen förenades och regerades av det väldiga, kolossala Cavoritbolaget. Och jag var med i det! Jag fattade mitt beslut utan tvekan. Jag visste att jag satte allt på spel, men ändå kastade jag mig huvudstupa in i detta äventyr. - Vi står inför fullbordandet av en ny uppfinning, som är större än vad som någonsin har setts förut, sade jag och betonade vi. Om ni vill hålla mig utanför det här, så får ni allt ta till skjutvapen. Fr!n och med i morgon är jag er fjärde assistent. Han verkade förvånad över min entusiasm, men han var inte

20

det minsta misstänksam eller avog. Det låg närmare till hands fiir honom att underskatta sig själv än någon annan. Han såg tvivlande på mig. - Tänker ni verkligen det? Men er teaterpjäs, hur går det med den? - Den har gått upp i rök, ropade jag. Käre vän, förstår ni inte vad ni håller på med? Det var en retorisk fråga, men i själva verket förstod han det inte, fast jag först inte kunde fatta det. Han hade inte det minsta begrepp om vad saken betydde. Denne lille beundransvärde man hade hela tiden arbetat endast teoretiskt. När han kallade det ""ett mycket viktigt forskningsarbete", menade han bara att det skulle kunna bevisa många teorier och förklara mycket som man varit i tvivelsmål om. Han hade inte tänkt mer på användningen a v sin eventuella upptäckt än som om det gällt att konstruera en rnaskin för tillverkning av kanoner! Det var möjligt att framställa ämnet, alltså ville han framställa det, och därmed punkt. I övrigt var han som ett barn. Om han lyckades, skulle detta nya grundämne gå till eftervärlden som cavorit eller cavorin, och han själv skulle bli invald i Vetenskapsakademien och få in sitt porträtt i "Nature" och dylika publikationer. Det var allt han tänkte på. Han skulle ha slängt ut denna bomb i världen som om det hade varit en ny art av mygg han upptäckt. Och så skulle hela saken ha begravts, likt så mycket annat som vetenskapsmännen strör omkring sig, om inte jag hade råkat finnas till hands. När jag kom underfund med vad det var fråga om blev det jag som talade och Cavor som sade "fortsätt". Jag gick av och an,i rummet och gestikulerade som om jag varit en pojke på tjugo år. Jag försökte få honom att inse sin plikt och sitt ansvar - vår plikt och vårt ansvar. Jag försäkrade honom, att det kunde inbringa en förmögenhet stor nog att åstadkomma vilken social omvälvning som helst. Jag berättade för honom om bolag och patent osv. Alla dessa saker tycktes göra samma intryck på honom som hans matematik hade gjort på mig. Han stammade något om att han inte frågade efter rikedom, men jag tystade ner honom. Jag lät honom förstå vilken affärspamp jag var, men jag teg förstås med min egen bankrutt, som ju var en tillfällighet. Min brist på kapital skulle kompenseras av min erfarenhet. På så sätt organiserades 21

småningom Cavoritmonopolet. Han skulle framställa ämnet, jag skulle skapa marknad för det. Jag sög mig fast som en blodigel vid ordet vt - du och jag existerade inte för mig. Hans tanke var att den vinst som jag talade om skulle användas till vetenskaplig forskning, men jag tänkte att vi nog skulle talas vid om den saken senare. - Det blir nog bra med det, utropade jag, det blir nog bra med det. Vad som just då intresserade mig mest var att få ämnet framställt. - Här har vi ett ämne som inte ett hem, inte en fabrik, en fästning eller ett fartyg kommer att kunna undvara. Det är mer användbart än den bästa patentmedicin. Det finns inte en av dess tiotusen användningsmöjligheter som inte kan göra oss rikare än vi drömt om. - Ja, jag börjar förstå, sade Cavor. Det är förunderligt att man kan se saker och ting i ett helt nytt ljus bara man resonerar med någon annan. - Ja visst, men nu resonerade ni också med rätte mannen. - Jag antar, sade Cavor, att det nog inte finns någon som inte vill bli rik. Men ännu beror det på en sak ... Han tystnade. Jag stannade. - Det är ju möjligt att det tillhör de saker som är teoretiskt möjliga, men praktiskt fullkomligt absurda. Och om vi också lyckas framställa det, så finns det kanske en hake ... - Vi ska nog ta itu med den saken i sinom tid, lovade jag.

Il

Cavorit Cavors oro beträffande själva framställningen av det märkvärdiga ämnet visade sig emellertid alldeles obefogad. Den 4 oktober var allt klappat och klart. Lustigt nog var det en slump som fullbordade det hela just när Cavor minst väntade det. Han hade smält ihop ett par olika metaller och några andra ämnen - tyvärr minns jag inte längre 22

vilka - och ämnade låta blandningen stå och svalna långsamt under en vecka. Efter hans uträkning skulle den sista kemiska fiireningen inträffa när temperaturen sjunkit till + 16° C. Men nu slumpade det sig så att arbetarna, Cavor ovetande, hade börjat tvista om vem som skulle sköta eldningen. Gibbs, som förut haft ansvaret för denna detalj, ville plötsligt skjuta över arbetet på f. d. trädgårdsmästaren med motiveringen att kol grävs upp ur jorden och alltså inte hör till en snickares verksamhetsfält. F. d. trädgårdsmästaren hävdade emellertid att kol hörde till mineralierna, som ju även var kockens gebit. Men denne menade att det var Gibbs som borde sköta eldningen just därför att han var snickare, då ju kol inte är annat än fossilt trä. Följaktligen underliit Gibbs - liksom de båda andra - att fylla på under värmepannan, och Cavor var alltför upptagen av några intressanta problem som rörde sig kring möjligheterna att driva ett flygplan med ravorit (varvid han bortsåg från luftmotståndet och några andra detaljer) för att lägga märke till att något var på tok. Det förtidiga fullbordandet av hans uppfinning ägde rum just när han gick tvärs över fältet till min stuga för vår pratstund vid eftermiddagsteet Jag kommer ihåg det i minsta detalj. Tevattnet kokade och allt var i ordning, och ljudet av hans burrooo hade lockat ut mig på verandan. Den lilla energiska gestalten avtecknade sig som en mörk silhuett mot höstkvällens solglöd, och till höger reste sig skorstenarna på hans hus över en grupp träd som skimrade som guld i solen. Längre bort höjde sig Wealden Hills ståtliga, svagt blå konturer, medan heden utbredde sig till vänster, vidsträckt och dyster. Och då ... ! skorstenarna sköt plötsligt upp mot himlen och smulades sönder till en hop tegelstenar, och taket och en brokig samling möbler följde efter. Förbi dem sköt en hög, vit eldslåga. Träden skälvde, virvlade runt och bröts sönder i bitar som flög mot lågan. Mina öron bedövades av en skräll som för alltid gjorde mig döv på ena iirat, och runt omkring mig krossades fönstren. Jag tog tre steg framåt mot Cavors hus, men just då kom vinden. På ett ögonblick svepte rockskörten över huvudet på mig, och jag drevs framåt i skutt och språng mot min egen vilja. l detsamma greps också Cavor, virvlade runt och flög genom den tjutande luften. Jag såg en av rökhuvarna på mitt tak falla till marken

23

på tre meters avstånd från mig, studsa ett tiotal meter högt och därefter dras in i virveln. Cavor tog mark, sparkande och fäktande, rullade en god bit framåt, kravlade sig upp och greps på nytt med våldsam fart och försvann bland de knakande träden bredvid huset. En massa rök och aska och ett stycke blåaktig, glänsande materia flög rakt upp. Ett staket kom seglande mot mig, föll på kant och slog i marken. Sedan var det värsta över. Cyklonen bedarrade hastigt och övergick till en stark storm, och jag blev på nytt medveten om att jag ägde fötter och kunde andas. Genom att vända ryggen mot vinden lyckades jag stanna och kunde försöka samla de själsförmögenheter jag ännu hade i behåll. På dessa korta minuter hade hela omgivningen förändrats. Den rogivande solnedgången var borta, och himlen var mörk av jagande moln. Jag vände mig om för att se efter om min stuga händelsevis ännu stod upprätt och stapplade sedan framåt mot träden där Cavor hade försvunnit. Mellan de svedda grenarna syntes flammorna från det brinnande huset. Jag dök in i snårskogen, famlande från det ena trädet till det andra, men utan att se något spår av Cavor. Men så upptäckte jag något som rörde sig i en hög avbrutna grenar och bitar från staketet, och jag sprang dit. Innan jag kom fram hade något brunt kravlat sig fram och reste sig på två leriga ben. Några klädtrasor slängde kring midjan på honom och fladdrade för vinden. Jag kände inte genast igen denna jordiga lumphög, men så såg jag att det var Cavor. Han vände sig mot vinden och torkade leran ur ögon och mun. Han sträckte fram sin leriga hand och vacklade fram mot mig. Hans ansikte var förvridet av sinnesrörelse, och han såg så ömklig och beklagansvärd ut, att hans första anmärkning förbluffade mig. - Gratulera mig! flämtade han, gratulera mig! - Gratulera dig? Milda makter, till vad då? - Jag har gjort det. - V ad har du gjort? Vad var det som var orsak till explosionen? En vindstöt förtog ljudet av hans ord, men jag förstod att han sade att det inte alls var någon explosion. Stormen drev mig mot honom så att vi kolliderade, och sedan stod vi där och klängde oss fast vid varandra. 24

- Försök att komma med till min stuga, tjöt jag i hans öra. Han hörde mig inte, utan skrek något om "tre martyrer - vetenskapen" och något om "just inget med". Han trodde nämligen då iinnu att hans tre assistenter hade omkommit i virvelvinden. Lyckligtvis misstog han sig. Så fort han gått till min stuga hade de begett sig till bykrogen i Lympne för att vid några enkla förfriskningar diskutera frågan om eldningen. J ag upprepade mitt förslag att gå tillbaka till min stuga, och denna gång uppfattade han vad jag sade. Vi höll varandra tätt under armen och lyckades på så sätt slutligen komma i lä under den lilla bit av taket som var kvar. En stund satt vi i var sin länstol och bara flämtade. Alla fönstren var sönderslagna och alla lättare möbler var i en fruktansvärd oordning, men någon större skada hade inte skett. Lyckligtvis hade köksdörren motstått pressen, och allt porslin var därför i behåll. Fotogenköket brann fortfarande, och jag satte på nytt tevatten. När det var gjort, var jag redo för Cavors förklaringar. - Allt är som det ska vara, påstod han. Nu är det klart, allt är i sin ordning. - Men, protesterade jag, allt i sin ordning? Det finns väl inte en höstack eller ett staket på sin plats eller ett oskadat halmtak på tre mils omkrets härifrån ... - Ja, ja, men det är faktiskt så, allt är i sin ordning. Jag kunde naturligtvis inte förutse den här lilla komplikationen. Jag var så upptagen av andra problem, och så har jag kanske lätt för att glömma de praktiska konsekvenserna. Men allt är verkligen i sin ordning ... - Min käre vän, ropade jag, ser du då inte att du har åstadkommit skador för tusentals pund? - Jo visst, men vad den saken anbelangar, så förlitar jag mig på din diskretion. Jag är visserligen inte någon praktisk man, men tror du inte att folk kommer att uppfatta det som en cyklon? - Men explosionen ... - Det var inte någon explosion. Det är så enkelt som helst. Jag säger ju att jag lätt glömmer en del smådetaljer. Det där brummandet i större skala bara. Tanklöst nog formade jag cavoriten i ett tunt och brett lager. . . Han gjorde en paus. - Du vet ju att det här ämnet är okänsligt fö~~gdkrafte~~ att det upphäver föremålens inbördes gravita$n? '-'· · ; ~ :· ''i c

'*"'

;,i,

1_\

s-r.·

.,,

._jJi~~.

-Ja, ja. - Du förstår att så snart det hade fått en temperatur av 16 grader Celsius och legeringsprocessen hade fullbordats, så upphörde den del av golvet och taket som var ovanför att ha någon tyngd. Jag antar att du vet - det vet ju alla nu för tiden - att i vanliga fall också luften har en viss tyngd, som den pressar mot allt på jordytan i alla riktningar? - Ja, det vet jag, fortsätt. - Jag vet det också, sade han, och det visar just hur värdelös kunskap är om man inte använder den rätt. Ovanför cavoriten upphörde ju det där att gälla. Luften utövade inget tryck där, medan den fortsatte att göra det runt omkring. Aha, du börjar förstå. Luften runtomkring rusade med enorm hastighet mot den tyngdlösa luften ovanför cavoriten, den i sin tur rusade uppåt, följd av den luft som intagit dess plats och därmed också omedelbart förlorat sin vikt. Då blåste taket av ... - Du förstår, fortsatte han, det bildades liksom en skorstenspipa, en luftfontän, och om inte cavoriten hade kommit lös och sugits upp i den, så kanske du kan tänka dig vad som skulle ha hänt? - Jag antar att luften skulle ha fortsatt att rusa uppåt från det där fördömda stycket cavorit? - Just det ja. En enorm luftfontän ... - Sprutande ut i den oändliga rymden! Milda makter, den skulle ha sprutat bort all atmosfär från jorden. Den skulle ha blivit mänsklighetens undergång. Det där lilla stycket materia. - Inte precis ut i rymden, sade Cavor, men praktiskt taget lika illa. Den skulle helt enkelt ha sopat bort luften från jorden och kastat den på tusentals mils avstånd från vår lilla planet, på samma sätt som man skalar en banan. Naturligtvis skulle den ha kommit tillbaka, men till en kvävd värld! Från vår synpunkt sett inte stort bättre än om den inte hade kommit tillbaka alls. Jag satt och bara gapade. Jag var ännu så häpen, att jag knappt kunde fatta att alla mina förväntningar hade slagit fel. - Vad tänker du göra? frågade jag. - Allra först skulle jag vilja låna en liten skrapa för att befria mig från all leran, och om jag sedan får ta din gästfrihet i anspråk, så vill jag gärna ta ett bad. Efteråt kan vi resonera i lugn och ro. Jag tror det klokaste är - han lade en lerig hand på min

26

urm - att vi inte nämner något om allt detta till någon utomstående. Jag vet att jag har anställt skada - det kan nog hända att också boningshus har blivit förstörda här och var i trakten. Men d andra sidan så kan jag omöjligt betala allt, och om rätta orsaken blir känd, så väcker det bara ovilja och hindrar mig i mitt urbete. Man kan ju inte förutse allt, och jag kan inte för ögonblicket ta på mig bördan av praktiska hänsyn vid sidan av mitt teoretiska arbete. Senare, då du med ditt praktiska sinne kan ta del i arbetet och vi har släppt ut cavoriten i marknaden, kan vi Hottgöra alla dessa människor. Men inte än - absolut inte än. Om vi inte ger dem någon annan förklaring, kommer de att ge en ryklon skulden för alltsammans. Kanske sätter de i gång med en insamling, och eftersom mitt hus har rasat och bränts ner, så skulle också jag kunna räkna med en väsentlig gottgörelse för liden skada, och det skulle komma väl till pass för vårt vidare forskningsarbete. Men blir det bekant att det är jag som har o\stadkommit allt detta så torkar insamlingen in, och jag kommer aldrig mer att få arbeta i fred. Om mina tre assistenter har omkommit är ännu en öppen fråga. Men det är en bisak. Har de omkommit, så är det inte så stor förlust - de var mer hetsiga än dugliga, och den här katastrofen måste bero på något slarv med eldningen. Har de å andra sidan klarat sig, så tvivlar jag på att dc är intelligenta nog att kunna lämna någon förklaring. De godtar nog cyklonen. Och om jag kunde få bo här i något av de tomma rummen medan mitt hus görs beboeligt ... Han tystnade och betraktade mig frågande. En man med sådana möjligheter, tänkte jag, var sannerligen ingen vanlig gäst. - Kanske är det bäst att vi tar reda på en skrapa nu, sade jag fiir att vinna tid. Jag reste mig och gick till resterna av växthuset. Medan han tog sitt bad, funderade jag på frågan. Det var klart ntt Cavors sällskap medförde vissa olägenheter. Hans tankspriddhet, som nyss närapå hade avfolkat jorden, kunde vilken stund som helst leda till de allvarligaste konsekvenser. Men å andra sidan var jag ung, mina affärer var i oordning, och jag var just nu på det humöret att jag ville kasta mig in i något vågspel - om det fanns någon möjlighet att vinna något på det. Och på den här affären skulle jag åtminstone ha halva vinsten, det hade jag beslutat. Lyckligtvis hade jag hyrt stugan på tre år och utan några

27

reparationsskyldigheter, och mina få i all hast inköpta möbler var gudskelov inte betalda, men däremot försäkrade. Så till sist beslöt jag mig för att fortsätta tillsammans med Cavor och se slutet pA det hela. Utsikterna hade förändrats betydligt. Jag tvivlade inte längre pA de enorma möjligheter som detta ämne erbjöd, men jag började tvivla pA dess användbarhet för kanonlavetter och lackskor. Vi tog itu med att bygga upp laboratoriet på nytt och fortsatte experimenten. Cavor talade mer i min anda än han någonsin gjort förut, när det blev fråga om hur vi nästa gång skulle framställa ämnet. - Vi mAste naturligtvis göra om det, sade han med en uppsluppenhet som jag inte hade väntat hos honom. Vi har kanske råkat pA vAr överman, men vi har i alla fall lämnat teorierna bakom oss för alltid. Om det går att undvika ska vi naturligtvis inte förstöra den här lilla planeten, fast det är klart att det är en viss risk. Men - man måste ta risker. Det måste man i all experimentell forskning. Men här måste du komma med ditt praktiska förstånd. För min del undrar jag om vi inte borde ställa det på kant och göra det mycket tunt. Jag vet inte riktigt. Jag har en känsla av att det finns en annan metod, men jag har den inte riktigt klar för mig än. När jag rullade i smutsen för blAsten och det ju kunde se ut som om hela saken var utagerad, kom det för mig som det enda riktiga sätt det borde göras på. Trots min hjälp hade vi en hel del svårigheter, men vi fortsatte ändA att sätta laboratoriet i stånd. Det fanns en massa saker som mAste göras innan det blev absolut nödvändigt att bestämma den exakta formen och metoden för nästa försök. Den enda haken i arbetet var de !re assistenternas strejk för att de inte gillade mig som förman. Men efter ett par dagar löste vi den frågan genom en kompromiss.

28

III

Raketen Jag minns mycket väl när Cavor talade om sin ide med raketen. l lan hade nog haft sina funderingar åt det hållet förut, men så på en gång tycktes det klarna för honom. Vi var på väg till stugan fiir att dricka te, och han gick och gnolade för sig själv. Plötsligt ropade han till. - Just det ja, det är klart - man får tänka sig någon sorts rullgardin. - Vad då är klart? frågade jag. - Rymden - vart som helst - månen! - Vad är det du pratar om? Vad menar du? - Menar? Jag menar att den måste vara klotformig. Det är vad jag menar. Jag kände mig absolut bakom och lät honom därför fortsätta på sitt eget maner. Jag hade inte den blekaste aning om vad han tänkte på, men sedan han druckit sitt te förklarade han det för mig. - Det är ungefär så här, sade han. Förra gången gjorde jag l"avoriten i en låg cistern som var försedd med en fals för att hålla den på sin plats. Men så fort den svalnat och legeringen var färdig kom den där villervallan du vet, luften gav sig i väg, huset gav sig i väg, och hade inte cavoriten själv gett sig i väg så vete fåglarna hur det hade gått. Men om man nu i stället tänker sig att cavoriten ligger löst och kan röra sig fritt uppåt? - Då ger den sig genast av. - Javisst, och utan större oväsen än när man fyrar av en kanon. - Men vad har man för nytta av det? - Jag tänker följa med i så fall. Jag satte ner tekoppen och bara stirrade på honom. - Tänk dig ett klot, förklarade han; ·stort nog att rymma två personer och deras bagage. Det kan göras av tjockt gla:s och. kläs med stål- och .först!S ·med ·tillräckligt stort förråd a'V. komprimef!ld luft och kancentrerad föda ·och en destillationsapparat för vatten och så vidare. Ytterhöljet av stål skulle man klä över med ... - Cavorit?

-Ja. - Men hur skulle man komma in i den? - Det går lätt att ordna. Ett kryphål som kan göras lufttätt är allt som behövs. Det blir naturligtvis lite komplicerat, och så måste man ha en ventil att kasta ut saker genom, om det behövs, utan att för mycket luft strömmar ut. - Som Jules Verne beskriver det i "En färd till månen"? Men Cavor läste aldrig underhållningsromaner. - Jag börjar förstå, sade jag långsamt. På det viset kunde man komma in och stänga till om sig medan cavoriten ännu är varm, och när den har svalnat blir sfären okänslig för tyngdlagen och man flyger i väg. - Som en pil. - Man skulle fara i en rät linje ... Jag avbröt hastigt mig själv. Hur ska man kunna förhindra att man far genom rymden i en rät linje utan att någonsin kunna stanna? frågade jag. Det är inte så säkert att man hamnar någonstans alls, och om man också gjorde det, hur ska man kunna ta sig därifrån? - Jag har just funderat på det, sade Cavor. Det var det jag tänkte på när jag sa att saken var fix och färdig. Det inre glasklotet kan bli alldeles lufttätt om det görs helt sammanhängande, bortsett från kryphålet. stålhöljet däremot skulle man göra i rörliga sektioner, som kan rullas upp liksom rulljalusier. Det går lätt att ordna med fjädrar, som man sträcker eller drar ihop med elektricitet genom ledningar av platinatråd dragna genom glaset. Men allt det där är bara detaljer. När alla de cavoritbeklädda jalusierna eller skjutluckorna eller vad du vill kalla dem är stängda, kan varken ljus, värme, gravitation eller strålning av något slag påverka det inre av klotet utan det kommer att, som du säger, flyga genom luften i en rät linje. Men om man öppnar en lucka? Tänk dig en lucka öppen. Då kan vilken fast kropp som helst attrahera oss ... Ja~ började begripa. - Förstår du? frågade han. - Ja, sannerligen! - Vi kan röra oss i rymden praktisk taget efter behag - vi kan närma oss den eller den planeten precis som vi själva vill. - Ja visst, men ... - Men? 30

- Jag förstår inte riktigt meningen med det hela. Det blir ju nästan bara att ta ett språng från jorden och så tillbaka igen. - Javisst! Vi kunde ju till exempel fara till månen. - Och vad skulle vi göra där när vi väl hade kommit dit? - Vi skulle ... tänk bara på den ökade kunskapen. - Finns det någon luft där? -Kanske. - Iden är storartad, sade jag, men den verkar nästan väl storortad. Månen! Jag vill nog helst försöka med en kortare resa först. - Det går inte, det är omöjligt för luftens skull. - Varför inte använda iden med jalusier av cavorit på starka stålbottnar som lyftkran? - Det skulle inte gå, påstod han. Och vad beträffar att ge sig ut på en resa i rymden så är det väl inte värre än att företa en polarexpedition. Och det finns det ju folk som gör. - Inte affärsmän. Och dessutom får man betalt för polarexpeJitioner. Och om något händer, så skickas det ut en räddningsexpedition. Men det här - det är ju som att låta sig skjutas bort från jorden för ingenting. - Man kunde ju kalla det en expedition för att utforska malmfyndigheter. - Ja, och så kanske man kunde skriva en bok om det, sade jag. - Jag är alldeles säker på att det finns värdefulla mineral där, saJe Cavor. - Till exempel? - Svavel, järn, guld kanske, möjligen också nya grundämnen. - Men transportkostnaderna? sade jag. Du är verkligen inte någon praktisk man. Månen ligger på trettioåtta tusen mils avstånd. - Jag kan inte inse att det skulle kosta så värst mycket att transportera hur mycket som helst vart som helst, förutsatt att Jet packades i en cavoritlåda. Det hade jag inte tänkt på. - Fritt mottagarens huvud, eller hur? sade jag. - Vi är ju inte heller bundna till månen. - Du funderar på ... ? - Vi har ju Mars. Klar luft, nya omgivningar och en upplivande känsla av minskad tyngd. Det kunde vara trevligt att fara dit. - Finns det luft på Mars?

31

- Javisst! - Då tycker jag att du borde bygga ett sanatorium där. Apropå det, hur långt är det till Mars? - Omkring trettio miljoner mil just nu, sade Cavor obesvärat. Och man far nära förbi solen. Min fantasi började eggas på nytt. Det ligger absolut något i vad han säger, tänkte jag, och så att resa ... Jag började fantisera om de underbaraste framtidsutsikter. Som i en vision såg jag plötsligt hela planetvärlden genomkorsad av cavorit-lyxexpresser. Ordet "förköpsrätt" flög mig i tankarna. "Planetarisk förköpsrätt till markområdet!" Och det var inte fråga om en eller ett par planeter, utan varenda en av dem. Jag stirrade in i Cavors runda ansikte, och plötsligt skenade min fantasi i väg. Jag steg upp och började gå fram och tillbaka i rummet, och orden flödade. - Jag börjar fatta, sade jag. Att kasta om från tvivel till entusiasm gick på ett ögonblick. Det är kolossalt, storartat - det är helt enkelt suveränt! Jag har aldrig ens kunnat drömma om något sådant. När nu mina avkylande invändningar upphört, brast också Cavors entusiasm lös. Han steg upp han också, och så gick vi där och gestikulerade och hojtade och betedde oss som besatta, och det var just vad vi var. - Det där ska vi nog ordna, sade han när någon tillfällig svårighet hejdade oss. Det där ska vi snart ordna. Redan i kväll ska vi göra upp planen för gjutningen. - Vi sätter i gång omedelbart, svarade jag, och så skyndade vi till laboratoriet för att genast ta itu med arbetet. Jag kände mig hela kvällen som ett barn i sagolandet. Gryningen fann oss alltjämt i arbete. Vi lät det elektriska ljuset brinna trots att det ljusnat ute. Jag minns ännu tydligt ritningarnas utseende. Jag färglade och skuggade dem, medan Cavor gjorde själva utkasten, vilket han gjorde hastigt och skissartat, men förvånansvärt korrekt. Vi gjorde beställningarna på ståljalusierna och ramarna klara den natten, och på en vecka var ritningen till glasklotet färdig. Vi avstod från våra eftermiddagssamtal och alla våra gamla vanor. Sov och åt gjorde vi först då vi inte längre kunde arbeta på grund av hunger eller trötthet. Vår entusiasm smittade våra tre medhjälpare, fastän de inte hade en aning om

lindamålet med glasklotet Gibbs gick inte längre, utan fjantade udt sprang, ·om det så bara gällde att gå tvärs över rummet.

Och vår raket började ta form. December gick, januari - jag tillbringade en dag med att sopa upp en väg genom snön mellan huset och laboratoriet - februari udt mars. I slutet av mars kunde man se att arbetet nalkades sin fullbordan. I januari hade det kommit några väldiga lass med material som vi beställt. Det stora glasklotet var nu klart och stod under en lyftkran som vi hade gjort i ordning för att få det inpassat i sitt stålskaL Alla balkar och luckor till stålkonstruktionen · som inte var rent sfärisk, utan av polyederform med en skjutlucka på varje sida - hade kommit i februari, och nedre halvan var redan hopnitad. Cavoriten var halvfärdig i mars, metallmasHan hade gått igenom två av utvecklingsfaserna och vi hade fäst omkring hälften av den på balkarna och luckorna. Det var förvAnande hur strikt vi höll oss till de planer som Cavor utarbetat i sin första inspiration. När klotet var hopnitat, föreslog han att vi skulle ta bort taket på vårt tillfälliga laboratorium och bygga en ugn runt omkring. På så sätt skulle sista fasen i framställningen nv cavoriten, som skulle upphettas till lämplig temperatur i en Ntröm av helium, kunna slutföras då den redan var fästad på klotet. Sedan gällde det att diskutera och besluta vilka förråd vi skulle ta med - kondenserad föda, koncentrerat fruktextrakt, stålcylindrar med reservsyre, en apparat som rensade luften från kolsyra uc.:h avfallsprodukter och tillförde nytt syre med hjälp av natrium· 8uperoxid, en vattenkondensator och så vidare. Jag kan ännu se för mig allt detta som låg uppstaplat i ett hörn av rummet hurkar och rullar och lådor - helt vardagliga saker. Det var en påfrestande tid med mycket liten tid över för eftertanke. Men en dag när vårt arbete nalkades sitt slut smög sig en underlig känsla över mig. Jag hade hela förmiddagen hållit på med att mura upp ugnen och satte mig dödstrött ner för att vila. Allt föreföll grått och overkligt. - Men säg mig Cavor, vad tjänar allt det här till, egentligen? Han log. - Det ska lyckas nu. - Månen, undrade jag. Vad väntar du dig där? Jag trodde månen var en utdöd planet. 2-

Wells

33

- Ja, det får vi se. - Får vi? sade jag och stirrade framför mig. - Du är trött. Det vore klokt av dig att ta en promenad i kväll. - Nej, sade jag envist, jag ska avsluta den här murningen. Det gjorde jag också och skaffade mig en sömnlös natt. Jag har aldrig förr upplevt en sådan natt. Jag hade en svår tid när affärerna höll på att gå över styr, men min svåraste natt då var en ljuv slummer i jämförelse med denna pinande, eviga sömnlöshet. Jag hade plötsligt gripits av en ohygglig skräck för vad vi stod i begrepp att företa oss. Jag kan inte minnas att jag före den natten ägnat den minsta tanke åt den risk vi skulle löpa, men nu överväldigades jag av det främmande och skrämmande i vårt företag. Jag var som en människa som vaknat ur behagliga drömmar till en fasansfull verklighet. Jag låg med vidöppna ögon, och klotet föreföll mig allt svagare och bräckligare och Cavor allt mer overklig och fantastisk och hela företaget allt galnare och galnare för varje ögonblick som gick. Jag steg upp och vankade omkring i rummet. Jag satt i fönstret och stirrade ut i den oändliga rymden. Mellan stjärnorna utbredde sig det stora tomrummet, det bottenlösa mörkret. Jag försökte i minnet återkalla de elementära kunskaper i astronomi som jag fått i skolan, men de var alltför vaga för att ge mig någon ledtråd till vad som skulle möta oss. Slutligen gick jag och lade mig igen och fick då och då några ögonblicks sömn fylld av mardrömmar, i vilka jag föll och föll genom rymdens avgrund. Vid frukosten förvånade jag Cavor med att kort och gott säga ifrån: - Jag följer inte med. Alla hans protester bemötte jag med butter envishet. - Saken är för vanvettig, sade jag. Jag följer inte med. Jag ville inte ens gå med honom till laboratoriet utan tjurade hemma en stund, och sedan tog jag hatt och käpp och gick ut ensam utan att veta vart. Det var händelsevis en vacker morgon med en ljum vind, en djupblå himmel över vårens första grönska och skaror av sångfåglar. Jag lunchade på biff och öl på ett litet värdshus nära Elham och gjorde värden häpen med att apropå det vackra vädret säga : 34

- Den som lämnar jorden när dagarna börjar bli så här vackra är allt bra tokig! - Precis vad jag tycker också, nu då ni säger det, svarade han, och jag fick höra att denna värld hade blivit för mycket för åtminstone en stackars själ: en man hade just skurit halsen av sig. Jag fortsatte med en ny knut i min redan förut tilltrasslade tankehärva. På eftermiddagen fick jag en stunds uppfriskande sömn på en solig plats och fortsatte sedan tills jag kom till ett värdshus nära Canterbury. Det lyste av klängrosor, och värdinnan, en fryntlig gammal kvinna, tog vänligt emot mig. Hon var en pratsam själ, och bland många andra saker fick jag också veta att hon aldrig hade varit i London. - Canterbury är det längsta jag har varit, sade hon, jag hör inte till den sorten som löper hit och dit. - Hur tror ni det skulle vara att fara till månen? frågade jag. - Jag har aldrig kunnat med de där ballongerna, sade hon, tydligen i den föreställningen att det gällde en helt vanlig tur. Jag skulle inte vilja gå upp i en- nej inte för allt i världen. Den omedvetna komiken i svaret slog mig. Sedan jag ätit kvällsvard satt jag utanför dörren och pratade med två arbetare om tegelbränning och bilar och förra årets kricketmatcher. På himlen sjönk månskäran i väster, efter solen, blåaktig och otydlig. Nästa dag återvände jag till Cavor. - Jag följer med, sade jag. Jag har varit lite ur gängorna, det är allt. Det var enda gången som jag hade några allvarliga farhågor för vårt företag. Efteråt arbetade jag försiktigare och tog mig en timmes promenad varje dag. slutligen var vårt arbete så långt framskridet att endast upphettningen återstod.

IV

·l

Starten - Fortsätt, sade Cavor när jag satt på kanten av hålet och tittade ner i klotets mörka innandöme. Vi var ensamma. Det var kväll, solen hade gått ner, och skymningens ro utbredde sig över allting. Jag klev över med andra benet och gled ner på det släta glasgolvet i klotets inre. Sedan vände jag mig om fiir att ta emot provianten och de andra grejorna som Cavor langade ner. Det var varmt där inne, termometern visade på 27 grader, och eftersom ingen värme skulle gå förlorad genom utstrålning, var vi klädda i gymnastikskor och tunna flanellkläder. För att vara skyddade mot alla eventualiteter hade vi emellertid försett oss med tjocka yllekläder och flera tjocka yllefiltar. På Cavors uppmaning placerade jag paketen, syrebehållarna och allt det övriga i en hög på golvet, och snart hade vi allt ombord. Cavor gjorde en lov runt det taklösa skjulet för att se efter om vi glömt något och kröp sedan in efter mig. Jag såg att han höll något i handen. - Vad har du där? frågade jag. - Har du inte tagit med dig något att läsa? - Store gud, nej! - Det glömde jag att påminna dig om. Det är ju lite ovisst resan kommer kanske att ta lång tid - vi får kanske hålla på i veckor. -Men ... - Och vi flyter omkring här i raketen utan någon som helst sysselsättning. - Om jag bara hade vetat ... Han kikade ut genom gluggen. - Titta, sade han, det ligger något där. - Hinner jag? - Vi har en timme på oss. Jag tittade ut. Det var ett gammalt nummer av Tit-BitJ, som någon av arbetarna måste ha haft med sig. Längre bort såg jag ett trasigt nummer av Uoyds' News. Jag kröp tillbaka in i klotet med dessa båda. 36

- Vad har du fått med dig? frågade jag Cavor och tog boken ur hans hand och läste: Shakespeares samlade arbeten. Han rodnade lätt. - Min utbildning har varit så uteslutande vetenskaplig ... sade han ursäktande. - Aldrig läst honom? - Aldrig. - Han visste en hel del - på ett ovetenskapligt sätt naturligtvis. - Ja, jag har hört det. Jag hjälpte honom att skruva till glaset för gluggen, och sedan tryckte han på knappen som drog ner den motsvarande ståljalusin på yttersidan. Nu var vi i mörker. Ingen av oss sade något på en stund. Trots att vår farkost inte var ljudisolerad, var allting fullkomligt tyst. Jag märkte. att det inte fanns någonting att gripa tag i när stöten kom yid starten, och jag förstod att det skulle bli besvärligt att inte ha någon stol. - Varför har vi inte tagit med några stolar? frågade jag. - Det ska inte vara några, sade Cavor i en ton som tydligt visade att han inte ville prata. Vi skulle inte behöva dem. - Varför inte det då? - Det får du se så småningom. Jag tystnade. Plötsligt stod det klart och tydligt för mig vilken dåre jag var som satt inne i den här tingesten. Kanske var det ännu inte för sent att dra sig ur spelet, tänkte jag. Världen därutanför skulle bli kall och ogästvänlig mot mig, det visste jag de sista veckorna hade jag levt på Cavors understöd - men skulle den när allt kom omkring bli lika kall som den absoluta nollpunkten eller lika ogästvänlig som den tomma rymden? Om jag inte hade skämts för att visa min feghet, så tror jag att jag skulle ha tvingat Cavor att släppa ut mig. Men jag tvekade - tvekade, blev nervös och retlig, och så gick tiden. Det kände en liten stöt, och sedan hördes ett ljud som när en champagneflaska korkas upp i ett närliggande rum och strax därpå ett vinande ljud. För ett ögonblick hade jag känslan av en oerhörd muskelspänning, som om jag pressats ner av en oerhörd tyngd. Det varade bara en liten stund, men det kom mig att fatta mitt beslut. - Cavor, sade jag i mörkret, mina nerver är alldeles slut ... jag tror inte ...

37

Jag tystnade, men han svarade ingenting. - För fan, ropade jag, vad har jag här att göra? Jag följer inte med, Cavor. Saken är för riskabel. Jag tänker gå ut igen. - Det kan du inte. - Kan jag inte? Det ska jag nog visa dig. Han svarade inte på ett par sekunder. - Det är för sent för oss att gräla nu, Bedford, sade han. Den där stöten du kände var starten. Vi flyger redan genom rymden med samma hastighet som en gevärskula. - Jag ... sade jag, men sedan var det som om det plötsligt gjorde detsamma vad som än hände. Ett ögonblick kändes det som om jag var bedövad, och jag kunde ingenting säga. Det var som om jag aldrig förr ens hade hört talas om att vi skulle ge oss av från jorden. Men snart märkte jag en oförklarlig förändring i mina fysiska förnimmelser. En känsla av lätthet och overklighet kom över mig, samtidigt som jag kände en underlig tyngd över huvudet. Ingenting av detta förminskades med tiden, men jag vande mig så pass vid det att det inte förorsakade mig något obehag. Jag hörde ett klickande ljud, och en liten glödlampa tändes. Jag såg Cavors ansikte, som lyste lika vitt som jag visste att mitt eget måste vara. Det svarta, genomskinliga glaset bakom honom gjorde att det såg ut som om han flöt omkring i ett tomrum. - Nu är saken således avgjord, sade jag slutligen. - Ja, nu är saken avgjord. - Sitt stilla! ropade han när jag gjorde en rörelse för att flytta på mig. Ut musklerna slappna av alldeles - precis som när du ligger till sängs. Vi befinner oss i vårt eget lilla universum. Titta på de där sakerna! Han pekade på de lösa föremålen - lådorna och paketen - som legat på filtarna i klotets botten, och jag såg med förvåning att de flöt omkring i luften ungefär en halv meter från den kupiga väggen. Av_ skuggan märkte jag att Cavor inte längre lutade sig mot väggen. Jag stack handen bakom-mig och fann att också jag hängde i luf~en. _ Jag varken ropade eller gesti~J,1le(ade, -men_ skräcken_ kom över mig. Det vat som om en osynlig makt_ hade. lyft mig och hållit mig kvar utan fäste. Bara jag rörde mig aldrig så litet, så började jag genast flyta omkring. Jag förstod vad som hade hänt, men det gjorde mig inte mindre rädd. Vi var avskurna från den yttre gra38

vitationeo och kunde attraheras bara av föremål inuti vår egen farkost. Följaktligen föll allt som inte var fastsatt vid glaset långsamt ner mot vår lilla världs centrum, vilket tycktes befinna sig ungefär mitt i sfären, möjligen på grund av min större tyngd något närmare mig än Cavor. - Vi måste vända oss om, sade Cavor, och flyta rygg mot rygg med sakerna mellan oss. Det var en högst egendomlig sensation att flyta i luften på det viset. Först var det ohyggligt, men när skräcken väl hade gått över kändes det långt ifrån obehagligt, snarare tvärtom - det var som att ligga på en mjuk dunbädd. Men på nytt kom känslan av absolut avskildhet och frihet över mig. Jag hade inte räknat med att det skulle gå till så här. Jag hade tänkt mig en våldsam stöt och en känsla av svindlande stark fart. I stället kände jag mig - som om kroppen pade klätts av mig. Det var inte som början av en resa, utan som början av en dröm.

v

Mot månen Plötsligt släckte Cavor ljuset. Han sade att vi inte hade något överflöd av energi i vårt förråd och att vi därför måste spara på ljuset för läsning. En stund - om den var lång eller kort vet jag inte - satt vi i fullkomligt mörker. - I vilken riktning far vi? frågade jag. - Vi far snett ut från jorden, och eftersom månen är i tredje kvartalet far vi ungefär i riktning mot den. J ag ska öppna en lucka ... Ett klickande ljud hördes, och en lucka öppnades i ytterhöljet. Himlen utanför var lika mörk som det inre av raketen, men den öppna luckan markerades av en otalig mängd stjärnor. Den som bara har sett stjärnhimlen från jorden kan inte föreställa sig hur den ser ut när vår halvt genomskinliga luftslöja blivit fråndragen. Vad vi ser från jorden är bara det ljus som

39

genomtränger vår dimmiga atmosfär, och det är bara ynkliga rester. Nu först kunde jag fatta meningen med talesättet om "himmelens härskaror". Vi skulle snart få se underbarare ting än denna lufttomma, stjärnhöljda himmel, men av allting tror jag att jag senast skall glömma just den. Luckan drogs för, en annan bredvid öppnades, och sedan en tredje. Ett ögonblick måste jag sluta ögonen för det bländande ljuset från månen. Jag måste se på Cavor och de vitbelysta föremålen omkring mig en stund för att vänja ögonen vid ljuset igen, innan j ag på nytt kunde vända dem mot strålglansen. Fyra luckor var nu öppna för att månens dragningskraft skulle kunna inverka på rymdfarkosten. Jag fann att jag inte längre flöt fritt omkring, utan att mina fötter hade fått stöd mot glaset på den sida som var vänd mot månen. Filtarna och proviantlådorna kröp också långsamt ner längs glasväggen och packade slutligen ihop sig så att de skymde en del av utsikten. För mig föreföll det naturligtvis som om jag såg "ner" .mot månen. På jorden betyder "ner" den riktning i vilken föremålen faller och "upp" den motsatta riktningen. N u gick gr avitationeo i månens riktning, och jorden måste befinna sig ovanför oss. Om alla luckor var stängda, så var "neråt" mot farkostens centrum och "uppåt" mot ytterväggen. Det kändes också mycket egendomligt att ljuset - stick i stäv mot förhållandet på jorden - kom underifrån. På jorden kommer ljuset uppifrån eller från sidan, men här kom det någonstans från trakterna av våra fötter, och för att se våra egna skuggor måste vi titta rakt uppåt. Först fick jag svindelkänslor av att ha bara det genomskinliga glaset under fötterna och blicka ner på månen genom tusentals mil av tomrum, men det gick över, och jag greps av den mäktiga synen. Antagligen var det frånvaron av luftlager som gav månen ett så mycket starkare sken. Den såg också betydligt större ut än från jorden, och de minsta detaljer på dess yta syntes mycket tydligt. Konturen var fullkomligt klar och skarp, eftersom vi inte såg den genom atmosfären. Det fanns inte någon ring eller mångård omkring den, och stjärnslöjorna som täckte himlen kom tätt intill randen av den och utmärkte ytterlinjen av den obelysta delen. 40

Och när jag stod och stirrade ut på månen under mina fötter, återkom känslan av det vansinniga i vårt företag med tiofaldig styrka. - Cavor, sade jag, jag känner mig förfärligt konstig. De där bolagen som vi ska bilda och allt det där med mineralierna? -Vad då? - Jag har svårt att fatta något av det här, eller att det över huvud taget existerar en jord. - Nej det är inte så lätt, sade Cavor, men det går snart över. Kanske det där numret av Uoyds' News kan hjälpa dig lite. Jag stirrade på tidningen ett ögonblick och höll den sedan framför mig. Jag märkte att det gick mycket lätt att läsa och började med en annonsspalt. "En herre med privat förmögenhet är villig att lämna lån", läste jag. Någon önskade sälja en cykel som hade kostat 15 pund för 5, och en dam i trångmål önskade bli av med några fiskknivar och gafflar "lämpliga som lysningspresent". Utan tvivel höll någon enkel själ just nu på att ta de där knivarna och gafflarna i betraktande, medan någon annan triumferande åkte bort på cykeln och en tredje full av förtröstan var på väg för att uppsöka gentlemannen som ville låna ut pengar. Jag skrattade och lät tidningen sjunka. - Är vi synliga från jorden? frågade jag. -Hur så? - Jag har en bekant som är ganska intresserad av astronomi. Det kom för mig hur lustigt det skulle vara om han händelsevis tittade genom teleskopet nu. - Det måste vara ett oerhört kraftigt teleskop om han ska kunna urskilja oss nu ens som den minsta lilla prick. En stund stirrade jag tyst på månen. - Det är en värld, det känner man så oändligt mycket starkare här än på jorden. Kanske bebodd ... - Bebodd! utropade Cavor. Nej! Inbilla dig inte något sådant. Föreställ dig att du är en upptäcktsresande som utforskar rymdens öde platser. Se på den! Han pekade på den vita, skinande massan under oss. - Den är död - död. Kolossala, utslocknade vulkaner, lavaöknar, vidder täckta av nedvräkt snö, frusen kolsyra eller frusen luft, och så överallt förkastningar i marken och sprickor och avgrunder, det är vad som finns där. Men inget liv. Människorna 41

har systematiskt iakttagit denna planet genom teleskop i över tvåhundra år. Hur stor förändring tror du att de har märkt? - Ingen alls. - De har spårat två otvetydiga jordskred och en periodvis återkommande förändring i färgen, det är allt. - Jag visste inte att man har sett så mycket. - Jovisst. Men vad levande varelser beträffar ... - Apropå det, hur små föremål kan man se genom de största teleskopen? - Man skulle kunna se en ordinär kyrka, och man skulle alldeles säkert se en stad eller andra spår av mänskligt liv. Möjligen finns det insekter där, myror till exempel, som kan gräva ner sig under månnatten, eller möjligen några djurarter som vi inte har någon motsvarighet till på jorden. Det är det mest sannolika, om det över huvud taget finns något liv där. Tänk bara på hur olika förhållandena är mot jordens! Livet måste anpassa sig efter en dag som är lika lång som minst fjorton på jorden, en molnfri, glödande solskensdag, och sedan en natt som blir allt kallare, tills den absoluta nollpunkten, 273 minusgrader, har uppnåtts. Vad slags liv som än förekommer där, så måste det ligga i vinterdvala under den perioden för att vakna till liv på nytt varje dag. Han funderade ett tag. - Man kan tänka sig något i stil med maskar, sade han, maskar som äter luft, ungefär som maskarna på jorden slukar jord, eller kanske något slags tjockhudade vidunder ... - Från det ena till det andra så har jag undrat varför vi inte kom att ta något vapen med oss, sade jag. Men han svarade inte, utan fortsatte sin tankegång högt. - Nej, det enda vi kan göra är att fara dit och undersöka saken. - Men mina mineralier finns väl där i alla fall, hoppas jag. En stund senare sade Cavor att han tänkte ändra kursen något litet genom att låta jordens dragningskraft verka på oss ett tag. Han förberedde mig på att jag skulle komma att känna mig yr i huvudet och rådde mig att hålla mig fast vid glasväggen för att inte falla. Luckan öppnades med ett klirrande, och jag föll framstupa. Ett ögonblick såg jag moder jord mellan mina utspärrade fingrar. Vi var ännu helt nära - Cavor beräknade avståndet till något över hundra mil - och den stora jordskivan fyllde synfältet. Men

42

redan nu kunde man tydligt se klotformen. Landet under oss llg i skugga, men västerut lyste Atlantiska oceanens gr! vidder som

smält silver i det försvinnande dagsljuset. Jag tyckte mig kunna urskilja de dimmiga konturerna av Frankrikes och Spaniens kuster. Luckan stängdes, och jag fann mig glidande längs glaset i ett tillstånd av yttersta förvirring. När det s! småningom blev nlgon ordning p! mina tankar igen var månen otvivelaktigt "nedanför", under fötterna p! mig, och jorden någonstans vid horisonten - denna jord som hade varit en fas t grund under fötterna p! mig och mina likar sedan tidernas begynnelse. Dl vlr vikt var reducerad till en obetydlighet, var ocksl de rörelser som vi behövde utföra s! obetydliga att vi jnte kände oss hungriga förrän sex timmar (enligt Cavors klocka) efter starten. Det förvånade mig att tiden gltt s! fort. Till och med då blev jag mätt efter att ha ätit mycket litet. Cavor undersökte apparaten för kolsyreabsorptionen och fann den i gott skick. Vi hade förbrukat förvånansvärt lite syre. Vi hade just ingenting att tala om, och dl en underlig sömnighet hade kommit över oss, lade vi oss ner p! vlra utbredda filtar, önskade varandra godnatt och somnade nästan ögonblickligen. P! det sättet fortsatte vi vlr färd - ibland sovande, ibland pratande eller läsande och nlgon glng ätande, fastän vi inte hade nlgra hungerkänslor1 , men för det mesta i ett tillstånd av djupaste ro mitt emellan vaka och sömn. Vi for genom en rymd som varken hade natt eller dag och närmade oss snabbt månen.

1 Egendomligt nog hade vi inte någon aptit medan vi befann oss i raketen, och vi tycktes inte heller behöva någon föda. Först försökte vi tvinga i oss maten ändå, men sedan fastade vi hela tiden. Allt som allt åt vi inte mer än en hundradel av all den proviant vi hade tagit med oss. Vi utandades också onaturligt lite kolsyra, men jag kan omöjligt förklara varför.

VI

Landningen Jag minns att Cavor en dag plötsligt öppnade sex av luckorna och bländade mig så att j ag ropade till. Allt vi såg var månen, en ofantlig kroksabel av vitt gryningsljus med eggen sönderhackad av mörka skåror, en växande kustrand där mörkret drog sig tillbaka likt tidvattnet vid ebbens inträdande och där toppar och tinnar dök upp i det strålande solskenet. Jag tar för givet att läsaren har sett några fotografier av månen, så att jag inte behöver beskriva huvuddragen i månlandskapet. Alla känner till de stora ringformiga kratrarna, de oregelbundna slätterna, åsarna och kullarna. Mot denna värld flög vi, knappt 150 kilometer över de högsta topparna. Nu kunde vi se- vad inte något öga på jorden någonsin kommer att skåda - att alla konturer som skarpt avtecknade sig i det starka dagsljuset efterhand blev grå och otydliga i ett allt mer tätnande dis, att det vita på den solbelysta ytan började smälta för att slutligen försvinna och att här och där egendomliga olivgröna och bruna färgfläckar växte fram och bredde ut sig. Men vi hade knappast tid att ge akt på allt detta, för nu hade vi kommit till det farligaste momentet på hela resan. Vi måste försöka komma ännu närmare månen och samtidigt minska farten och passa på ett tillfälle då det slutligen skulle bli möjligt för oss att landa. Det var oerhört ansträngande ögonblick för Cavor, medan jag satt ängsligt overksam. Hela tiden tycktes jag vara i vägen för Cavor, som hoppade omkring från den ena ändan av raketen till den andra med en snabbhet som hade varit otänkbar på jorden. Han öppnade och stängde cavoritluckorna oavbrutet, kalkylerade och rådfrågade sin klocka vid ljuset av lampan. En lång stund hade vi alla luckor stängda och ilade genom rymden i fullständigt mörker. Plötsligt öppnade han på nytt fyra luckor. Jag ryggade tillbaka och skuggade för ögonen, som bländades av det ovanligt kraftiga och intensiva ljuset från solen under mina fötter. Luckorna stängdes på nytt, och jag raglade omkring i mörkret som åter omslöt mig.

44

Sedan vi hade flutit omkring i tystnaden och mörkret en stund, tände Cavor det elektriska ljuset och sade att han tänkte slå in allt vårt bagage i filtarna för att minska stöten vid landningen. Vi gjorde detta med luckorna stängda, därför att sakerna då arrangerade sig själva i farkostens centrum. Det var obeskrivligt groteskt. Två män sakta flytande i klotets inre och sysselsatta med att packa in föremål och dra till snören! Något upp och ner existerade inte, och varje ansträngning hade oväntade effekter. Ibland kunde jag se Cavors fötter i jämnhöjd med mitt ansikte, och det elektriska ljuset var ibland ovanför huvudet, ibland under fötterna på oss. Men slutligen hade vi alla sakerna fast surrade i en mjuk bal. Två filtar med hål för huvudet hade vi lämnat lösa f ör att ha att ta på oss. För ett ögonblick öppnade Cavor en lucka åt månsidan, och vi såg att vi föll mot en stor krater med en massa mindre kratrar grupperade runt omkring. Sedan öppnade han snabbt luckorna åt solsidan. J ag antar att han använde solens dragningskraft som broms. - Ta på dig filten, ropade han. Först begrep jag inte vad han menade, men sedan halade jag fram min filt och svepte den om mig, så att den betäckte huvud och ögon. Han stängde åter luckorna, för att sedan på nytt öppna och stänga en i sänder och slutligen öppna dem alla på en gång. Vi kände en skakning, och sedan rullade vi fram och tillbaka och stötte mot väggarna, mot packningen och mot varandra, medan något vitt stänkte upp, som om vi hade rullat utför en snösluttning. Bump - bump - bump En duns, och jag begravdes till hälften under våra tillhörigheter, men sedan blev det alldeles stilla. Jag kunde höra Cavor pusta och stånka, och så hörde jag ljudet av en lucka som stängdes. Med en kraftansträngning kastade jag undan balen och reste på mig. Våra fönster var djupsvarta, stjärnbetäckta hål. Vi var fortfarande vid liv. Vi låg i den djupa skuggan av väggen till den krater som vi hade fallit ner i. Vi satt och drog andan och kände efter var vi var mörbultade. Jag tror inte att någon av oss hade haft någon riktigt klar föreställning om vilken hårdhänt behandling vi skulle bli utsatta för. Så reste jag mig mödosamt.

45

- Nu ska vi se hur det här månlandskapet ser ut! Men det är förfärligt mörkt, Cavor. Glaset var immigt, och jag torkade av det med filten. - Det tar ungefär en halv timme innan det dagas, sade han. Vi måste vänta. Det var omöjligt att se något. Så fort jag torkade av glaset, täcktes det på nytt av fukt som blandades med en massa hår från filten. Jag borde naturligtvis inte ha använt filten. Under mina bemödanden halkade jag och stötte benet mot en av syrebehållarna. Det kunde göra en rasande- det var ju fullkomligt avskyvärt. Här hade vi just anlänt till månen och allt det underbara som väntade oss där, och allt vad vi kunde se var farkostens fuktiga, grå innerväggar. - För fan, mumlade jag, ska det fortsätta pl det här viset så kunde vi lika gärna ha stannat hemma. Och jag drog filten tätare omkring mig. Plötsligt övergick fuktigheten till rimfrost. - Kan du nå den elektriska värmeapparaten, sade Cavor. Ja, den där svarta knappen. Annars börjar vi frysa. Han behövde inte säga mig det två gånger. - Och nu, sade jag, vad ska vi göra nu? - Vänta, svarade Cavor. -Vänta? - Naturligtvis. Vi måste vänta tills luften blivit uppvärmd igen. Då klarnar glaset. Vi kan inte göra någonting förrän vi kan se ordentligt. Det är fortfarande natt här. Vi måste vänta tills det blir ljust. Men under tiden - är du inte hungrig? Jag svarade honom inte på en stund, utan satt och tjurade. Jag vände mig motvilligt från glaset och stirrade på honom. - Jo, sade jag, jag är hungrig. Jag var förfärligt besviken. Jag hade väntat mig - jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men absolut inte detta. J ag försökte resignera och svepte filten bättre omkring mig, satte mig ner på balen och började min första måltid på månen. Jag vet inte om jag avslutade den - det har jag glömt. Ty glaset började klarna, först bara fläckvis, men sedan allt mer och mer, och den dimslöja som hade dolt månen för våra ögon drogs bort. Vi såg ut över månlandskapet. 46

VII

Soluppgång på månen Först var det den vildaste och ödsligaste utsikt man kan tänka sig. Vi befann oss i en väldig amfiteater, på en kolossal slätt, som utgjorde kraterns botten, medan bergväggarna omslöt oss på alla sidor. Ljuset föll från den ännu osynliga solen över bergskrönet ända ner i dalbottnen och belyste oregelbundna brungula och grå klippkanter, här och var avbrutna av åsar och klyftor fyllda av snö. De låg antagligen på en tjugo kilometers avstånd, men till en början dämpades inte klarheten av någon atmosfär, utan de avtecknade sig skarpa mot den stjärnbeströdda bakgrunden, som för våra jordiska blickar mer tedde sig som ett ståtligt sammetsdraperi broderat med stjärnor än som det oändliga himlavalvet. Klippan mot öster låg som en mörk bård under den stjärnbelysta himlen. Ingen morgonrodnad, inget gradvis avtagande mörker bådade den kommande dagen. Endast zodiakalljuset och solkronan lät oss ana solens närhet. Ljuset kastade sin reflex mot klippan i väster och visade en stor, vågformig, grå slätt, som sänkte sig mot öster och försvann i den ogenomträngliga skuggan vid klippans fot. En rad grå toppar och spöklika kullar, som höjde sig bakom varandra tills de knappast kunde skönjas, lät oss först ana hur avlägsen kraterväggen var. Kullarna såg ut att vara av snö, och först senare upptäckte vi att de bestod av frusen luft. Så såg det ut vid första anblicken, men snabbt och överraskande bröt dagen in. Solljuset hade krupit nedför klippan och snuddat vid jökellämningarna vid dess fot och kom nu mot oss med sjumilasteg. De avlägsna klipporna tycktes skälva och ändra läge, och den grå dimman steg i allt tjockare moln upp från kraterbottnen när denna träffades av dagsljuset. slutligen ångade hela västra delen av slätten, det var som när man håller en våt handduk framför elden. Klippväggen skymtade nu bara svagt och otydligt genom dimman. - Det är luft, sade Cavor, det måste vara luft - annars kunde det inte stiga på det där sättet när solstrålarna träffar det. Och vilken hastighet ... Titta!

-47

- Vad då? - På himlen! Det mörka har redan fått en anstrykning av blått. Och stjärnorna verkar större, men de mindre av dem syns inte längre, inte heller nebulosorna. Snabbt och säkert kom dagen oss till mötes. Den ena grå toppen efter den andra träffades av solljuset och förvandlades till en rykande, vit molnstod. Cavor tog mig i armen. - Vad är det? frågade jag. - Se, soluppgången! Solen! Han vände mig om och pekade på den östra höjdkammen, som höjde sig över dimman och som förut knappt hade varit märkbar mot den mörka himlen. Men nu hade den fått en rödaktig glans, och eldröda tungor lekte längs sidorna på den, medan en krona av eld höjde sig över den. Solen! Först en lysande rand, så en båge som förvandlades till en flammande spira och slungade hetta mot oss likt ett genomträngande spjut. Det skar i mina ögon. Jag ropade högt av smärta och trevade bländad efter min filt under balen. Och så hördes ett ljud, det första ljud som nådde oss från yttervärlden sedan vi lämnat jorden, ett väsande, bubblande ljud. Det var stormen som skakade den gryende dagens luftiga mantel. Och med ljudet kom en stormby som kastade oss mot varandra, förblindade och vimmelkantiga. Det kom en kastby till, och vinaodet stegrades till ett vrål. Jag försökte täcka över huvudet med filten, men den andra vindstöten kastade mig handlöst ner på golvet. Jag föll mot balen och såg, då jag ett ögonblick öppnade ögonen, den bubblande luften utanför glasväggen. Den kokade och fräste som snö när man stoppar ner ett vitglödgat järn i en driva. Vad som ögonblicket förut hade varit vanlig hederlig luft hade i och med att solens värme nådde månytan plötsligt förvandlats till en sjudande, grötig, smältande massa som övergick i gasform under ett fruktansvärt fräsande och bubblande. Luften rördes om ännu en gång av en ännu kraftigare virvel, och vi grep tag i varandra för att få stöd. I nästa ögonblick rullade vi på nytt om varandra. Jag hamnade på alla fyra. Dagen hade börjat, dagen på månen. Den tänkte visa oss ynkliga små jordvarelser vad månen kunde göra med oss. 48

Jag hann få en skymt till av världen utanför raketen, av rykande ånga, halvsmält sörja, en tätnande, vältrande massa som rasade ner mot oss. Så blev det alldeles mörkt. Jag vände ansiktet mot golvet. Cavors knän tryckte mot bröstet på mig, men sedan måste han ha slängts bort från mig. Ett ögonblick låg jag på rygg och kippade efter andan och stirrade uppåt. En väldig smälthög hade fallit ner över oss, begravt oss, och nu höll väl raketen på att smälta. Vi skulle bli kokade. Jag såg hur det bubblade på glaset ovanför mig. Ett svagt rop hördes från Cavor. Men då träffades vi av ett stort jordskred, och raketen började rulla utför en sluttning med allt högre och högre fart. Vi tog språng över skrevor och studsade mot åsar och ilade med allt större hastighet västerut mot måndagens vitglödande kaos. Vi klamrade oss krampaktigt fast vid varandra medan vi rullade runt under ideliga sammanstötningar med föremålen omkring oss. På jorden skulle vi under liknande omständigheter säkert ha slagit oss fördärvade, men på månen var vikten reducerad till en sjättedel, och det var ju tur för oss. Men jag minns hur förfärligt illamående jag kände mig, det var som om hjärnan hade vänts upp och ner i huvudet på mig, och så ... Någonting rörde vid mitt ansikte, några fina spröt irriterade mig vid öronen. Jag märkte att det skarpa ljuset mildrades av ett par blå glasögon och att Cavors ögon också skyddades på samma sätt. Han andades tungt, och hans ena läpp blödde. - Bättre? frågade han och torkade bort blodet. Allting dansade runt för mig, men det berodde bara på att jag kände mig yr. Jag såg att Cavor hade stängt ytterluckorna för att skydda mig för det bländande solljuset. Det skarpa ljuset genomträngde allting. - Du min skapare, sade jag, det här är då sannerligen ... Jag vred på nacken för att kunna se. Jag märkte då att det var strålande ljust därute - raka motsatsen till det dystra mörker som hade mött oss förut. - Har jag varit medvetslös länge? frågade jag. - Jag vet inte, min klocka har gått sönder. En liten stund ... jag var riktigt ängslig ... Jag låg stilla några minuter och funderade. Jag såg att Cavor fortfarande var lite upphetsad. Jag sade ingenting på en stund. Då jag strök med handen över ansiktet märkte jag, att också jag 49

hade fått åtskilliga blessyrer. Högra handen hade farit mest illa, huden var avskrapad på ovansidan så att råa köttet syntes. Pannan hade fått en stöt och hade blött kraftigt. Cavor räckte mig en liten bägare med något stärkande medel som han hade tagit med sig. Efter en stund kände jag mig lite kryare och började försiktigt sträcka på armar och ben. - Vad är det som har hänt egentligen? sade jag. Har vi hamnat i tropikerna? - Det var precis vad jag väntade. Luften har avdunstat - om det nu var luft - och vi kan nu se själva månytan. Vi ligger på en ås, som består av något slags jordisk bergart. Här och där ser man myllan. Den är mycket egendomlig. Det slog honom plötsligt att det var onödigt att försöka beskriva det för mig, och så hjälpte han mig i stället upp i sittande ställning, så att jag kunde se det med egna ögon.

VIII

En morgon på månen Den skarpa motsättningen mellan ljust och mörkt i landskapet var alldeles försvunnen, och solljuset hade blivit svagt ambrafärgat, medan skuggorna på klippan och kraterväggarna gick i djupviolett. österut dröjde ännu en en dimbank oberörd av solen, men mot väster var himlen klar och blå. Jag började förstå att jag legat medvetslös en lång stund. Vi befann oss inte längre i ett tomrum, utan var omslutna av en atmosfär. Omgivningens konturer framträdde klarare. Med undantag av några högar vit massa här och var - det var inte luft, utan snö - hade landskapets arktiska karaktär fullständigt försvunnit. Åt alla håll utbredde sig en rostbrun ödslighet i det klara solljuset. På några ställen såg man små virvlar och pölar av smältvatten på snödrivorna, det var det enda som rörde sig i den döda terrängen. Solen gassade på de två översta luckorna och gav oss högsommarvärme inne i raketen. Men våra fötter befann sig fortfarande i skuggan, och vår farkost låg på en snödriva.

so

Här och var på sluttningen stack det upp något som liknade torra, vridna stickor, som drog uppmärksamheten till sig. De var av samma rödbruna färg som klippan de låg på, och de syntes mycket tydligt mot de små vita snöhögar som låg kvar på deras skuggsida. Trädgrenar? I en värld utan liv? När ögat hade vant sig vid ljuset, kunde man bättre uppfatta hur de såg ut. De täckte nästan hela markytan, ungefär som det bruna barrtäcke man kan se under granar och tallar. - Cavor, sade jag. - Ja? - Det kan hända att det är en död värld nu - men en gång ... Något väckte min uppmärksamhet. Bland stickorna hade jag upptäckt några små runda föremål, och jag tyckte det såg ut som om ett av dem rörde på sig. - Cavor, viskade jag. - Vad är det? Men jag svarade inte genast, utan bara stirrade, oförmögen att tro mina ögon. Ett oartikulerat rop undslapp mig. Jag grep tag i hans arm och pekade. - Där - ja - och där! Hans blick följde mitt finger. - V ad är det? frågade han. Hur skall jag kunna beskriva vad jag såg! Det var egentligen ingenting märkvärdigt, och ändå gjorde det ett så egendomligt, så starkt intryck. Jag har redan sagt att det låg små ovala föremål som liknade kiselstenar på barrtäcket Och nu rörde först en och så en annan på sig, rullade runt och sprack, och ur varje spricka kom en liten gröngul trevande arm ut och sträckte sig mot solen. Ett ögonblick efteråt sprack den tredje! - Det är frön, sade Cavor, och strax efteråt hörde jag honom sakta viska: liv! liv! I samma stund förstod vi att vi inte hade kommit till en förbränd ödemark full av mineralier, utan till en värld som levde och rörde sig - att vår långa resa inte hade varit förgäves. Vi följde spänt livets framträdande med våra blickar, och jag minns att jag torkade av glaset med min tröjärm för att inte den minsta imma skulle skymma utsikten. Endast i mitten kunde vi se klart och tydligt, ty runt omkring blev de torra fröna och fibrerna förstorade och förvridna av det

51

kupiga glaset. Men vi såg tillräckligt! Längs hela den solbelysta sluttningen såg vi det ena efter det andra av dessa underbara bruna små föremål brista, som om de öppnat munnen för att dricka av solskenet. För varje ögonblick sprack allt fler fröhöljen, och under tiden svällde de som först öppnat sig ut över sina skal och övergick i ett nytt skede av sin utveckling: en liten rotslinga sköt resolut ner i jorden, och en liten, lustigt formad knopp höjde sig i luften. På en kort stund var hela sluttningen täckt av små plantor som stod i givakt i det bländande solskenet. De stod inte länge så. Knopparna svällde, stramade till och öppnade sig med ett ryck, ett litet skarpspetsat skott sköt fram och bredde ut sig till en krans av små, brunaktiga blad som hastigt vecklade ut sig och blev större. Rörelserna var långsammare än hos något djur, men snabbare än hos någon växt jag hade sett förut. Det är svårt att beskriva hur växterna utvecklades. Man kunde följa bladens tillväxt med ögonen, och de bruna fröhusen skrumpnade och upplöstes lika snabbt. Har ni någon kall dag tagit en termometer i er varma hand och gett akt på hur kvicksilvret stiger? Ungefär så snabbt växte månplantorna. Efter vad som föreföll mig vara endast ett par minuter hade de längst komna utvecklat en stam och skjutit fram en ny krans av blad, och sluttningen, som nyss var livlös, täcktes nu av en alltjämt växande, olivgrå grönska. Jag vände mig om - och se! Längs övre kanten på en klippa mot öster upprepades samma fenomen i mörk sihuett mot den bländande solen. Och bakom klippan såg man konturerna av tuvor bevuxna med växter som liknade någon kaktusart. Åven i väster såg jag något liknande. Här föll ljuset utför bergets släta sidor, och jag kunde se att växterna var klart orangefärgade. De sköt i höjden inför våra ögon, och om man ett ögonblick vände bort blicken, hade konturen hunnit förändra sig när man på nytt såg tillbaka. En tät anhopning trubbiga grenar sköt ut åt alla sidor, så att växten liknade en korall. Efter en kort stund hade den nått ett par meters höjd. I jämförelse med en så snabb tillväxt är den jordiska röksvampen, som ibland kan uppnå trettio centimeters diameter på en enda natt, hopplöst trög och långsam. Men röksvamparna har ju på grund av tyngdkraften att kämpa mot ett tryck som är sex gånger så stort som trycket på månen.

52

Ur de klyftor och sänkor som vi inte kunde se, men som nåddes av den livgivande solen, höjde sig också fullt med kraftiga och taggiga växter över klippor och stup och dök upp i synfältet. Det var en kaotisk och förvirrande anblick att se dem trängas och kämpa sig fram för att hinna växa och sätta frukt och dö på en enda kort dag. Det var som ett underverk, detta växande. Så måste man föreställa sig att örter och träd har vuxit i tidernas morgon, tills de täckte den nyskapade jorden. Försök att föreställa er det! Föreställ er denna gryning! Uppståndelsen sedan den frusna luften tinat upp, jorden som väckts ur sin dvala och började myllra av liv, och så vegetationens tysta, snabba växande, denna ojordiska blomning och fröbildning. Försök att tänka er allt detta i ett ljushav som skulle få det intensivaste solljus på jorden att verka blekt och svagt. Och snödrivor som fortfarande låg kvar på skuggiga platser. Och för att bilden skall bli fullständig, måste ni komma ihåg att vi såg alltsammans genom en tjock, buktig glasskiva, som förvrängde perspektivet på samma sätt som ett förstoringsglas förvränger allt man ser genom det - tydligt och klart bara i mitten, och suddigt och otydligt omkring detta centrum.

IX

På upptäcktsfärd Vi upphörde att stirra ut och vände oss mot varandra med samma tanke, samma fråga i blicken. Om plantorna kunde växa, måste det finns någon luft som också vi skulle kunna andas, hur tunn den än var. - Kryphålet? sade jag. - Ja, sade Cavor, vi måste se efter om det verkligen är luft. - Snart är de här plantorna lika höga som vi, sade jag. Men tänk - tänk om ändå ... ? Är det alldeles säkert? Hur kan vi veta att det är luft. Det kan ju vara kväve, eller till och med kolsyra! - Det är lätt att ta reda på, sade Cavor och började sina undersökningar. Han tog fram en stor bit hopknycklat papper ur balen,

53

tände eld på det och kastade ut det genom ventilen vid ingången. Jag böjde mig framåt och stirrade ner genom det tjocka glaset för att se på den lilla flamman, vars vittnesbörd betydde så mycket för oss. Jag såg papperet falla ner på snön. Den lilla röda flamman försvann, och ett ögonblick såg det ut som om den hade slocknat, men strax därpå såg jag små blåaktiga eldtungor krypa upp längs kanten och sprida sig. Hela papperet, med undantag av den bit som vilade direkt på snön, förkolnade och krympte ihop, medan en liten rökpelare steg uppåt. Jag anfäktades inte längre av något tvivel. Atmosfären på månen bestod av antingen rent syre eller luft och kunde därför - om den inte var alltför tunn - också uppehålla livet på oss. Vi kunde gå ut - och leva! Jag satte mig med ett ben på vardera sidan av kryphålet och tänkte skruva upp luckan, men Cavor hejdade mig. - En liten försiktighetsåtgärd först, sade han och påpekade att fastän det tydligen var syremättad luft utanför, så kunde den vara så förtunnad att den kunde skada oss. Han påminde mig om alpsjukan och om att blodkärl ofta brister på flygare som stiger för hastigt. Han höll på en stund med att mixtra ihop en illasmakande dryck, som han absolut ville att jag skulle dela med honom. Den gjorde mig lite slö, men det var också den enda effekt den hade på mig. Sedan lät han mig börja skruva upp luckan. Efter en stund var proppen så pass lös, att den tätare luften inne hos oss började söka sig väg längs skruvens vindlingar. Det susade som när ett kokkärl börjar sjuda. På Cavors uppmaning väntade jag ett ögonblick. Det var tydligt att lufttrycket utifrån var mycket svagare än inifrån, men hur stor skillnaden var hade vi ingen möjlighet att beräkna. Jag satt och höll i proppen med båda händerna, färdig att skruva till den igen om det visade sig att månatmosfären skulle vara alltför tunn, och Cavor höll en cylinder med komprimerat syre i beredskap. Vi såg under tystnad först på varandra och sedan på den fantastiska vegetationen utanför. Det väsande ljudet fortsatte. Mina pulsar började bulta, och ljudet av Cavors rörelser blev otydligare. Jag lade märke till att allt hade blivit stilla på grund av luftförtunningen. Plötsligt kände jag att den andfåddhet som besvärat mig ända

'4

sedan vi kom i närheten av månen hastigt blev värre, och så hade jag en obehaglig förnimmelse i öronen och balsen och under naglarna, men det gick fort över. Men sedan fick jag anfall av yrsel och blev hastigt illamående, och det knäckte genast mitt mod. Jag skruvade ytterligare ett halvt varv på proppen, men vände mig sedan om och förklarade för Cavor hur det var fatt med mig. Nu var det han som var den lugnare av oss. Han svarade med en röst som var mycket svag och avlägsen på grund av den tunna luften och rådde mig att ta en klunk konjak. Han föregick själv med gott exempel, och jag kände mig också bättre efteråt. Jag börjar åter skruva på proppen. Pulsarna dunkade kraftigare vid tinningarna, men så märkte jag att det pipande ljudet hade upphört. - Nå? sade Cavor med spöklik röst. - Ja? sade jag. - Ska vi fortsätta? Jag tänkte efter. - Blir det inte värre än så här? - Kan du klara det? I stället för att svara fortsatte jag att skruva. Jag lyfte ner det runda locket och lade det försiktigt på balen. Några snöflingor virvlade in och försvann då den tunna luften tog vår raket i besittning. Jag satte mig på kanten och tittade ut. På en knapp meters avstånd låg den av ingen mänsklig fot beträdda snön på månen. Vi såg på varanda. Efter en kort paus sade Cavor: - Besvärar det inte dina lungor för mycket? - Nej, nu går det bra, svarade jag. Han sträckte ut handen efter sin filt, stack huvudet genom hålet i mitten och svepte den om sig. Sedan satte han sig på kanten till kryphålet och sträckte ner benen mot marken. Ett ögonblick tvekade han, men hoppade sedan ner och stod så på månens jungfruliga mark. Han stod stilla ett ögonblick och tittade sig omkring - och så tog han sats och gjorde ett språng. Glaset gjorde att allting fick groteska proportioner, men jag tyckte ändå att språnget verkade förfärligt högt. Nu stod han där uppe på en klippa som var omkring tio meter hög och gestikulerade åt mig. Hur tusan hade han burit sig åt? Jag kände mig som när man första gången ser en trolleriföreställning.

Helt förbryllad hoppade också jag ner på marken. Framför mig hade snödrivan smält bort och bildat något som liknade ett dike. Jag tog sats och hoppade. Jag kände hur jag flög genom luften, och jag såg att klippan som Cavor stod på kom mig till mötes. Jag grep krampaktigt tag i den och klängde mig skräckslagen fast vid den, medan Cavor böjde sig ner och uppmanade mig att vara försiktig. Jag flåsade fram ett plågat skratt. Jag var fullständigt bragt ur fattningen. Jag hade glömt att på månen, vars massa endast är en åttondel av jordens och som har bara en fjärdedel så stor diameter, vägde jag bara en sjättedel av min vikt på jorden. Men nu gjorde detta faktum sig påmint. - Vi har sluppit ifrån moder jords ledband nu, sade Cavor. Jag reste mig försiktigt och gick fram till Cavor, långsamt som en värkbruten reumatiker. Raketen låg en tio meter bakom oss på den smältande snödrivan. Så långt ögat nådde över den oregelbundna kraterbottnen såg vi samma vegetation utveckla sig, här och var avbruten av någon kaktusart och några ljusare eller mörkare lavar, som växte så fort att det såg ut som om de kravlade sig fram på klippan. Hela kratersänkan tycktes bestå av oavbruten vildmark ända upp till foten av den omgivande klippan. Denna saknade tydligen helt vegetation utom vid basen, och den höjde sig uppåt i terrasser och platåer, men dessa ägnade vi just då inte någon uppmärksamhet. Den utbredde sig på flera kilometers avstånd omkring oss där vi satt, synbarligen mitt i centrum av kraterbottnen, och vi såg den genom några disiga slöjor som drev för vinden. Ja, nu blåste det i den tunna luften, snabba, men liksom mjuka vindstötar som var isande kalla, men som inte utövade något nämnvärt tryck. Det föreföll som om det blåste runt omkring kratern, mot den solbelysta sidan från det töckniga mörkret på skuggsidan. Det var svårt att utskilja någonting i dimman mot öster, vi måste skugga med handen och kisa med halvslutna ögon mot det intensiva solljuset. - Den tycks vara fullständigt död, sade Cavor. Jag såg mig på nytt omkring i det svaga hoppet att finna spår av några levande varelser, några byggnader eller redskap eller något annat tecken på människoliknande liv, men vart man än vände blicken såg man bara spetsiga, branta klippkrön och busk56

snår i oavbruten rörelse och bukiga kaktusar som bara svällde och svällde. Allt tycktes tala emot ett sådant hopp. - Det ser ut som om växterna var allenarådande här, sade jag. Jag kan inte se minsta spår av något annat liv. - Nej, inga insekter, inga fåglar, inte ett spår av animaliskt liv. Och om det fanns några varelser, vart skulle de väl ta vägen under natten. Nej, det finns bara växter. Jag skuggade med handen för ögonen. Det såg ut som ett drömlandskap, och växterna hade inte ens så stor likhet med jordiska växter som den vegetation man föreställer sig växa på de stora havsdjupen. De verkade nästan som ödlor som förvandlats till växter. Och så det bländande solljuset. - Och ändå är det bara tidig morgon ännu, sade Cavor. Han suckade och såg sig omkring. - Det här är ingen värld för människor, sade han. Och ändå har den en viss charm. Han tystnade, och så lät han höra sitt eftertänksamma brummande. Jag ryckte till vid en lätt beröring och fann att det var en lav som hade snuddat vid min fot. Jag sparkade till den så att den föll i smulor, men varenda liten spor började gro och växa. Ett hastigt utrop undslapp Cavor, och jag såg att en spjutliknande planta hade stuckit honom. Han verkade villrådig och såg sig osäkert omkring på klipporna omkring oss. En lysande ljusröd slinga kröp upp på en av klippspetsarna. - Titta, sade jag och vände mig om - men Cavor var försvun· nen. Ett ögonblick stod jag som förstenad och tog sedan några hastiga steg framåt för att kunna se ner över klippkanten. Men i min häpnad över hans försvinnande glömde jag än en gång att vi befann oss på månen och tog ett så kraftigt steg att det förde mig omkring fyra meter över kanten. Det kändes som i det slags mardrömmar då man tycker att man faller och faller. Jag föll, eller rättare sagt hoppade, ungefär tio meter. Det tog väl en fem, sex sekunder, men det föreföll mycket längre. Jag flöt genom luften och föll lätt som en fjäder till knäna i en snödriva i klipprännan. Jag såg mig omkring. - Cavor! ropade jag, men ingen Cavor syntes till, Cavor! ropade jag ännu högre, och bergen kastade tillbaka ett svagt eko. Alldeles utom mig klättrade jag upp till toppen igen, och min röst lät som gnället från ett vilsegånget lamm. Inte heller raketen 57

syntes till, och ett ögonblick sammansnördes mitt hjärta i känslan av fullständig isolering. Då såg jag honom, han stod på en klippavsats ungefär trettio meter längre bort. Han skrattade och gestikulerade för att fånga min uppmärksamhet. Jag kunde inte höra rösten, men förstod av hans tecken att han ville att jag skulle hoppa. Jag tvekade, avståndet föreföll mig oerhört, men så tänkte jag att jag väl hade större chans än han att klara ett sådant hopp. Jag tog ett steg bakåt, tog sats och hoppade. Jag tyckte att jag sköt rakt upp i luften, och det kändes som om jag aldrig skulle komma ner igen. Det var både hemskt och behagligt på samma gång. Jag hade tagit alldeles för stark fart och flög rakt över Cavors huvud och styrde kurs på ett taggigt snår, där jag landade. J ag föll på en stor svamp växt, som fullständigt mosades sönder under min tyngd och spred sina orangefärgade sporer åt alla håll och överhöljde mig med ett orangefärgat puder. Jag rullade fnysande runt och stannade äntligen, halvkvävd av skratt. Jag fick syn på Cavors lilla runda ansikte, som tittade ner på mig över en taggig häck. Han ropade något som jag inte uppfattade. Jag försökte svara, men kunde inte, eftersom jag tappat andan. Han banade sig försiktigt väg mellan buskarna och kom fram till mig. - Vi får vara försiktiga, sade han. Det är ju ingen ordning alls här på månen. Den kan ju låta oss sll ihjäl oss. Han hjälpte mig på fötter och började borsta av mig det gula mjölet, medan jag stod helt passiv och bara flämtade. - Vi kan inte riktigt beräkna gravitationen, sade han, och våra muskler är inte inställda än. Vi måste öva oss lite. Jag drog ut några taggar ur handen och satte mig ner på ett klippblock. J ag skakade i hela kroppen och hade samma känsla av missräkning som när man första gången kör omkull på en cykel. Cavor kom plötsligt att tänka på att den kalla luften i klyftan kunde ge mig en förkylning, och därför klättrade vi tillbaka till solskenet. Med undantag av några få skrubbsår hade jag klarat mig från det vådliga hoppet utan skador. På Cavors förslag valde vi ut en jämn och bra landningsplats för mitt nästa försök. Det var en slät klipphäll, som låg på några tiotal meters avstånd bakom några små olivgröna busksnår.

- Tänk dig att du ska hoppa ungefär hit! sade Cavor, som ville spela tränarens roll, och pekade på en punkt något över en meter framför tårna på mig. Denna gång lyckades jag förträffligt, och jag måste bekänna att jag kände en viss tillfredsställelse när Cavor tog mark en meter för långt bort och fick göra bekantskap med taggarna i ett busksnår. - Man får verkligen vara försiktig, sade han, men från den stunden anslog han inte längre någon överlägset docerande ton; som jämlika studiekamrater försökte vi lära oss konsten att röra sig på månen. Vi valde ut en ännu lämpligare plats och hoppade utan svårighet fram och tillbaka åtskilliga gånger för att vänja musklerna vid de nya förhållandena. Om jag inte själv hade varit med om det, så hade jag inte kunnat tro att det skulle gå så fort att anpassa sig. På mycket kort tid, säkert efter knappt trettio hopp, kunde vi ganska exakt beräkna den kraft som behövdes. Och hela tiden fortsatte månvegetationen att växa och blev högre, tjockare och tätare. Det var taggiga örtstånd, gröna kaktusmassor, pösande svampar, köttiga och lavartade plantor som spred ut sig över hela terrängen med slingrande rörelser. Vi var så upptagna av att lära oss hoppa, att vi en god stund inte hade tid att ge akt på växtlighetens snabba utveckling. Vi kände oss egendomligt upprymda, vilket väl delvis berodde på att vi sluppit ut från raketens deprimerande trånga rum. Men den viktigaste orsaken var kanske den lätta, tunna luften, som måste ha innehållit en mycket större procent syre än luften på jorden. Med allt det okända som omgav oss kände jag mig lika nyfiken och sugen på äventyr som en storstadsgrabb första gången han är ute i den orörda naturen, och jag tror inte att någon av oss var rädd för att stå ansikte mot ansikte med detta stora okända. Vi var fyllda av våghalsig verksamhetslust. Vi valde ut en plan yta uppe på en liten ås på närmare. femtio meters avstånd och landade där i tur och ordning under ömsesidiga· uppmuntrande och berömmande tillrop. och. Cavor tog tre steg och hoppade upp på en lockande snösluttning örnkring tjugo meter längre bort. Ett ögonbli,k stod jag och hade..roligt !t den flygande .figUren ...,. hans smutsiga sportmössa. och stripiga hlr, hans lilla tunda kropp, hans flaxande armar och snäv-a golfbyxor - som avtecknade sig mot det fantastiska månlandskapet. En vindil förde med sig hans

skratt, och så följde jag efter och kom ner bredvid honom. Vi tog några jättesprång, hoppade ytterligare tre eller fyra gånger och satte oss slutligen i en lavbevuxen sänka. Båda var vi andfådda och satt och höll handen i sidan, vi kippade efter andan och såg småleende på varandra. Cavor flåsade något om "egendomliga sinnesintryck". Men då kom jag att tänka på en sak. Just då föreföll det inte att ligga någonting skrämmande i tanken, det var helt enkelt en naturlig fråga i en situation som denna. - Förresten, sade jag, var har vi egentligen raketen? Cavor såg på mig utan att svara. Då slogs jag av situationens allvar. - Cavor, ropade jag och lade min hand på hans arm, var är raketen?

x

Vilse på månen Cavors ansikte avspeglade något av min egen skräck. Han reste sig upp och stirrade på buskskogen, som höjde sig runt omkring oss i sin obändiga växtkraft. Hans röst lät osäker. - Jag tror, sade han långsamt, att vi lämnade den . . . nånstans . . . därborta ... Han pekade osäkert. - Jag vet inte riktigt ... men den kan ju inte vara långt borta, sade han och såg på mig. Runt omkring oss täcktes de solbelysta sluttningarna av frodigt växande buskskog, svällande kaktus och krypande lavar, men överallt i skuggan låg snön ännu kvar. I norr, söder, öster och väster utbredde sig samma egendomliga växtlighet, och någonstans, antagligen redan övertäckt av täta snår, låg vår raket, vårt hem, vår enda räddning, vårt enda hopp om att kunna ta oss från denna fantastiska djungel som vi hade hamnat i. - När allt kommer omkring tror jag den ligger där på andra sidan, sade Cavor.

60

- Nej, svarade jag, vi har gått runt. Titta! Här kan du se märken efter våra klackar. Det är alldeles klart att den måste ligga mycket längre åt öster. - Jag tror att jag har haft solen till höger hela tiden, sade Ca vor. - Och jag minns att varje gång jag hoppade hade jag skuggan framför mig, sade jag. Vi stirrade på varandra. Kraterbottnen föreföll oss oändlig, och de ständigt växande skogsdungarna var redan nästan ogenomträngliga. - Gud i himlen, vilka dårar vi har varit! - Vi måste få tag i den - och det snart, sade Cavor. Solen blir allt starkare, vi skulle svimma i hettan om den inte var så torr. Och jag är hungrig. Jag stirrade på honom. Den sidan av saken hade jag inte tänkt på förut, men nu inställde sig hungerkänslan omedelbart. - Ja, sade jag med eftertryck, jag är också hungrig. Cavor reste sig beslutsamt. - N aturligtvis ska vi hitta den, sade han. Så lugnt som möjligt försökte vi överblicka de oändliga klipporna och snåren som utbredde sig på kraterbottnen, medan vi i tysthet övervägde chanserna att hitta raketen innan hettan och hungern överväldigade oss. - Den kan inte vara femtio meter härifrån, sade Cavor osäkert. Det enda vi kan göra är att genomsöka varje tumsbredd av marken tills vi hittar den. Jag instämde, men utan någon större entusiasm, och så började vi vårt letande. - Om de här fördömda törnbuskarna bara inte växte så fort, muttrade jag. - Så sant som det är sagt, instämde Cavor, men den låg på en snödriva ... Jag stirrade runt omkring mig i det fåfänga hoppet att känna igen någon klippspets eller något buskage. Men överallt syntes samma monotona V'åxtlighet. Solen brände, och mattheten på grund av hungern blandade sig med en känsla av djupaste osäkerhet. Medan vi stod där hörde vi för första glngen på månen ett annat ljud än det som kom från växterna eller vinden eller från oss själva.

61

Boom ... boom ... boom ... Det hördes under våra fötter, det var ett ljud i själva marken. Vi uppfattade det lika mycket med fötterna som med öronen. Det dova genljudet dämpades på grund av avståndet och av den mellanliggande materien. Inget ljud kunde ha förvånat oss mer eller mer totalt förändrat vår uppfattning om den verklighet som omgav oss. Ty det djupa och dova ljudet kunde inte komma från något annat än en jättestor klocka. Boom ... boom ... boom ... Stilla klosterliv, storstadstrafikens larm en sömnlös natt, skrämmande knäppningar i väggarna när man vakar och väntar - sådana föreställningar suggererades fram av det spöklika ljudet. För ögat var ingenting förändrat. De ödsliga buskarna och kaktusarna vaggade ljudlöst för vinden och tänjde ut sig mot himlen och den brännheta, livgivande solen. Men genom tystnaden trängde dova ljud, varnande och hotande. Boom ... boom ... boom ... - En klocka? Vi viskade i dämpad ton till varandra. - Det låter så. - V ad kan det vara? - Räkna! sade Cavor, men i detsamma tystnade slagen. Tystnaden kom som en ny chock. Ett ögonblick tvivlade vi på att vi verkligen hade hört något ljud. Eller - tänk om det fortfarande hördes! Jag kände Cavor pressa sin hand om min arm. Han talade dämpat, som om han fruktade att väcka någon sovande. - Vi måste hålla ihop och söka efter raketen tillsammans. Vi måste tillbaka till den. Det här övergår mitt förstånd. - At vilket håll ska vi gå? Han tvekade. En intensiv känsla av att det fanns osynliga levande varelser i vår närhet kom över oss. Vad kunde det vara? Var kunde de finnas? Var denna öde värld i rymden, som omväxlande var frusen och förbränd av solen; endast det yttre skalet omkring en underjordisk värld? Vad var det för slags varelser som. kanske. snart skulle komma och kasta sig Över oss? ·Den hemska tystnaden avbtöts av ett tasslande och klingande ljud, som nar en stor metallport plötsligt slängs upp pl vid gavel. Vi stannade. Vi stod där och gapade hjälplöst. Cavor kom tätt intill mig.

62

- Jag förstår inte, viskade han och slog villrådigt ut med handen, en antydan om hans ännu mer villrådiga tankar. - Ett gömställe . . . om någon kommer . - . J ag nickade instämmande och såg mig omkring. Vi smög oss fram med den allra största försiktighet, så att vi inte skulle göra något buller. Ett ljud som av hammarslag påskyndade våra steg mot ett busksnår. - Vi måste krypa, viskade Cavor. De nedre bladen på buskarna hade redan börjat skrumpna, så vi kunde bana oss väg mellan de tjocka stammarna utan alltför stor svårighet. Att vi rispade oss i ansiktet och på händerna brydde vi oss inte om. Mitt i snåret stannade jag och stirrade flämtande på Cavor. - Underjordiska, viskade han, under ... - De kan komma upp. - Vi måste hitta raketen! - Ja, men hur? - Krypa tills vi stöter på den. - Men om vi inte gör det? - Hålla oss gömda ... se vad det är för ena ... - Vi måste hålla ihop, sade jag. Han funderade. - At vilket håll ska vi gå? - Det får slumpen avgöra. Vi såg oss omkring åt alla håll, och sedan började vi med stor försiktighet krypa genom den snåriga undervegetationen. Vi försökte krypa i en stor cirkel, hela tiden med uppmärksamheten spänd för att hitta raketen, som vi så dåraktigt hade lämnat. Vi stannade vid varje dallrande svamp och vid varje främmande ljud. Då och då kände vi att marken under oss skakade av häftiga stötar, som åtföljdes av ett mekaniskt hamrande och bultande. Ett par gånger trodde vi oss också höra ett rasslande och slamrande ljud, som bars fram till oss genom luften. Men skräckslagna som vi var vågade vi inte krypa upp på någon klippa för att få en överblick över kratern. Det dröjde länge innan vi såg de varelser som åstadkom det egendomliga ljudet. Vi var utmattade av hunger, och struparna torkade ihop av törst. Hela detta krypande var som en mardröm, som något absolut overkligt. Det enda som föreföll verkligt var det skrämmande ljudet.

63

Försök själv att föreställa er det. Omkring oss den drömlika djungeln med styva, lansettliknande blad ovanför och det mjuka, levande, klibbiga lavtäcket under händer och knän. Vi skymtade de väldiga svamparna, uppsvällda och uttänjda av solvärmen, vi stötte på nya växtarter i klara färger. Cellerna som växterna var uppbyggda av var stora som min tumme och liknade band av färgade glaspärlor. Och allting genomdränktes av det obarmhärtigt flödande solskenet. Vi såg växterna underifrån, mot den svartblå himlen, som fortfarande var beströdd med stjärnor trots solljuset. Stenarnas form och konsistens var egendomlig. Allting var egendomligt och främmande - känslan av den egna kroppen, varje rörelse, som ju slutade med en överraskning, luften som kändes tunn och otillräcklig i lungorna, blodet som dunkade i ådrorna vid tinningarna. Och hela tiden hördes stötvis detta larm och detta hamrande och slamret och dunket från något slags maskineri, och så - vrålet från några stora djur.

XI

På månbestarnas betesmark På det sättet kröp vi två stackars vilsegångna jordvarelser omkring i skräck för ljuden som hade överraskat oss. Vi kröp en lång stund innan vi såg vare sig seleniter eller månbestar, men vi hörde att de senare kom allt närmare. Vi kröp genom steniga raviner, över snösluttningar, mellan svampar och under täta busksnår, och det såg allt hopplösare ut för oss att hitta vår raket. Ljudet som vi hörde liknade ibland en kalvs bölande, men ibland höjde det sig till ett ilsket råmande, för att sedan övergå till ett dämpat grymtande, som om djuren hade försökt att äta och råma på samma gång. Första gången såg vi bara en skymt av dem, med de verkade inte mindre skräckinjagande för det. Cavor kröp i täten just då och upptäckte därför först att de var i närheten. Han tvärstannade och gav mig ett varnande tecken.

64

Ett knakande och brakande ljud bland buskarna tycktes komma allt närmare den plats där vi låg, och sedan, då vi kröp ihop och försökte bedöma hur nära ljudet var och vilken riktning det tog, hörde vi ett fruktansvärt råmande bakom oss, så nära att växternas toppar ovanför oss vajade och varma fuktdroppar stänkte över oss. Då vi vände oss om hann vi få en hastig skymt av månbestens blänkande sida mellan de svajande växterna och hans långa rygglinje som avtecknade mot himlen. Det är naturligtvis svårt för mig att nu efteråt säga hur mycket jag såg första gången, då mina intryck ju har korrigerats genom senare iakttagelser. Det första intrycket var djurets oerhörda storlek. Runt buken mätte det väl en tjugofem meter, och längden uppgick säkert till omkring sjuttio meter. Det andades tungt, och sidorna höjdes och föll ihop för varje andetag. Den jättestora, sladdriga buken släpade på marken, och den veckiga pälsen var vit, utom vid ryggraden, där det löpte en svart rand. Av fötterna såg jag ingenting, men jag tror att vi kunde uppfatta profilen av huvudet, som nästan fullständigt saknade hjärnskål, och nacken, som låg i tjocka fettvalkar. ögonen var tätt slutna på grund av solljuset. Den dreglande munnen var som en jättestor, djupröd avgrund var gång han öppnade den för att böla eller råma. Kroppen vaggade som ett skepp i storm när han banade sig fram genom busksnåret, nedbrytande allt som kom i hans väg, och försvann i djungeln bakom. En annan närmade sig, men på något större avstånd, och så ännu en, omedelbart följd av en selenit, som tycktes driva dessa levande köttanhopningar på bete. Jag grep krampaktigt tag i Cavors hand vid åsynen av månmänniskan, och vi stod alldeles orörliga och stirrade efter honom långt efter det att han hade försvunnit. I jämförelse med månbestarna verkade han helt obetydlig, en liten myra, knappt halvannan meter lång. Han bar kläder av skinn, som helt och hållet betäckte honom. Det förstod vi emellertid inte då, vi tyckte han liknade en ledad insekt med långa tentakler och extremiteter som stack ut från en blänkande, cylindrisk bål. Huvudformen doldes av en kolossal hjälm, som var besatt med piggar - vi konstaterade senare att piggarna användes att styra tredskande månbestar med - och ett par mörka glasögon; han såg ut som en stor fågel. Armarna var korta, och kroppen bars upp av korta ben som var inneslutna i en varm skinnbeklädnad 3 ·Wells

65

och för oss jordiska betraktare såg ut att vara mycket bräckliga. Lårbenen var mycket korta, underbenen däremot var långa, och fötterna var små. Trots kläderna, som såg ut att vara tunga, rörde han sig framåt med stor hastighet, åtminstone efter jordiska mått, och hans arm var i ständig rörelse och åstadkom ett metallklingande ljud. Det verkade som om han hade bråttom och var uppretad, och strax efter det att vi hade förlorat honom ur sikte hörde vi en månbest råma och sedan ge till ett kraftigt vrål. Så småningom avtog bölandet, som om de nu hade uppnått betesmarken. Vi lyssnade, men en stund var allt stilla i månvärlden. Det dröjde ändå något innan vi kunde fortsätta med vårt sökande efter den försvunna raketen. Nästa gång vi såg månbestarna var de på ganska långt avstånd från oss. De gick och betade på en stenig plats. De mindre branta klippsluttningarna var fläckvis täckta av en tjock matta gröna växter, som djuren slafsade i sig. Vi blev liggande uppe på den ås som vi just kröp över då vi fick syn på dem och tittade oss omkring i hopp om att få en skymt till av seleniten. Djuren låg på sin föda som enorma sniglar eller som ofantliga, gyttjiga vrak på havsbottnen. De åt med ett glupskt slafsande och snörvlande ljud. Med sina förvridna käftar, som malde oavbrutet, och sina dåsigt slutna ögon gav dessa slöa och klumpigt feta vidunder en utomordentligt åskådlig bild av en renodlad animalisk njutning, som hade en egendomligt stimulerande inverkan på våra magar. - Såna svin! sade Cavor med ovanlig hetta. Såna gemena svin! Så vände han om och fortsatte inåt buskskogen till höger. Jag stannade länge nog för att hinna konstatera att den fläckiga växten var fullkomligt oduglig till människoföda och kröp sedan efter honom med en bit av den mellan tänderna. Strax efteråt hejdades vi på nytt av en annalkande selenit, och denna gång kunde vi betrakta honom noggrannare. Nu kunde vi också se att det verkligen var kläder som han bar på kroppen och inte någon skalliknande hud. Han hade precis likadana kläder som den selenit vi sett förut, utom att han hade en vaddering som sköt ut som en kam från halsen. Han stod på en klippspets och rörde huvudet fram och tillbaka, som om han tog en överblick över hela kratern.

66

Vi låg alldeles orörliga av fruktan för att han skulle få syn på oss, men efter en stund vände han sig om och försvann. Vi mötte ännu en månbesthjord och kom sedan till en plats där vi hörde ljud som liknade larmet från en stor fabrik. Med ljudet ännu dånande omkring oss kom vi fram till en stor öppen, alldeles jämn plan omkring tvåhundra meter i diameter. Med undantag av några lavar vid kanten var planen alldeles bar och såg ut att vara täckt av gulaktig mylla. Vi var rädda att gå tvärs över den, men då den verkade jämn och bra tog vi oss ändå till slut ner på den, försiktigt krypande längs kanten. Ett ögonblick tystnade det underjordiska dånet, och allt var tyst. Plötsligt började det på nytt, men starkare än förut och närmare, och nu kunde man tydligt höra att det kom underifrån. Instinktivt lade vi oss ner och tryckte oss så tätt till marken som möjligt, färdiga till ett hastigt språng mot snåret bredvid. Hamrandet och dunkandet blev allt starkare, tills hela månen tycktes vibrera och darra. - Göm dig, viskade Cavor, och jag vände om och kröp in bland buskarna. I samma ögonblick hördes ett dovt ljud, som när man fyrar av en kanon, och så hände det som jag fortfarande ibland upplever på nytt i mina mardrömmar. Jag hade vänt på huvudet för att se på Cavor och tog därvid stöd med handen framför mig. Men handen träffade ingenting jag hade stuckit ner den i ett bottenlöst hål. Något hårt stötte mot bröstet på mig, och jag fann mig ligga på kanten till en avgrund, som plötsligt hade öppnat sig framför mig. Hela den runda planen var ingenting annat än en jättestor lucka, som nu sköts in i falsar vid sidorna. Hade inte Cavor varit, så skulle jag säkert ha hängt kvar där alldeles förstenad och bara stirrat, tills jag slutligen hade skrapats av mot kanten och störtat huvudstupa ner i djupet. Men Cavor hade inte fått en sådan paralyserande chock som jag, han hade legat en bit ifrån kanten då luckan först öppnades, och då han såg den fara jag svävade i, grep han tag i mina ben och drog mig bakåt, tills jag kunde sätta inig upp. Jag kröp efter honom på alla fyra en bit, men reste mig sedan och sprang tvärs över den dun-

67

kande, darrande metallskivan, som sköts upp med allt större hastighet. Det var i sista sekunden. Cavor försvann just i snåret, och jag kravlade efter honom då hela valvet slogs upp med ett klingande ljud. En lång stund låg vi stilla och flämtade, utan att våga närma oss hålan. Men slutligen kröp vi försiktigt så nära kanten att vi kunde titta ner. Till en början kunde vi inte urskilja något annat än de släta, lodräta väggarna, som försvann i ett ogenomträngligt mörker. Men så småningom började vi urskilja små svaga ljuspunkter som rörde sig fram och tillbaka. Det hemlighetsfulla i denna mystiska avgrund fängslade oss till den grad, att vi en lång stund rent av glömde vår raket. När vi hunnit vänja oss vid mörkret, kunde vi se små dimgestalter som rörde sig mellan ljuspunkterna. Vi stirrade häpna och oförstående; det hela var så ofattbart att vi var mållösa. Vi kunde inte urskilja något som skulle ha kunnat förklara vad det var för egendomliga dimfigurer. - Vad kan det vara? frågade jag. Vad i all världen kan det vara? - Och maskineriet! De bor tydligen i de där grottorna under natten och kommer upp till ytan under dagen. - Cavor, sade jag, är det möjligt ... att det ... liknade ... en människa? - Det där var ingen människa. - Vi kan inte ta några risker. - Vi kan inte göra något förrän vi har hittat raketen. Vi slog in i riktning mot djungeln. En stund kröp vi energiskt framåt, men snart saktade vi åter av. Omkring oss hördes ljud av steg och rop, som ibland kom oss helt nära där vi låg orörliga och tryckte. Men vi såg ingenting denna gång. Jag försökte viska till Cavor att jag inte stod ut längre utan mat, men min strupe var för torr för att jag skulle kunna viska. -·Cavor,·-sadej"ag, jag måste ha n!got att äta. . .Han 'Vände sig bestört om. .,., Det gäller att hålla .ut, sade han. . . ,... Men. jag .mdste, och se på mina läppar! · · ... ·Jag :har varit törstig länge. - Om det ändå fanns någon snödriva kvar!

68

- Snön är alldeles borta. Vi förflyttar oss från den arktiska till den tropiska zonen med en hastighet av en breddgrad i minuten ... Jag gnagde på handen. - Raketen, fortsatte han, raketen är det enda som kan rädda oss. Vi gjorde en ny kraftansträngning och kröp vidare. Mina tankar kretsade hela tiden kring mat och dryck, och jag tänkte med vemod på ölfatet j min källare i Lympne. Jag tänkte på skafferiet och speciellt på stek och potatis, mör stek och mycket potatis och massor med tjock sås. Gång på gång överväldigades jag av hungerkvalen. Efter en stund kom vi till en jämn plats, som var övervuxen med köttaktiga, röda växter som såg ut som jättekoraller. När vi trampade på dem bröts de av, och jag tyckte att de verkade iitliga. Jag tog upp en och luktade på den. - Cavor, sade jag med en hes viskning. Han såg plirande på mig. - Rör dem inte, sade han; och jag lät biten falla och fortsatte att krypa över de köttiga, frestande plantorna. - Cavor, frågade jag, varför inte? - Giftiga, hörde j ag honom säga, men han vände sig inte om. Vi kröp framåt en stund till innan jag kunde besluta mig för att våga försöket. - Jag tänker smaka på dem, sade jag. Han gjorde en rörelse för att hindra mig, men jag hade redan munnen full. - Det är gott, sade jag. - Herregud, ropade han. Han såg hur jag tuggade, och plötsligt följde han mitt exempel. En lång stund åt vi utan att säga ett ord. Växten påminde om champinjon, men den var lösare i köttet, och när man svalde, brände det j halsen. Först kände. vi tillfreds. ställelse bara över att få äta, men snart flöt .vårt blod . snabbate, och det brände på läpparna och i fingrarna. Tankarna·. ~örja:de löpa lite oredigt. - Det smakar bra, sade jag, förbannat bra. Vilken lösning på vårt överbefolkningsproblem. Vk ·stackars överbefolkning. Jag tog en stor portion till. Det fyllde mig med den djupaste tillfredsställelse att det fanns

69

så god mat på månen, och den nedstämdhet som jag hade känt på grund av hungern förbyttes i vild uppsluppenhet. Månen var för mig inte längre en plats som det gällde att komma ifrån så fort som möjligt, utan i stället en möjlig tillflyktsort för den svältande mänskligheten. Jag förmodar att jag fullständigt glömde bort både seleniterna och månbestarna, luckan och ljuden så snart jag hade ätit lite av svampen. När jag för tredje gången upprepade mina ord om överbefolkning, svarade Cavor med några gillande ord i samma anda. Jag kände att det gick runt i huvudet på mig, men jag antog att det berodde på att det var så stimulerande att äta efter den långa fastan. - H'utmärkt uppfinning, Cavor, sade jag, skickan te tapentverket - Vafösla? frågade Cavor. Jag såg på honom, häpen över hans hesa röst och sluddriga tal. Det slog mig ögonblickligen att han var förgiftad - möjligen av svampen. Det slog mig också, att han ju misstog sig när han inbillade sig att det var han som hade upptäckt månen. Han hade inte alls upptäckt den, han hade bara uppnått den. Jag försökte lägga handen på hans arm och förklara den saken för honom, men tanken var alltför subtil för hans hjärna. Det var också oväntat svårt att uttrycka den. Efter ett fåfängt försök att förstå mina synpunkter - jag minns att jag funderade på om svampen hade gjort mina ögon lika fisklika som hans - kom han i stället fram med några egna funderingar. - Vi ä, förkunnade han under högtidliga hickningar, vi ä va vihick dräter och hicker. Säj mej vehem du häter ... Han upprepade påståendet, och eftersom jag kände mig upplagd för subtila spekulationer ville jag bestrida det. Möjligen kom jag lite från ämnet. Men Cavor ägnade inte mitt resonemang tillbörlig uppmärksamhet. Han reste sig upp så gott han kunde, lade sin hand på mitt huvud för att få det nödvändiga stödet - vilket tydde på· bristande aktning och respekt - och ställde sig att över~ blicka månvärlden. All skräck för månvarelserna var som bortblåst. ·Jag försökte göra klart för honom att hans uppträdande var farligt ur någon synpunkt som jag inte riktigt kunde förklara, me·ri när jag skulle säga "farligt" hade ordet på något sätt blandats 70

ihop med "skadligt" och lät ungefär som "fadligt". Efter ett fåfängt försök att upplösa detta av misstag nybildade ord gjorde jag en kort sammanfattning av mina åsikter, men jag vände mig nu bara till de vilt främmande, men tålmodigt lyssnande korallväxterna omkring mig. Jag kände att jag var på väg att slutgiltigt lösa det där misstaget att förväxla månen med en potatis, men hamnade i en lång parentes rörande nödvändigheten av exakta begreppsdefinitioner vid diskussioner i allmänhet. Jag gjorde mitt bästa för att ignorera det faktum, att mina kroppsliga förnimmelser inte längre var behagliga. På något sätt som jag nu har glömt leddes mina tankar tillbaka till kolonisationen. Vi måste annektera månen, tänkte jag. Ingen tvekan på den punkten - det är Den Vite Mannens Börda ... Cavor ... vi ä ... hick ... satap ... nej, satraper, menar jag! Ett kejsardöme, större än Caesars. Schka schtå i alla tidningar. Cavoresien. Bedfordesien. Bedfordesien. Hick ... gränsar till ... nej, är gränslöst menar jag. Praktiskt taget. Jag var tydligen berusad. Jag invecklade mig i en annan tankegång, som skulle gå ut på att visa vilken betydelse vår landning på månen skulle få. Jag följde en stund den tankelinjen att Columbus' landstigning i Amerika på det hela taget hade varit till nytta för detta land. slutligen fann jag att jag hade glömt vad det var jag ville bevisa och fortsatte att upprepa "pricis ssom Columbus" för att fylla ut tiden. Från denna stund är mina hågkomster dimmiga. Jag minns vagt att vi kom överens om att inte tåla några dumheter från några fördömda insekter och att det illa hövdes verkliga män att nesligt krypa omkring och gömma sig på en ynklig satellit. Jag har också ett oklart minne av att vi samlade ihop stora bördor av den ätliga svampen - om det var för att använda den som kastvapen eller för något annat ändamål minns jag inte - och så gick vi ut i solskenet, utan att bry oss om de stickande buskarna. Vi måste ha stött på seleniterna nästan omedelbart. De var sex stycken som kom marscherande i rad efter varandra över en klippig glänta, under det att de åstadkom ett underligt, pipande läte. Alla sex tycktes få syn på oss samtidigt och stannade tysta med ansiktena vända mot oss. För ett ögonblick nyktrade jag till. - Insekter, mumlade Cavor, insekter! Och de där inbillar sej 71

att jag tänker krypa omkring p! magen för dem! Jag, en människa! Mage, upprepade han llngsamt, liksom tuggande p! sin vrede. Plötsligt tog han ett par lAnga steg och hoppade därpå mot dem med ett ilsket tjut. Han hoppade dåligt, gjorde ett par kullerbyttor i luften, flög rakt över dem och försvann med ett smackande ljud bland de uppsvällda kaktusväxterna. V ad seleniterna tänkte om denna oväntade uppenbarelse är omöjligt att gissa. Jag tror nästan att jag minns att jag slg deras ryggar dA de sprang At alla håll, men jag är inte säker. Vad jag däremot med säkerhet minns är att jag tog ett steg framAt för att följa Cavor, men snavade och ramlade huvudstupa bland klipporna. Jag kände mig plötsligt förfärligt sjuk. Jag tror mig också komma ihlg en häftig brottning och att jag greps av något slags metallhakar. Mitt nästa klara minne är att vi var flngar i någon underjordisk håla p! mAnen. Vi satt i mörker, omgivna av egendomliga, förvirrande ljud, vi hade blessyrer över hela kroppen och en fruktansvärd huvudvärk.

XII

Ansikte mot ansikte med en selenit Jag fann mig sittande hopkrupen på marken med ett öronbedövande larm runt omkring mig. Jag visste varken var jag var eller hur jag hade kommit dit. Mina tankar gick till en mörk garderob, som de ibland hade stoppat in mig i när jag var barn, och till ett mörkt, lyhört sovrum där jag en glng legat sjuk. Men de ljud som jag hörde nu liknade ändA inte några jag förut hört. Luften hade en svag lukt, ungefär som av stall. Sedan inbillade jag mig att vi fortfarande höll pl att sätta ihop raketen och att jag befann mig i Cavors källare. Men sA kom jag ihlg att raketen var färdig och förmodade att vi flög genom rymden. - Cavor, sade jag, kan vi fl lite ljus? Inget svar. - Cavor! envisades jag.

72

Ett stönande svarade mig denna gång. - Mitt huvud, hörde jag honom säga, mitt huvud! Jag försökte lägga handen på min värkande panna, men upptäckte att händerna var hopbundna. Jag förde dem mot munnen och kände den släta, kalla ytan av metall. Jag försökte räta på mina ben, men de var hopbundna på samma sätt, och dessutom var jag fängslad vid marken med en tjockare kedja som gick runt midjan på mig. Jag greps av en skräck som var större än den jag känt inför något av allt det underliga som vi förut blivit utsatta för. En stund satt j ag tyst och funderade, men så ropade j ag häftigt: - Cavor, varför är jag bunden? Varför har du bundit mig till händer och fötter? - Det är inte jag som har bundit dig, det är seleniterna, blev svaret. Seleniterna! Jag grubblade ett ögonblick över det ordet, men så mindes jag: den snöiga ödsligheten, den smältande luften, växtligheten som bröt fram, vår hoppande upptäcktsfärd bland kraterns klippor och växtvärld, vårt fåfänga sökande efter raketen, slutligen också det ögonblick då den stora luckan över hålet till underjorden iippnades. Men då jag försökte påminna mig de sista tilldragelserna, som ledde till vår nuvarande svåra belägenhet, blev huvudvärken outhärdlig. Jag möttes av ett blankt tomrum, som jag inte kunde fylla. - Cavor! - Ja? - Var är vi? - Hur ska jag kunna veta det? - Är vi döda? - Struntprat! - De har alltså fått tag på oss? Han svarade med ett stönande. De sista verkningarna av giftet tycktes vara att han blivit retlig. - Vad tänker du göra? - Hur ska jag kunna veta vad vi ska ta oss till? Jag kände mig apatisk. - Herregud, jämrade jag mig, kan du inte sluta med det där förbannade brummandet! 73

Vi försjönk på nytt i tystnad och lyssnade efter ljuden, som liknade det dämpade bruset från en gata eller en fabrik. Jag kunde inte bli klok på det, men efter en lång stund märkte jag ett nytt, genomträngande ljud, som tydligen inte hörde ihop med de övriga. Det liknade en fågels knackande på en fönsterruta eller skrapandet av en murgrönskvist Vi lyssnade och stirrade omkring oss, men mörkret var alldeles ogenomträngligt. Nu hördes ett tickande som av ett väloljat urverk, och rakt framför mig såg jag en smal, klar ljusstrimma mitt i det omgivande mörkret. - Titta! viskade Cavor sakta. - Vad är det? - Jag vet inte. Vi stirrade. Ljusstrålen blev till ett band som oavbrutet vidgade sig. Den växte till en blåaktig stråle som föll på den vita väggen. Den var inte längre regelbunden, utan liksom tandad på ena sidan. Jag vände mig om för att göra Cavor uppmärksam på detta och såg då till min häpnad hans ena öra i stark belysning, medan resten av honom låg i mörker. - Cavor, sade jag, det är bakom oss. Hans öra försvann, och nu såg jag ögat i stället. Slutligen vidgades springan till en dörröppning. En grotesk silhuett avtecknade sig mot den flödaride ljuset bakom. Vi gjorde båda fåfänga försök att vända oss om, men måste nöja oss med att se över axeln. Först hade jag bara ett intryck av något slags klumpig fyrfoting med ett ondskefullt och elakt huvud, men så märkte jag att det var den spinkiga och liksom hopklämda kroppen och de korta och egendomligt smala och krokiga benen på en selenit. Han hade kört ner huvudet mellan axlarna och var utan den hjälm och de skinnkläder som seleniterna bar då de rörde sig ovan jord. Kroppen var svart och slät, vi såg inga detaljer, men vår fantasi arbetade instinktivt på att ge den mänskliga drag. Åtminstone jag tyckte att han var något puckelryggig och att han hade hög panna och långsträckt ansikte. Han kom ljudlöst mot oss, hans rörelser var fågellika. Då han trädde ut ur ljuset i dörröppningen, var det som om han fullkomligt hade upplösts i skuggan. Ett ögonblick sökte jag honom förgäves, men strax därpå stod han på nytt i ljuset med ansiktet vänt mot oss. Men något ansikte med mänskliga drag, som jag hade

74

inbillat mig se, hade han inte. Så inställd var jag emellertid på att han var en varelse besläktad med oss, att synen kom som en chock. Det såg inte ut som något ansikte alls, utan som en hemsk och deformerad mask som knappast är möjlig att beskriva. Någon näsa fanns inte, och ögonen var utstående och stirrade dumt rakt ut åt bägge sidorna - först när jag såg honom trodde jag att det var öron, men han hade inga sådana. Senare har jag försökt göra en teckning av selenitens huvud, men den misslyckades. Han hade en mun med nerdragna mungipor, den liknade en mänsklig mun som hade stelnat i grymhet. Halsen som huvudet balanserade på var ledad och hade tre skarvar, ungfär som benet på en krabba. Lederna på armar och ben kunde jag inte se, eftersom de var täckta av lindor. Det var den enda beklädnad seleniten hade. Och där stod han och såg på oss! Under tiden arbetade min hjärna frenetiskt. Hur var det möjligt att det kunde finnas sådana varelser? Jag antar att också han var förvånad, och hans förvåning var kanske mer motiverad än vår. Men han visade den i varje fall inte. Vi visste åtminstone hur det hade gått till att vi hade mött dessa egendomliga varelser, men man kan tänka sig vilken uppståndelse det skulle bli om man skall vi säga i Hyde Park i London - träffade på ett par levande varelser som var lika stora som människor, men absolut olika alla djur på jorden. Lika förvånad måste väl den här seleniten vara över att se oss. Försök föreställa er vår belägenhet! Vi låg bundna till händer och fötter, sönderrivna och smutsiga, skägget var flera centimeter långt, ansiktena sönderskrapade och blodiga. Cavor måste ni föreställa er i golfbyxor (på åtskilliga ställen sönderstuckna av växternas styva, lansettliknande blad), ylletröja och sportmössa och med håret i vild oordning. I det blå ljuset såg Cavors ansikte inte ut att vara rött, utan mycket mörkt, hans läppar var svarta, och svart var också blodet som droppade från mina händer. Jag var om möjligt i ett ännu värre tillstånd än Cavor. Våra kavajer var uppknäppta, och skorna hade de tagit av oss och placerat vid våra fötter. Och vi satt med ryggarna mot det spöklika, blå ljuset och stirrade på ett monstrum som en Diirer eller Hieronymus Bosch kunde ha fantiserat ihop på ritblocket. Cavor bröt tystnaden och försökte säga något med hes och 7'5

skrovlig röst sedan han harsklat sig. Utanför hördes en månbests förfärliga bölande, som stegrades till ett öronbedövande vrål och sedan plötsligt tystnade. Seleniten vände sig om och försvann i skuggan. Ett ögonblick blev han !ter synlig i dörröppningen, men sedan slogs dörren igen och vi var !ter ensamma i det skrämmande och kusliga mörkret.

XIII

Cavor får en

ide

Ingen av oss sade något på en stund, vi hade svårt att samla tankarna efter vad vi hade sett. - De har oss fast, var allt jag slutligen kunde få fram. - Det var den där svampen. - Kanske det - men om jag inte hade tagit den så skulle vi ha stupat av hunger. - Vi skulle kanske ha hittat raketen. Jag blev förbaskad på honom för hans envishet och svor sakta för mig själv. Sedan låg vi där tysta och avskydde varandra en stund. Jag trummade med fingrarna på golvet mellan knäna och gned fotkedjorna mot varandra. Men snart kunde jag inte hålla mig tyst längre. - Hur tror du det kommer att gå? frågade jag moloket. - De är varelser med förstånd - de kan tillverka och använda saker - de där ljusen till exempel som vi s!g ... Han teg. Det var tydligt att inte heller han visste någon r!d. Då han fortsatte, skedde det i en ursäktande ton. - När allt kommer omkring är de ju mer mänskliga än man kunde vänta. J ag antar ... Han tystnade. - Ja? - Jag antar att det är likadant överallt - p! varje planet där det finns intelligenta djur - att hjärnan utvecklas på dem och att de får händer och börjar gå upprätt ...

76

Han fortsatte sin tankegång i en ny riktning. - Vi befinner oss djupt nere - en tusen meter eller så, skulle jag tro. - Hur kan du veta det? - Det känns kallare, och våra röster hörs mycket bättre, och så är det en konstig känsla i hals och öron. Jag hade inte tänkt på det förut, men nu märkte jag det genast. - Och luften är tätare - vi måste vara ganska djupt nere i månens innandöme. - Vi tänkte oss aldrig den möjligheten att det kunde finnas en värld i månens inre. -Nej. - Det var ju också omöjligt att tänka sig. - Vi kunde kanske ha tänkt på det om vi inte hade varit så bundna av våra vedertagna föreställningar. Nu verkar det ju helt naturligt. - Javisst. Månen måste ha djupa håligheter som är fyllda med luft. Och i centrum måste det finnas en sjö. - Det är ju känt på jorden att månens specifika vikt är mindre än jordens, att den har föga luft och vatten på ytan och att den är en systerplanet till jorden. Det var ju inte sannolikt att den skulle vara uppbyggd av andra ämnen än de som finns på jorden, så det borde ju ha varit klart som dagen att den är ihålig - och ändå har ingen kommit att tänka på det. Kepler hade naturligtvis rätt i sin teori om . . . Hans röst lät ivrig, som hos en som kommit på en vacker bevisföring. - Det hade varit bättre om du hade gjort dig besväret att ta reda på det innan vi kom hit, sade jag irriterat. Hur tror du att det har gått med vår raket? - Den är borta, svarade han ointresserat. - Bland växterna? - Ja, om de inte har hittat den ... - Och i så fall? - Hur ska jag kunna veta det? - Cavor, sade jag med nästan hysterisk bitterhet, det ser lovande ut för mitt bolag! Han svarade inte. - Milda makter! Då man betänker alla de mödor vi har underkastat oss för att komma i den här situationen. Varför kom vi hit? 77

Vad var det vi sökte? Vad betydde månen för oss, eller vi för månen? Vi ville ha för mycket och gapade efter för mycket. Vi borde ha nöjt oss med något mindre till en början. Det var du som hittade på att vi skulle fara till månen. Tänk på dina cavoritluckor! Jag är säker på att de hade kunnat exploateras på jorden. Du minns vad jag föreslog ... en lyftkran ... - Smörja! sade Cavor. Vi talade inte längre med varandra, men Cavor fortsatte i en monolog: - Om de nu skulle hitta den ... vad kan de väl ta sig till med den? Det är just frågan. De kan inte förstå sig på såna saker, annars skulle de för länge sen ha kommit till jorden - eller sänt ner något budskap. Nu tar de nog och undersöker den, de är tydligen nyfikna. Tälnk om de går in i den och så trycker på en knapp! Det skulle betyda att vi sitter fast på månen för återstoden av livet. Det är underliga varelser, underliga upptäckter ... - Vad underliga varelser beträffar, så ... sade jag, men fann inga ord. - Hör på, Bedford, sade Cavor. Du kom med av egen fri vilja på den här expeditionen. - Du sa att man kunde kalla det för en expedition för att utforska mineralfyndigheter! - En sådan har alltid sina risker. - Ja, i synnerhet när man kommer utan vapen och utan att vara rustad för några eventualiteter alls. - Jag var ju så upptagen av raketen. Hur skulle jag för övrigt kunna veta att vi skulle hamna just här, då jag började med mina experiment i atomfysik? - Det är den fördömda vetenskapen. Medeltidens präster hade rätt. Den lockar med sina löften för att sedan krossa den som försöker få något ur den. - Det tjänar i alla fall inte något till att bråka om det nu. De där varelserna, seleniterna eller vad vi vill kalla dem, har bundit oss till händer och fötter, och vi behöver all vår kallblodighet för att kunna möta vad som väntar oss. Han tystnade som för att få mitt instämmande, men jag var fortfarande ur humör. - Din fördömda vetenskap! sade jag bara. - Problemet är nu att hitta på något sätt att göra sig förstådd.

78

Gester betyder nog annat här än på jorden, är jag rädd. Att peka till exempel. Inga varelser utom människor och apor pekar. Men det var alltför galet för att jag skulle kunna tiga längre. - Nästan vartenda djur pekar med ögat eller med nosen, sade jag. Cavor funderade. - Ja, sade han, men så gör inte vi. Det är just där skillnaden ligger. Och så är det ju språket. Ljuden som de frambringar är sjungande och visslande, och jag förstår inte hur vi ska kunna härma dem. Det är kanske de ljuden som är deras språk. Men troligen har de andra sinnen och därför andra sätt att meddela sig på än vi. Något gemensamt måste det väl finnas i alla fall, och vem kan veta hur pass möjligt det kan bli för oss att förstå varandra. - Det är alldeles omöjligt, sade jag. De är av annat stoff än vi och mer främmande än det egendomligaste djur på jorden. Vad t jä nar det till att alls tala om det. - Jag är inte så säker på det, sade Cavor. Så snart det finns intellekt måste det finnas någon beröringspunkt, även om utvecklingen har försiggått på olika planeter. En annan sak vore det om det bara var fråga om instinkt - om de bara var ett slags djur. - Är de då något annat? De liknar myror bra mycket mer än människor, och vem har väl någonsin lyckats få myror att fatta någonting? - Ja, men maskinerna och kläderna! Nej, jag håller inte med dig. Olikheten är stor, men ... - Den är oöverstiglig. - Likheten måste hjälpa oss över det hindret. Jag minns att jag en gång läste en uppsats av en professor Galton angående möjligheten att sätta sig i förbindelse med andra planeter. Jag fäste mig inte vidare vid den då, men jag minns att hans ide gick ut på att vissa allmängiltiga sanningar måste ligga till grund för all tänkbar intellektuell existens. Geometrins fundameptala satser, till exempel. Han föreslog att man skulle ta några av Euklides' viktigaste teorem och rita upp figurerna och på så sätt visa att vi känner till de geometriska lagarna, till exempel att basvinklarna i en likbent triangel är lika stora, eller att vinklarna på andra sidan om baslinjen också blir lika stora om linjerna dras ut så att de skär varandra, eller att kvadraten på hypotenusan i en rätvinklig triangel

79

är lika med summan av kvadraterna på kateterna. Genom att demonstrera vår kunskap i dessa saker skulle vi visa att vi är varelser med förnuft och intelligens. Om jag nu skulle rita upp en geometrisk figur med ett fuktat finger eller bara dra upp kon· turen i luften ... Han tystnade. Jag satt och funderade på vad han sagt. Ett ögonblick greps jag av ett vilt hopp att det verkligen kunde finnas en möjlighet att få kontakt med seleniterna och att vi skulle kunna meddela oss med dessa underliga varelser. Men så tog denna aggressiva förtvivlan, som förorsakades av min trötthet och mitt eländiga kroppsliga tillstånd, åter väldet över mig. I ett anfall av plötslig klarsyn insåg jag vilken utomordentligt stor dåre jag var i allt vad jag företog mig. - Vilken åsna! sade jag. Vilken åsna, vilken ärkeåsna är jag inte ... Jag tycks existera bara för att göra allting bakvänt. Varför lämnade vi någonsin den förbaskade raketen! Hoppa omkring och snoka efter en lämplig inmutning i en månkrater! Om vi åtminstone hade haft vett att fästa en handduk på en stång bredvid raketen, så vi hade kunnat hitta tillbaka. Jag tystnade och sjönk uppretad ihop på golvet. -Det är klart, fortsatte Ca vor, att de har intelligens. Man kan dra vissa slutsatser. Eftersom de inte dödade oss genast, måste de ha någon känsla av barmhärtighet. Eller åtminstone självbehärskning. En möjlighet till kontakt. De kanske möter oss på halva vägen. Och det här rummet och den där skymten vi fick av vakten. Och bojorna! En hög intelligensnivå ... - Gud give att jag hade använt min hjärna åtminstone vid något tillfälle! utropade jag. Men jag kastade mig bara huvudstupa in i alltsammans. Det var ju bara en tillfällighet. Det var bara för att jag ~rodde på dig. Varför arbetade jag inte på mitt drama i stället. Jag kunde ha gjort mig en framtid på det. Det var den värld och det liv jag var skapad för. Jag kunde ha skrivit det färdigt. Jag är säker ... det var en bra pjäs. Jag hade ju manuskriptet så gott som klart. Och då - må fan ta dig! - att hoppa i väg till månen! Just då jag praktiskt taget hade fått mitt genombrott! Då hade den gamla käringen på värdshuset i närheten av Canterbury mer förstånd. Jag såg upp och avbröt min tirad. Mörkret hade på nytt gett vika .för det blåaktiga ljuset. Dörren öppnades, och flera seleniter 80

kom ljudlöst in i rummet. Jag höll mig fullkomligt stilla och stirrade in i deras groteska ansikten. Min känsla av obehag förvandlades plötsligt till intresse. Jag såg att de två främsta bar på några skålar. Ett elementärt behov hade vi således gemensamt. Skålarna var av metall och såg liksom våra kedjor mörka ut i det blå ljuset. Det innehöll någon vitaktig mat. Allt som hade pinat mig på ett dunkelt, obestämt sätt koncentrerades nu plötsligt i hungerkänslor. Jag betraktade skålarna med glupska och begärliga blickar, och fast jag senare gång på gång har återupplevt episoden i mina mardrömmar, tyckte jag just då inte att det var något hemskt och skrämmande i att armarna som sträckte fram skålen mot mig inte slutade i händer, utan i något slags hudflikar, ungefär som änden av en elefantsnabel. Innehållet i skålen hade lös konsistens och var vitt med en svag skiftning i brunt. Det liknade mest klumpar av någon kall suffle och luktade som svamp. Jag såg senare den styckade kroppen av en månbest, varför jag antar att det var kött av den som vi fick. Mina händer var så tätt hopbundna, att jag endast med möda kunde nå skålen, men då seleniterna såg vilka svårigheter jag hade att äta, löste två av dem behändigt en av kedjans slingor kring mina handleder. Deras händer kändes mjuka och kalla mot hud. Jag tog ögonblickligen en munfull av födan. Den hade samma lösa konsistens som all organisk massa tycktes ha på månen. Den kändes som en fuktig maräng, men smakade inte alls illa. J ag fortsatte att äta. - Jag behövde mat, sade jag och tog en stor tugga. En stund åt vi glupskt, djuriskt, som utsvultna luffare i ett välförsett kök. Aldrig förr eller senare har jag störtat mig över mat med en så glupande aptit, och om jag inte själv hade varit med om det, hade jag inte kunnat tro att det var möjligt att äta utan att ägna en tanke åt denna fantastiska omgivning, långt borta från vår vanliga värld i en till synes hopplös situation, omgivna och vaktade av varelser som var mer groteska och omänskliga än de värsta mardrömsfantasier. De stod omkring oss och vaktade oss, medan de då och då lät höra några obestämbara, svaga ljud, antagligen deras sätt att tala. Jag ryste inte ens då de rörde vid mig. Och då den värsta hungern var stillad, såg jag att också Cavor hade ätit lika glupskt som jag. 81

XIV

Kontaktförsök När vi äntligen hade slutat äta band seleniterna på nytt ihop våra händer, men sedan löste de upp kedjorna kring fötterna och midjan så att vi fick en viss rörelsefrihet. Under detta arbete kom de i nära beröring med oss, och jag kände då och då hur någon av deras mjuka tentakler snuddade vid huvudet eller nacken på mig. Men jag kände inte något obehag av deras närhet. Kanske vår fantasi försökte ge dem mänskliga former och tog deras yttre som ett slags mask. Deras hud, liksom allting annat, såg ut att vara blå, men det berodde väl på ljuset. Den var fast och glänsande som på skalbaggar, inte mjuk och fuktig eller hårig som på ryggradsdjur. över hjässan sträckte sig en lång, vit kam från bakhuvudet till pannan, och en mycket större upphöjning strök över ögonen på båda sidor av huvudet. seleniten som lösgjorde mig hjälpte till med munnen. - De tycks släppa oss, sade Cavor. Men kom ihåg att vi är på månen! Gör ingen oförsiktig rörelse! - Tänker du börja med geometrin? - Så fort jag får en chans. Men de måste naturligtvis göra det första närmandet. Vi förblev passiva, och sedan seleniterna fullgjort sitt värv drog de sig lite tillbaka och tycktes betrakta oss. Jag säger "tycktes", ty deras ögon satt på sidorna och inte rakt fram så att man hade lika svårt att följa deras blickar som det är att se vart en höna eller en fisk har blicken riktad. De samtalade med varandra med sina flöjtlika ljud, som lät så omöjliga att härma. Dörren bakom oss öppnades något mer, och jag skymtade otydligt en vidsträckt plan, på vilken en hel skara seleniter stod församlad. - Vill de att vi ska försöka härma de där ljuden? frågade jag. - Det tror jag inte. - Men jag tycker det ser ut som om de försöker få oss att förstå något. - Jag begriper ingenting av deras gester. Har du gett akt på den där kurren som vrider på huvudet som om han plågades av en för hög krage. 82

- Ska vi försöka skaka på huvudet åt honom? Vi gjorde det, men när våra bemödanden blev utan resultat försökte vi härma deras rörelser. Detta intresserade dem, åtminstone upprepade de det allesammans. Men det tycktes inte leda till något, så vi upphörde med det, och seleniterna började rådslå med varandra. Slutligen kom en av dem och satte sig bredvid Cavor i samma ställning som han och reste sig därpå hastigt igen. Han var kortare och mycket tjockare än någon av de andra och hade en mycket stor mun. - Cavor, sade jag, de vill att vi ska stiga upp! Han stirrade med vidöppen mun. - Ja, det vill de, sade han. Vi hade fortfarande händerna fjättrade, och det var med stor möda vi lyckades komma på benen. seleniterna tycktes börja samtala mycket ivrigt. Så snart vi var på fötter, kom den tjocke seleniten på nytt fram till oss, rörde vid våra ansikten med sina tentakler och gick mot dörren. Det var tydligt nog, och vi följde honom. Fyra av seleniterna, som stod i dörröppningen, var mycket längre än de övriga och klädda som de första vi hade sett i kratern, nämligen i piggbesatta, runda hjälmar och med cylindriska höljen omkring kropparna. Var och en av dem bar en lans med parerplåt. Lansen slutade i en vass pigg, som var av samma mörka metall som matskålarna. Dessa fyra slöt sig till oss och gick på vardera sidan av oss, då vi trädde ut ur rummet till den grotta som ljuset kom ifrån. Först hann vi inte alls få något intryck av grottan, vår uppmärksamhet togs helt i anspråk av att följa seleniternas rörelser och uppträdande och a v våra bemödanden att behärska våra rörelser för att inte göra dem misstänksamma. Framför oss gick den korta och tjocka varelsen som hade löst problemet att få oss att stiga upp. Han gestikulerade på ett sätt som tycktes gå ut på att vi skulle följa honom. Han hasplade oavbrutet ur sig en massa flöjtande ljud och kastade blicken från den ena till den andra av oss, som om han frågade oss om någonting. En lång stund var vi helt upptagna av allt detta. Men slutligen började också omgivningen pocka på vår uppmärksamhet. Det öronbedövande bullret, som vi hade hört hela tiden sedan vi vaknat ur medvetslösheten efter att ha ätit den giftiga svampen, kom tydligen från några oerhört stora maskiner, 83

vilkas svängande rörliga delar vi otydligt skymtade mellan seleniternas kroppar och ovanför deras huvuden. Och inte bara ljudet, som var så kraftigt att det kom luften att vibrera, utan också det egendomliga blå ljuset som upplyste platsen kom från maskinerna. Vi hade tagit det som en naturlig sak att en underjordisk grotta skulle vara artificiellt upplyst, och även nu, med allt detta för ögonen, kunde jag inte till fullo fatta vad det innebar, förrän mörkret plötsligt föll över oss. Den kolossala maskinens syfte och funktion kan jag inte förklara, ingen av oss hann nämligen få riktigt klart för sig hur den arbetade och vad den var till för. Långa metallstänger rörde sig upp och ner från ett centrum och beskrev enligt vad jag tyckte mig se parabelformade kurvor. De såg ut som hängande armar då de närmade sig sin högsta höjd och dök sedan ner i upprättstående cylindrar och tryckte ner dessa under sig. Omkring och ovanpå maskinen skymtade maskinisterna, eller vad man skall kalla dem, små gestalter som såg annorlunda ut än de seleniter som stod omkring oss. Varje gång någon av de tre hängande armarna slog ner, hördes det dunkande och dånande ljudet, och samtidigt vällde den flammande substans som lyste upp grottan fram ur cylindern. Den rann över kanten ungefär som när en kastrull mjölk kokar över och droppade ner i en stor behållare som stod nedanför. Det var ett kallt, blått ljus, ungefär som när man bränner en fosforsticka, men oändligt mycket starkare. Från behållaren rann lysämnet vidare i rännor som strålade ut åt olika håll i grottan. Den obegripliga maskinens svepande armar svängde och dunkade, och ljusmassan forsade väsande fram. Först såg maskinen ut att vara ganska nära och inte så värst stor, men sedan såg jag att seleniterna som stod uppe på den verkade oerhört små, och jag började fatta hur ofantligt stora både grottan och maskinen var. Jag'vände mig från den kolossala anläggningen och såg på seleniterna med ökad respekt. Vi stannade båda och stirrade på den dånande maskinen. - Vilket vidunder! sade jag. Vad kan den där vara till? Cavors blåskiftande ansikte uttryckte förvåning och respektfylld beundran. - J ag kunde väl inte drömma att de här månvarelserna ... Människor hade inte kunnat åstadkomma en sån sak! Se på de där armarna, tror du att de svänger runt en gemensam axel? 84

Den kortvuxne seleniten hade hunnit nAgra steg före oss. Nu kom han tillbaka och ställde sig mellan oss och den stora maskinen. Jag undvek att se på honom, då jag antog att han ville skynda på oss. Han gick tillbaka i den riktning han ville att vi skulle gå och kom sedan tillbaka än en gång och viftade med armen framför ansiktet på oss för att väcka vår uppmärksamhet. - Kan vi inte få honom att begripa att vi är intresserade av maskinen? frågade jag. - Jag ska försöka, svarade Cavor och vände sig till vår ledare. Han log och pekade på maskinen och pekade på den en gång till och sedan på sitt huvud. Av någon obegriplig anledning tycktes han tro att bruten engelska skulle göra det lättare för seleniterna att förstå hans gester. - Mig se den, sade han, mig tänka den mycket stor. Ja! Hans uppträdande hejdade seleniterna ett ögonblick. De såg på varandra, deras besynnerliga huvuden rörde sig av och an, och deras sjungande läten stegrades till ett sorl. Men så kom en av dem, en lång mager gestalt, som utom de lindor som de andra hade om armar och ben dessutom bar något som liknade en mantel, snodde sin elefantsnabel till arm runt midjan på Cavor och drog honom försiktigt med sig, liksom för att göra honom uppmärksam på att han skulle följa ledaren, som nu åter hade satt sig i rörelse. Cavor stretade mot. - Det är bäst vi försöker klara upp saken med dem nu genast, sade han. De tror kanske att vi tillhör någon ny djurart, en ny sorts månbestar eller något liknande. Jag tycker det är på tiden att de får reda på att de har att göra med intelligenta varelser. Han skakade häftigt på huvudet. - Nej, nej, ropade han, mig inte komma på en minut, mig titta den! - Finns det ingen geometrisk figur som du kan hänvisa till på maskinen? föreslog jag då seleniterna åter blev oroliga. - Möjligen en parabellinje ... började han, men skrek hastigt till och gjorde ett hopp på ett par meter. En av de fyra beväpnade seleniterna hade stuckit honom med sin pik. J ag vände mig mot seleniten med en snabb, hotande rörelse, och han drog sig lika hastigt tillbaka. Detta och Cavors plötsliga skrik 85

och hopp förv!nade tydligen seleniterna. De drog sig hastigt undan och ställde sig att stirra på oss. I detta ögonblick, som såg ut att vara ett av våra sista, protesterade vi förbittrat mot dessa omänskliga varelser som stod i en halvcirkel runt omkring oss. - Han stack mig, sade Cavor upprört. - Ja, jag såg det, svarade jag och vände mig mot seleniterna. Tarnejfan om vi tänker finna oss i en sån behandling, skrek jag. Vad tar ni oss för? Jag såg hastigt till höger och vänster. Långt borta i grottans blå oändlighet såg jag andra seleniter komma rusande mot oss. De var längre och smärtare och hade större huvuden än de andra. Grottan var låg och vidsträckt och försvann åt alla håll i mörker. Taket såg ut att bukta sig nedåt liksom under tyngden av de väldiga klippmassor som fängslade oss. Det fanns ingen väg ut. över, under, åt alla sidor utbredde sig det okända, medan vi två obeväpnade män omgavs av dessa omänskliga varelser som var fullt beväpnade.

XV

Den smala spången Avbrottet varade bara ett ögonblick, och jag antar att både seleniterna och vi tänkte febrilt under den tiden. Min starkaste förnimmelse var känslan av att det inte fanns någon vägg bakom ryggen och att vi ofrånkomligt skulle bli omringade och dödade. Aterigen stod vår dårskap klar för mig. V ar för hade jag gett mig ut på denna vansinniga, avskyvärda expedition? Cavor kom fram till mig och lade handen på min arm. Hans bleka och förskrämda ansikte såg spöklikt ut i det blå ljuset. - Vi kan ingenting göra, sade han. De förstår oss inte. Vi måste gå dit de vill. Jag såg på honom och sedan på de nya seleniter som hade kommit till sina kamraters hjälp. - Om jag bara hade händerna fria ...

86

- Det tjänar ingenting till, flämtade Cavor. -Nej. - Vi följer med dem. Han vände sig om och gick före mig i den riktning vi hade blivit anvisade. Jag följde efter honom och försökte se så undergiven ut som möjligt, medan jag kände på mina handbojor. Mitt blod kokade, och jag gav inte akt på något i grottan, fast det tog en god stund innan vi hade gått igenom den, eller också glömde jag omedelbart bort vad j ag såg. Mina tankar var helt koncentrerade på mina fjättrar och på seleniterna, framför allt på dem som var beväpnade. Först marscherade de i bredd med oss och på respektfullt avstånd, men sedan tre andra hade hunnit fatt dem kom de närmare inpå oss, tills de slutligen var på en armslängds avstånd. Jag ryckte till som en skrämd häst då de närmade sig. Den korte, tjocke seleniten hade först gått på högra sidan, men var nu åter rakt framför oss. Hur outplånligt har inte bilden av denna gruppering etsat sig in i min hjärna: baksidan av Cavors nedböjda huvud alldeles framför mig, hans modfällt slokande skuldror, ledarselenitens gloende nuna som hela tiden slängde och kastade av och an i nervösa ryck och de beväpnade vakterna på båda sidor som gick med vidöppna käftar. Och allting i samma enformigt blå färg. Ja, jag minns faktiskt en sak som jag såg då vi gick genom grottan, ett rör som dök upp ur golvet och sedan fortsatte som en ränna och löpte längs den klippiga stig som vi följde. Rännan var fylld av detta samma kraftigt lysande, blåaktiga ämne som vällde fram ur den stora maskinen. Jag gick alldeles bredvid rännan och kan intyga att lysämnet inte utstrålade den minsta värme. Det bara lyste klart, men var varken varmare eller kallare än något annat i grottan. Det klang och dånade ovanför oss, vi passerade under de dunkande hävstängerna på ytterligare en jättemaskin, och slutligen kom vi fram till en stor tunnel. Vi kunde nu höra tassandet av våra bara fötter. Med undantag av en smal, blå ljusstrimma på högra sidan var tunneln fullkomligt mörk. Våra egna och seleniternas gestalter kastade jättestora och groteskt vanställda skuggor på tunnelns ojämna väggar och tak. Kristallerna i väggarna blänkte och glänste som ädelstenar, och ibland vidgade sig tunneln till små stalaktitgrottor eller förgrenade sig ut i det svarta mörkret. 87

Vi måste ha gått genom tunneln mycket länge. Det flytande ljuset väste sakta, och våra fotsteg blandade sig med ekot till ett svagt hasande ljud. Jag arbetade med mina fjättrar. Om jag kunde fösa av en slinga så och sedan vrida den så ... Jag försökte, långsamt och försiktigt. skulle de lägga märke till att handen gled ut ur den lösare slingan? Och om de såg det, vad skulle de i så fall göra? - Bedford, sade Cavor, det bär utför hela tiden. Hans anmärkning väckte mig ur mina dystra tankar. - Om de hade velat döda oss, fortsatte han, så var det inget som hindrade dem från att göra det genast. - Nej, det var det väl inte. - De förstår oss inte, fortsatte han, de tror att vi är något slags okända djur. Om de ger akt på oss lite mer, så förstår de nog att vi har intelligens ... - Så snart du får tillfälle att rita upp de där geometriska figurerna, sade j ag. - Kanske det. Vi fortsatte tysta en stund. - Du förstår, fortsatte Cavor, de här seleniterna tillhör kanske en lägre klass. - De fördömda åsnorna, sade jag argt och blängde ilsket på dem. - Om vi finner oss i deras behandling, så ... - Vi måste finna oss i den. - ... så träffar vi kanske på andra som är mer begåvade. Vi befinner oss tydligen i utkanten av deras värld, som måste sträcka sig mycket djupare ner genom grottor och tunnlar ända ner till havet - hundratals kilometer längre ner. Hans ord kom mig att fundera på hur pass många tusen meter berg och tunnel som vi redan hade ovanför oss. Det kändes som en tyngd på mina skuldror. - Så långt borta från solen och luften vi är, sade jag. Tänk bara på hur obehagligt det är att vistas i en gruva som är bara trehundra meter djup. - Men inte här - de har troligen ventilationsanordningar nånstans. Luften blåser kanske från den mörka månhalvan till den solbelysta, och all kolsyran kan i så fall strömma ut där och ge näring åt växterna. Man känner en riktig bris här genom tunneln. 88

Vilken värld måste det inte vara! Betänk vilket arbete som ligger bakom det här schaktet, och de där maskinerna ... - Och pikarna, sade jag. Glöm för all del inte bort pikarna! Han gick framför mig en stund. - J a, också de där pikarna . . . sade han. -Ja? - Jag var uppretad just då. Men- det var kanske nödvändigt att ge oss ett nyp. De här seleniterna har annorlunda hud än vi och antagligen annorlunda nerver också. De kan naturligtvis inte förstå att det var något att reta upp sig på. En marsinvånare skulle kanske inte känna sig så värst trakterad av vårt jordiska sätt att knuffas. - De ska akta sig för att knuffa till mig. - Och den där geometrin. När allt kommer omkring så uppför de sig förnuftigt. De börjar med livets elementära företeelser och inte med den intellektuella överbyggnaden._Mat. Tvång. Smärta. De ställer in sig på det väsentliga. - Jaja, den saken är det väl ingen som tvivlar på, sade jag. Han fortfor i sina funderingar över den stora och underbara värld som vi hade kommit till. Jag förstod av hans ton att tanken på att bli förd djupare och djupare ner i den inte skrämde honom. Han var alltför intresserad av maskinerna och uppfinningarna, men han visade uteslutande ett vetenskapligt intresse för dem och hade inte minsta tanke på deras användning eller utnyttjande till vår egen nytta. - Det är i alla fall ett underbart tillfälle, sade han. Två världar som möts! Vad allt ska vi inte få se där nere! - Vi kommer nog inte att se så värst mycket om inte belysningen är bättre än här, anmärkte jag. - Det här är bara utkanten. Där nere - där finns säkert allt! Tänk vad vi ska ha att berätta när vi kommer hem! - Ja, så kan ett vilt djur trösta sig på väg till en zoologisk trädgård, sade jag. Men det är inte alls säkert att vi får se någonting. - Så fort de märker att vi är varelser med intelligens, så kommer de att vilja höra nyheter från jorden. Även om de inte är generösa av naturen, så kommer de att berätta saker för att själva få veta något. Och tänk vilka oanade saker de måste känna till! Han fortsatte att spekulera över allt vad de eventuellt kunde veta som han aldrig någonsin skulle ha kunnat lära sig på jorden

89

- och det fast han gick med ett ordentligt köttsår efter pikstynget! Jag har glömt en hel del av hans fantasier, min uppmärksamhet var nämligen riktad på det faktum att tunneln som vi vandrade genom vidgade sig allt mer och mer. Av luftens förändring att döma höll vi på att komma ut i en stor grotta. Men hur stor den var kunde vi inte se, då den var fullkomligt mörk. Vårt lilla ljusband rann i en bubblande ström och försvann långt framför oss._ Klippväggarna på båda sidor hade vidgat sig och försvunnit, och nu syntes ingenting annat än stigen framför oss och den rinnande blå strimman till höger. Cavor och de vaktande seleniterna gick framför mig. Den sida som de vände mot ljusbandet var klart belyst av det blå ljuset, skuggsidan flöt däremot nu helt ihop med det svarta mörkret, eftersom det inte längre fanns någon vägg som reflekterade ljuset. Strax därpå märkte jag att vi närmare oss en sluttning. Den lilla blå ljusströmmen försvann nämligen hastigt ur sikte. I nästa ögonblick kom vi fram till branten. Den lysande massan slingrade sig tveksamt framför kanten till avgrunden innan den kastade sig ut i djupet, som var så stort att vi inte kunde uppfatta något ljud av att den nådde botten. Djupt nere såg vi en blåaktig glöd, ett slags lysande blå dimma som var ogenomtränglig för ögat. Mörkret som ljusbandet dök ner i var absolut svart, några detaljer kunde vi inte urskilja med undantag av något som liknade en planka som stack ut över branten och uppslukades av mörkret. Ur djupet steg det upp varm luft. Ett ögonblick stod Cavor och jag så nära avgrunden vi vågade och stirrade ner i djupet. Men så tog ledarseleniten mig i armen och gick sedan ut på plankan, samtidigt som han såg sig tillbaka. Då han märkte att vi gav akt på honom, fortsatte han längre ut med lika stadiga steg som om han hade gått på fasta marken. Han blev allt otydligare och försvann småningom i mörkret. Jag tyckte mig skymta en otydlig gestalt i den svarta tomheten. Det blev en paus. - Kors i alla mina dar! sade Cavor. En annan selenit tog ett par steg ut på plankan och vände sig sedan mot oss, som om han väntade att vi skulle följa efter honom. De andra stod bakom oss och väntade på att vi skulle gå. Den som först gått ut på plankan kom tillbaka för att ta reda på varför vi inte hade följt efter honom.

90

- Vad är det på andra sidan? frågade jag. - Omöjligt att veta, sade Cavor. - Det finns ingen möjlighet för oss att klara oss över den, sade jag. - Jag skulle inte kunna ta tre steg, inte ens om jag hade händerna fria, sade Cavor. Vi såg skräckslagna på varandra. - De måtte inte veta vad svindel är, sade Cavor. Jag tror inte att de ser på samma sätt som vi. Jag tror inte att de förstår att det här är kolmörker för oss. Vi måste få dem att begripa det. - Ja, men hur? Jag tror nästan att vi sade detta till varandra i det fåfänga hoppet att seleniterna skulle förstå det. Allt som behövdes var ju bara en förklaring. Men då jag såg deras ansikten, förstod jag att det var omöjligt att förklara något för dem. Just i det här fallet var allt ömsesidigt begripande omöjligt. Hur som helst tänkte jag inte ge mig ut på plankan. Jag drog hastigt ut handen ur den lösgjorda kedjan och pekade i motsatt riktning. En av seleniterna sköt mig med mild våld mot plankan, men jag skakade häftigt på huvudet. - Inte gå, sade jag. Lönar sig inte. Ni begriper inte. Men nu kom en annan selenit och sköt på, och jag måste ta ett steg framåt. - Jag har fått en ide, sade Cavor, men jag kände till hans ideer och brydde mig inte om att svara. - Hör på, skrek jag till seleniterna, lugna er lite! Det går väl an för er ... Jag svängde runt på klacken och gav till en svordom. En av dem hade stuckit mig i baken med sin pik. Jag vred loss mina händer ur deras tentakler och vände mig om mot den som stuckit. - Det var då som fan! ropade jag. Jag har varnat er för sånt där! Vad tror ni jag är gjord av egentligen, eftersom ni sticker mig på det där viset. Om ni vågar röra mig en gång till ... Till svar gav han mig ett nytt stick. Jag hörde Cavors förskräckta rop. Jag tror till och med att han fortfarande hoppades komma till något samförstånd med dem, - Jag sa ju att jag kommit på en utväg! skrek han. Men den andra stöten frigjorde inin slUmrande handlingskraft. Kedjan kring handleden brast, och med den försvann också det 91

sista av hänsynen till månvarelserna, som vi hittills hade följt utan motstånd. Jag kände mig dessutom sjuk av fruktan och vrede och tänkte inte på konsekvenserna. Jag slog seleniten rakt i ansiktet. Kedjan hade jag virat omkring handen. Och nu fick jag åter uppleva en av dessa otäcka överraskningar som var så vanliga på månen. Min knutna hand gick rakt igenom honom. Han krasade sönder som - som något oljigt och klibbigt och vätskefyllt Han föll ihop med ett klafsande och skvalpande ljud. Det var som att krossa en rutten flugsvamp. Den sladdriga kroppen singlade i väg ett tiotal meter och daskade slappt i marken. J ag var förvånad. Det var otroligt att någon levande varelse kunde vara så lös i köttet. Det var som en mardröm. Men nu såg det allvarligt och hotande ut igen. Varken Cavor eller seleniterna hade rört sig från det jag vänt mig om och och till det ögonblick då den döde seleniten damp i marken. Men nu stod de åter vaksamt bakom oss. De måste alla ha sett och förstått vad som hände. Jag minns mig själv stående med armen halvt tillbakadragen efter slaget. - Vad ska hända nu? for det genom min hjärna. Vad ska hända nu? Och så kom de mot oss. Jag förstod att vi måste befria oss från kedjorna, men att vi måste slå ifrån oss seleniterna innan vi kunde göra det. Jag vände mig mot en av dem, som just kastade sitt spjut mot mig. Det flög över huvudet på mig ner i avgrunden, och i samma ögonblick tog jag ett språng mot honom. Han vände sig om för att fly, men jag kom ner rakt på honom och krossade honom under min tyngd. Det kändes som om han vred sig under fötterna på mig, och så halkade jag i sötjan och föll. Då jag satte mig upp, såg jag bara de blå ryggarna av de fly· ende seleniterna. Jag lyckades bryta upp en av fotfånkarna och gjorde mig så fri även från dem. Ett spjut kom susande mot mig, och jag rusade fram mot mörkret som det kom ifrån. Sedan !tervände jag till Cavor, som stod. nära kanten till bråddjupet, ivrigt sysselsatt med att försöka befria sig från sina böjör, allt under det han babblade om sin ide. - Kom, ropadejag. · - Mina händer; svarade han. J ag vågade inte springa tillbaka till honom. Knäna kändes som

92

gel e, j ag kunde inte behärska mina rörelser och hade lätt kunnat störta utför branten. I stället knegade Cavor mot mig med händerna utsträckta framför sig. Jag grep tag i hans kedjor för att befria honom. - Var är de? flämtade han. - De har sprungit sin väg, men kommer nog snart tillbaka. De kastar saker efter oss. Vilken väg ska vi ta? - Längs ljusrännan. Tillbaka till tunneln, eller hur? - Ja, svarade jag. Jag hade nu fått hans händer fria och lade mig på knä för att få loss fotkedjan. Runt omkring oss hörde vi seleniternas pip och visslingar, medan spjuten susade förbi oss ner i avgrunden. Jag fick loss kedjan och lade den i Cavors hand. - Slå med den här, sade jag, och utan att vänta på svar skyndade jag uppför stigen som vi nyss kommit på. Jag hade en obehaglig förnimmelse av att förföljarna kunde rusa fram ur mörkret och anfalla mig bakifrån. Jag hörde ljudet av deras springande steg bakom oss. Vi sprang med långa kliv. Att springa på månen är en historia för sig. Man sätter ner foten och tar sats, så flyger man framåt åtskilliga sekunder. Jag hörde Cavor bakom mig och undrade om han var långt borta. Var fanns seleniterna? Skulle de avskära vägen för oss? Skulle vi lyckas uppnå tunneln? Jag snavade, men kom snabbt på fötter igen och fortsatte. Jag såg en selenit springa framför mig. Han såg sig om över axeln, gav till ett skrik och rusade åt sidan in i mörkret. Jag tror att det var deras ledare, men jag är inte säker. .Ännu ett par språng och bergväggen blev synlig, och i nästa minut befann jag mig inne i tunneln. När jag hunnit fram till den första kröken blev Cavor synlig. Han kom springande rakt i ljusrännan och lysämnet stänkte åt alla håll. Vi grep krampaktigt tag i varandra, och andfådda som vi var kom orden flämtande och i brutna satser. - Nu har du förstört alltsammans; flåsade Ca:vor. - Nonsens, svarade jag, det gällde liV'et! - Vad ska vi göra? -Gömma oss. - Hur ska vi kunna göra det? - Det är mörkt nog.

93

- Men var? - Uppe i någon av grottorna på sidan om tunneln. -Och sedan? - Det får vi tänka på då. - Nå, då ger vi oss i väg. Vi fortsatte och kom snart till en kolmörk grotta. Cavor gick först och stannade tvekande vid den mörka ingången, som tycktes lova ett gott gömställe. - Det är mörkt, sade han. - Dina ben och fötter ska visa oss vägen, sade jag. Du är alldeles genomdränkt av det där lysämnet. -Men ... Ett tumult av röster och ljudet av något som liknade en gonggong kom oss att hastigt fatta vårt beslut, och vi rusade in i grottan. Cavors ben utstrålade tillräckligt med ljus för att vi skulle se den närmaste omgivningen då vi sprang. - Det var tur att de tog av oss skorna, flämtade jag, annars hade vi fyllt grottan med vårt klampande. Vi sprang så fort vi orkade, men samtidigt försökte vi ta så små steg som möjligt för att inte slå oss mot taket, som var ganska lågt. Efter en stund tycktes vi komma ifrån våra förföljare, ljudet av deras steg blev alltmer dämpat för att slutligen alldeles dö bort. Jag stannade och såg mig om. Cavor gjorde också halt. - Bedford, viskade han, det syns ljus framför oss! Först kunde jag inte urskilja något, men så småningom kunde jag otydligt se konturerna av hans huvud och axlar mot den ljusare bakgrunden. Jag märkte också att dagern inte var blåaktig, utan gråvit som det första gryningsljuset. Cavor märkte det ungefär samtidigt som jag, och jag tror att det fyllde honom med samma vilda förhoppning. - Bedford, viskade han med darrande stämma, ljuset där ... det är möjligt att ... Han vågade inte säga vad han hoppades, utan gjorde en paus. Plötsligt märkte jag på ljudet av hans fotsteg att han sprang mot dagern. Med bultande hjärta följde jag efter.

94

XVI

Oenighet Ljuset syntes allt tydligare ju längre framåt vi kom, och snart var det lika starkt som fosforskenet kring Cavors ben. Vår tunnel vidgade sig åter till en grotta, och ljuset kom från grottans bortre del. Jag upptäckte något som spände mina förhoppningar ännu högre. - Cavor, sade jag, det kommer uppifrån! Jag är säker på att det kommer uppifrån! Han svarade inte, utan skyndade bara vidare. Det var otvivelaktigt ett grått ljus, ett silverskimrande ljus. Nästa minut var vi under ljuskällan. Ljuset silade ner genom en spricka i bergväggen, och då jag såg uppåt märkte jag hur den ena vattendroppen efter den andra föll ner på klippgolvet - Cavor, sade jag, om den ena av oss lyfter upp den andra, så kan han nå upp till sprickan. - J ag ska lyfta upp dig, sade han och slängde upp mig som om jag varit en barnunge. Jag stack in armen, och just då jag hade hittat en liten kant som jag kunde hålla mig fast i, märkte jag att ljuset hade blivit mycket starkare. Utan ringaste möda höjde jag mig på händerna tills jag nådde ett utsprång och kunde sätta fötterna på den smala kanten. Jag undersökte klippan ovanför mig med händerna och märkte att sprickan vidgade sig upptill. - Det går att klättra upp här, sade jag till Cavor. Kan du hoppa upp och få tag i min hand om jag sträcker ner den? Jag kilade in mig i klippskrevan, makade foten till rätta på den smala avsatsen och sträckte ner handen. Jag kunde inte se Cavor, men jag hörde ljudet av hans rörelser då han tog sats för att hoppa. I nästa ögonblick hängde han vid min arm - inte tyngre än en kattunge. Jag drog honom uppåt, tills han fick fotfäste mot utsprånget. - Ta mig tusan, ropade jag, på månen kan vem som helst bli alpinist. Och så började jag klättra på allvar. Jag fortsatte några minuter innan jag såg upp på nytt. Klyftan blev allt vidare och ljuset allt starkare. Men ... Det var inte något dagsljus i alla fall.

95

Snart kunde jag se vad det var, och jag kunde ha slagit huvudet i bergväggen av besvikelse. Vad jag såg var helt enkelt en kuperad öppen plats, bevuxen med svampar som lyste med ett vackert, svagt skärt silverljus. Jag stirrade ett ögonblick på dem och rusade sedan fram och trampade på dem och plockade något halvdussin som jag slängde mot bergväggen i raseri. Sedan satte jag mig ner och skrattade bittert, och i samma ögonblick blev Cavors rödlätta ansikte synligt. - Det är bara fosforsken nu också, sade jag, så du behöver inte göra dig någon brådska. V ar god och sitt ner och känn dig som hemma! Och jag började på nytt slänga svampar över klippkanten. - Och jag som trodde att det var dagsljus! suckade Cavor. - Dagsljus! utropade jag. Gryning- solnedgång- moln och en stormig himmel - ska vi väl någonsin få se något sådant mer? Medan jag talade såg jag jorden som en tavla framför mig, ljus och klar som bakgrunden på en gammal italiensk målning. - Cavor, tänk på himmel och hav som ständigt växlar utseende, och på kullar och gröna träd. Och på städer och byar i solsken. Tänk på ett regnvått tak i solnedgången och på fönstren i ett hus som vetter mot väster! Han svarade inte. - Här gräver vi ner oss i en äcklig värld, som förresten inte är någon värld, med en bläckfärgad ocean djupt nere i det hemska mörkret där nere och en förtorkande hetta eller en nattlig dödstystnad där uppe. Och så de där avgrundsandarna i skinnkläder som är efter oss! Insektmänniskor som hör hemma i en mardröm. Fast när man tänker efter så är de i sin fulla rätt. Vad hade vi här att göra? Vid det här laget är väl hela planeten på jakt efter oss. Vilken minut som helst kan de komma stövlande. Vad ska vi ta oss till? Vart ska vi gå? - Det är ditt fel, sade Cavor. - Mitt fel! skrek jag. Men det är väl ändå för starkt! - Jag hade fått en ide. - At helvete med dina ideer! - Om vi hade vägrat röra oss ur stället ... - I skydd av pikarna? - ... så skulle de ha burit oss ... - över spången? - Javisst.

96

- Jag skulle hellre vilja bli buren av en fluga längs en taklist. - Milda makter! Jag fortsatte att krossa svampar. Men plötsligt såg jag något som slog mig med häpnad till och med i denna belägenhet. - Cavor, ropade jag, de här kedjorna är av guld! Han satt med ansiktet lutat i händerna och grubblade intensivt. Nu vände han sig långsamt mot mig, och då jag upprepade mina ord vred han sakta på kedjan. - J a, de tycks vara det, sade han. Det är de. Hans ansikte förlorade den lilla glimten av intresse redan medan han såg på dem. Han tvekade ett ögonblick, men sedan återgick han till sina funderingar. En stund satt jag och grubblade över varför jag inte hade märkt det tidigare, men så kom jag att tänka på det blå ljuset, som hade berövat metallen all färg och glans. Och sedan började min fantasi arbeta. Jag glömde att jag nyss hade frågat vad vi hade på månen att göra. Guld ... Cavor bröt tystnaden. - Det förefaller mig som om vi hade två utvägar att välja på, sade han. - Vilka skulle det vara? - Antingen kan vi försöka att - möjligen med våld - bana oss väg tillbaka till ytan och leta efter raketen tills vi hittar den eller natten kommer och tar livet av oss med sin kyla, eller också ... - Han gjorde en paus. - Eller också ... ? sade jag, fast jag mycket väl visste vad som skulle komma. - Vi kunde försöka en gång till att på något sätt komma överens med dem. - Vad mig beträffar, så väljer jag obetingat det första alternativet. - J ag betvivlar ... - Det gör inte jag. - Du förstår, sade Cavor, vi kan inte döma seleniterna efter vad vi hittills har sett av dem. Det centrala av deras värld, deras civiliserade värld, ligger djupt nere i grottorna, nära havet, och det här är bara utkanten med betesmarker och sådant. De seleniter som vi hittills har sett motsvarar närmast herdar och liknande ... Att de använder pikstavar - utan tvivel som hjälp när de vallar månbestarna - den brist på fantasi de visade då de väntade 4- Wells

97

att vi skulle kunna göra precis vad de själva kan, deras obestridliga brutalitet, allt talar för att jag har rätt. Men om vi håller ut ... - Ingen av oss skulle hålla ut så värst lång stund på en sextumsplanka över en bottenlös avgrund. -Nej, men ... - ]ag gör det absolut inte. Han kom att tänka på en annan möjlighet. - Men om vi kunde komma in i något hörn där vi kunde försvara oss mot de här tölparna och underhuggarna ... Om vi kun