14 år till salu : en sann svensk historia 9185535214, 9789185535217 [PDF]

Zitiervorschau

14 år till salu - en sann svensk historia



© Caroline Engvall 2008 Kalla Kulor Förlag www.kallakulor.com [email protected] Omslag Nina Leino Omslagsbild Getty Images E-boksproduktion Elib AB, 2009 ISBN tryckt utgåva 978-91-85535-21-7 ISBN e-bok 978-91-85535-47-7

FÖRFATTARENS FÖRORD Samtidigt som de första bokstäverna i den här boken hamnar på papper kommer det ett meddelande från Tessan på MSN. ”Jaaaaaaa!” Bara så. Det visar sig att de så kallade ”Stureplansprofilerna” har blivit dömda till fyra års fängelse av Svea hovrätt. För Tessan är det en liten seger, ett bevis för att det finns rättvisa mot de män och kvinnor som utnyttjar andras kroppar och själar på ett hänsynslöst och egoistiskt sätt. Hon vet. När vi träffades första gången var hon en späd 16-åring som skulle börja gymnasiet. Året var 2001. Tessan bodde i en liten mellansvensk stad, hade stabila hemförhållanden, hade egentligen ”allt”, men ändå hade hon redan sålt sex till män i två år. Vi satt vid ett fönsterbord på den lokala pizzerian, det luktade konservsvamp och flottig skinka medan Tessan berättade om allt männen gjorde med henne. Svettiga lakan, trasiga glasflaskor, galgar, fula ord, rollspel, gruppsex och sedan? Kanske en femhundring som tack. På sin höjd. Fast en del hade redan då slutat betala henne. För Tessan spelade det ingen roll. Hon ville inte ha pengarna. Fick hon något gick hon ut i skogen och brände upp sedlarna. De var smutsiga. Jag bar med mig Tessan i hjärtat under en lång tid framöver. När hon flyttade till isigaste Norrland bytte hon telefonnummer och vi tappade kontakten. Det skulle dröja ytterligare fyra år innan mejlet kom. ”Kommer du ihåg mig?” Svaret var självklart. Tessan gick inte att glömma. Så många gånger hade jag undrat hur det hade gått för henne. Var hon var nu. Levan

de? Död? Om jag hade fått gissa skulle svaret helt klart ha blivit det senare. Istället är Tessan nu en frisk 23-åring med pojkvän, lägenhet och två hundar. Hon bor kvar i samma lilla stad i östra mellansverige, möter torskarna på Ica var och varannan dag. ”Idag är de räddare för mig än vad jag är för dem. Det är min lilla hämnd. Jag ska minsann inte behöva flytta någonstans om jag inte vill.” Tessan skulle kunna vara din syster, din dotter, din kompis. Hon har aldrig haft några problem hemma. Kommer från en trygg stad, ännu tryggare familj. Hon har inte sålt sex för pengarnas skull. Hon var bara en ovanligt vanlig tonåring som styrde in på fel spår och började förakta sig själv. Som försökte visa upp ett glatt ansikte hemma, ville inte visa att hon mådde dåligt. Samtidigt som hon sålde sig själv till våldsamma förövare, om och om igen. Tessan har vinkat både hej och hejdå till döden, men idag är hon hel åtminstone på utsidan. Det här är den sanna boken om hennes liv. De kursiverade avsnitten är Tessans egna ord och dikter. Och som hon själv säger: ”Kan den hjälpa bara en enda person att inte hamna i samma helvete som jag är det värt allt.” Caroline Engvall Juni 2008.



TESSANS FÖRORD I juli 2007 fick jag frågan om jag ville skriva en bok tillsammans med skribenten Caroline Engvall, en bok om min tonårstid och mitt liv som prostituerad. De senaste åren har jag känt att jag inte längre vill vara tyst. Jag vill berätta min historia, jag vill inte längre låta den vara en hemlighet som inte får kläs i ord. Att se sitt eget liv i ord var skrämmande i början. Att lämna ut sig så totalt och veta att alla nu har möjlighet att ta del av mitt allra innersta har periodvis fått mig att vilja göra som förut, fly från det som skrämmer. Men jag har stannat kvar och allteftersom tiden har gått har den här boken blivit mitt livs projekt. För mig är det mer än en bok. Det är mitt liv så här långt. Jag har valt att skriva den här boken av två olika anledningar. Den största och viktigaste är för att kanske kunna hjälpa andra. Kanske kan min historia väcka någon annan ung tjej som just nu står och vacklar där på kanten. Kanske kan den här boken få henne att ta ett steg tillbaka, att aldrig göra det där valet som jag och min kompis en gång gjorde. Jag hoppas att boken kan fungera som hjälp och tröst för de unga tjejer som känner igen sig, att de kanske känner sig mindre ensamma och att de vågar tro på att även de kan ta sig ur det. För det går att lämna det destruktiva livet, det går att komma vidare och skapa sig en ljus och väl fungerande vardag. Det är aldrig någonsin för sent, även om man ofta tror det just när man är mitt uppe i det. Jag gör det också för min egen skull. Att en gång för alla få berätta om mitt liv, få gå igenom allt i detalj, för att få en historia som jag kan lägga bakom mig på ett helt annat sätt än tidigare. Det är också en möjlighet till att låta mina närmaste ta del av mitt liv på ett sätt de aldrig tidigare har fått göra. De får mer förståelse och insikt, något som jag tror att de länge har velat ha även om de aldrig har frågat av hänsyn till mig. Jag har valt att vara anonym av hänsyn till min familj och mig själv. Att gå ut öppet med sin historia innebär att man alltid har den häng

ande över sig och att man hela tiden förknippas med det som en gång var. Det förflutna är numera en så liten del av mitt liv och jag vill låta det fortsätta vara så, något som jag inte tror skulle vara möjligt för vare sig mig själv eller min familj om jag skulle gå ut med min egentliga identitet. Dikterna i boken skrev jag under den tiden som boken rör. Det var ett sätt att lätta på trycket när jag mådde extra dåligt, ett sätt att få ut lite känslor och tankar utan att använda sig av destruktiva medel. Jag kladdade ner dem i ett kollegieblock som egentligen skulle ha fyllts med ekvationsuträkningar, sparade texterna i namnlösa dokument på min dator. Där glömdes de bort i några år, men när min historia skulle fram kändes det inte mer än rätt att även dikterna fick leva på nytt. Det är mina egna ord om min situation och hur jag upplevde den just när allting hände. I många år har jag kämpat mot skammen. Skammen över att ha blivit våldtagen, skammen över att ha haft sex mot pengar och skammen över att inte ha vågat säga nej. Att inte våga bita ifrån och värna om min egen kropp och mitt jag. Det är också den skammen som har gjort att jag har varit tyst. Jag har grävt ner mina upplevelser i en djup, mörk grop och täckt över med fuktig jord för att förhindra att de någonsin kommer upp till ytan igen. Men det fungerar inte att förtränga, att låtsas som om de aldrig har funnits och jag har insett att jag måste vara ärlig mot mig själv. Jag skulle ljuga om jag sa att det var lätt, att man vaknar en morgon och helt plötsligt börjar allt fungera. Jag önskar att det vore så enkelt. För mig tog det några år innan jag kunde skapa en vardag jag trivdes med och kunde kalla mig för lycklig och verkligen känna att det var så. Men biter man ihop, ger man sig sjutton på att det ska gå och har bra människor och stöd runt sig så går det faktiskt. Jag insåg att man inte alltid klarar sig på egen hand, att man måste våga svälja den där skammen och be om hjälp hur skrämmande och svårt det än må vara. Idag är jag tillbaka i min hemstad som jag aldrig trodde att jag skulle bo i igen. Jag bor tillsammans med min sambo och våra hun

dar. Min setter Alfons som förekommer mycket i boken finns kvar och blir snart sju år. Han är min trogna följeslagare och bästa vän. Jag njuter av att vara tillbaka i staden som jag kan utan och innan, av att ha nära hem till mina föräldrar och syskon och att vakna på morgonen och känna att det faktiskt är härligt att leva. Tessan



Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller slagen. Inte dimman och ångesten. Bundna händer. Trasiga flaskor och vassa knivar. Och efteråt. Efteråt. Blodet på lakanet. Skärsåren. Blåmärkena på halsen. Jag sprang barfota i snön på nätterna den vintern. Jag tände eldar vid vattnet och brände sedlar. Försökte kväva de skrik som aldrig tystnade. Alla telefonnummer i den svarta boken som jag alltid sov med under kudden. För att jag aldrig skulle inbilla mig att jag var värd något. Ett samtal. Smutsiga pengar på byrån som fick skapa nattens ångesteld vid vattnet. Utan ert våld orkade jag inte existera.

10

S

paghettistråna simmade längst ner i kastrullen. Den vita pulversåsen stod på värmning i mikron, jag öppnade luckan då och då för att vispa ut de värsta klumparna. Det här var en bra dag. Jag hade vaknat tidigt av mig själv, redan innan åtta och tagit en lång promenad med Alfons. Han kastade sig i prasselhögarna och fick hela sin Falu rödfärgpäls full av gula lövprickar. Höstlovet hade börjat så bra det bara kunde Jag försökte hålla mig någorlunda levande, näsborrarna ovanför livets vattenyta. Jag klarade mig själv nu. Det fungerade hyfsat. Jenny hade ringt på förmiddagen. Först hade jag inte vågat svara, mobilskärmen lyste blank av skyddat nummer, men när hon efter tredje försöket hade lämnat ett irriterat meddelande och undrat var jag var ringde jag tillbaka. - Hej! Hur är det? Jenny var nästan alltid glad. Visst, hennes pappa hade sedan några år alkoholproblem lite till och från, men hon dolde det väl. Idag kvittrade hon extra mycket. Jag klämde mobiltelefonen mellan axeln och hakan, ryckte upp mikrougnsluckan med ena handen och tog ut pastasåsen, ugnen hade just gett ifrån sig tre pip. Porslinskärlet hade blivit varmt av strålningen och jag blåste lite på fingrarna när jag kastade ifrån mig den veckiga vita byttan på diskbänken. - Jodå… Jag visste aldrig vad jag skulle säga när Jenny frågade. Jag ville inte göra henne ledsen genom att berätta hur jag egentligen mådde, men jag gjorde en snabb överslagsräkning i huvudet och konstaterade att det ju faktiskt var en ganska bra dag. Jag hade biologiprov om två da11

gar, vi skulle kunna ett knippe växtnamn på både svenska och latin och jag trodde att jag hade lyckats lära mig alla. Campanula patula. Ängsklocka. Dryas octopetala. Fjällsippa. Centaurea cyanus. Blåklint. Jag gjorde aldrig det där provet. Höstlovet verkade liva upp Jenny och vi bubblade så att de långa åttio milen mellan oss knappt märktes genom telefonledningarna. - Du skulle vara här. Peter i tvåan ska ha fest imorgon, hela klassen kommer. Kan du inte komma ner? Snälla! Jenny drog på ä:et. - Vi skulle ha så kul! Dan ska köpa ut som vanligt. Flashback Surahammar. Ett år sedan. Jenny armbågar Dan i sidan och frågar om han kan köpa ut åt oss. Hela han, en och nittiotvå finnig man med byns nördstämpel i pannan, flashar i rött. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom, Dan ville så gärna att vi tjejer skulle tycka om honom. Dagen efter kom han med två gröna Systembolagskassar klirrande av smala förföriska flaskor Renat. Jag hade sex med honom som tack. Det kanske hade gått en kvart. Jag hade precis sagt hejdå till Jenny och tryckt på den röda lurknappen på mobilen för att avsluta samtalet när matklockan ringde och signalerade att spaghettin var klar. Som i ett eko ringde det på dörren. En enda hård signal. Drrrrrrrt. Bara så. Jag visste inte att dörrklockor kunde låta så hotfulla. Nu vet jag. Jag förstod att det var han. Det var ingen annan som ringde på den tiden. Jag blev rädd. försökte stålsätta mig, nästan förbereda mig. Allt gick lättare att härda ut då. Men det började bli svårt att göra det, att stänga av. Och det var alldeles för få steg fram till dörren. 12

Det gjorde ont, i magen och i bröstet. Det stack och jag mådde illa. Jag var rädd. Jag var i och för sig alltid rädd, även om han inte var där. Men samtidigt var det nästan skönt att han kom. Att få det överstökat. Att slippa gå och vänta på nästa gång. Den där väntan gjorde mig galen. Den var nog värst av allt. Jag visste ju att det skulle komma, så det var nästan som en lättnad när det väl hände, för då blev det längre tid till nästa gång. - Tja! Mats lutade sig nonchalant mot dörrkarmen och log snett. Han hade ett visst sätt att dra upp överläppen som blottade en sned, banangul tand. Jag vet att han brukade kallas ”varulven” i skolan på grund av den. Min kropp förvandlades till en frysbox. Alla nerver vrålade ”nej!” i ostämd kör. Det är nu eller aldrig, Tessan, det är nu du måste spela cool. Jag försökte verkligen, jag försökte lyssna på mig själv, men kroppsspråket måste ha avslöjat mig. Axlarna uppe vid örsnibbarna. Skinnet som ett spänt täcke över alla muskler som bara ville hjälpa mig att fly. - Vad gör ni… Jag hann inte avsluta meningen förrän de klev in utan att fråga om lov. Mats slängde sin rutiga tjocka flanelljacka över soffkanten. Han slösade aldrig på orden, röst som en sågklinga genom tjock luft. - Nu ska du få vad du vill ha. Hårstubben täckte skallen som en taggig gloria. Mats var inte ensam. Bakom honom stod hans polare Jens. Han syntes knappt, Mats tog upp hela min hall. Jens kinder var gropiga av gamla akneärr, huden såg ut som ett omvänt dubbdäck. Jens drog handen genom håret, han vågade aldrig möta min blick. Nu eller aldrig, Tessan, nu eller aldrig…

13

- Du kan fara åt helvete. Du rör mig inte! Jag blev förvånad själv. Jag sa sällan ifrån, nu var det som om kroppen pratade av sig själv. Jag satte händerna på höfterna, försökte vinna lite respekt med ett kaxigt kroppsspråk. Förgäves. Båda osade öl, små pustar kom emot mig när Mats andades tungt vid mitt öra. Hans mungipor vreds uppåt i en ful grimas och jag hann tänka att han liknade Jokern i Batman. - Jag vet att alla horor vill ha flera samtidigt. Jag tror inte hans kompis ville, egentligen. Han såg så snäll ut och ibland såg det liksom ut som om han ville be mig om ursäkt, även fast han inte sa ett enda ord om något sådant. Men det var något med blicken. Mats sa åt kompisen att hålla fast mig, för jag vägrade vara stilla och bönade och bad om att de skulle gå. Kompisen höll hårt om mina armar, liksom pressade ner dem mot sängen medan Mats klädde av mig. Då någon gång insåg jag att det nog var bäst att bara ligga stilla och inte protestera, man lär sig rätt snabbt att sådant inte lönar sig utan att det snarare bara blir värre. Jag vet inte riktigt vad Mats använde men han körde upp en massa olika saker i mig. Sa ”det här tycker du väl är skönt?”. Jag låg på mage. Fick in mitt överkast i näsan, filthästhuvudet med den fladdrande manen i munnen. Mats satte en hand på mitt bakhuvud, en annan svettklibbig näve fumlade med min kjol. Kan. Inte. Andas. Varför var jag så dum att jag tog kjolen? Jag vet inte. Panikkänslorna lekte tafatt i kroppen, virvlade runt i en ändlös jakt som bara kunde sluta på ett ställe, ångestens parkeringsplats. Och så. In. 14

Det tog bara några sekunder efter att Mats hade slängt ner mig på mage i sängen innan mitt underliv brann som en flammande valborgsmässoeld. En tom vinflaska. Upp. Upp. Upp. Hårdare. Smärtans vansinne. Upp, ända tills det tog stopp i mig. En spottfontän nådde mitt öra. - Det här tycker du väl är skönt? Mats drog ut vinflaskan, den höll när den med ett ihåligt klong rullade ner på min beiga linoleummatta. - Och det här? Ett stön, från honom eller från mig? Jag vet fortfarande inte vad han använde. Något vasst, det skar som en svetsmaskin i mig. Tessan, nu eller aldrig… Näsan fylld av ludd och panik när Mats för ett par sekunder släppte greppet om min nacke för att knäppa upp sitt bälte. Jag möte Jens blick, hans ögon stora som biljardbollar utan siffror. Svarta. Rädda. - Sug av honom! Mats var bestämd. Jens skakade på huvudet så att hans oklippta page stod runt huvudet som en blond piska. - Men… det behövs inte. Jens stammade. Om och om igen torkade han sig med baksidan av handen över munnen, jag tror inte han var medveten om vad han gjorde. Jag såg på honom att han inte ville, försökte prata med blicken, göra den så bedjande som möjligt. Säga nej med mitt tysta språk, hoppades att jag skulle nå fram till honom. Jag kände att jag blev lite mjukare inombords, på något sätt hyste jag sympati för Jens, marionettdockan som Mats manipulerade precis som han gjorde med resten av omgivningen. - Äh, kom igen nu Jensa, var inte sån jävla mes. Jag knep ihop ögonen till två streck, ville försvinna när jag såg att Jens började fingra med sin gylf. Drog ner den som i slow motion. 15

Bävan och svindel. Mörker och död. Han höll den helt stilla. Jag gjorde egentligen ingenting, den var liksom bara där i munnen. Jag brukade vara rätt duktig på att ”försvinna”, på att låta tankarna fokusera på något helt annat som gjorde det hela mycket lättare att uthärda men det gick verkligen inte den gången. Jag antar att det är därför jag kommer ihåg det här mycket tydligare än alla andra gånger, eftersom jag hela tiden var närvarande i tankarna. Det kanske hade gått en timme? Två? Sängen luktade starkt av svett och kroppsvätskor. Jag hade knappt märkt att de hade slutat stöta i mig. Jag låg kvar i allt. Jag var kanske inte värd mer. Hade de gått? Var de kvar? Jag vet inte. Jag trodde jag hörde ytterdörren slå igen, men plötsligt stod Mats i dörröppningen igen. Jag kröp ihop i sängen, försökte skyla hela mitt nakna jag med det solkiga täcket. En kall gegga mot benet samtidigt som Mats spottade på mitt golv. - Jag ska döda dig om du säger något. Han rörde sig framåt mot mig, smekte min kind med ett kallt långfinger. Tryckte in en sorgkantad nagel hårt i skinnet, rispade mig med en kant som han hade glömt att bita av. - Förresten är det ändå ingen som tror på en hora. Ett kilo förakt fräste ur hans mun när han uttalade meningen. På mitt nattduksbord bredvid sängen ställde han en frostvit flaska Vodka. Den natten tillbringade jag på golvet i badrummet och kräktes i omgångar i flera timmar. Jag blödde från underlivet, hade ont i magen och i halsen. Jag somnade där någon gång framåt morgonen och vaknade ett par timmar senare och gick till skolan.

16

V

älkommen till mitt liv.

Jag är döpt till Therese Elisabeth men ingen kallar mig någonsin för något annat än Tessan. Det skulle väl vara lärarna förstås. Eller mamma när hon är arg. Jag är stark men skör. Jag är glad men ledsen på insidan. Jag bor i en låda. En polkafärgad hyreshusbox som skulle kunna stå i vilken småstad som helst, sådana som byggherrarna har rest med samma finess som ett uppsträckt mittenfinger, ett hån mot fantasin. På utsidan gallerrandiga små balkonger som gör att huset ser ut som om det visar tänderna när man tittar på det på långt håll, inuti kladdiga sopnedkast som luktar brun banan. Agaton Sax hårfrisör. Bibliotek. A-lagare på bänken på torget. Polisen försöker köra bort dem, jag ser det från mitt köksfönster, men efter några timmar är de raggiga fyllona där igen. För mig får de gärna vara här. Jag har lärt mig att alla har rätt att leva, även de som har deformerats av samhället. Jag bor på tredje våningen om du vill mig något. Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle få se utsikten från det här huset. Jag trodde att de skulle hinna döda mig först. Männen. Jag var helt säker på att de skulle slå ihjäl mig.

17

Jag var egentligen en ganska glad fjortonåring, trots att jag inte ville visa det. Speciellt inte hemma. Jag visste att jag egentligen borde ha samlat lite pluspoäng hos mina föräldrar, så att alla minus som skulle komma hade jämnat ut sig till någon form av nollstreck. Jag hade tjockt blont hår som stretade åt alla väderstreck och ringlade sig lite över axlarna, jag klagade alltid på att jag hade för mycket hår fast egentligen var jag nöjd. Näsan var potatisformad, det hade en kille i skolan sagt om den en gång, sedan dess tänkte jag på det varje gång jag mötte den i spegeln. Jag och min näspotatis. Jag hade inga utåtstående öron i alla fall. Det hade Leif i parallellklassen. I kombination med det udda namnet var det synd om honom. Mig var det inte synd om alls, inte än, jag var en medelmåtta som var rätt tillfreds med livet. En helt vanlig tjej med jeans och linne. Få skulle halagt märke till mig som någon speciell. Jag fyller på sommarlovet. Varje juli har jag varit lite besviken på mamma och pappa som inte kunde planera bättre. April. Ja, april hade varit idealiskt. Inte juli. Jag ville ju också ha en stelt viftande träflagga på bänken och höra alla falska sångtoner från klassen, få vara i centrum några timmar varje år. När jag skulle ha kalas var alla bortresta. Smögen. Cypern. Någon skärgård som jag inte visste hur den såg ut. Sommaren då jag fyllde fjorton skrev jag så här i Jennys sötparfymerade Mina vänner-bok. Färg: Blå Mat: Taco, kassler med chiligrädde Film: G som i gemenskap Bok: På västfronten intet nytt Sport: Ridning, basket Årstid: Vinter Glassmak: Piggelin Vän: Jenny TV-program: Tre Kronor

18

För tillfället: Humör: Glad Kläder: Jeans och rosa linne Nagellack: Inget Omgivning: Hemma Frisyr: Hästsvans Nej tack/gillar inte: Mat: Broccoligratäng Musik: Dansband Dryck: Pommac Personlighetsdrag: Sura människor Min familj bodde i en jordgubbssyltfärgad villa på Hållstensgatan en liten bit utanför centrum, ett sådant där område som alla vuxna med barn vill bo i. Vi hade en typisk toppig radhusvilla med många kopior. Nummer tretton. - Olyckstal, fräste pappa när vi köpte huset, det borde vara lag på att ingen skulle få bo i nummer tretton. Men mamma insisterade, hon blev så förälskad i det knotiga gamla äppelträdet på gården, det som skulle ge oss hinkvis med syrligt äppelmos varje höst. - Och vi har förresten aldrig haft speciellt mycket otur tidigare sa hon. Ja, det skulle väl vara den där gången när ett nitklätt skinnhuvud satte sig på vår motorhuv medan vi var på musikal i Stockholm. Vi hittade långa gaffelränder på lacken. Pappa blev vansinnig och mumlade ilsket om ”den där stockholmarn” i flera veckor efteråt. Vi var nog en helt vanlig svensk familj, en sådan där som ett utländskt tv-bolag skulle kunna göra reportage om som ”typically Swedish”. Vi var lagom, vi var nöjda. Vi köpte Absolute Music-skivor som vi ställde i nummerordning i den svartlackade skivhyllan under tv:n, vi hade en mossgrön Saab med ränder på motorhuven, vi hade grannar som vi bjöd på fredagsmiddag ibland. Fläskfilé med bearnaisesås, alltid fläskfilé med bearnaisesås.

19

Mamma, pappa, tre barn. Jag, min storasyster Elin och min lillebror Patrik. Jag älskade och hatade mina syskon, ungefär lika delar av båda. Min storasyster Elin var tre år äldre, lång och vacker och intensiv, en sådan där person som nästan alla gillar direkt. Atlantgrön blick, en oemotståndlig magnet. Men när hon var arg, då var hon verkligen arg gånger hundra, ett arv från pappa. Elin luktade mjukt av vanilj men hade ett humör som osade krut, vi kunde bokstavligen kasta saker på varandra när vi exploderade. Jag fick en apelsin på näsan en gång, blodet rann som ett julpyntat Niagarafall. Men vi blev sams lika fort som bråket hade brutit ut och jag vet inte hur många kvällar vi byggde ett syskontält under hennes täcke och delade hemligheter. Vi höll ihop och ingen av oss hade en tanke på att avslöja den andras innersta drömmar för mamma, pappa, Patrik eller världen. När Elin hade sin period då hon smet ut på natten när mamma och pappa hade gått och lagt sig höll jag vakt och hade stränga order att ringa hennes kompis mobil om någon vuxen skulle vakna. Det gjorde de aldrig. Patrik skvallrade aldrig heller, trots att han var fem år yngre och vanligtvis läckte som ett durkslag. Han skulle komma att känna sig åsidosatt när jag stal allt för mycket tid och uppmärksamhet från mina föräldrar. Patrik var ganska lång för sin ålder, med igelkottspretigt geléindränkt hår som var obligatoriskt på alla småkillars egen catwalk. Mamma och pappa brukade sucka över att Patrik och hans två kompisar mer än en gång gjorde så många practical jokes att grannarna ringde hem till oss och skällde. Patriks favorit var att limma fast ett mynt på trottoaren och ligga gömd i en buske för att se om någon skulle hitta det, han hade sett tricket i Sommarmorgon på tv. Ibland fick han ligga gömd väldigt länge, han kom in med köldvita läppar en gång. Mamma suckade. Det gjorde hon ofta över sina barn, men suckarna hade en klar touch av kärlek. - Men Patrik, inte nu igen, brukade hon stöna när Patrik kom hem med rivsår av alla de slag, från knivar, spikar, grenar. Fast värst var det nog den gången när han kastade upp en tegelsten i ett träd för att försöka få ner en bandyklubba som hade fastnat där när han och 20

hans kompisar lekte dagen innan. Jag glömmer aldrig ljudet av dunsen och pappas panikgälla skrik. Det v-formade jacket i Patriks tinning fick dras ihop med tio stygn på sjukhuset. Jag bråkade rätt mycket, både med Patrik och med Elin. Om fjärrkontrollen. Om datorn. Om allas rätt till våra föräldrars dyrbara tid. Ibland kunde vi reta upp varandra med flit bara för att det skulle hända något. Samtidigt älskade vi att sitta nära, nära i soffan och titta på tv. Då var det skönt att ha syskon. Vårt medaljongtapetprydda vardagsrum var min oas. Här satt vi ofta och gjorde ingenting tillsammans. Elin, min syster kröp upp i fåtöljen med läxorna, ett rispande blyertsuddskrap hördes från hennes håll. Pappa läste, gärna deckare. Han älskade blod i bokstavsform, när han var yngre svimmade han ofta när det blev på riktigt. - Stora karln, brukade farmor säga och påminna honom om hur han bleknade åt den nyslaktade grisens röda kroppsvätskemönster på gården när han var liten. Mamma hade ofta en bulldeg på jäsning, det stack ofta av söt kardemumma i näsan när jag kom hem från skolan. Hon brukade kringla ihop kanelbullarna med en klick mandelmassa i mitten, jag började alltid i den delen av bullen. Det var lite dumt. Bullen var torrare ju längre ut på bullrullen man åt. Ibland brukade jag lämna resten men då fick jag milt skäll av mamma. - Ät upp det du har tagit åt dig, brukade hon säga innan hon själv åt upp bullresterna som jag hade lämnat. Mörkbruna möbler klängde längs den knottriga vita tapeten, mamma höll alltid allting oklanderligt dammfritt. Den svagt champagnefärgade mattan under det mörka bambubordet var fluffigt skön att krulla ner tårna i. - Jag fattar inte hur du orkar. Pappa tryckte på fjärrkontrollens on-knapp när hon var klar med susandet från dammsugaren. Han hade fötterna uppe för att inte störa munstyckets framfart, men skickade alltid ett uppskattande leende åt mammas håll samtidigt som han himlade med ögonen. Expedition Robinsons välbekanta jingel med alla ansikten som fladdrade förbi. Malou. ”Syrsa”. Lisa. Jesus. Robban. Jerker. Jag gillade 21

Klas. Han såg ut som en av de bästa vikarierna vi brukade ha på matten. Lagom gammal fast ung, lite vildskäggig, spännande ögon. Hela familjen osade vitlök efter kvällens baguetter, alltid ugnsfrasiga med ett tjockt täcke smält smör i sällskap av en handfull hackade vitlökstärningar i miniformat. Heja Klas. Jag hade mitt rum under taket. Min syster Elin och jag hade hela övervåningen för oss själva. Gick vi för nära väggarna fick vi böja oss för att inte slå i snedtaket. Badrummet var vårt, bara vårt, det var fullproppat av mina och Elins Date-parfymer och trubbiga, kladdiga kajalpennor. Mitt rum var egentligen två små sovrum där pappa hade slagit ut ett hål i väggen och satt upp en portal. Han var lite händig, var tvungen med tre tjejer i huset som vägrade hålla i hammaren. I det ena rummet hade jag en säng och en garderob och i det andra stod ett ständigt överfyllt skrivbord och en knarrande gungstol, arv från mormor. På byrån hade jag en parad av inramade hästfoton. Långstrump betar. Långstrump hoppar. Långstrumps nos väldigt nära linsen. På överkastet låg Ninisen, min älskade mjukiskanin. Den var blekt, trasig och det sipprade små bomullsbollar från hennes rispade mage. Hon var mitt första gosedjur, och trots att hon hade tappat ett öga skulle jag aldrig låta henne resa till mjukishimlen. Ninisen tröstade mig när jag var ledsen, trots att jag var ”stora tjejen” som pappa sa, ”inte ska väl en sån ha en mjukiskanin?”. Jag lyssnade inte. Och Ninisen blev kvar. I mina fönster hängde gröna spetsgardiner, mamma hade dille på spetsgardiner. Hon brukade sucka åt mina väggar, häftmassekladdiga och fulla av planscher på Hanson. Zac, Taylor och Isaac. De tre pojkbandsmusketörerna. Jag gillade Taylor, den långhårige mellanbrorsan med nougatögonen, Jenny tyckte mest om Zac, minstingen. Under planscherna kunde man skymta vita tapeter, sådana där med bubblor som alla egentligen hade i sina vardagsrum. När jag inte hade något att göra brukade jag fördriva tiden med att pilla bort bubblorna från tapeten. Jenny ringde mig på mobilen när jag precis hade somnat den lördagen. 22

- Oj, förlåt, väckte jag dig? sa hon när hon hörde min sömnknarriga röst. Jag slängde en snabb blick på klockan på nattduksbordet. De stela digitalsiffrornas pinnar lyste halv elva, efter en snabb överläggning med mig själv bestämde jag mig för att Jenny säkert skulle tycka att det var alldeles för tidigt för att gå och lägga sig en lördagskväll. - Såklart du inte gjorde. - Ska du följa med till stallet imorgon? Angelica sms:ade just, det är stallmöte. Jag hade totalt glömt bort det. - Javisst ja. Jag med. Men det är klart att vi ska gå. - Mmm. Men hörrö. Vad tyckte du om att Agneta åkte ut? Jag fick tänka en extra sekund innan jag förstod att Jenny var tillbaka i Robinsonland. - Amen shit, tanten är ju helt tokig. Som hon började skrika när Martin skulle döda den där varanen. Och när Robban började hångla med Lisa… - Han är ju inte klok ju. Jag kände mig glad när vi lade på och jag återvände till sömnens sköna vagga. Att mitt liv snart skulle få rispor som aldrig skulle läka visste jag inte än.

23

J

varm i magen när jag närmade mig stallet. Det frasade under fötterna av torra höstlövshögar och den stora stallbyggnaden kastade monsterskuggor i skymningsljuset, nu började det bli mörkt redan vid sju. Jag hade glömt fingervantarna hemma. Som vanligt. Eller. Jag hade förresten inga som passade ihop. Alltid bara en av varje sort. Den andra vanten försvann alltid, hur många nya par jag än fick av mamma. Alltid en röd fingervante på ena handen och en blå på den andra. Men fingrarna höll sig i alla fall varma i det kylskåpskalla vädret. - Alla här? Angelica tog kommandot med ett par snärtiga handklapp, det gjorde hon alltid. Hon var den snygga, den modellånga, den som hade kindknotor höga som Mount Everest, den som hade håret i en stram hästsvans och var självklar etta på att sköta Nero, stallets bäste och störste valack. Vi andra hummade jakande. Stallmötet en gång i månaden var en enmansshow. Visst, vi var tio tjejer som betade av punkter som tider för in- och utsläpp, om det var någon häst vi inte kunde ta in sist, att folk skulle bli bättre på att sopa stallgången efter sig, om någon box var ledig, men det var alltid Angelica som tog kommandot. Men det var okej. Jag gillade Angelica. Hon tillhörde det coolaste gänget på Liljedalsskolan, de som alla killar var kära i och som alla tjejer ville likna, men hon var ändå alltid snäll mot oss yngre. ”Den som är stark måste vara snäll”, sa pappa en gång när jag berättade om Angelica. Han citerade Bamse. Jag sa att han var en tönt, men jag visste att det var sant. Angelica var som Bamse. Jag avgudade henne för det. ag blev alltid lika

24

Radion skvalade någonstans i bakgrunden, Pink. Don’t let me get me, I’m my own worst enemy, it’s bad when you annoy yourself, so irritating don’t wanna be my friend no more, I wanna be somebody else. Ljudet blandade sig med det lugna tuggandet på halm och ett frustande någonstans långt borta. Det luktade svagt av fränt hästkiss, den där doften man lär sig leva med som hästtjej och som man sedan alltid kommer att förknippa med den lyckligaste tiden i livet. Jag älskade stallet. Den knottriga stallgången i cement pudrad av hötussar, några bruna bollar tappad spillning i hörnen och köket med de odiskade muggarna och lappen med texten ”din mamma mockar inte här” i kraftig blyerts. Vinden trängde igenom varje brädglipa, ibland visslade det som om en hel kör satt bakom väggen. Jag var där så gott som varje dag under hela högstadiet. Boxarna låg på rad, tolv på raken, men trots att det bodde tjugofyra hästar i stallet var det nästan alltid lugnt. Jag satt alltid ihopkurad och gjorde tyskläxorna längst in i min älskade lurviga ponny Långstrumps box, han verkade på något sätt förstå mina suckar över det främmande språket som verkade ofattbart svårt att lära sig. Hur mycket jag än höll för ena sidan i den gula skrivboken kunde jag bara inte memorera de tyska glosorna. An, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor und zwischen. Yeah right. Jag red lektion för Anki på torsdagskvällar. Hon och Stellan brukade varva, men jag tyckte bäst om ”Ankan”, som hon kallade sig själv. Hon hade rejäla ridbyxlår som hon försökte trycka ihop i tajta byxor, men hullet flödade istället över i midjan. Men Anki verkade inte bry sig, hela hon var glad. Hon hade en hjälm av ostyriga mandelbruna lockar som hon tryckte ner under en blågul toppluva och fick håret att lägga sig som en krans runt hennes nacke. Det såg lite roligt ut, men vi sa aldrig något. Vi tyckte om Anki precis som hon var. - Och så kommer vi fram i traaav. Bra där, Tessan! Räta lite på ryggen, Jessica. Anki var alltid snabb med berömmet, Stellan var skarpare, jag tror 25

att han ville att vi skulle vara fullfjädrade lätt B-ryttare redan första gången vi satt upp. När Anki la upp femtiocentimetershinder höjde han alltid med femton centimeter utan att blinka. Vi gjorde vårt bästa för att motsvara hans förväntningar utan att riskera allt för många ben i kroppen. Det här var en kväll när alla var på särskilt gott humör. - Ska du sköta Långstrump imorgon? Katta tittade över kanten till min box medan hon fortsatte rykta det skimmelfärgade arabstoets rygg med lugna och metodiska cirkelrörelser. Hon var förstaskötare på Zepan, stallets blonda skönhet, medan jag hade tytt mig till Långstrump. Han hade fått sitt namn efter sin långa vita strumpa på höger bakhas, den lyste bjärt mot hans mörkbruna hårrem. Jag brukade borsta den tills den glänste som ett mörkt hav under lysrörsljuset, Angelica brukade berömma mig för det. Långstrump var en trygg tioåring som älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Vi hade en tyst överenskommelse. Jag kunde berätta allt för honom. Han noppade mig mjukt på jackärmen med försiktiga läppar när jag behövde tröst, som om han förstod. - Kanske. Jag tror det. Jag har inte gjort klart svenskläxan. Vi ska läsa tre klassiker den här terminen. Jag grimaserade lite för syns skull. Egentligen tyckte jag att det var roligt att läsa om Huckleberry Finns äventyr och Onkel Toms stuga, men det kunde jag ju inte visa för Katta. Jag ville inte riskera att bli kallad plugghäst. Vi fortsatte att borsta hästarna i tysthet. Det var det bästa med stallet. Man behövde inte säga så mycket. Jag blev sekreterare på stallmötet. Slavgörat. Men det gjorde inget, jag och Jenny var rätt mycket yngre än de flesta i stallet och var glada bara att bli tillfrågade om att vara med. - Stallfest på fredag, hörrni! Angelica klappade återigen i händerna för att få allas uppmärksamhet. - Tessan och Jenny, ni hänger väl på? Vi ska ut på Statt lite senare, det är arton där, men ni är väl med till dess? Vi nickade så att vi nästan fick nackspärr. Livet var fantastiskt just där. Jag skulle ha velat spara den stunden i en liten burk och ta fram 26

den när jag kände mig nere, en sån där burk som man kan vända upp och ner och så snöar det. I evighet. Istället valde jag att promenera hem efteråt. Oftast fick jag skjuts till stallet men inte den här gången. Mamma och pappa var borta någonstans, jag minns inte var. Jag brukade få skjuts av farfar då, men jag vet inte varför jag inte hade bett honom den här gången. Det var därför jag gick själv. Jag var nog rätt glad. Jag gillade våra stallmöten. Klockan var strax efter åtta när Angelica förklarade mötet avslutat. Malin, Katrin och Sofia stannade kvar och diskade muggarna med kaffeslask i botten. Efteråt stack Angelica till mig den sista sockerströsslade bullen, sa att jag skulle ta hem den till kvällsfikat. - Här. Jag lämnade anteckningarna från dagens möte till Angelica. Hon ögnade snabbt igenom punkterna som jag prydligt hade radat upp. ”Katrin ska på möte med kommunen angående ridvägarna i Ursvik. En lista skickades runt, alla fick skriva önskemål som Katrin tar med sig på mötet. Återkommer med info. Malin informerade om att telefonen är fixad. Nu kan man ringa in till stallet men man kommer inte att kunna ringa ut. Viktigt att alla vet om detta och har med sina mobiler.” Angelica tyckte att vi borde ha en lär-känna-hästen-förmiddag i skolorna. - Så att fler vet om att vi finns. - Jag kan kolla lämplig dag. Hon gav mig en uppskattande blick. - Bra, Tessan, riktigt bra. Vad skulle stallet göra utan dig? Jag höll på att rämna av stolthet och småsprang hemåt, piskade mig själv framåt genom den stickiga motvinden. - Tessan? Jag hörde honom inte först, Hanson sjöng MmmBop på hög volym i freestylen, den där löjliga refrängen som jag älskade. MmmBop, ba dubi dop ba do bop, Ba dubi dop ba do bop, 27

Ba dubi dop ba do. Yeah yeah Jag var precis på väg över betongskolgården och kände hur någon tog mig på armen. Jag snurrade snabbt ett halvt varv, drog av mig lurarna. - Lugn, det är bara jag. Niklas var kompis med en kompis brorsa. Snäll. En sådan där kille som idrottade, hade en massa tjejer och som alltid var trevlig. Han hade mörka, lite slitna Levis och svart Fruit of the Loom-tröja och drog bort den tjocka luggen från ansiktet gång på gång. Om man kisade lite skulle han ha liknat Marcus Schenkenberg. Niklas höll kvar handen på min arm en sekund för länge. - Tessan… tja! Vart ska du vid den här tiden på kvällen? Jag granskade honom med nyfikna och lite oroliga ögon. - Hem, bara. Jag ska bara hem. Han nickade utan att säga något mer. Sen sa vi hejdå, han gick åt andra hållet. Jag satte på mig hörlurarna igen och fortsatte. Efter ett litet tag kom han tillbaka fast jag varken såg eller hörde. Han höll fast mig, ungefär som en kram bakifrån. Jag förstod inte vad som höll på att hända. Någon sekund trodde jag att det var någon annan, att Niklas skulle komma tillbaka och hjälpa mig. Men sedan såg jag ju att det var han. Jag blev chockad redan då, rädd. Jag minns att jag fick en sådan där otäck känsla i magen som sa ”nu kommer det gå riktigt illa”. Jag tänkte det är inte sant, det händer inte, låt det inte hända. En kall hand över munnen. Kan inte. Andas. Försöker skrika. Ljudet stannar i hans handflata. Han klämmer åt. Tyst, jävla hora! Sparkar bakåt. Träffar luften. En hård arm om midjan. 28

Handen gräver neråt, handen med små hårtofsar på varje fingerled. Byxorna. Halvvägs av. Han drar. Släpar mig. Är stressad. - Det är ingen idé att du skriker, ingen kommer ändå att höra dig. Rösten, den som var så mjuk förut, är hård som ett trappräcke en stickande kall vinterdag. Redskapsskjulet luktade unket, instängt, fuktigt, död. Jag var redan halvnaken, det gick så fort, jag hann knappt reagera. Han rev och slet, flåsade. Min hjärna roterade i slow motion. Registrerade knappt. Får. Inte. Hända. Händer. Inte. - Sära på benen! Jag knep ihop ögonen, hårt. Försökte låtsas att allt var en dröm, synerna rev i mig som taggtråd. Jag kunde inte få min hjärna att ta in hans onda ord, kunde inte fatta att det här hände mig. En våldtäkt. Det hände inte mig. - Ja men sära då för fan! Han började bli arg, det hördes på rösten, den gick upp lite i falsett innan han harklade ner den igen. Höll ner mig med en hand, kämpade för att få av sig sina byxor. De fastnade nere vid fotknölarna. Gruset kändes som en spikmatta under min rygg. Något varmt rann svagt ur mig på baksidan, huden var trasig. Jag skrek. Högt. Någon måste ha hört mig. - Håll tyst för fan, käften! Jag kommer ihåg att Hansons låt MmmBop fortfarande gick på repeat i hörlurarna bredvid mig. På något sätt blev jag liksom arg på Hanson, för att dom sjöng vidare i hörlurarna som om ingenting hände. Det kändes som ett hån. Jag lyssnade aldrig på dem efteråt och jag klarar fortfarande inte av den låten. 29

Jag grät inte när han tog min oskuld. Jag bara försvann. Ut från mig själv. Såg en enda bild på ögonlockens svarta bioduk. Stallet. ”Långstrump Långstrump Långstrump Långstrump.” Mitt mantra, min älskade häst, han var det enda som snurrade i huvudet medan Niklas stötte i vad som kändes som en evighet, in i mig hårt, hårt, längst in. En utdragen suck. Tystnad. Sedan var det över. Hans ödleögon var kalla när han ställde sig upp bredvid mig. Jag låg kvar. - Du får skylla dig själv, det var ditt fel. Du uppmuntrade mig. Han spottade bredvid sig på marken, en del av loskan hamnade i min sko. - Och så håller du tyst om det här, va? Ingen kommer att tro på dig i alla fall. Efteråt hjälpte han mig upp, drog upp mina trosor och borstade av mig. Sen gick han bara. Jag var rädd, blev nästan paralyserad. Jag vågade inte försöka komma loss, kämpade inte emot alls. Jag var nog lite chockad. Jag visste ju vem han var och att han var snäll. Han försvann. Jag försökte pricka byxrören med darrande ben och fick till slut på mig mina ljusa jeans, de blev snabbt röda i grenen. Jag rafsade på mig jackan, fickan var full av mosad bulle och pärlsockersmulor. Jag vände mig aldrig om, jag sprang tills bröstet pumpade av andnöd. Det kändes som om jag sprang i en film. Jag kände lukten av min egen ångest, hans lökosande andedräkt som la sig som en hinna över mitt ansikte, järn från mitt eget blod. Svetten sipprade ner från hårfästet, ner i ögonen, det sved av salt när jag fumlade upp låset hemma i mörkret. Ingen hemma. En tå på hälen, skon flög av, den andra hamnade bakom skostället innanför dörren och skruvade på duschen, väntade otåligt på varm30

vattnet. Fällde upp toalettlocket med en smäll, satte mig på den kal�la ringen, lät allt komma. Vattnet i det glatta toalettkärlet blev rött och brunt, det luktade så fränt att näsan kändes fylld av knivseggar. Jag höll om mig själv och vaggade fram och tillbaka. Hjärtat pickade som om det satt en livrädd fågelunge innanför bröstbenet och ville ut, andningen blev allt ytligare. Jag kände mig smutsig. Skämdes. Varför hade jag varit så dum att jag hade gått hem på en mörk skolgård? Mest skämdes jag över att jag inte hade ropat på hjälp, inte kämpat emot. Det var väl nästan som att ge sin tillåtelse? Pappa kom hem till slut, det måste ha varit flera timmar senare. Han knackade på den låsta toadörren, knytnäven lät som hammarslag. Han sa att jag var tvungen att sluta duscha, annars skulle inte varmvattnet räcka till resten av familjen. Sedan gick han.

31

J

ag tror aldrig att jag har varit så trött som när jag vaknade dagen efter att Niklas hade invaderat mig med allt sitt smutsiga. Det sägs ju i böcker att man nyper sig själv i armen för att se om det inte var en ond dröm. Jag gjorde faktiskt det. Tyvärr sved det i skinnet när jag tog ett rejält tag mellan tumme och pekfinger och klämde till. Fan. Jag var vaken. Natten hade varit en enda lång följetong av mardrömmar. De sög allt liv ur mig. Jag drömde att jag var ensam i en stor skog: träden böjde sig över mig, jag kom ingenstans, mina fötter var nergrävda i marken. Jag drömde om händer med klor som grep efter mig, jag drömde om stora stenblock som rullade efter mig tills jag obönhörligen skulle bli mosad. Jag vaknade alltid strax innan jag dog. När väckarklockan ringde in måndagen värkte hela min kropp och det brusade i min hjärna som när tv:n står på och man inte får in någon kanal. Myrornas krig i mitt huvud. Ryggen var ett pussel av röda streck efter gruset i redskapsboden och jag hade ont i halsen efter fingrar som hade klämt åt, hårt. Jag granskade mig själv i badrumsspegeln. Det syntes inget. Inget. Inget. Inga spår efter honom som hade brutit mitt liv mitt i itu som om det hade varit ett okokt spaghettistrå. Jag nästan ramlade ner för trappan och fick kisa mot köksfönstret där det öste in ljus från morgonsolen. Fåglarna fnittrade utanför fönstret, mamma hade redan 32

åkt till jobbet. Det stod en öppen tetra apelsinjuice och en halv limpa bröd utan plastpåse framme på diskbänken. ”Vi ses i eftermiddag, min älskling” hade mamma skrivit med bläckversaler. Hon använde aldrig små bokstäver. Hon skrev alltid lappar, det var så vi kommunicerade på morgnarna. Min mamma började alltid klockan sju, därför åt vi nästan aldrig frukost tillsammans på vardagarna. Älskade mamma Anna, lågstadielärare här på orten. Jag tror att hon var populär, ofta ringde hennes elever hem till oss på kvällarna för att fråga om allt och ingenting, oftast ingenting. Tidigare hade hon jobbat på ekonomiavdelning, men hon hade fått för sig att sadla om. Göra något viktigare med livet. Läsa till lärare. Jag minns att folk på hennes tidigare arbetsplats tyckte att hon var för gammal för att börja om från noll, men mamma hade aldrig varit typen som lyssnat på andras minustankar. - Så länge jag gör något jag trivs med är jag lycklig, då har ingen annan med det att göra, sa hon bestämt. Och så skrattade hon. Det gjorde hon ofta. Hon hade ett pärlhalsband av vita tänder i munnen, hon visade både över och underkäken när hon log, hon hade inget att skämmas för. Mamma fick alltid beröm av tandläkaren. Hon var ganska kort och kämpade alltid med vikten, verkade lägga på sig något kilo för varje år som gick. Men hon var fin, min mamma. Sandstensfärgade lockar, östersjögrå ögon och varje kind hade varsin liten smilgrop, som ett nålstick in i huden när hon log. Mamma doftade alltid kanel och vanilj, varmt och tryggt. Och så var hon väldigt godtrogen. Det skulle komma att vara både till min fördel och nackdel. Mest min nackdel. Min pappa Tomas var ambulansförare. Han jobbade skift, vilket betydde att han slutade redan klockan två vissa dagar. Andra veckor jobbade han eftermiddag och kväll, då var vi syskon ensamma hemma tills mamma kom hem. Pappas största intresse var träning. När han inte hade Ica-kassar under ögonen från skiftets utmattning, bodde han nästan på gymmet. - Du kan väl göra lite vettigare saker någon gång, muttrade mam33

ma, men jag tror att hon var avundsjuk, hon drömde också om att komma ifrån hemmets bördor ibland. Pappa var väldigt lik min farfar, i alla fall till sättet, precis samma humor och humör. Farmor och mamma brukade säga det ibland, ”du är precis som farfar”. Pappa låtsades att han inte tyckte om det, men jag tror att det var tvärtom. Jag avgudade min pappa, även om jag dolde det väl. Medan mamma var rädd för hästar, ja allt stort med fyra ben förresten, hjälpte pappa mig i stallet. Sent på kvällen, innan han skulle skjutsa hem mig, tog han tag i såväl fodring som utsläpp. Då blev jag stolt inombords, tänk att min pappa vågade hantera stallets stora hästar. - Så där skulle aldrig min pappa göra, sa Angelica och då växte min beundran för pappa Tomas ytterligare. - Äh, det var väl ingenting, när jag var liten lekte vi minsann cowboy och red i skogen utan sadel… Och så var han igång. Angelica lyssnade en stund, sedan började jag skämmas lite igen och tyckte att min pappa faktiskt kunde jobba i tysthet.   Jag stönade till lite när jag satte mig på min vanliga plats vid fönstret vid köksbordet och ögnade igenom frukostutbudet. Underlivet brände fortfarande, det kändes som att sitta på ett öppet köttsår. Med stor möda lyckades jag bre ett lager gulvitt Bregott normalsaltat på den halvhårda limpmackan som hade legat ute lite för länge och blivit torr, men det smakade inget. Papper. Knaster, knaster. Svälja. Det tog en kvart för mig att gå till skolan, i vanliga fall brukade jag rusa dit på fem minuter, men fötterna ville inte dit jag ville. För varje steg jag tog kändes det som om någon slog en slägga mellan benen. Den solstrilande skolgården sjöd av småglin och niogluttare som hade rast. Luften smattrade av rephopp och brölande pubertetspojkar som ännu inte hade fått ordning på rösten. Jag fyllde näsan med lukten av salt och fett från snabbpommes fritesen från kiosken intill, den där hamburgarna dreglade i flott och ägarna gjorde stora pengar på att skolmaten var tråkig. Jag och Jenny drog oss undan till gungställningen längst bort vid 34

staketet, den som hade blivit vår tankeoas. Vi sågs alltid här innan första lektionen och gjorde sällskap, ingen av oss ville komma in i klassrummet ensam. Från gungdäcken hade vi utsikt över skolans ena kortsida, den som var utsmyckad med utropet ”blattar dra!”. Rektorn hade beställt tvättning, men man kunde se texten trots att den var utsuddad av starka rengöringsmedel. Vi gungade i tysthet en stund, båda visste att vi egentligen borde börja gå till lektionen i tyska för att inte komma för sent. Jenny sneglade på mig medan jag gjorde en allt djupare grop i gruset under gungan med hjälp av gympaskons tåspets. - Hur är det? - Sådär. - Jag ser det. Du ser ju ut som ett vrak. - Kunde inte sova bara. Elin kom hem så sent och förde en massa oväsen och sen kunde jag inte somna om. Jag gjorde en paus. Tänkte att jag kanske borde utveckla mig. Jenny hann före, verkade inte märka min tvekan. - Och jag hade värsta söndagsångesten. Jag fattar inte varför, men natten innan måndagarna ligger jag bara och vrider mig i sängen och blir jättestressad för att jag måste upp snart. Ska vi göra som vanligt? Jag nickade och vi hoppade av gungorna, satte sikte på kuratorns rum. Frånvarolapparna stod i prydligt ställ utanför. Vi nappade åt oss varsin och smet in på den urinstinkande tjejtoaletten vid niornas skåp. Härmed intygas att… ”Therese… Karlberg” skrev jag med så mycket av mammas versaler jag kunde få in i min egen handstil. … är frånvarande på grund av ”förkylning”. - Sådär. Easy peasy. Nu drar vi.   Vi skippade de två sista lektionerna. Jag åkte till stallet och gick ut i hagen för att hämta in Långstrump men blev bara sittande i hagen vid ett träd och grät istället.

35

J

enny. Min allra bästa vän.

Jag hade upplåtit en stor del av mitt hjärta till henne och hon hade kommit med sin flyttkartong och bosatt sig längst inne i ett hörn. Jag tror hon kände likadant för mig, på sitt sätt, så där som man gör när man är fjorton år och går i högstadiet. Man tror, man vet, man är helt övertygad om att det är vi för alltid och att det alltid kommer att vara så. Kärlek på låtsas, kärlek som övning. Friends 4eva. Jennys familj flyttade till vår lilla håla när hon var sex och hon började på samma lekis som jag. Hon hade alltid två hårda flätor som stod rakt ut från huvudet, killarna älskade att dra i hennes ömma trinda stråsamling, Jenny blev lika ilsken varje gång. - Lägg av, skrek hon. - Legg av, e du från Stockholm, eller? En nållåtta? Så skulle killarna i mellanstadiet reta henne för hennes snipiga norrortsdialekt senare, men jag skulle försvara henne. Jennys föräldrar hade skilt sig en gång, eller ”separerat” som de själva sa, de drog på det sista e:t, men nu bodde de tillsammans igen. Jenny sa att det var något med att hennes mamma hade träffat en gubbe som var lång och ful och att hon blev kär. - Men nu är hon och pappa ihop igen, sa Jenny med en axelryckning och så var det inget mer med det. Jenny och jag var alltid tillsammans. I ettan var mina föräldrar på kvartssamtal, då klagade lärarna på att jag och Jenny var ”för bundna till varandra”. Om Jenny var på ett ställe var jag också där, och tvärtom. Hur man nu kunde klaga på sann vänskap. Ofta behövde vi inte prata för att förstå varandra. Det räckte med en blick över de suddkluddiga skolbänkarna för att vulkanutbrottet 36

av fniss och efterföljande ilskna blickar från klassföreståndaren skulle vara ett faktum. Jag och Jenny gick i samma klass ända tills vi slutade nian och vi kunde prata om allt, i alla fall fram till att vi förstörde allt för oss själva. - Tessan, det är som om du bor inne i mitt huvud, sa hon en gång. Det tyckte jag var fint. Jag skrev ner det i min dagbok och tittade på det när jag var ledsen. I början följde Jenny med mig till stallet nästan varje gång jag skulle dit. Hon var nog aldrig lika intresserad av hästar som jag var men hon låtsades bra. Jag märkte att något var fel när hon knappt ville rykta längre, rykta som var det bästa som fanns. Att dra in hästarnas flygiga stöv genom näsan och snyta svart hela kvällen, det var härligt, men Jenny tyckte inte det längre. - Kan vi inte göra något annat? sa Jenny en kväll när jag knappt hade borstat Långstrumps trassliga tagelsvans halvfärdigt. Då visste jag att hon var på väg bort. I sexan började en ny kille i klassen. Johannes Fischer. Han var född ett år innan oss andra, det gjorde honom automatiskt snygg. Alla tjejer föll för honom direkt, Jenny kanske allra mest. På svensklektionerna klottrade hon hans namn med snirkliga bokstäver, fyllde på med linje efter linje utanför namnet. En svensklektion lämnade hon in en diktamen utan svar, bara med Johannes sirligt skrivna namn längst bak i häftet. - Men Jenny, sa läraren Kicki förebrående, fast jag såg att hon log i smyg, hon var så pass ung att hon också måste ha varit kär någon gång, antagligen nyligen. Det var mer än man kunde säga om Ulla. Ulla hade samma form som ett strykjärn i ansiktet, hatade alla oss i klassen och var en riktig surkärring. Hon sa till oss varje gång vi lät högt på rasterna. Mamma sa att man inte fick kalla någon för surkärring, men det struntade jag i. Surkärring. Surkärring. Surkärring. 37

Johannes såg precis ut som en sådan där kisögd supermodell som kråmade sig på planscherna man kunde bläddra mellan på Bokia, om han hade tagit av sig pikétröjan hade han säkert haft en sådan där kullbullig muskelmage också. Han hade honungsfärgat hår som åmade sig lite i nacken med små bångstyriga lockar, elfenbensvita tänder. Jenny var den första av tjejerna i klassen som vågade fråga chans på Johannes. Hon fick mig att gå till bänkraden längst bak där Johannes hade satt sig bredvid tuff-Stefan och lämna fram den blyertstextade lappen. ”Vill du ha chans på mig?” Och så två fyrkanter. En för ja. En för nej. Jenny fick ja. Det var lika roligt för mig. Jag fick ofta följa med dem utan att jag kände mig i vägen, Johannes hade ofta fester hemma hos sig, mest när hans föräldrar var borta. Hans mamma Karin ville alltid ha det rent och städat hemma, jag vet att hon inte gillade att Johannes ”tog hem bekanta” som hon sa en gång när hon hade råkat vara hemma när vi kom dit efter skolan. I skafferiet låg det inte en enda toppig liten mjölhög, inte ett enda spillt havregrynskorn, inte minsta lilla kakaokladd. Hon var alltid oklanderligt tjusig, lång med gråvitt hår, beniga händer och alltid stora smycken som glittrade så mycket att jag nästan fick ont i ögonen. Hon klicketi-klackade sig genom huset, för även om hon var inomhus verkade hon jämt ha uteskor på sig. Det tyckte jag var konstigt. Hon var sällan hemma och Johannes pappa Göran såg jag nästan aldrig heller, han verkade alltid vara på jobbet. Jag visste inte då att jag skulle träffa Johannes pappa igen. I högstadiet förändrades vi alla. Jenny och jag hängde ihop mycket just för att det alltid hade varit så. Självklart gillade vi varandra, hon betydde massor för mig på alla sätt och vis, men skolan kan ju forma alla möjliga konstellationer som verkar obrytbara och som sedan bara sprids i livsstormen. Och precis när vi började glida ifrån varandra skulle jag behöva henne mer än någonsin. 38

V

åldtäkten blev verklighet i mina

drömmar, som en Hollywoodfilm i kubik, en kassasuccé som aldrig ville sluta rulla på biograferna. Allt kom tillbaka till mig när kvällen färgade himlen blåsvart och tystnaden gjorde intåg i vårt område. Alla stängde in sig hemma hos sig, mina tankar låste in sig i mitt huvud och levde om. Hans vilda andetag. Hans beska andedräkt från halvöppen mun. Ögonen som rullade bakåt så att bara de skinande vita ögonvitorna syntes. Jag var som en zombie i radhusland, ett radhusland där allt såg ut att vara som vanligt. Där skolväskorna hängde på rad på väggen, där mamma skar grönsaker, där pappa stekte kyckling i smör, där utomhusbelysningen skimrade svagt över nyparkerade bilar, hemma från jobbet, där ljusen tändes och släcktes i olika rum, där maten stod på spisen samma tid varje kväll, där tv-apparaterna flimrade när klockan blev sex och fjärrkontrollerna fick ett tumavtryck på ettan och Bolibompa blippade fram och barnen började hungergnälla i radhuset bredvid. Husen stod så nära varandra att grannarna kunde höra varandra klippa tånaglarna. Allt var precis som vanligt. Åtminstone såg det ut så på utsidan. Åtminstone ville jag att det skulle se ut så på min utsida. Mamma och pappa märkte att något var fel, det måste de ha gjort. Det var som om de blev extra mjuka mot mig, som plyschiga Barbaföräldrar. - Tessan, det är maaat, ropade mamma nerifrån köket, hon liksom 39

höjde tonen i mitten av mat så att jag skulle förstå att det var mat nu och absolut inte senare. Ändå fick hon skrika flera gånger för att jag skulle förmå min kropp att sätta ner raggsocksfötterna på mattan, ta ett steg, ytterligare ett. Att få handen att trycka ner handtaget till dörren på mitt rum var en kraftansträngning som nästan drog mig tillbaka till sängen igen, men jag visste att mamma lockade med lövtunna pannkakor och hallonsylt som jag tyckte så mycket om trots att det var jobbigt att behöva peta ut de små bärkärnorna ur tänderna efteråt. Den enda jag ville prata med var Jenny, men inte ens för henne kunde jag berätta om vad Niklas hade gjort med min kropp den där kvällen i skjulet. Jag skämdes. Min kropp kändes som rullad i ett grötigt lerbad fullt av elaka baciller, som om den aldrig skulle bli ren. Och jag berättade aldrig. Däremot gjorde jag mig beredd att smutsa ner mitt liv ännu lite mer. Jag blev mörkrädd, rädd för att gå ut själv, jag skämdes. Blundade jag var det som en film som spelades upp. Allt hände igen. Om och om igen. Minsta lilla sak gjorde att allt kom tillbaka, det kan det fortfarande göra. En lukt, ett ljud. Någon dag efter våldtäkten var jag hemma hos en av mina kompisar, David. Jag låg ihopkrupen tätt intill honom med huvudet på hans arm. Det kändes så tryggt och bra och jag tänkte att han aldrig skulle kunna göra illa någon. Jag hade velat stanna där hela tiden, på Davids rum och med huvudet på hans arm. Jag skämdes. Jag tog på mig hela skulden för våldtäkten och var övertygad om att ingen skulle tro på mig. När tiden gick kändes det som att det var för sent att berätta, då skulle alla undra varför jag aldrig hade sagt något tidigare. Jag var också rädd för att få en stämpel på mig, att alla skulle veta att jag hade blivit våldtagen. Jag ville inte det. Eftersom jag tyckte att det var mitt fel funderade jag aldrig på att anmäla Niklas. När jag sedan började inse att det kanske inte alls var mitt fel hade det gått så lång tid.

40

M

in väg mot det verkliga helvetet började en snögloppig dag i slutet av oktober. Himlen hade samma färg som udden på en blyertspenna och skolfönstren skallrade i vinden när jag och Jenny satt på de där däckgungorna bakom skolan, de man alltid blev alldeles svart i baken av om man hade ljusa byxor. Det osade flottiga oxjärpar från matsalen när doften spyddes ut från ett uttag alldeles intill oss. Vi pratade om allt och inget. Om hennes liv och lite om mitt. Hon sa att hon ville ha pengar. - Fan, ska man behöva vara fattig hela livet? sa Jenny när hennes ben stod nästan rakt upp i luften när hon var som högst i gungsvingen. - Tänk om man var miljonär, va, Tessan? Miljonär. Vad skulle du göra då? - Köpa en häst, antar jag. - En häst, du skulle kunna köpa tusen hästar Tessan. Tiotusen hästar! - Jag vet inte riktigt när jag skulle ha tid att… - Hundratusen hästar! Jag skrattade. Jenny var som i trans i granngungan. Fan, vad jag önskar att hon aldrig hade sagt det just där, just då. - Vi horar. Det var Jenny som sa det. Hon bromsade sin gunga med det rispande ljud et från gympaskor som möter grus. - Kom igen, Tessan. Vi gör det! - Äh, kan vi inte råna en bank istället? 41

Jag försökte skoja bort hennes förslag, men när Jenny hade bestämt sig för något var det näst intill omöjligt att övertala henne. Och vem vet. Att råna en bank hade kanske varit lättare. Bara pang pang du är död liksom, så hade någon annan tagit skada istället. Men istället? ”Vi horar.” Fan. Jag tror att vi skojade, jag tror faktiskt det, men grupptrycket. Grupptrycket. Ingen av oss kunde stå emot. När vi väl hade uttalat de där orden där på gungorna var det som om ingen av oss vågade sätta stopp, ingen av oss hade makten att säga nej. ”Vi horar.” Det verkade så enkelt. Vi hade aldrig pratat om det tidigare, just då var de där orden bara ett plötsligt infall. Det kändes inte som någon stor grej liksom, utan mer som snabba, lättförtjänta pengar. För mig var sex redan så förstört, det var något som Niklas hade tagit ifrån mig när han våldtog mig. Jag var totalt maktlös, jag kunde inte skydda mig själv, jag har aldrig någonsin känt mig så hjälplös som då. Jag vet inte om det ens går att försöka förklara hur det känns att vara så utsatt. Hela ens trygghet rasar samman på några minuter. Det kändes som om någon tagit ifrån mig precis allt.   Jag kände ett tvång av att på något sätt ta tillbaka kontrollen. Att utsätta mig för samma sak, men på mina egna villkor. Att ta tillbaka den där delen som handlar om sex, att göra så att det inte längre var han som hade makten, som bestämde över min kropp utan jag själv. Jag tänkte försöka med jämnåriga killar först, men i den åldern är de flesta lite mer trevande och försiktiga, nervösa. Jag tänkte att jag behövde någon som redan kunde.   Jag ville göra mig själv illa. Jag hade nog lika gärna kunnat skära mig eller göra något annat. Nu råkade det bli prostitution istället. Antagligen för att Jenny slängde ur sig de där orden. Vi menade ingenting med det vi sa. Inte först. När vi sedan pratade om det, hela tiden med sam42

ma skämtsamma underton, kändes det mer som att... ja, det kanske var det jag borde göra. Det kändes inte som någon stor grej. Jag kunde inte förlora mer än vad jag redan hade förlorat. Skammen och självföraktet satt redan djupt. Jag skrek efter bekräftelse. Att det sedan var en kick som bara för stunden gav en slags känsla av kontroll och som sedan ökade självföraktet ännu mer blev som en ond spiral. I början kändes det värt det, kicken kändes större än föraktet.   Varför Jenny gjorde det kan jag inte svara på. Kanske var det något så enkelt som grupptryck? Eller att det kändes som lättförtjänta pengar? Jag har ingen aning. Hon var kanske redan trasig hon med? Jag inbillade mig att vi kände varandra utan och innan, men såhär i efterhand inser jag att så var det nog inte. Jag tror inte att någon av oss förstod vad vi gav oss in på. Allra minst Jenny. Men helt plötsligt gick det inte att backa. Vi hade matte, håltimme och gympa innan vi halvsprang hem till Jenny. Vi var så ivriga att lämna Liljedalsskolans betongfasad bakom oss att vi inte ens märkte att vi hade glömt halsdukarna i det svettiga omklädningsrummet. Vi sa inte så mycket på vägen hem, ryggsäckarna skötte ljudjobbet. De klapprade mot ryggen när vi småsprang hem mot vårt trygga område utanför stan. Jenny bodde i en clementingul trävilla med snedtak och staketinramad liten trädgård, en sån där som ser ut precis som alla andra om man inte målar den i någon tokig färg. Grannen hade slagit till med en åttiotalsskrikig turkos nyans, hennes pappa brukade muttra att det måste ha varit för att det var rea på just de färgburkarna just då. Varför vi gjorde det? Den där mobilen, jag ville verkligen ha den. Jenny också först, men sen ändrade hon sig. Hon ville köpa nya kläder istället. Det var ingen hemma hos Jenny. Hennes föräldrar skulle komma hem från sina jobb på kommunen först ett par timmar senare, jag fattade aldrig vad de jobbade med, så vi hade all tid i världen. Vi 43

sparkade av oss de leriga gympaskorna, de landade i den allmänna skohögen där Jennys tre syskon hade gjort detsamma dagen innan och dagen innan dess. - Vill du ha nåt? Jenny öppnade kylskåpsdörren som var smyckad med sommarfotografier, seriestrippar och kluddiga recept och fick lampan rakt i ögonen, jag noterade tyst att hon såg ut som ett spöke i den belysningen. Höstskymningen hade lagt sig som en grå filt utomhus, vilket gjorde kylskåpsljuseffekten ännu mer skrämmande. - Jag tar lite mjölk i alla fall, sa hon utan att vänta på svar, satte tetrapackstrekanten till munnen och lutade huvudet bakåt. Jag höll fingret under kranen och väntade tills vattnet blev lagom kallt, sedan fyllde jag det småbubbliga ärtgröna glaset från Indiska till brädden och spillde lite i trappan när jag och Jenny nästan snubblade uppför. - Nu du! Jenny pratade med datorn, tror jag. - Nu gör vi det. Okej. Hon pratade med mig. - Ja, nu kör vi. Min röst var lite ostadig, men vi triggade varandra. Ingen kunde eller ville backa där i Jennys rum, som gick helt i laxrosa. Vi tittade på varandra, sedan förenades våra blickar på skärmen, där login-rutan kommit upp. Jennys fingrar gick som trumpinnar över tangentbordet. Inom en minut hade hon registrerat oss på chatten som ”Julia & Anna Västerås”. - Det låter väl bra? Julia och Anna, det kommer killarna att gilla. Fan, vad bra. Jenny lät tungan spela utanför läpparna i koncentration när hon skrev: ”Någon som vet hur man kan tjäna snabba pengar?” Vi fick svar direkt. Gordon säger: jag vet ett sätt. Men vad hade du tänkt? Julia & Anna Västerås säger: vad som helst, är desperata. Gordon säger: 6? Vi hickade till i kör. Sneglade på varandra. Jenny tog kommandot. Julia & Anna Västerås säger: ja, varför inte? 44

Gordon säger: ni kan få 1000 kronor för en timme, intresserade?   Till honom, Gordon, gav vi Jennys telefonnummer. Hon hade ett kontantkort som inte var registrerat. Sedan bestämde vi en tid när han skulle ringa så skulle vi prata mer. Vi gick till lekparken vid området där jag bodde och väntade tills han ringde. Då var vi nog mest bara nervösa. Lite uppspelta. Vi fattade nog inte riktigt. Vi hade gungat i tystnad i några minuter när han ringde. Båda hade tvekat när Jenny klickade på logout-knappen. - Ska vi verkligen? sa Jenny efter en stund. Jag blev lite förvånad, hon hade varit den drivande när vi hade chattat med Gordon. - Ja, men vi kan ju inte banga nu. - Kan vi inte? - Näe. Vi har ju lovat. Och vi är ju två. Och om han skulle se sluskig ut när vi träffar honom får vi väl helt enkelt bara gå förbi och låtsas som om vi inte har sett honom? Nu var det nästan jag som vädjade, jag blev lite förvånad över mig själv. På något sätt kändes det konstigt att svika Gordon, trots att vi inte ens hade träffat honom. Både Jenny och jag ryckte till av den gälla Nokiasignalen. Jenny svarade. Han hade ljus röst, nästan som en liten pojke, men han lät gammal ändå. Han sa någonting som jag inte hörde. Jenny nickade, petade lite med foten i gruset. - Jaha, okej. Vad vill du göra? Jag satte örat intill luren och hörde att mannen i andra änden blev tyst, ungefär som om han tvivlade på att vi menade allvar. - Jag vill träffa båda två. En i taget. Då hade vi redan kommit fram till att vi vill ha tusen kronor tillsammans. Han skulle få en halvtimme med båda, en åt gången. Och så var vi överens. Jenny och jag skildes åt direkt. Hon skulle göra matteläxan, jag hade ett föredrag om Onkel Toms stuga att förbereda. Allt var nästan som vanligt. Om man hade raderat den här efter45

middagen skulle våra liv aldrig ha förändrats. Den natten regnade det i timmar. Vår gata blev full av lerspeglar, det hade nästan kunnat vara fint om man var lagd åt att gilla smutsbrunt. Jag sov inte speciellt mycket. Jag vet att jag borde ha gjort det, låtit kroppen få vila ut inför alla mardrömmar som skulle komma sedan, men morgondagen jagade mig sömnlös. Vid frukosten försökte jag låtsas som om allt var som vanligt. Kokt ägg. Rostad macka. Mammas havregrynsgröt med äppelmos. Mamma började senare och försökte prata, om skolan och stallet, men jag sa inte speciellt mycket. På något sätt visste jag att livet inte skulle se ut så här efter den här morgonen. Samma kokta ägg. Rostade mackor. Mammas havregrynsgröt med äppelmos. Det gamla vanliga, men ändå så annorlunda. - Tja! Hur är det? Jenny gnuggade händerna mot varandra med en finurlig min, låtsades som om det var dags för något hon såg fram emot. Hon bara spelade, jag kände henne allt för väl. - Jo, det är väl okej… - Har du sovit nåt? Jag skakade på huvudet. - Inte jag heller. Sedan sa vi inte så mycket mer under hela den skumpiga bussresan. Vi verkade ha blivit drabbade av busschauffören från helvetet som ansträngde sig för att komma före tidtabellen, och det var med en roterande illamåendecentrifug i magen som vi klev av på busstationen i Västerås. - Vi sätter mobilen på ljudlöst om han skulle ringa när vi går förbi, sa Jenny och knappade med sin svartslitna Nokia. Jag såg att hon darrade lätt på handen. Vi hade stämt träff med Gordon utanför tågcentralen, där på ena sidan mot parkeringen. Folkmassan utanför var full av relationer. Någon kramades, någon vinkade hejdå, någon stressade blint utan att titta på någon eller något. Bussarna trängdes med bilarna för att komma först ut i förmiddagsrusningen. Jag hostade till när en av bussarna fes ut ett moln av svarta avgaser över mig. 46

Gordon var redan där, såg ut att vänta på någon. Han hade slängt sin jacka över armen och pillade med dragkedjan, drog den upp och ner upp och ner, såg nervös ut. Då och då tittade han sig över axeln, som för att se att ingen såg honom där. Vildhästarna i min mage slet sig lösa. - Är det du som är Gordon? Det var Jenny, alltid Jenny, som pratade. Hon var bättre på sådant än jag. Gordon nickade. - Och ni är… ja, det förstår jag förstås. Hoppa in där bak, jag har barnstolen i framsätet. Barnstolen. Min hjärna visade bilder av en guldhårig bebis med sjöblå ögon innan klicket av dörren på förarplatsen bröt upp tankarna. Bilen var metallicfärgad med blå lack på utsidan, kanske en Renault, renstädad med tallbarrsdoft från en dinglande grön Wunderbaum från backspegeln. Skinnklädseln luktade nytt. Han gjorde en hastig rörelse ner mot golvet, plockade upp ett sladdrigt bananskal och slängde ut det som en gul flagga genom fönstret innan det kraschlandade i diket. - Sådär. Jenny och jag sneglade på varandra. Nu var det verkligen ingen återvändo. - No return, mimade hon till mig medan han rattade ut bilen på den ormande vägen mot udden. Vägen hade samma yta som ett knäckebröd. Groparna kändes i varje muskel. - Vem av er är Julia och vem är Anna? Han slängde en snabb blick på oss i backspegeln. Han hade samma färg på ögonen som regnblöta tegelstenar. Rostbruna. Ovanligt. - Jag är Julia, sa Jenny snabbt. - Har ni trosorna med er? Vi nickade. - Bra. Vänsterblinkersen tickade. Vi hade åkt i en kvart och närmade oss vattnet, vi såg det blåa krusiga platta mellan trädstammarna. - Vem har dom svarta? 47

- Jag. Jag var förvånad över att min egen röst bar. Redan när han pratade med Jenny i telefon dagen innan hade han varit väldigt noga med att göra klart för henne hur gärna han ville ha våra trosor. - Ni vet ju att jag köper nya till er. Som tack. Vi sa ingenting. Jag hade svarta string. Jenny valde vita. Han ville ha det så. När vi åkte med Gordon undrade jag vad vi höll på med, vad vi hade gett oss in på. Men samtidigt kändes det ändå inte som någon jättestor grej. Det var lite spännande och nervöst, lite roligt. Alla såg oss som så skötsamma, det hade aldrig varit någon som kunnat tro att vi skulle kunna göra något sådant, och det gjorde nog ännu mer att vi gjorde det. Vi kände lite att vi inte ville vara de där duktiga tjejerna som både lärare och föräldrar hela tiden tyckte att vi var. Det knastrade under hjulen när vi bromsade in vid skylten ”Lövuddens vandrarhem”. Blåsten hade för länge sedan slickat den röda färgen av husen, nu var de rödrandiga av ålder och väder. Det luktade tjock tjära från de vaggande ekorna vid strandkanten. Han hade varit trevlig. Pratat om skolan, vad vi skulle göra i helgen. Vi svarade, berättade om det nationella provet vi hade i engelska snart, om att vi inte skulle göra något speciellt alls i helgen. Han hummade då och då som ett eko till våra svar, sa att han förstod att det var jobbigt i skolan. Det kändes nästan helt normalt, som att han var en lite äldre manlig kompis. ”Pärlan vid Mälarens strand” stod det på en sirligt textad skylt vid dörren. Träden runt omkring var nakna, sjön skrynklig av vinden. Det kändes som att kliva rakt in i en GB-box när vi steg ut genom bildörren, fast utan glass, utan allt det roliga. Vinden från sjön blåste rakt igenom våra tunna höstjackor. - Du först. Gordon riktade pekfingret mot Jenny. Han log, antagligen försökte han se snäll ut men jag såg bara ett grymt grin med ljust gula tänder 48

i ett gap som snart skulle svälja oss hela. Hon började ta av sig. Tröja. Kjol. Strumpbyxor. Jag tror att Jenny var oskuld. Jag väntade utanför och gick runt lite nere vid vattnet. Slogs av hur sjukt det var. Det kändes så… så fel. Att vi var på en kristen camping för att ha sex mot pengar. Jag undrade vad personalen skulle säga, om de hade vetat. Det jobbigaste var innan det var min tur, när Jenny var inne på rummet med honom. Det kändes konstigt att veta att ens kompis hade sex med en främmande kille just då och att det snart var min tur. Jag var lite rädd för hur det gick, eller snarare för om hon tyckte det var hemskt och jobbigt. Efter ungefär en halvtimme gick jag tillbaka och Jenny kom ut. Jag försökte kolla på henne för att se hur hon mådde och hon sa att det inte alls hade varit så farligt. Att han var snäll, men det hade inte fungerat riktigt. Han hade inte fått in den.  Sedan gick jag in. Gordon låg kvar i sängen. Jag satte mig på kanten och han sa åt mig att klä av mig. Jag var nervös och rätt blyg, sa inte så mycket. När jag hade klätt av mig sa han åt mig att komma och lägga mig i sängen. Lakanet var redan alldeles svettigt, och han med. Han frågade varför vi gjorde det här, att vi inte var sånna tjejer man trodde skulle göra något sådant här. Jag sa ”det är lätta pengar” och att jag hade blivit våldtagen. Han svarade att det var jättehemskt och att han skulle vara försiktig. Jag tror jag sa så för att jag egentligen inte ville. Att jag hoppades att han skulle låta bli då, att han skulle säga att vi inte behövde ha sex.   Under tiden tyckte jag mest bara att han var äcklig, men ändå snäll. Det gjorde inte ont, men han svettades hela tiden. Det rann och droppade ner på mig. Det var äckligt. Han var rätt tjock och hade valkiga händer. Jag vet att jag tänkte att hans snopp var liten. Han tog på mig lite först, knådade brösten och smekte mig. Efter ett tag la han sig över mig och trängde in och höll på att jucka fram och tillbaka ett tag. Jag tänkte mest på vad jag skulle göra sen. Att jag behövde åka till stallet och mocka. Funderade på om Långstrump kunde ha Ladys gamla täcke. 49

Jag ville liksom bara få samlaget överstökat. När han hade kommit slutade vi. Jag fick de där trosorna som han hade köpt. Lila spets, string. Jag tackade och sa att de var fina. - Vill du duscha? Gordon slog ner blicken, det verkade som om han skämdes lite. Jag ville i alla fall tro det. Hans svett stank som en gammal disktrasa och håret krullade sig i nacken, det badade i hans egna kroppsdroppar. Med en hand nätmönstrad av blålila ådror räckte han över en nyckel till ett duschrum i en annan byggnad innan han trädde i ett spinkigt kycklingben i den grå y-fronten, sedan det andra. När han började krångla på sig den tvärrandiga pikétröjan parfymerad med en hel eftermiddags lagrad svett gick jag utan att se mig om. Jenny stod utanför och väntade, hon hade lindat armarna om sig som om hon kramade sig själv. - Hur… var det? Hon vågade knappt möta min blick. - Jo. Okej. Det gjorde inte så ont i alla fall. Hon ville inte duscha, men jag skruvade på varmvattenkranen och väntade in rätt temperatur. Jag frös, trots att det var varmt. Det låg en tuss mörka hårstrån ihopkurade över avloppet i sällskap med ett gammalt blött plåster. Jag grimaserade, försökte att inte kliva i den värsta smutsgeggan och lät skammen rinna ner i avloppet tillsammans med det skållheta vattnet. Det kändes som om jag inte kunde duscha länge nog. När jag hade klätt på mig efter vad som kändes som en evighet gjorde vi sällskap ut till bilen. - Det var ju inte så farligt. Jenny försökte låta glad, men jag hörde hur ihåligt det lät. - Det här kan vi göra om. Lätta pengar. - Ja, han var rätt schysst. Gordon satt redan vid ratten när vi gick ut till bilen, P3:s chicketicow-wows jingel trängde igenom fönstren ut till grusplanen. Jag tvekade en stund, väntade med handen på bildörrshandtaget. - Men hur ska jag förklara hemma att vi är blöta i håret? Jenny gjorde ett pfft-ljud. 50

 - Enkelt. Vi åkte hem till mig, blev svettiga eftersom vi inte visste hur vi skulle skruva ner elementen och så duschade du hos mig. På vägen hem satt vi ganska tysta, men led? Nej, det gjorde nog ingen av oss. Vi tyckte ju båda att det ändå hade gått bra. Efteråt, när han hade släppt av oss, var vi nästan sådär glättigt uppsluppna, lättade kanske, just för att det inte hade varit så farligt. Vi var glada för pengarna. Det kändes ungefär som när man var yngre och hade hemlisar med sin bästis. 500 kronor var ju ganska mycket. Vi fick barnbidraget båda två och 500 var mer än hälften av det. Fast egentligen behövde vi väl inte pengarna, våra föräldrar betalade kläder när vi behövde. Solen spred en solfjäder av strålar över nästa morgon också, trots allt. Det var en nästan klichévacker höstdag och jag kände mig glad för första gången på länge trots att ögonlocken var svullna och ömma av mardrömmarnas nattliga galoppsession i min kropp. Vi hade klarat det. Vi hade kommit ut hela på andra sidan. Jag tog upp femhundringen ur ryggsäcken och tittade på den, kände på den, mitt bevis för att gårdagen hade varit verklig. Jag kände blossande skam och sprittande glädje på samma gång. Jenny och jag träffades som vanligt ett par kvarter från skolan och gjorde sällskap. Vi vågade inte riktigt titta på varandra, vi fokuserade på en pöl och lite grus när vi närmade oss varandra. - Du, det där igår… - Jag vet. Jag avbröt henne snabbt. - Kan vi inte bara glömma det? Vi var tysta båda två. - Går det tror du? - Jag vet faktiskt inte, Jenny. Jag vet faktiskt inte. Hon sökte med blicken efter en papperskorg att slänga clementinskalet i men lät det till slut hamna i sällskap med skräpmosaiken alldeles utanför skolans grindar. Skatorna hade fått sig ett stadigt skrovmål från papperskorgen den natten. Men det var konstigt nog väldigt lätt att ljuga. Morgonen kändes nästan som vanligt. Gunilla, vår rundlätta 51

svensklärare, pratade om pronomen. Hans-Erik, han som alltid hade virkade slipsar i alla palettens färger, delade ut oförberett läxförhör ackompanjerat av en kör av suckar på engelskan. På rasten satt jag och Jenny på den blankslitna bänken i den röda tegelkorridoren och förhörde varandra på tyskaglosorna, Deutsche Wörterbuch låg uppfläkt på bänken bredvid oss. Cornelia och Jonna i vår parallellklass kom ut från toaletten. Cornelia hade en Coca Cola i handen, hon öppnade den med ett pschhande ljud och bjöd runt. Den bruna bubblande drycken rann ner i min hals, kolsyran rev hela vägen ner till magsäcken. - Hörde att ni var i Västerås igår, sa Cornelia. Hon slängde fram meningen utan frågetecken efter sista ordet, men det hördes att hon förväntade sig ett svar. - Ja… Jenny och jag dröjde lite på responsen. Vi sneglade på varandra. Skulle vi? Skulle vi inte? - Ja? Hur hade ni råd med det då? Cornelia lät lite vassare nu, mer provocerande. Det var aldrig okej att ha mer pengar än någon annan på Liljedalsskolan. Ingen annan skola heller för den delen. Jantelagen var stark i hålor som vår. - Äh, vi horade. Jenny fick det att låta som om det var hur normalt som helst, precis som om hon hade ätit en leverpastejmacka med saltgurkecirklar till frukost. - Yeah right, sa Cornelia och skrattade till. - Ni sa ju att ni var panka igår? - Jaja, tro oss om du vill. Cornelia blev stum. Jag och Jenny fnissade lite och småjoggade korridorens sextiometerslopp för att hinna byta om till gympalektionen. När vi berättade trodde de ju såklart att vi skämtade och att vi hade fått pengar av våra föräldrar. Jag vet inte om jag skämdes för det vi hade gjort just då, sådär i början, men sedan skämdes jag, när det gått lite mer tid och jag hade träffat flera. Men jag var bra på att dela upp mig. 52

Jag hade en sida som fungerade bra och var som alla andra, och så den där andra sidan, när jag sålde sex. Jag var rädd hela tiden, men jag stängde nästan alltid av. Jag kände mig så maktlös. Som om männen hade makten över mitt liv. Jag var bara deras leksak och jag var rädd för vad de skulle göra. Den natten blev lakanen en insjö av svett. Bilderna från dagen förföljde mig. Håriga händer på nakna kroppar. Osande flås i nacken. Jag somnade när solen sa god morgon och var sur när mamma knackade sina vanliga tre knackningar på dörren och ropade att det var dags att kliva upp. Himlen hade samma färg som diskvatten och den mjuka frukostdoften la sig som en varm sjal om mina axlar. Om jag knep ihop ögonen riktigt hårt kanske gårdagen skulle försvinna från näthinnan. Jag kände mig kluven. Jag kunde inte ta minnets sopkvast och göra rent i den delen av hjärnan, samtidigt ville jag inte det heller. Jag var lite stolt över att jag hade tjänat egna pengar på något som inte hade skadat mig nämnvärt. Jag var fortfarande Tessan. Likgiltig. På nollstrecket. Jenny ringde direkt efter frukost. Det var fredag och vi hade håltimme fram till lunch. - Hej, hur mår du? - Jo… sådär. - Jag med. Men du. Ska vi inte prova igen? Bara en gång till. Jag såg en ny mobil igår, jag skulle så gärna vilja ha den. Bara femhundra till, sedan har jag råd. - Jag vet inte… - Men snälla rå. Jag kunde inte säga nej till Jenny. Vi hade känt varandra sedan dagis. Hon var den där tjejen som skulle bli populärast i nian, hitta en skallig motorcykelknutte, skaffa barn vid tjugo och sedan fastna i den här hålan för alltid. Men det visste jag inte då. - Hos mig om en timme? Och så la hon på. Jag lydde. Jenny satt redan vid datorn när jag knackade på hemma hos henne, jag kunde höra genom fönsterspringan att hon vrålade kom in. Hon 53

vände sig om med ivrig blick. - Jag provade lite själv, kolla får du se. Jenny klickade sig vant vidare in på sajten där vi hade träffat Gordon. Ett myller av vackra och fula drömmar samlades här. Vi letade efter de senare. Det var inte så svårt. ”Julia & Anna Västerås”, ett radarpar i jakten på bekräftelse. Jag drog fram en stol och satte mig bredvid henne. Julia & Anna Västerås hade redan utforskat den kåta mansskörden under Jennys nyfikna fingrar mot tangentbordet. Ante1972 säger: mmmm, två tjejer, spännande… HO säger: Ja e kåt, e ni? Hotman säger: Vad är ni ute efter? Jenny tittade på mig under lugg. Julia & Anna Västerås säger: dej? Hotman säger: Gärna för mig. E ni också härifrån trakterna? Julia & Anna Västerås säger: ring Hon svitchade snabbt till det vilt plingande chattprogrammet ICQ och skickade sitt mobilnummer till Hotman. Han ringde oss samma kväll. Han ville träffa båda samtidigt. Först sa vi nej men sedan tänkte vi att så länge vi inte behövde göra något med varandra, så okej. Så vi gick alltså med på det. Dagen efter åkte vi till Västerås igen. Vi hade bestämt träff utanför Stadshotellet. Det var inte svårt att få syn på honom. ”Spana efter en mörkhårig kille med blå jacka”, hade han skrivit i ett mejl till Jenny kvällen innan. Vi såg honom på långt håll, han stod en bit ifrån huvudingången med sina automatiska karusellglasdörrar och sneglade på ett brudpar som nyss hade anlänt. Hotman var mörkhårig, välvårdad, typisk affärsman. Bruden strax intill hade håret uppsatt i ett krusigt fågelbo och log med hela sin knallröda mun. Hennes nyblivne make trutade med läpparna och pussade henne försiktigt, så att inte läppstiftet skulle skavas av. De uppsluppna gästerna i sällskapet kastade de sista risgrynen över dem som vit konfetti och kamerablixtarna smattrade som ett åskväder 54

mitt på ljusa eftermiddagen. Solen strilade ner och varken jag eller Jenny kände oss nervösa, konstigt nog. - Är det du som är Jocke? frågade Jenny, alltid Jenny, hon var initiativtagaren i vår duo. Han hette så, Hotman. Jocke. Han scannade snabbt av området utanför ingången med blicken innan han svarade ja. Han hade en babyblå skjorta med glipor mellan knapparna, han hade gått upp lite för mycket i vikt sedan inköpet. Skallen var blankrakad, men man kunde ana hårmönstret och jag kunde se att han skulle ha varit skallig på toppen av huvudet. Flintis vid 30. - Femtonhundra för en timme. Cash. Nu. Jag tyckte att Jenny lät lite som en skurk i någon dålig thriller, men Jocke halade upp tre svettiga femhundringar ur innerfickan på sin mörkblå Gantjacka, tvekade en liten stund som om han inte visste vem av oss som skulle ha dem, sträckte sedan ut handen rakt fram så att vem som helst av oss skulle kunna ta pengarna. Jag var snabbast och stoppade snabbt ner dem i min svarta fejkskinnhandväska från H&M. - Ska vi gå in då? Jenny nickade in mot hotellingången. Han harklade sig lite innan han svarade. - Det ser nog misstänkt ut om jag går in tillsammans med er. Här är nyckeln. Han sträckte fram den vita plastbrickan som skulle ge oss access till helvetet. - Rum 709. Högst upp. Vänta tio minuter och kom sedan efter mig. Vi stod utanför och tittade på brudparet, nästan uppspelta. Jag tänkte: ”Är det så här lätt?” - Vad ska vi göra sen? frågade Jenny - Vet inte. Kanske shoppa? - Jag hörde att det skulle öppna en ny galleria inne i centrum. 55

Vill du hänga på? Klart jag ville. Jag ville göra allt som Jenny gjorde. När jag nickade till svar hade tio minuter gått. Både han och vi klädde av oss. Först satte vi oss på sängen, han satt i mitten och började smeka oss. Sedan sa han att vi skulle lägga oss ner. Jenny låg längst in. Han sa att han ville att någon sög av honom. Jenny gjorde det och han tog på mig samtidigt. Han ville att vi skulle göra det med varandra men vi sa att det hade vi redan sagt i telefon att vi inte tänkte göra. Han blev arg, jag kunde se det i ögonen. De gråmelerade irisarna blev nästan nattsvarta av ilska men han sa inget. Sedan la han sig på mig och trängde in. Jenny låg bredvid i sängen. Han höll på ett tag och sedan bytte han. När han var med Jenny ville jag bara att han skulle sluta, att han skulle vara med mig istället så att hon slapp. Jag ville inte att hon skulle göra något så äckligt. Jag försökte titta åt andra hållet, tänka på saker som var bra och ofarliga och blinkade hela tiden för att försöka få bort tårarna. Det fungerade inte speciellt bra. Jag vet inte vad som var värst. Att se henne göra det eller att hon såg mig göra det. Allting var bara hemskt. Det kanske hade gått trekvart, jag vet inte. Jag var trasig inuti, hela kroppen gjorde ont. Han hade betalat för en timme, men jag tror att vi sa stopp innan tiden hade gått ut. Jag vet inte om han hade koll på tiden, han sa ingenting om det. - Det var skönt, tjejer. Det är jävligt sexigt att se er tillsammans. Jocke låg på rygg, naken. Han hade en begynnande ölmage pyntad med svarta krulliga hårstrån i oregelbundna mönster, buken hävde sig häftigt med hans andetag. Maghuden var vitgeggig, men han gjorde ingen ansats att torka sig, jag kände mina tarmar vrida sig som händerna kring en våt Wettextrasa när jag tittade på honom. Jag och Jenny rafsade ihop våra kläder som hade hamnat i en hög på golvet när vi klädde av oss, tog dem i famnen och sprang in på toa. Vi låste snabbt medan vi hyperventilerade i kör. Det smårutiga ho56

tellkaklet lät våra andetag eka. Jennys kattgröna ögon var vitt uppspärrade. - Aldrig mer. Aldrig mer. Hon upprepade det som i ett tyst mantra medan hon hysteriskt rullade ihop strumpbyxorna till en rulle, stoppade i foten, drog upp dem längs vaden och lyckades göra en lång retlig reva med sin vassa nagelkant. - Fan, fan, fan. Hon nästan väste fram orden, jag hade aldrig sett henne sådan. Desperat. Panikslagen. Det som hade verkat så lätt? Hennes grå lårkorta kjol satt på sniskan och hennes vitprickiga svarta linne hamnade bak och fram innan jag hann påpeka det. - Fy fan vad äckligt. Jag vill aldrig göra om det. Hon spottade ur sig orden. Det blev ingen shopping den eftermiddagen. Jag minns knappt hur vi tog oss hem, den stånkande bussen hem till Surahammar kändes som en resa till helvetet. Vi satt helt tysta och stirrade ut genom varsitt smutsrandigt fönster. Det var sista gången Jenny sålde sin kropp. Jag visste inte ännu att jag borde vara avundsjuk på henne för det.

57

Han förföljer mig. Varenda natt är han här. Hans äckliga valkiga händer, den där knarrande sängen med genomsvettiga sängkläder… jag vill bara kräkas. Min allra bästa vän och jag… det är sjukt att tänka på… jag förstår verkligen inte hur vi kunde. Var det värt det, så viktigt var det väl inte med en ny mobil för Jenny? Han ville ses igen. Egentligen var det kanske inte så farligt… han var ju snäll, gjorde ingenting som gjorde ont eller så.

58

S

å jag fortsatte.

Det var så enkelt. Det är faktiskt helt sjukt hur lätt det var att linda männen som små sladdriga trådar runt mitt lillfinger. Redan nästa kväll gjorde jag det, tryckte på datorns lockande startknapp längst ner till höger, den som visade grönt ljus som i go for it. Det var spännande, som en drog som lägger beslag på hela hjärnan. Knaprade upp den tills det inte fanns någon egen vilja kvar. Datorn flimrade igång och speglade ljuset i fönstret på mitt rum. Mitt emot började grannarna göra i ordning sig för natten. Jag såg pappan i huset, Robert, gå fram och tillbaka, fram och tillbaka, med en tandborste i munnen. Han gjorde alltid så. Morgon som kväll. Dag efter dag. Jag hatade honom för det, jag var på det humöret idag. Jag hatade hela livet. Mest av allt hatade jag djävulen själv, han som tog min oskuld där på gruset i redskapsskjulet. Och så loggade jag in. Jag tog en tugga av knäckemackan och det kom lite leverpastejklet på tangenterna J, u, l, i och a när jag skrev in ”Julia14” i rektangeln med rubriken välj ditt namn. Jag fick svar inom fem sekunder. Villig_man säger: tjena snygging, är du verkligen 14? Jag lät två hjärtslag passera, sedan tog jag beslutet. Julia14 säger: såklart ja e. Villig_man säger: Schysst. Hur e läget? Julia14 säger: Bra, sj? Villig_man säger: helt ok. vad har du på dig ikväll? 59

Julia14 säger: inget speciellt. Villig_man säger: Inget alls alltså? ;) Julia14: näe. Jag ljög. Det var så lätt. Villig_man säger: Underbart. skulle du vilja hitta på nåt? Julia14 säger: vänta. Jag knattrade in ”brb” medan hjärnan centrifugerade på snabbspinnprogrammet. Jag gick bort till dörren för att än en gång kontrollera om den var låst. Skulle jag? Skulle jag inte? Fingrarna drogs tillbaka till tangentbordet. Villig_man säger: Vart tog du vägen? har du någon annan på tråden, you naughty girl. ;) Jag ignorerade hans sting av svartsjuka, kände det tydligt trots blinksmileyn. Julia14 säger: vad skulle du vilja hitta på då? Villig_man säger: Ja men du vet. ;p Villig_man säger: Jag har kosing. Han var så snabb på tangenterna att jag knappt hann svara innan han hade tryckt fram nästa fråga. Villig_man säger: Jag kan ta mig vart som helst, jag reser mycket i jobbet. Julia14 säger: när och var? kan du komma förbi västerås? Det kunde han förstås, Villig man. Vi bestämde att vi skulle träffas redan dagen efter. Jag sa aldrig något till Jenny. I början var det skönt med lite extra pengar. Jag köpte en ny mobil och grejer till hästarna. Men snart blev pengarna bara smutsiga, jag ville inte ha dem, ville inte använda dem. De påminde för mycket om vad jag gjorde. Det kändes ännu värre att få betalt, för då fick liksom jag också ut något av det, då kändes det smutsigare. Som om jag... tyckte om allt. Som om det var okej, det männen gjorde. Förutom pengarna var sex ett lätt sätt att göra illa sig själv på, även om det inte gjorde ont rent fysiskt just då i början. Jag var inte värd mer. Jag trodde jag behövde det, för att överleva. För 60

att känna att jag fanns. Det kändes mest som om jag gick runt i en tjock dimma och var frånvarande. Och ibland, just då, då kändes det som att jag var närvarande, på riktigt. Att jag i alla fall dög till något. Det var det enda jag kunde, trodde jag. Jag ville inte, egentligen, men jag behövde. Det var nog helt enkelt mitt enda sätt att få utlopp för mina känslor. Det var en riktigt snygg dag, en sådan där när novemberluften är krispig som knäckebröd och de rödgulorange träden bockar sig mot vattnet som för att beundra sin spegelbild. Det hösttomma vandrarhemmet ute på udden blev nästan som mitt andra hem medan ”min lilla hora” blev mitt nya smeknamn. Villig man visade sig heta Bengt. - Johansson, sa han när hans hand sökte sig efter min i en formell hälsning. Han ville nog verka yngre än han egentligen var. Kanske femtio. Kanske femtiofem. Han var överviktig med en mage som hängde som en kasse över det breda bältet som höll hans pressveckade chinos uppe. Det tunna håret var format till igelkottstaggar med hjälp av hård frisyrgelé. Han luktade salt salami. Jag hade åkt till Västerås efter skolan den torsdagen. Det var tjockt med folk på bussen, jag fick stå längst bak, hålla i mig hårt i takstången eftersom chauffören återigen tog kurvorna som om han drömde om Formel 1. Jag var genomsvettig när folkmassan vällde ut genom bussens mittendörr på Västerås vita schabrak till station. Han var redan där. Det var ingen tvekan om att jag såg rätt bil. Villig man säger: imorgon eftermiddag. V-ås central. Titta efter en röd opel med flames på sidorna. Så hade han avslutat vår chatt innan han loggade ut kvällen innan. Mycket riktigt. Bilen var blodröd på utsidan, brandgula målade flammor brann längs sidan. - Snygg va? Han flinade så att alla toalettrörsgula tänder syntes. I övrigt höll han mest ögonen på vägen när vi åkte, det var jag tacksam för. Vi var tysta nästan hela resan, förutom det gulpande ljudet när han svalde. Hans bula på halsen åkte hiss uppåt, neråt, när han svalde ner 61

saliven i halsen. Jag ångrade mig så innerligt, vad gjorde jag här? Ensam i en ful bil med en ännu fulare man som kunde göra hur fula saker som helst med mig om han ville. Vi stannade vid en enslig skogsdunge där den kalla stickiga vitmossan fick agera säng, den kittlade mot min nakna rygg. Villig man klädde av mig, han var hårdhänt, jag fick ont i axeln när han ryckte upp mina armar för att dra av mig linnet. Gud. Om du finns. Rädda mig nu. Men Gud svarade inte på anrop just nu. Istället rev Villig mans tre dagar gamla skäggstubb mig i ansiktet när han låg ovanpå mig. Om jag öppnade ögonen såg jag hans svarta pormaskar längst ut på nästippen och likadana glasögon som Carl Bildt hade på tv. Så jag blundade. Villig man var en av de män som aldrig slog mig. Villig man gjorde annat istället. Han brukade trycka ner mitt huvud hårt när jag hade... den... i munnen. Sedan fortsatte han hålla ner mitt huvud tills han kom, i min mun. Jag höll på att kräkas varje gång. Det var äckligt. Jag försökte sluta en gång, men han pressade bara ner huvudet igen. Jag tänkte att jag kunde bita honom, men då var jag rädd för att han skulle göra något hemskt mot mig. Jag försökte andas genom näsan. Höll på att kvävas. När han var klar rann han ur mig, ner på det mossiga skogsgolvet. Doften av barr och tjock säd blandades till en kräkcocktail och jag hulkade, gödslade den frostklädda marken med honom. Sedan svepte jag baksidan av handen över munnen och försökte undvika att titta honom i ögonen. - Det där gjorde du bra. Han berömde mig medan han klev in i bilen, torkade av sig med en reva toapapper som han hade tagit fram från handskfacket på min 62

sida. Sedan tittade han länge på mig, som om han ville säga något viktigt. Han öppnade munnen, hejdade sig, blev tyst. Tittade framåt. - Jag vill träffa dig igen. Jag hulkade som svar. Inte speciellt artigt, men vafan. Nu hade jag börjat svära också. Fan. - Vill du ha? Han sträckte trevande fram rullen med ostyrigt toalettpapper. Jag skakade på huvudet, kvävde en ny sötsur uppkastning. - Kör bara. Kör. Han skulle ändå förbi Surahammar, jag varken orkade eller ville säga nej när han erbjöd sig att skjutsa hem mig, han släppte av mig några kvarter hemifrån med ett: - Och så håller vi tyst om det här, va? Jag nickade. Han tog tag i min arm, klämde så hårt att jag fick kväva ett pipigt aj. - Och kom ihåg. Jag ska träffa dig igen. Kvällskylan kramade om mig innan jag hann in genom dörren. Jag tror att mamma frågade mig varför jag kom hem så sent. - Stallet, skrek jag halvvägs upp i trappan till badrummet. Sedan duschade jag mig röd tills varmvattnet tog slut och tänkte att Gud inte fanns.

63

J

ag hann bara dra upp den tunga stalldörren innan jag blev lugn i hela kroppen. Jag kunde stå en stund på tröskeln och bara dra in den fräna doften av hö och hästkiss, den som bet sig fast i kläder och hår och fick skolans tuffaste killar att skrika ”bonne!” efter stalltjejer som jag, innan någon hojtade långt bortifrån en box: - Dra igen dörren, det är ju Antarktis här inne! För det var verkligen så. Det kunde vara brinnande sommar utanför, det var ändå alltid kyligt i stallet. Jag älskade det. Jag hade alltid haft svårt för värme, stearinljusens säsong var min favorit. När man kunde vara inomhus med gott samvete. När man kunde vara i stallet tills klockans visare pinnat på så mycket att mamma ringde stalltelefonen och var orolig. Angelica tittade ut ur boxen med högrepen i högsta hugg. - Men hej Tessan! Där är du ju! Ska du ha Långstrump nästa vecka? Det var fredag kväll, det hade precis börjat skymma och skolan hade slutat för bara en halvtimme sedan. Jag hade cyklat så fort att lungorna nästan exploderat, jag ville att Angelica skulle bli glad över att jag kom till stallet så snabbt. - Ja, Christine är ju på Mallorca den här veckan, så jag har lovat henne. - Toppen. Säg till om du behöver hjälp. Och så dök Angelica in i Kingas box där hon just höll på att sila ut hästens bajsbollar mellan grepgaffelns vassa pinnar. Jag skrek ett tack så tyst jag vågade i stallets ”schhh-policy”, gick in i täckesrummet och började samla ihop Långstrumps saker. Det luktade unket som vanligt, blöta hästtäcken som hängt lite för länge. Jag 64

samlade ihop ryktborste, skrapa, hovkrats och mankam och gick bort mot Långstrumps box. Han hälsade på mig med ett mjukt frustande. - Hej killen. Jag har saknat dig också. Jag rufsade mjukt om i hans bruna busiga pannlugg, öppnade boxdörren och smet in. Angelica kom över och hängde med båda armarna över boxkanten när jag hade Långstrumps högra framhov fastknipen mellan knäna och kratsade bort dagens hårt packade gödsel som hade samlats där under. - Jag hörde att Zorbino var till salu. Ska du inte köpa honom? Ni kommer ju så bra överens. - Nej, jag vet inte. Jag tror inte jag har tid med en egen häst. Skolan, du vet. - Ja, det är klart. Och i nian kommer det att bli ännu värre. Vänta bara. Angelica skrattade lite. Hon var äldre än jag, jag var tacksam över att hon bara ville tilltala mig. Alla visste att hon pluggade stenhårt, men hon skröt aldrig om det inför någon. Givetvis hade hon alla rätt på proven och siktade på att komma in på Natur på gymnasiet och bli läkare. ”Om du ska bli doktor vill jag bara gå till dig när jag blir sjuk”, sa jag till henne en gång. Då log hon sådär som bara Angelica kunde göra. Hon var min idol. Jag var i stallet så gott som varje dag under hela högstadiet, förutom sista terminen i nian. På vardagarna åkte jag dit direkt efter skolan. Jag kunde vara där hur länge som helst. Allra roligast var stallturen. Vi hästtjejer hade ett schema som vi följde och turades om att ta in och ut hästarna ur hagen, fodra varje morgon klockan sex och nattfodra varje kväll klockan halv tio. På morgnarna följde pappa ofta med. Dels var det svårt att både hinna till stallet och hem och sedan göra i ordning sig för skolan, dels var det mörkt och läskigt på vintern. Jag hade en kompis, Sandra, som bodde i området ovanför mitt och hade sköthäst i samma stall. Vi cyklade ofta dit tillsammans när 65

vi inte fick skjuts av någon av våra föräldrar. De dagar vi var i stallet hade vi hästarna som våra egna. Vi mockade, fixade i ordning foder och red. Sandra och jag galopperade mycket i skogen och ibland var vi seriösa och red bort till ridhuset och tränade. Jag älskade de där kvällarna, för jag blev alltid så trött i både huvudet och kroppen att när jag kom hem vid tio somnade jag samma sekund som huvudet mötte kudden, det hände aldrig annars. Stallet var mitt andrum. Där kunde jag koppla bort allt det andra och bara vara jag. Där kände jag att jag dög och där fanns det bara bra folk, bra folk fulla av snälla ord. Om jag mådde dåligt när jag kom dit släppte det direkt när jag steg innanför dörren. Jag älskade precis allting i stallet. Oftast red vi ett par stycken tillsammans. Ibland när jag ville vara ensam åkte jag ut på udda tider när jag visste att det var lite folk där och red ut själv. Tunga hovar mot knastrande rimfrost. Mjukt trav mot sågspån i elljusspåret där vi egentligen inte fick rida. Mjuka hopp över grova stockar som hade fallit över vägen som vackra naturhinder. Ibland tog jag med mina läxböcker och kröp ner i ett hörn i boxen. Jag älskade att sitta inne hos Långstrump, han nafsade alltid lite på mina skor och pillade med läpparna i mitt hår. Om jag hade min favoritmössa med pälsludd över öronen brukade han sno den och tugga ett tag innan jag hann resa mig och slita mössan ur hans mun. Det kändes så skönt att sitta där och höra hur alla hästarna mumsade på sitt hö och veta att alldeles i närheten fanns det människor som jag tyckte om och var trygg med.

66

Jag vill inte se det mer jag vill inte minnas men även om jag blundar så finns det alltid där jag försöker skrika men det kommer inga ord det är bara rösterna i mitt huvud som aldrig tystnar och jag knyter mina händer kniper ihop ögonen höjer volymen på radion men det försvinner aldrig aldrig försvinner det

67

J

ag vred huvudet åt vänster och tittade på väckarklockans självlysande prickar. Sju och trettio. En lördag. Jag hade konstigt nog sovit hela natten. Utan drömmar. Igår hade jag varit med mannen som alltid kallade mig prinsessan. Han ville kramas efteråt. Stryka mig över kinden med stor valkig hand. Ligga och prata. Det var det många som ville. Jag antar att de tyckte att vi var kompisar. Han hade somnat när jag smög mig ut från hotellrummet här i Surahammar. Hotell Statt, en grå betongbunker med finare rum än man kan tro. Stora. Rymliga. Minibar. Breda sängar. En heltäckningsmatta som han som kallade mig prinsessan fläckade ner med sin säd. Jag stack försiktigt i mina Snobbenstrumpor i de lersöliga gympaskorna, drog på mig linnet och kjolen och smög ut. När jag stängde dörren långsamt, långsamt för att han inte skulle vakna drömde jag nästan om en framtid där jag skulle kunna äta frukost tillsammans med någon efter sex. Brödsmulor från rostade formfranskor som fastnade under nakna barfötter. Marmeladklickar på köksbordet. Smörsmak i munnen av att ha brett på allt för mycket på det ljumma brödet. Det här var min femte gång utan Jenny. Det gick lättare än jag trodde.

Jag var inte rädd, men jag var nervös och lite orolig. Det var läskigt att sätta sig i bilen helt ensam. Jag kände mig mer utsatt. Är man två är man i alla fall lite säkrare. Och det var ensamt efteråt. Att vara själv om 68

det. När vi var två kunde man liksom skylla på att det var en grej som bara gick överstyr, att vi triggade varandra till det. Men när jag var själv, då hade jag liksom inget att skylla på, det fanns inget sätt att förklara varför jag gjorde det. Då var skulden och beslutet bara mitt. Sedan var det skönt också. Jag ville inte att Jenny skulle göra sådant. Hon var värd mer än så. Jag ville inte att hon hade sex med okända, äckliga gubbar. Inte hon. Det var tyst i huset när jag tassade ner för den gamla spiralvridna trappan till nedervåningen. Den knakade lite om man klev på fel planka. - Men gumman, är du vaken? Jag ryckte till, hade inte hört mamma sitta vid köksbordet och läsa tidningen. Jag hade egentligen tänkt att rota igenom kylskåpet efter något ätbart och sedan gå upp och leta nya kunder via datorn men jag fann mig snabbt. - Ja, du vet. Det är ju konfalektion idag. Jag andades ut lite för mig själv. Det bästa var att det var sant. Jag hade kommit att älska konfirmationslektionerna på lördagarna. Det var jag, Jenny, Susanna och Clara från 8b. Ingen av oss hade väl egentligen tänkt konfirmera oss eftersom Gud för oss inte var något annat än en abstrakt farbror på en bomullstuss i himlen, men när alla andra i klassen gjorde det bestämde vi oss för att skapa en egen liten grupp. - Jag vet, vi kan prata om killar, sa Jenny. - Och om sex, fnissade Susanna. Jag sa ingenting. Men så blev det. Varje lördagsförmiddag den terminen strålade vi samman i församlingshemmets lokal. Tanterna tittade alltid på oss under lugg och log lite när vi kom, jag tror inte att de anade vad vi egentligen pratade om, för de satte alltid fram fyra glas söt saft och sockriga kanelsnäckor. - Tack snälla tant, sa Clara och neg, jag tror att de uppskattade hennes gest trots att den var ironisk. Det roligaste var poänglekarna som vi brukade roa oss med nästan 69

varje lördag. Vi delade upp oss i två lag och listade saker som vardera laget skulle hämta och som gav olika poäng. En brandman i full utrustning 30 poäng En tjej med tatuering 20 poäng En långhårig kille 20 poäng En rosa stövel från ett dagisbarn 10 poäng En gratis pizza 5 poäng Jag och Jenny var mästare på poänglekarna. Eller. Hon var drottningen, jag var adjutanten. - Kom, vi drar till Maxiparkeringen, sa hon och drog iväg med mig när tiden hade börjat ticka. Vi hade en timma på oss. Susanna och Clara rusade åt andra hållet. Vi skanderade ”vi ska vinna, vi ska ta dom, vi ska göra köttfärs av dom”, medan vi galopperade till den stora parkeringen utanför mataffären. Mammor kämpade för att hantera rutiga kundvagnar med ena handen och glasskladdiga barn med den andra. Kepsfarbröder gick resolut och målmedvetet ett steg framför sina fruar för att låsa upp bilen och vara därifrån så snabbt de bara kunde. - Fort, kom! Jenny tog tag i min underarm och släpade bort mig mot kundvagnsbåset, rakt mot den krullfriserade damen i vindfladdrande poplinkappa. - Snälla tant, skulle vi kunna få lite hjälp. Och så viskade hon en lång harang i tantens öra. Först såg damen förfärad ut. Sedan plirade hon busigt mot oss båda och visade alla glimrande vita fusktänder i ett brett grin. - Visst, ungdomar, visst. Vad gör man inte för konsten. Jag tog kort med vår Polaroid, den spottade ut en bild som skulle visa en pudelliknande dam sittande i en kundvagn, precis som en bebis. Hade fotot haft ljud skulle man ha hört henne ropa ”pizza, pizza, kom och köp” med Jennys hickande skratt i bakgrunden. - Jag är faktiskt riktigt bra på de där poänglekarna. Sist vann jag och Jenny och tanten. 70

Mamma hade återgått till tidningen och tittade upp med en förvirrad uppsyn. - Poänglekarna? Ska ni inte prata om Gud och så? - Amenå mamma. Var inte så mossig. Och så var det inte mer med det. Mamma drog efter andan en smula, andades ut och läste vidare om någon amerikansk presidentkandidat som log upp mot henne från tidningens flammiga trycksvärta. Jag granskade henne från dörröppningen. Morgonsolens gloria runt yrvakna hårstrån, tidningssvärta på pekfingrets och tummens fingertoppar. Lilla älskade mamma. Du trodde kanske att din dotter gick igenom en helt vanlig tonårsrevoltperiod. En helt vanlig tonårsrevoltperiod som slutar i att man blir vuxen och sams med sig själv och omvärlden. Jag gick när min ansiktsfärg avslöjade att det nog var värre än så. Jag vet att jag blev en annan människa hemma. Hela våren var ett enda långt raseriutbrott. Betygen åkte rutschkana neråt, från att ha varit hyfsade. Jag fyllde femton och hatade mig själv och livet mer än någonsin. Det var som en flimrande film som man tittade på hemma hos någon annan, hemma hos någon vän. Mamma, pappa, storasyster och lillebror. Jag låtsades sova när de kom in och sjöng, överröstade varandra, öste en hög med paket över mig. Jag fick allt jag hade önskat mig. Hästgrejer. CD-skivor. Ridstövlar. Mitt sätt att säga tack var tystnad. Det var i alla fall bättre än de högljudda ångestattacker som gick ut över min fina familj. Förlåt. Jag ville vara snäll, men jag kunde bara inte. Jag ville visa att jag älskade mina föräldrar så som de älskade mig, men nej nej nej, det var omöjligt. Ju fler män som bröt ner mig, desto mindre kärleksfull blev jag mot dem jag egentligen höll av allra mest. De kallar det pubertet. Jag kallar det helvete. 71

Jag var som en bebis som knep ihop ögonen, spände ryggen i en båge och inte alls ville låta mig bäras någonstans, trots att de mina försökte vagga mig och min otröstliga vrede mot sina bröst. Jag visste att de skulle ge upp snart. Framåt vintern utvecklade jag rent vulkaniska känslor och hade utbrott var och varannan dag hemma. Mer än ett glas gick i golvet av bara farten. Mina föräldrar hade aldrig höjt rösten mot varandra eller oss, nu var vårt hem plötsligt ett slagfält av hårda ord som smattrade som kulspruteeld. - Vad har du gjort i skolan idag? - Inget speciellt. Gullemamma, du försökte verkligen. Förlåt. Jag bara röt som ett lejon, jag vässade klorna, jag var beredd på attack. Jag blev ett nytt jag och för varje cementhårt ord blev jag ännu argare på mig själv. Ännu argare på dem. Ilskan smakade beskt i munnen. Så jag drog mig undan till mitt rum. Det var där jag trivdes bäst. Med låst dörr och Backstreet Boys på maxvolym fick tankarna galoppera runt den ändlösa löparbanan bäst de ville. Jag hörde dem ändå inte. Det var väl så mamma och pappa märkte att något var fel på riktigt. En dag kom de in i mitt rum, båda två, trots att jag hade stängt dörren. Fyra streck, två i vardera pannan. - Vad gör ni här? fräste jag. Ut! - Vi vet att du inte vill prata med oss… men vi vill bara höra vad som är fel. De satt på yttersta tippen av sängen, deras kroppar var stela och signalerade flykt. - Är det något i skolan? - Nej. - Är det något vi har gjort? Pappa vred händerna som om de var skurtrasor. Jag snoppade av dom med ännu ett nej medan jag stirrade rakt in i väggen med armarna ihopkrokade över bröstet. Det behövdes inget lexikon till mitt kroppsspråk. - Är det kanske någon kille...? började mamma försiktigt. 72

- Amänåh. Nej sa jag ju. Fatta. Pappa stirrade ner på sina händer, jag tror aldrig att han har varit så intresserad av sina nagelband tidigare. - Kan du inte bara säga vad det är så att vi kan hjälpa dig? Vi vill inte se dig så här, du är ju vår prinsessa, vi vill ju bara att du ska må bra… - DET ÄR INGET SÄGER JAG! Mina ögon var vilda. Mamma och pappa reste sig upp. Mamma följde pappa ut genom dörren. Jag visste att de blev skrämda av mitt vulkanutbrott, deras lugna timida lilla flicka som sällan höjde rösten. De frågade inte mer. - Och kalla mig inte prinsessan, väste jag tyst till dörren.

73

Jag var avståndstagande. Jag blev arg om mina föräldrar försökte prata med mig. Jag var rädd för att de skulle komma för nära, för jag ville inte göra dem besvikna. Jag stängde in mig mycket på mitt rum när jag var hemma. Låg och läste hela dagar och när dom någon gång kommenterade det frågade jag surt om man inte ens fick läsa om man ville.

74

-J

a men vakna då!

Pappa måste ha knackat sina vanliga knack-knack-knackknack-knack-knackningar på min dörr flera gånger utan att jag hade vaknat, för nu hade han gått över till rena bultningar med knytnäven. Han lät otålig, men inte arg. - Tessan! Hallå! Vi ska ut och åka! Jag drog täcket om mig som en Katten Gustaf-prydd dunsäcksklänning och plirade ut genom en smal dörrspringa. Jag hade sällan sett min vanligtvis så morgonsura pappa så glad vid den här tiden på dygnet, i vanliga fall var grymtningar hans enda språk innan elvakaffet. Hans silverstänkta hår stod på sniskan och munnen hade samma form som en banan med ändarna uppåt när han kikade in genom dörren. - Vaäre? lyckades jag få fram, en snabb blick på klockan innan jag hasade upp bekräftade att hon bara var sju. En måndag! På sportlovet? Pappa ignorerade min fråga. - Skynda dig nu då. Färjan går ikväll och vi måste hinna till Stockholm och hämta en massa saker först. Färja. Vilken färja? Nu när han var säker på att jag var vaken och hade skylt mig med täcke drog han upp dörren på vid gavel. Han hade en finurlig uppsyn. Mamma hade smugit upp bakom honom och slagit armarna om hans midja bakifrån, hon plirade upp över hans axel. Även hon hade ett stort bananleende. Pappa tog sats: - Vi ska… - köpa vaaalp! 75

Mamma fyllde i hans glädjeutrop i en ostämd kanonstämma. Båda strålade som julänglar och jag var uppe ur sängen på två sekunder, brydde mig inte om att nattlinnet hade vridit sig runt kroppen i en tight klädkram. - Vadå? Är det sant? Ni skojar inte? - Klart vi inte skojar, gumman. Vi tycker att du är värd en egen hund. Nu är du så vuxen att du klarar att ta ansvar för ett eget liv, någon annans liv. Du och pappa ska åka nu. Mamma log med hela kroppen. - Men vadå? Nu eller? - Ja, nu. Skynda dig. Mamma var redan på väg ner för trappan. Hon packade in två dubbla limpmackor med hålig Grevéost och smörpapper emellan skivorna. Pappa skrapade rutorna med ett isknirrande läte, vintern höll fortfarande vår by i ett fast grepp trots att vi redan var långt inne i mars, medan jag packade en övernattningsväska. Tankarna snurrade. En valp. Jag skulle få en alldeles egen valp. Jag var inte värd det. Jo, det var jag visst. Mina två tankedjävlar slogs med varandra på varsin axel. - Är det här verkligen på riktigt? tänkte jag, högt tydligen, för pappa vände på huvudet, fokuserade på mig istället för på motorvägspåfarten för en sekund. Jag inbillade mig att han var förvånad över att han faktiskt kunde föra ett samtal i normalt tonläge med sin förvandlade dotter. Stockholm mötte oss med sina taggiga höghus som kramades av låga moln. Vi irrade runt på storstadens tjockt trafikerade gator i jakt på allt vi skulle behöva. Transportbur. Koppel. Klotång. - Kan man behöva en sån här, måntro? sa pappa och höll upp ett tvinnat rep med knutar i båda ändarna. Vi la med det i vår överlastade kundkorg, betalade en svindlande summa för vår nya familjemedlems nödvändiga leksaker och packade in allt i bagageutrymmet. Jag strök med handen över filten i burlådan. Snart. Snart.

76

I Nynäshamn var det redan lång kö till nattfärjan som skulle ta oss över det grå fräsande havet till Gotland och Drömmen. Jag kunde fortfarande inte riktigt greppa att jag skulle få en riktig hund. - Kommer du ihåg när du var liten och tog in de där grodlarverna? Pappa kluckade av skratt åt sitt eget minne. - De där svarta prickarna som var borta morgonen efter, men istället hade vi fått en hel svärm myggor inne. Ja, det kommer jag ihåg. Du har alltid älskat djur, gumman. Och så fick vi köra, den stora båten svalde oss hela och jag hann tacka någon som jag egentligen inte trodde på där uppe i den svartblå natthimlen innan båten mullrade fram över havets raggiga stålfärgade yta. Visby var precis så underbart som jag föreställde mig. Som en saga. Snirkliga skyltar och stenklädda gränder vid havet. Fiskmåsarna iiiade över fångstkonkurrensen och jag kände mig som en statist framför en kuliss med vykortsblått vatten vid vitkalkade murar. Jag drog efter andan av lycka, kunde livet verkligen vara så här bra? Jag och pappa strosade runt i staden medan vi väntade på att klockan skulle bli två och kenneln kunde ta emot oss. Husen såg ut som om de hade fått en dusch av klorin. Någon flappade upp fönsterluckorna, markstenen var nött av hundratals år av skor, det luktade sköljmedel och svag marssol. - Det känns nästan som om vi är på semester, sa jag till pappa. - Det är vi också. Minisemester. Den inplastade trekantsmackan med mosig tonfiskfyllning till frukost på båten hade knappast gjort någon hjälteinsats för vår hunger, vilket gjorde att vi slank in på en grekisk restaurang i centrum långt innan det egentligen var lunchtid. Två manliga servitörer lyste upp över att äntligen få något att göra och rekommenderade rätter på bruten svenska i munnen på varandra. Vi valde puddingmjuk fårost med mandelsmak, tunt skivade grillrandiga auberginer toppade med balsamvinäger, stenstora oliver som gjorde sällskap med tjocka brödskivor ringlade med olja och saltstänk och en tonfiskkotlett så färsk att årsringarna föll sönder när kniven nuddade ytan. 77

- Att dela på, sa pappa och gjorde en cirkel med fingret så att servitören skulle förstå att han inte skulle äta allt det där själv. Det smakade himmelskt. - Så här skulle man ha det när man har det som sämst, sa pappa medan fisken smälte i munnen. Efteråt var vi så mätta att ingen av oss kunde få ner en enda bit efterrätt, trots att servitörerna trugade med nybakad saftig chokladkaka. Vi klappade oss på magarna för att markera hur gott det hade varit, bad om notan och vacklade ut i friska luften. Värmen var fet och tjock och molnen åkte fram och tillbaka som ulliga ystra bomullstussar mot allt det där blåa. Några fiskare gjorde loss sina båtar längre ner mot det kromblanka vattnet. Gubbarna kämpade med sammanbitna, rynkiga läderansikten för att justera linorna till rätt längd så att deras båtar inte skulle slå sig mot bryggan. En av dem kom gående med en termos i högsta hugg, hans röst slets bort av vinden. - Det är nästan som på film, sa jag medan vi körde norrut, mot kenneln. Pappa körde aldrig fortare än sextio, vi hade gott om tid. Jag tryckte pannan mot den kalla rutan och såg söta husgårdar fyllda av skrotskelett, hundgårdar och vintersovande husvagnar. - Det är du som är Tessan förstår jag? Nybliven hundägare. Grattis. Vi hade kört fel på många spaghettismala vägar invid ihopkurade höbalar. Stundtals växte lövskogen över vägen och bildade en skuggig båge där solen silade ner innan vi till slut hittade till Månhagens setterkennel. - Och du måste vara Tomas då ja, vi har ju pratat på telefon. Välkomna. Den lilla rundlätta damen med en skarp grå utväxt mot den blonda hårfärgen på hjässan tog pappa i handen med ett fast tag och nästan drog honom över tröskeln. - Ja, du Tomas vet ju redan att jag heter Ann-Charlotte. Det där är Frans. Vi förstod att Frans var Ann-Charlottes make, han vinkade lite försynt inifrån mörkret innan han återgick till sin korsordsfläta, vi vinkade tillbaka lite för sent för att han skulle se det när våra ögon precis hade vant sig vid det skumma ljuset inomhus. 78

- Ja, ni vill förstås se godingarna. De är här inne. Vi hörde avlägsna fågelliknande pip som steg till en hundkör av små uppmärksamhetssökande läten när Ann-Charlotte öppnade dörren till arbetsrummet som de tillfälligt hade gjort om till hundBB. - Kom Bettan, ja kom då… Ann-Charlotte hade gått över till bebisspråk. - Det här är Bettan, hon är mamma till alla de här sakerna, sa hon, numera i normal samtalston, medan den roströda nyblivna hundmodern snabbt smet ut för att titta om det fanns någon överbliven mat i köket. Längst in i sovrummet stod en hage med trädgårdsstaket runtomkring. Där krälade fem pälsbollar till valpar och lät som en kör fågelungar. Det luktade fränt av hundkiss som sugits upp av tidningspapperet på golvet, nyheten om nytt kommunalråd i Visby hade fått en stor gul fläck. Jag måste ha sett frågande ut. - Han är det. Det här är Alfons. Jag föll direkt när Ann-Charlotte fiskade upp en liten hjälplös roströd setterhanvalp och sträckte fram honom mot min famn. - Hej vännen. Matte ska ta hand om dig, viskade jag tyst i hans öra. Pappa lyste av stolthet. - Vilken liten goding. Man skulle ju vilja ta med alla här inne hem… Han rodnade plötsligt. - Ja, inte dig förstås, det var inte så jag menade, utbrast han förskräckt till Ann-Charlotte som skrattade. - Ska vi gå och göra upp pappersarbetet, sa hon till pappa och de försvann ut i köket. Jag satt kvar med Alfons i famnen. Från och med nu skulle jag beskydda honom med mitt liv. Vi stannade kvar hos Ann-Charlotte i nästan två timmar. Pappa satte sin autograf på papper efter papper, vi fick med oss en pärm med all information om försäkringar och vilket foder Alfons skulle ha under valptiden, vi fick med oss hans bästa leksak – ett snöre med pipande 79

plastvarmkorvar på – och två förpackningar bajspåsar. - Ni kommer att behöva dom, sa Ann-Charlotte när hon hystade ner de svarta rullarna i vår kasse. - Han ska ut varje gång han har ätit och direkt efter att han har vaknat, så ska ni se att han blir rumsren på ett kick. Och så ringer ni direkt om ni känner er osäkra på något, sa Ann-Charlotte innan hon försvann som en vinkande prick i backspegeln. Resan tillbaka till fastlandet gick långsamt och fort på samma gång. Alfons sov nästan hela vägen, han fick vila på en gammal trasig tröja som jag hade tagit med för att han skulle kunna bekanta sig med sin nya mattes lukt. Så stod vi på däck när båtarna gjorde kryss i sjön och måsarna blev röda på magen av det sjunkande värmeklotets strålar. Visbys skorstenar kastade solkatter och himlen blev rosa, lila och sist svart.

80

T

smält lakrits den senvåren. Veckorna promenerade i rask marschtakt mot sommarlovet och jag hade minst sagt mycket att tänka på. Jag fick nya rutiner, något annat att fokusera på. Att vara valpägare var sannerligen ett heltidsjobb. - Jag fattar inte att du orkar, muttrade Jenny avundsjukt när jag hade delgett henne min morgon. Upp vid sex. Lyfta ut Alfons i trädgården. Ge hungrig hund frukost. Kanske somna om lite. Kanske äta frukost själv. Plugga det sista inför religionsprovet. Ut med Alfons igen. Packa väskan. Springa till skolan. Komma för sent. - Och så måste du ju hem på luncherna också, man ser ju fan aldrig dig nu för tiden. - Äh, kom igen. Är du avundsjuk? Va? Va? Jag petade henne i sidan. - Så fan heller. - Vad du har börjat svära. - Har jag väl fan inte. rottoarerna var heta som

Jenny hade förändrats. Blivit mer vuxen på något sätt. Hon hade börjat hänga med några tjejer på gymnasiet som hon hade träffat på street dancelektionerna och att följa med till stallet var det inte tal om. 81

- Luktar ju fan där, hade hon sagt sist jag undrade om hon skulle hänga med. Jag frågade inte igen. - Men kan du inte följa med hem till mig i eftermiddag? Vi kan ju plugga de där hemska adverben tillsammans? Jag slängde ut frågan när vi hade placerat oss på våra gungor, som vanligt. Som förut. - Kan jag väl. Jenny grävde ner tån i sanden varje gång gungan stod i zenit över marken, det hade blivit en djup avlång grop. - Men kom igen. Vad är det? Är det nåt jag har gjort? - Äh, det är inget. - Jag ser ju att det är något. Hon var tyst länge, jag väntade ut henne. - Pappa har börjat dricka igen. - Är du säker? - Ja, jag kom på honom igår. Han har varit nykter i ett halvår, men igår när jag kom hem från skolan hade han svept i sig en halv flaska whisky och låg helt utslagen på soffan. Han hade inte vaknat när jag gick och la mig och imorse hade han redan gått till jobbet. Jag fattar inte hur han kan göra så här mot mig igen. Inte undra på att morsan funderar på att sticka. - Har du pratat med henne? - Nej, hon försvarar bara pappa. Hon säger att han har mycket på jobbet, men jag köper det bara inte, jag gör det fan inte. Gungorna hade förlorat sin sving och vi satt tysta bredvid varandra. - Men va fan. Vi går hem till dig istället. Här kan vi ju inte sitta och ruttna. Jenny skrapade av sig leran på gallrets skarpa gitarrsträngar utanför dörren och klev in. - Får jag gå in med skorna på? - Nej, mamma blir så arg då. Jag ropade inifrån köket, i full färd med att täcka en triangelformad rågsiktskaka med smör. 82

Hon grymtade lite, men sparkade av sig skorna. - Vill du ha? - Näe. Bantar. Och så flinade hon. - Får jag låna datorn? Vårt internet hemma är så segt. Jag skulle behöva kolla en grej till biologin. - Visst. Go ahead. Den står på där uppe. Jag kom på det när det redan var för sent. Tog trappan i tre steg. Hon satt framför skärmen med en stel rygg som signalerade chock. - Men… hur kunde du? Min hjärna pumpade ursäkter för högtryck. Min röst var alldeles för gäll för att låta så lugn som jag hade planerat. - Vaddå, det där är väl inget. Min kropp blev en isbit när jag såg att Jenny stod framför min dator på mitt rum. Hur mycket hade hon hunnit läsa? Kvällen innan hade jag skrivit av mig. Om allt. Om männen. Om vad de gjorde med mig. Jenny satt blick stilla, men jag flög fram genom rummet och tryckte på delete-knappen längst upp till höger. Texten rann bort från skärmen i en rasande fart. - Men Tessan. Det här är ju helt sjukt ju. - Inte ett ord om det här, inte ett ord? - Varför har du inte berättat? Hur kunde du? Har du fortsatt utan att berätta för mig? - Jag vet, jag vet. Förlåt. - Förlåt? Det räcker inte. Jag lät desperat. Viskade. - Men du behöver väl inte säga något till någon? - Så du menar att jag ska ljuga? - Nej, det menar jag väl inte… - Jo, det är ju det du säger. Jenny var arg nu, jag såg röd glöd i hennes ögon. - Jag menar inte att du ska ljuga. Jag menar bara att du inte ska säga 83

någonting. - Jävla äckel. Hon gick ut och hem. Jag satt kvar på sängen och grät så att snoret rann som ett vattenfall. Jag kände mig så avgrundsdjupt ledsen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen med all min gråt. Till slut hade jag lugnat mig så pass mycket att jag mest hickade salta tårar. Och mest förödmjukad var jag för att Jenny hade sett min hårda yta krackelera.

84

J

ag försökte vara som vanligt

i skolan de få dagar som var kvar, men jag visste att något hade förändrats. Jennys blickar var hårda när hon tittade på mig, men också hon försökte låtsas som ingenting. Allt. Skulle. Vara. Som. Vanligt. Jag var två personer. Ett skal som försökte le så mycket som möjligt i skolan och mot alla jag ändå tyckte om, min familj och Angelica i stallet, men min inre kärna kokade av ilska, illamående och irritation. Jag kände mig som en vulkan som någon hade täppt igen öppningen på, som krumbuktade av all instängd frustration. Jag hade en del av min personlighet som andra såg; min familj, vänner, folket i stallet och alla andra. Där fungerade jag bra, jag var glad, duktig och skötsam. Jag höll på med hästarna och hundarna, umgicks med vänner och var precis som vem som helst. Den andra delen, den syntes inte. Jag låtsades inte om något. Jag tror inte att någon alls hade kunnat säga att de trodde att jag mådde dåligt, jag höll fasaden uppe. Jag kunde vara jätteglad, ha roligt med mina kompisar och en timme senare, så fort jag blev ensam kunde jag ligga i fosterställning i sängen och tro att jag nästan skulle dö av all ångest. Men om någon ringde kunde jag lika snabbt gå över till att må bra och vara glad igen. Så länge jag hade mycket saker att göra, som i stallet, mådde jag bra. Då gick det att hålla ifrån det andra, det existerade inte och jag kunde vara fullt ut i det bra. 85

Men så fort det blev lite lugnare, lite tystare, började det krypa i mig och då tog den där andra sidan över. Därför försökte jag fylla min tid med någonting meningsfullt. Alfons förstås, han växte så snabbt att jag då och då sa till honom att han skulle bli stor som en setterelefant. - Nu kan jag snart inte kalla dig mattes lilla bebis, sa jag ömt och strök hans långa lockiga öron. Han flämtade ett jodå, det kan du visst, jag ska alltid vara din bebis, och smällde med svansen mot golvet. Den roterade som helikopterblad när han var riktigt tillfreds med livet. Alfons fick ofta följa med mig till stallet. Han satt snällt kopplad utanför boxen där jag borstade Långstrump med långa frenetiska tag och skällde nästan inte på någon, bara Stellan som han hade fått för sig var ett monster. - Förlåt, jag försöker verkligen, sa jag ursäktande varje gång Stellan hade blivit mött av en kulsprutesalva skäll. - Ingen fara. Jag är van hemifrån, sa Stellan varje gång. När jag inte slösade bort min fritid i stallet var jag engagerad i Djurens rätt. Jenny hade tagit med mig dit medan vi fortfarande var mer nära vänner. Det var där jag träffade Dan. Vi sågs varje lördag när vi delade ut flygblad på torget, sol som regn. Jag hade blivit expert på att trycka de sladdriga djurrättspapprena med svartvittryckta ledsna vovvar i brevhuvudet i händerna på alla som inte ville ha frivilligt. Dan var ungefär lika aktiv som jag och snart började vi prata om mer än bara kampen för djuren och alla hemska transporter efter våra möten. Dan var en av de få killar som jag tyckte om, som jag hade ett korn respekt kvar för. Dan var… Dan. Otroligt barnslig men en rolig, glad och härlig kille. Han hade bara haft flickvänner som var betydligt yngre än han själv, och det fanns nog en anledning till det också. Han var lika barnslig som en högstadiekille. Han var snäll, han gav mig mycket uppmärksamhet. 86

Han skickade gulliga sms där det stod att han tyckte om mig. Han var alltid intresserad av vad jag tyckte, vad jag ville. Jag föll nog rätt lätt för det. Han hade rött kort hår, som stod rakt upp. Lång och smal, pratade lätt dalmål. Jag tyckte om Dan. Han sa att han var kär i mig och han ville ofta att vi skulle umgås. Jag tyckte han var jättebra. Mamma och pappa förstod att vi träffades. Jag tror det var min syster som fick reda på det genom hennes klasskompis som också var med i Djurens Rätt. De ringde mig ibland när jag var borta och de inte visste var jag var och krävde att jag skulle komma hem. Dan var inte alls snygg, det var inte det, eller så var det kanske just det. Han var en sån där kille som blir över. Han såg ut som en igelkott på huvudet, någon elak frisör hade givit honom en missklädsam stubb över hela skallen som gjorde att hans huvud fick en spretig brunröd hårmössa, men han hade de snällaste ögon jag någonsin hade sett. Deodorant fanns inte i varken hans ordförråd eller i hans badrumsdito, han luktade sig själv, svagt av svett och tuggummi. Han var 32. Jag var 15. Dan var en kille som citerade Nilecity och Torsk på Tallinn och gjorde skämten till sina egna, han imiterade ständigt busschauffören Lasse Kongos ilskna mumlande och radioprataren Weirons göteborgska brutalitet utan att känna av om tillfället var rätt eller om hans åhörare var roade. - Dän är goood, saftig och dryyyg. Låtsad bred värmlandsdialekt. Tillkämpat skratt. - Tessan, fattar du? Han såg att jag inte skrattade. - Näe. - Torsk på Tallinn ju. - Jaha? - Ja. Okej. Han fattade vinken och övergick till att hacka gurka med ett rytmiskt dunkande mot skärbrädan. Morötterna dansade redan jenka i 87

kastrullen hemma hos Djurens Rätt-ledaren Anne-Marie. Vi lagade veganwok och någonstans över bitter koriander och söt kanel blev jag så oändligt trött på honom. - Att du aldrig kan skärpa dig. Du försöker alltid vara någon annan, hitta på något eget någon gång. Jag är så jävla trött på dig. Jag kastade den klibbiga diskhandduken på golvet. Dan smashade aldrig tillbaka något svar på min kommentar. Han fortsatte stycka gurkorna under tystnad. Dan hade aldrig blivit uppfostrad att kämpa emot. Han bara tog och tog och tog tills han en dag skulle ligga ner som en undergiven hund. När jag hade kommit hem den kvällen lät jag min mjukiskanin Ninisen suga upp mina tårar med sin syntetpäls. - Varför kan jag aldrig vara normal mot en snäll kille? Va? Varför? Ninisen svarade inte.

88

E

n sen stjärnströsslad kväll när hallåan hade sagt tv-god natt

och önskat en trevlig natt hörde jag dem från övervåningen. - Jag tror att Tessan håller på med något dumt. Det blev alldeles tyst. - Tror du? - Ja. Jag är nästan helt säker. Mamma hade alla antenner ute. Jag frös till en tyst staty. Jag hade kunnat betala rätt mycket för att se hennes min just då där jag stod med örat hårt tryckt mot min vitmålade sovrumsdörr. - Är du? Varför tror du det? - Jag bara vet. - Hur då? Nu hörde jag att mamma blev lite irriterad. - Jag bara gör det. Pappa också. - Ja, men du måste väl ha bevis? Pappa ville så gärna göra allt bra. Göra allt som vanligt. Han fortsatte. - Jag tycker inte att vi ska vara så oroliga. Hon berättar väl om det är något allvarligt som har hänt. Jag kunde höra hur mammas hjärna centrifugerade. - Ja, kanske. Du har väl rätt. Hon drog ner flera liter luft i lungorna med den där sucken. - Vi får hoppas att du har rätt. Om de hade kommit in i mitt sovrum den natten hade de kunnat höra hur mina käkar malde i sömnen när den äntligen kom.

89

Det var lätt att ljuga för mamma och pappa, ja, för hela världen. När jag väl hade börjat vrida på sanningen rann det lögner som tappade pärlor längs golvet. En lapp på köksbordet. ”Jag och Jenny är i stan” eller ”Är i stallet”. Svart lögn i grå blyerts.   Om mina föräldrar var hemma när jag åkte sa jag att jag skulle hem till någon eller att vi skulle ut och hitta på nåt. Jag hade aldrig några samvetskval för det, jag var ju så van vid att dölja och att ljuga för dem. Det var liksom ingen stor grej. Ofta var jag ju i stallet också, det var bara det att jag blev hämtad där och var någon annanstans någon timme, sedan blev jag tillbakaskjutsad. Då ljög jag ju inte direkt, tyckte jag. Det blev som en drog. En sida av mig ville slå ihjäl männen för att de hade sex med ett barn som jag, en annan sida kunde inte leva utan bekräftelsen. Jag hade bestämt mig för att sluta, det hade jag varje dag, men så ringde En Av De Snälla. Alexander. Hans samtal, fan, abstinensen föll över mig som ett fångstnät, omöjligt att ta sig ur. - Vill du ses? Hans röst var len och lite hes, som om han hade trasat sönder stämbanden genom allt för höga decibeltal en gång i tiden. Jag hade svårt att avgöra ålder, kunde han vara 35? Han var lång och lurvig på nästan hela kroppen, utom överarmarna, precis som en björn. Ganska stor mage som jag vet att han försökte hålla i form med gymträning, samtidigt motarbetade han det med öl. Jag brukade ta tag i hans lockiga brösthår och dra lite i det, han skrattade alltid. Ja, han hade lite konstig humor förstås. - Varför pratar aldrig bögar när de haft sex? Han skrattade alltid sandpappersraspigt innan han själv gav svaret. - Deras mamma har sagt åt dem att inte tala med främlingar. Eller. - Hur dödar man en bög som hänger från en klippa? Man vinkar. Skratt igen. Lite för högt. 90

Alexander var en av de där osäkra killarna vars självförtroende hade blivit krossat av någon alfahane i dåtid och som aldrig riktigt hade repat sig. Stora mörka fläckar växte alltid ut under armarna på hans mörka pikétröjor. Därför tog han hjälp av mig. Han behandlade mig lite mer som en kompis. Han gav mig alltid en kram, brukade stryka bort håret från mina kinder och lägga det bakom örat på mig. Frågade alltid om det hade varit bra för mig med. Då sa jag alltid det. Att det hade varit bra. Att jag tyckte om honom, fast jag inte gjorde det men han såg alltid så glad ut då. Han var nog ganska blyg egentligen. Sådär försiktig och väldigt mån om att jag också skulle ha det bra. Jag tror att han faktiskt trodde att jag var med honom just för att jag tyckte om det. Att han sedan alltid gav mig pengar verkade han liksom aldrig förknippa med att det var därför vi faktiskt hade träffats.   Jag hjälpte honom av med kläderna. Han famlade med mina. I det skumma mörkret i rummet kunde vi gömma oss, gömma våra plågade ansikten, låtsas att allt var nästan som vanligt. Efteråt kräktes jag. Torkade av ansiktet med ärmen, den fick en fartrand av gulvitt slem. Resterna av min senaste måltid virvlade ner i porslinsskålen, jag spottade efter den och gick hem. Jag visste att allt var mitt fel. Jag visste att jag fick skylla mig själv. Jag lockade ju dem, männen. Jag frestade ju dem. Jag ringde ju till och med upp dem själv. Jag var inget annat än en äcklig hora. Precis som de sa.

91

J

ulen började tidigt det året. November hade varit jämngrå och luktat fruset vatten, människor hade kurat ihop sig mot vinden som blåste som en iskall hårfön rakt mot dem. Små vassa snöflingor som la sig som ett glitter över kroppen. - Nästa år börjar väl julskyltningen redan i oktober. Pappa muttrade. Mamma skulle åka på skyltsöndag i Västerås och ville ha sällskap. Hela staden glittrade och när eftermiddagens mörker blev verklighet förvandlades gatorna till ett enda stort änglaspel. Det plingade, glittrade, glimmade. Någonstans ifrån luktade det glögg, mandlar och russin från någon affär som hade gratis provsmakning vid ingången. - Säkert att du inte ska följa med då, Tessan? sa mamma medan hon virade den långa grovstickade halsduken om halsen. - Jag vill, men jag kan inte. För en gång skull var det faktiskt sant. Joel hade frågat efter sin vindtäta skaljacka i en vecka nu, på fredagen hade jag hört att hans fråga hade övergått i irritation. Jag hade lånat hans älskade ytterplagg när jag skulle hem från en fest tidigare under terminen. - Jag kommer på söndag, promise, hade jag lovat när vi skildes åt efter fredagens sista lektion. - You better, mumlade han surt. Så jag var tvungen. Alfons kisade yrvaket upp från sin korg men bestämde sig för att det var alldeles för jobbigt att gå upp, krullade ihop kroppen till en pälskringla och somnade om. 92

- Okej då. Mamma lät besviken. Joels lägenhetsbox låg på andra sidan stan. Jag tog cykeln och höll på att halka på flera isfläckar på vägen, men jag tog det lugnt. Det var bara jag ute, öde, nästan som en slutscen i en väldigt dålig film, ja en krokig gubbe med en liten raggig Papillon också. Helt klart hans frus hund som han är ute och rastar hann jag tänka innan framhjulet sladdade på ännu en isfläck. Snön hade nyss släppt taget om molnen där uppe, temperaturen skvallrade om istid. Det tog tre kvart att komma till andra sidan stan. Jag ställde min svarta treväxlade Skeppshult med styret lutat mot tvättstugeväggen eftersom alla cykelställ var översnöade. Det luktade varmt och sköljmedel från en springa i det låga rektangulära fönstret. Någon med krulligt hår vek tröjor där nere. Jag bände upp pakethållaren med ett knäpp och tog upp den sladdriga grönvita konsumkassen innehållande Joels jacka. - Du borde kanske önska dig en väska i julklapp, hade mamma sagt när hon såg den i hallen innan vi skildes åt. Jag lät kassen dingla mot benen, sparkade till den när den kom framför fötterna, den for nästan ett helt varv runt utan att jackan ramlade ut och öppnade den tunga dörren in till hyreshuset med högerhanden. Jag fick ta i. Joel bodde på andra våningen, det stod Ringholm på tavlan nere i porten. Hans pappa var en av moderaternas representanter i kommunfullmäktige. Anders Ringholm. Sexy man på chatten. Jag skakade av mig både snöglitter och en rysning och ringde på. Någon skrek kom in, dörren var olåst. - Tessan? Han lät förvånad. Jag avbröt mitt stampande mot den sträva dörrmattan. Det kunde väl inte vara. Jo. Det var det. Niklas. Min djävul. Filmen från den ondskefulla kvällen i redskapsskjulet passerade som en vildsint teaterscen, jag mötte den med uppspärrade ögon. 93

Grus som rivjärn mot naken hud, svettiga fingrar innanför trosorna, ont, ont, ont, blod. Jag kunde inte röra fötterna, lungorna var som fastgjutna med betong. - Men se på fan… Niklas fann sig snabbt. Hans röst blev lismande mjuk. - Tänk att man skulle få se en sån liten pudding här. Jag försökte göra min röst hård och bestämd men det krävdes ingen större personkännare för att höra hur rädd jag var. Hela jag utstrålade skräck. - Var är Joel? - Hur fan ska jag kunna veta det? Han grinade upp sig med ett snett leende som visade hans sneda framtand, den som jag hade drömt så många mardrömmar om. - Men baby… duger det inte med mig? Han la ifrån sig cd-skivorna som han hade bläddrat bland och gick mot mig, filmen gick i slow motion nu. Äntligen släppte klistret under fötterna. Jag vände mig om, snubblade mot dörren. - Vänta lite nu. Niklas var framme hos mig i två steg, han luktade gammal vitlök, satte en vass klo om min överarm. Jag kunde inte låta bli att kväva ett aj. - Jag har längtat efter dig… Han svängde mig mot sig i en våldsam piruett, hans flämtande unkna andetag var framme vid mitt öra. Andra handen grävde efter mitt bröst innanför urringningen. Han klämde, knådade, hårdhänt. - Den här gången slipper du inte undan. Madrassen var fläckig som en sorgsen dalmatiner och lakanet smutsskrynkligt, en solkig säck, när han tryckte ner mig på mage. Jag fick näsan full av ingenting. Han tog mig på magen och brösten. Jag sa att jag inte ville, att Joel, som bodde där kunde komma när som helst. Jag försökte komma loss men han höll fast mig och sa att han var mycket starkare, att det bara skulle bli roligare för honom om jag kämpade emot och så skrattade han lite. Han slängde ner mig i sängen och det var en av de få gångerna jag hade 94

kjol på mig så han drog bara ner mina strumpbyxor och ja… våldtog mig. Det gick rätt snabbt. Det var någon som gick i trapphuset och då slutade han innan han hann komma. Jag hade panik inuti. Det var som ett stort kaos som bara virrade runt i kroppen. Det kändes omöjligt att det hände igen. Vilka är oddsen liksom? Det var som ett bevis för att det var mitt fel. Varför skulle det annars ske en gång till. Jag hade gått in dit frivilligt. Jag hade nästan bett honom om det, kändes det som. Jag kände mig naiv. Han sa att jag fick skylla mig själv, att jag hade gått in dit av egen vilja och han hade ju rätt. Det var liksom självklart att det var mitt fel. Jag fick skylla mig själv som var så dum.

95

M

en jag var precis som vanligt efteråt.

Ingen skulle ha märkt något. ”Ge mig Nobelpriset i skådespeleri”, skrev jag i min dagbok efteråt. Kanske drog jag mig undan lite mer. Blev lite mer frånvarande i skolan, jag var där men orkade liksom inte. Jag satt och kladdade i blocken istället för att göra det jag skulle, men jag gjorde så pass mycket att jag klarade mig på proven. Jag nästan flydde in i böckerna. Jag visste ju att det var mitt fel. Att det hade hänt igen. Att jag fick skylla mig själv. Jag var en hora som var så dum att jag inte hade förstått. Jag hade ju gått in i lägenheten självmant. Ingen hade tvingat mig. All skuld var min. Bara min. Så jag förstörde mig själv lite mer. Det var lika bra. Hans skor var alltid högblanka, som speglar med svart botten. Jag vet inte varför jag la märke till just det. Jag har aldrig brytt mig om sådant. Pressveck på byxorna, han hade det jämt. Och slips, trots att han egentligen inte såg ut som slipstypen. Han såg obekväm ut, men han var väl tvungen. Det var onsdag, en gyllene sol från en blek himmel, skolans snyggaste satt på rad ute på bänkarna med näsorna vända upp mot solen för att bättra på fräkensamlingen. Han hade lämnat ett meddelande medan jag hade haft min mobil avstängd, jag kollade den på lunchrasten. Den drillade i fickan för att göra mig uppmärksam på hans inspelade raspiga röst. 96

”Kan du träffas idag?” Mobilen hade pipit med två uppfordrande signaler till när jag och Jenny bar varsin bricka lastad med dagens lunch, tråkgrå falukorv med vita fettprickar och slemmiga makaroniböjar. Hon märkte inget. Jag ursäktade mig med att jag blev kissnödig och gick in på toaletten som alltid hade bajsränder efter nians killar och svarade. ”Klockan två. Okej?” Johan hette han. Så sa han i alla fall. Man kunde aldrig riktigt veta. Hans muskler svällde under skjortan, ibland när vi sågs och han precis hade varit på gymmet trodde jag att sömmarna skulle spricka med ett ritschande knak. Håret var alltid modellerat i vågor med vax. Han var en sån där typ som aldrig skulle kunna ha mysbyxor på sig, alltid kostymbyxor och skjorta. Skoldagen kändes lång, jag ville att den skulle göra det, jag visste ju hur den skulle sätta punkt. Under sista lektionen tittade jag ut från biologiklassrummets smutsiga, mjölkbleka fönster, ner mot de persiko- och lavendelfärgade husen och de rutformade trädgårdarna där pensionärerna ansade och klippte bäst de orkade. Idag var Eva Jönsson ute, hon höll på att klippa sina prydnadsträd så att de såg ut som bollar, bladen glänste som om de hade varit av plast. Eva Jönsson var en av de där tanterna som alltid var arg på oss elever och de tuffaste killarna i nian hämnades genom att palla hennes plommon i starten på varje hösttermin. Rektorn bannade dem varje år, jag kunde inte fatta att hon inte bara flyttade om hon hatade barn så mycket. Jag drömde mig bort i bladglänset en stund, märkte knappt att klockan ringde ut med ett bullrande skaller. Johans purpurfärgade Saab stod redan på parkeringen när jag äntligen kom ut. KYZ 198. Jag kunde registreringsnumret utantill. - Ska du med hem till mig? hade Jenny frågat när jag packade ihop läxböckerna och stuvade ner dem i ryggsäcken så att den skulle komma att väga minst fem kilo. Jag skyllde på stallet. Som vanligt. Nobelpriset, som sagt. Vi gick åt olika håll. Johan blinkade två gånger med bilens klotrunda hellysen i det skumma eftermiddagsljuset, jag kisade lite. Trodde han inte att jag skulle ha märkt honom? 97

- Emma… hej. Han formade tumme och pekfinger till ett v och satte dem under min haka. Höll fast med ett löst grepp. Smekte lite med tummen. Jag hade vikt in mig själv på passagerarsätet när han hälsade mig med fel namn. Jag sa inget. - Jag skulle vilja kalla dig Emma. Får jag det? Du är så lik en tjej jag var kär i en gång. Jag nickade sakta. Det spelade ingen roll, inget spelade någon roll. Någon gick förbi bakom bilen, jag såg det i ögonvrån. Johan märkte att jag blev nervös, släppte mig med blicken och lutade sig tillbaka. Han vred om startnyckeln och bilen morrade igång. De nyputsade skorna pressade ner gasen och kopplingen och körde ut på Källgatan. - Du får kalla mig vad du vill. En sak hade jag lärt mig. Om man gjorde precis som de ville gjorde det mindre ont sedan. Men Johan var en av dem som aldrig var våldsam. Visst kunde han vara lite dominant, men jag behövde aldrig vara rädd för att han skulle slå mig. - Bra. Jag gillar dig, vet du det? Rösten, den som brukade vara så hård och mörk och bestämd när han låg ovanpå mig var mjuk, med en rund göteborgsk accent. Han vred på huvudet och betraktade mig. Jag koncentrerade mig på att inte titta tillbaka, att fästa blicken på vägen. Det brukade alltid ligga en portfölj i passagerarsätet när han hämtade mig, som han flyttade till baksätet när jag kom. Jag antog att han kom direkt från jobbet. Han brukade hämta mig i stallet, ibland vid skolan. Ett par gånger var vi på vandrarhemmet. Han kanske sov där när han var här i jobbet? Han varken hotade eller var speciellt trevlig sådär utan gjorde bara det vi sågs för att göra och efteråt klädde vi på oss och sa bara hejdå. Han var inte som alla andra. Men egentligen brydde jag mig nog inte så mycket. Jag var ganska härdad och var med på det mesta, antingen frivilligt eller under tvång. Ofta använde de olika saker medan vi hade sex. Ibland band de mig. Ibland slog de mig. Tog stryptag. En del ville bara ha oralsex. En del ville låtsas att de var min lärare. 98

Ibland kom de ett par stycken. Jag var rädd, rädd nästan hela tiden. Men jag stängde nästan alltid av. Jag kände mig så maktlös. Som om de hade makten över mitt liv. Jag var bara deras leksak och jag var rädd för vad de skulle göra. Vi pratade inte så mycket. Vi åkte över bron, den som höjde sig som en jättelik berg- och dalbana över vattnet, bort till en skog. Han vred på nyckeln och bilen tystnade. Livet var alldeles tyst förutom entitans höga diskant och hans mörka ”sug av mig”. Jag gjorde som han sa. Det gjorde jag alltid. Han släppte av mig några kvarter hemifrån. Sa ”tack Emma vi ses igen” och var borta med ett par mindre och mindre baklyktor som åkte norrut. Jag tyckte mig se att en skugga kikade ut på mig genom springorna i sina jalusier, ett ord som kommer från franskans svartsjuka och handlar om att ”se utan att bli sedd”. Jag markerade att jag såg henne eller honom med hjälp av mittenfingret och gick ett villovarv runt fel kvarter innan jag slutligen kom hem. Samma kväll skruvade jag upp stereon på maxvolym. - Sänk! skrek pappa nerifrån vardagsrummet. - Men sänk då! Upprepade Elin från sitt rum strax efter. Jag höjde ljudet ännu lite till. Ett fint, tätt regn började precis flimra utanför fönstret, dropparna gjorde skimrande streck på rutan när Thåström sprakade fram sin hesa sandpappersstämma ur högtalarna och jag lät tårarna åka kana nerför mina kinder.

99

En del faller vackert En del faller hårt En del faller alltid alltid ner i hål En del hittar inget en del hittar allt En del hittar bara sådant som inte räknas alls Jag vet att du lever mitt ibland fast mitt i ingenstans mitt i allt det där du försöker ge ett namn Jag vet att du odlar vingar för din hud har blitt för trång Jag vet du försöker flyga bort någonstans med dem

100

J

ust när jag trodde att mitt liv hade sjunkit rakt till botten gick det ändå att gå ner sig lite mer i dyn. Han hette Mats. Mats Ivan Karlsson. - Ivan den förskräcklige, hade han sagt första gången jag träffade honom, och så skrattade han. Högt. Det var ett halvår sedan. Mats var min systers pojkvän. De träffades i en krogkö och det dröjde inte länge förrän hon stormkär tog hem sin nya kille till oss på Hållstensgatan. - Tjena tjena, Mats heter jag, sa han med en svag stockholmsaccent när han skakade hand med pappa, han klämde i så att pappa fick manetfärg i ansiktet. Mamma stod bakom och skakade också hon artigt hand med den muskelmullige mannen som min storasyster Elin presenterade som sin nya kille. - Anna. Välkommen till oss. Pappa hade lagat saftig lasagne med så mycket köttfärs att den kröp ut på sidorna, Mats åt med god aptit och svarade med munnen full av vit lasagnesås om jobbet på bygget och huset ute på landet. Mats gick efter en whiskey som blev tre, klockan var nästan midnatt. - Är han verkligen bra för dig, Elin? sa pappa medan han förstrött plockade med disken efteråt. - Han är ju så mycket äldre än du… Ungefär så mycket hann han säga innan Elin klippte av hans replik med ett vasst ”skitpåre” och en seriemördarblick och så var det inte mer med det. Jag höll med pappa, även om jag aldrig sa det högt. Mats hade faktiskt varit ganska trevlig mot mig då, första gången vi 101

sågs. Då älskade jag verkligen hans hus, det hus jag senare kommit att se som ett helvete, och vi skämtade om att jag skulle bygga ett stall för shetlandsponnyerna i mina drömmar utanför hans uthus. När Mats och Elin träffades hade han halvlångt, lite lockigt hår, brunt som bark. Hans händer var stora som uppläggningsfat, det syntes att han hade arbetat hårt, vita valkar löpte som tjocka strimmor tvärs över huden i handflatorna. Han såg ganska sluskig ut, ärligt talat. Han brukade ha rutig flanellskjorta och militärbyxor i olika färger, han brydde sig inte om fula färgmatchningar eller hål som gjorde att halva hans håriga stjärt syntes. Ofta var kläderna sprayade med målarfärgsprickar och luktade gammal gympasal. - Och vad har du haft för dig sen sist? Jag vände huvudet mot honom med ett så diskret ryck som möjligt. Mats hade precis snaggat håret och såg ut som en riktigt otäck buse. Frågan lät alldeles för normal för att komma från honom, han brukade vanligtvis inte tillåta sig några sociala utsvävningar mot mig. Därför visste jag att han egentligen dolde något under frågetecknet, jag visste att han menade något helt annat än det han egentligen sa. Jag visste att jag var tvungen att välja mina ord med omsorg, mina svar behövde vara genomtänkta för att inte studsa tillbaka mot mig och orsaka mig fysisk smärta. Mats höll händerna längst upp på ratten, så där som man gör när man har kört mycket och inte längre håller ett krampaktigt nybörjartag om styrhjulet, och stirrade rakt fram. Han var en djävul klädd i blåställ, arbetaruniformen från dagens arbete på bygget nere vid sjön. Kommunen skulle bygga ett torn med lyxlägenheter som skulle kosta från två miljoner och uppåt, men i utbyte skulle ägarna få utsikt över det päronglassfärgade vattnet. Mats hade hand om elen. Hans gråblå ögon, de hade samma nyans som en disig kvällshimmel, följde vägens mjuka kurvor. Ögonlocken blinkade bara till då och då när någon insekt krossades mot rutan med ett smackande ljud. Han luktade svagt av gula Blend och sur gin från gårdagens krogrunda. Kombinationen blev en doftcocktail sur spya. Jag fokuserade på den svartröda glödande toppen på den cigarett som han hade 102

mellan läpparna, askan skulle ramla ner i hans knä vilken sekund som helst. - Inget särskilt. Motorljudet ackompanjerade vår tystnad. Jag fortsatte. - Vad tänkte du på? - Du vet. Jag skakade på huvudet, nervositeten började spira upp i kroppen som en växande grodd. Handen på dörrens handtag. Hundratio på hastighetsmätaren. Jag kunde inte komma undan. - Spela inte dum. Hans röst var hård som betong. Jag harklade mig för att vinna tid. - Vad menar du? - Åjo, du vet nog. En liten hora, det är vad du är. En liten hora som horar runt med andra. Jag vet nog. Han körde upp vänster pekfinger i näsan och grävde, fick ut en gul snorflaga som han rullade till en boll mellan tummen och pekfingret innan han sprätte ner den lilla bollen på bilgolvet. - En hora, det är vad du är. Du ska få vad du förtjänar, mumlade han när vi passerade Kviböle, Sättstena, Kvisslinge. Bilen accelererade lite när vi passerade församlingshemmet med sitt bruna pussel av timmer. Mats trummade med fingrarna mot ratten. Jag visste att vi skulle vara framme om bara några minuter och att hans humör var en tickande bomb som signalerade explosion när han vinklade foten neråt mot gaspedalen så att farten mot min avgrund ökade. - Jag lovar, det finns ingen… - Du ljuger. Han klippte av mitt svar och jag kurade ihop mig i bilsätet bredvid. Det var kört. Jag visste att det var kört. Han grenslade den osthåliga asfaltvägens alla gropar i en farlig fart. - Och du vet att jag berättar för din syster vilken äcklig liten hora du är om du golar. Han sa det samtidigt som däcken skrek oss in på hans garageuppfart. Gräset var långt och helt klart i behov av en frisering. Byns nedlagda mataffär låg som ett skelett mittemot, igenbommat och med förra årets löpsedlar fortfarande fladdrande som hundöron utanför. Byggställningar stod lutade som plockepinn mot fasaden, Mats höll 103

på att renovera huset. - Alldeles själv. Jag släpper inte in en hantverkarjävel här, hade han stolt förklarat förra gången. Utanför knirrade syrsorna, det där lantljudet jag älskade så mycket. Nu blev det till ett crescendo från helvetet. Det stank starkt av målarfärg och på golven låg ett lager av vitt puder, byggdamm som luktade gips, damm och torrt. Det fastnade överallt. I näsan. I halsen. Under skorna. Våra fötter gjorde avtryck i allt det där vita. Hela hans hus osade gammal instängd stuga, en sån där känsla som aldrig går att vädra ut. Den sitter kvar hur länge man än vädrar. Jag hörde ett svagt smattrande ljud från en trimmer lite längre bort. Sommaren fortplantade ljudet ända bort till oss, men jag tillät mig inte att lyssna på vardagen. Mats tog mig hårt i armen och drog mig upp för trappan, jag snubblade på stegen. Mats hade ringt på morgonen. Två signaler, sedan svarade jag. Jag vågade inte annat. - Det är jag. Hans röst var kort och granithård. Alla mina sinnen skärptes. Jag hörde att han var full. Fortfarande eller redan? - Vi ska ses. Nu. Du och jag. Jag hämtar dig om en timme. Han åkte kana på s:en, sluddrade svagt. - Jag tänker inte åka med dig om du är full. Jag blev förvånad över min egen bestämdhet, det var inte likt mig, men jag visste att Mats befallningar aldrig lämnade utrymme för ett nej. Samtidigt kunde jag inte läsa honom längre. Förra veckan hade han faktiskt varit mjuk. Jag vill inte kalla det snäll, men nästan. Han hade hämtat mig som vanligt, vi hade träffats i centrum och åkt hem till honom. Han lät glad, nästan bubblade över när han berättade om allt nytt han hade fixat med huset och vad han planerade att göra i rummen. Om de tolv ton betongpannor som skulle klä takstolarna, om den mulliga gula isoleringen och om alla fiberplattor han skulle köpa så fort nästa lön satt tryggt på kontot. Hans köksbord var fullt av halvöppna pizzakartonger, jag kunde skymta en halv bullig Calzonelimpa i en av dem. Det luktade burkchampinjoner och öl från i förrgår. 104

Jag gick nästan och väntade på att han skulle säga något, ta tag i mig, göra mig illa. Men det kom inte. Han ville ha sex såklart och vi brukade ju alltid vara i det där lilla tillfälliga sovrummet men nu ville han vara i köket. Han tog mig till köksbänken och sa åt mig att hålla i den och luta mig framåt. Sedan tog han av mig byxorna och trosorna och sina byxor men vi hade tröjorna på. Han smekte mig över låren, det brukade han aldrig heller göra och sedan hade han sex med mig mot köksbänken. Jag väntade fortfarande på att han skulle göra illa mig eller att han i alla fall skulle säga att han skulle döda mig. Men ingenting. Efter inte alls lång tid slutade han och drog upp sina byxor igen. Han kom inte ens. Sedan skjutsade han mig till stallet. Om jag blev förvånad? Ja kanske. Mer lättad snarare. Jag visste aldrig innan om han skulle göra illa mig eller inte, det var jobbigt. Jag kunde inte förbereda mig på vad som skulle hända, eftersom jag inte riktigt visste vad han skulle vara på för humör. Men sådan tur skulle jag inte ha den här gången. Mitt självförtroende krasade mot den byggpuderdammiga parketten när han sköt upp den vitmålade dörren till sitt helveteshus, jag märkte att han var på ett uruselt humör. Jag hade varit här många gånger. Kände igen det solkiga golvet med intorkade smörfläckar där Mats macka hade hamnat upp och ner förra veckan. Kände igen den skeva trappan upp till övervåningen. Kände igen lukten av mögel och sopor. - Nu så. - Nu så, upprepade Mats. Nu ska vi ha lite kul du och jag. Sedan våldtog han mig med hjälp av en galge. När vi var i huset var det aldrig någon annan än bara vi två. Han hämtade mig i stan och efteråt skjutsade han tillbaka mig. Jag vågade aldrig protestera eller säga nej till att träffas, för han hotade hela tiden med att berätta för min syster, eller för mina föräldrar. Jag trodde ju att allt var mitt fel, jag var helt enkelt jätterädd att de skulle få veta. Jag vet inte hur många gånger som jag har ångrat mig, det hade varit lättare att berätta då direkt.

105

Vi var ofta i hans hus utanför stan, det var dit han tog mig. Han höll på att renovera det, han pratade om att renovera det för att sedan sälja. Det var rätt rörigt. Just då höll han mest på med vardagsrummet och sovrummet, han hade flyttat ut sängen till ett litet, litet rum som man kom till från köket. Väggarna var målade med en djupblå färg, och det var så litet att bara sängen fick plats, sedan var det fullt. Han pratade om att göra i ordning det rummet med, senare. Vi var mest där, i det lilla rummet, jag såg faktiskt inte så mycket av huset i övrigt. Och jag minns inte så mycket från hur de andra rummen såg ut. Jag antar att det är en sådan sak som helt enkelt inte sitter kvar. Mest hade vi ”vanligt” sex. Han var ofta hårdhänt, även om han liksom inte direkt slog mig. Han höll hårt om armarna, kramade och nöp i brösten så att jag fick blåmärken. Allt skulle vara… hårt. Han stötte våldsamt i mig. Ibland använde han olika leksaker. Han gillade sådant. Han brukade ha dem under sängen när jag kom så att han lätt kunde ta fram dem. Ibland använde han dem jättelänge, det kändes i alla fall som en evighet, men jag vet inte alls hur lång tid det var egentligen. Det var ”lättare” med dem, då behövde jag inte känna honom i mig och hans tyngd på mig. Fast jag slapp aldrig det ändå, för det var ju inte så att han bara använde sakerna. Han luktade ofta svett. Var sunkig. Och så såg han otäck ut. Hans ögon kunde verkligen bli svarta, jag kan fortfarande drömma mardrömmar om bara hans ögon. Blicken blev så… så elak. Så kall. Jag har aldrig sett någon med sådan blick förut.

106

Krossar tårar och dricker skållhett te för att smälta ångestklumpen i halsen men det fungerar inte och jag skriker med huvudet i kudden och duschar alldeles för varmt för att spola bort smutsen som alltid suttit fast innanför huden river ut blad ur den svarta boken som jag fick för att kunna dela mina minnen men som bara påminner om hon som försvann bilder som spelas upp om och om igen en svartvit film som går på repeat i mitt inre röster lukter händer som jag inte klarar att placera men vet att de var där de inte hörde hemma

107

-J

ag är inte färdig med dig än, om du trodde det.

Mats hade släppt av mig halvvägs hemifrån och låtit mig gå hem i regnet som gjorde mig illa i ansiktet med sina hårda pisksnärtar. Vattnet samlades i ögonbrynen, i det lilla vecket under näsan, trängde sig in under kläderna. Det genomblöta och kalla tyget smetade mot kroppen när jag försökte göra mig så osynlig som möjligt i hallen hemma. Det blev svårt att förklara för mamma. - Men Tessan, vad har du gjort? Varför tog du inte bussen hem från stallet? - Jag… jag hade inga pengar. - Men älskling. Du vet väl att du alltid kan ringa oss om det är något. - Jag hade slut på batteri i mobilen. Jag var skådespelardrottning. Och mamma tog fram en tunn knottrig frottéhandduk ur det ångande torkskåpet i tvättstugan, det som jag kunde stå och sila luften genom näsborrarna i hur länge som helst för att det luktade så gott, och gnuggade mitt blötstripiga hår torrt. - Du ska se att nian blir mycket lättare. Åttan… du vet… alla ska söka efter sin identitet… Mamma gjorde verkligen sitt bästa för att muntra upp mig. - Kanske har du bara lite söndagsångest? Hon strök med handflatan över kinden, just då önskade jag att hon skulle göra det för evigt. - Älskade dotter. Du ska se att allt ordnar sig. Allt kommer att bli bra. Det är säkert inte så jobbigt som du tror att börja i nian. 108

Ja, söndagsångest var det nog, mamma. Natten innan något stort skulle hända låg jag alltid och vred mig som en mask dödsfångad på en vass fiskekrok utan möjlighet att komma loss, sneglade på digitalklockans pinnsiffror varannan minut och blev stressad för att jag verkligen var tvungen att sova. Men det gick aldrig. Det blev läggdags. Grannhusens fönster svartnade, ett efter ett. Alla i området hade samma agenda. Skolstart. Första dagen på jobbet. Komma in i rutiner igen efter sommarlovet. Min grå Fjällrävenryggsäck var matad med en ny vitblank spiralryggad anteckningsbok från Åhléns och jag hade redan lagt fram kajalpennan på handfatet. Imorgon skulle jag ha premiär på sista högstadieåret, röda mattan in i vuxenvärlden. Augustinatten var klar och kall, det började bli mörkt tidigt. Alfons kurade ihop sig i korgen bredvid min säng, han vaknade inte ens av att min telefon började prata sms-pip i stötar. ”Hora. Du ska hålla käften om det här, annars vet du vad som händer…” Mats. Helvete. Jag stängde snabbt ner meddelandet, försökte radera honom från både sim-kort och huvud.  Jag la ner mobilen i nattduksbordets lilla låda, den till vänster som knirrade minst, och fumlade under kudden. Där. Mitt Liv. Mitt Liv inbundet av den svarta pärmen. Boken luktade strävt och nytt. Jag vek upp mitten, tryckte till den lite så att sidorna inte skulle flippa igen, skrev med svart penna. Mats, 195 78. Jag bläddrade lite, det gjorde jag alltid innan jag skulle somna. Alf, 167 89. Bengt, 155 43. Lasse, skyddat nummer. Krister, 198 76. Björn, skyddat nummer. Peter, 08 – 556 77 980. Roland, skyddat nummer. Janne, 179 32. 109

Fast det var nog aldrig deras riktiga namn. Eller jo. En del struntade i att ringa mig med den där funktionen så att det blev skyddat nummer. Några gånger kollade jag upp deras riktiga namn och adress och åkte förbi bara för att se hur det såg ut. För att se om de hade familj. Det kändes sjukt. Någon av männen hade en dotter ungefär i min ålder. Jag förstår inte riktigt hur man fungerar om man har sex med en tjej i sin dotters ålder. Var han på henne också? Många sådana frågor var det, är det. En del män var nog väldigt ensamma. Andra hade ju fru och familj, de kanske bara var ute efter lite spänning? Eller så gillade de helt enkelt att vara med någon så mycket yngre. Eller så kanske de ville göra andra saker i sängen än vad deras fru gick med på. En del, de våldsamma, njöt kanske av att få ha makt över någon. Eftersom de valde att ha sex med mig trots att de hade familj blev det någon slags bekräftelse på att jag dög, i alla fall till att ha sex med. Jag var inte helt värdelös. Utan min svarta bok med alla telefonnummer var jag ingenting. Sex var det enda jag kunde, det enda jag var bra på. Jag behövde boken för att vara någon. För att känna att jag faktiskt fanns. Även om det var rätt uselt att känna att det var det enda man var, så var man i alla fall någon. Jag hade boken under kudden om jag ville skicka sms till någon när ångesten blev för stor. Jag inbillade mig att det dämpade ångesten. Jag hade liksom någonstans att göra av den. Men det var bara just då det kändes bättre. Efteråt var den tillbaka och mycket värre. Det är väl ungefär som att en del skär sig för att dämpa ångesten. Jag hade sex istället. Nätterna var värst. Då när allt stannar upp, allt blir tyst. Då går det inte att hålla tankarna ifrån sig. Ibland var det som filmer som spelades upp, en massa händer och könsorgan och ögon som svischade förbi. Ibland ekade deras röster i huvudet. Ibland var jag bara liten, ledsen och jätterädd. Jag sov alltid med en lampa tänd och med min mjukiskanin Ninisen tätt intill. Jag var rädd för att någon skulle komma. Jag var rädd för att somna för då tappar man kontrollen. Det gjorde ont på nätterna, det kändes som om jag skulle gå sönder. Ibland lyssnade jag på sagoband med Astrid Lindgren. Allra käraste syster, I skymningslandet. Det kändes lite tryggare. Jag har fortfarande svårt för det där med nätter. Blir rastlös och orolig. Vrider och vänder mig.

110

M

agen hade börjat centrifugera redan tidigt på morgonen. Jag hade bara överlevt två dagar av nians hösttermin innan jag började längta bort. Jag önskade friheten, att kunna träffa vem jag ville när jag ville, jag längtade efter förnedringen som tog mig i en svart spiral rakt neråt magman i jordens mörka inre. - Du är väl inte gravid? frågade mamma oroligt innan jag stapplade iväg till skolan med båda händerna tryckta mot magen innan hon mumlande hade rättat sig själv med en lam ursäkt. - Nej, vem skulle du kunna vara det med? Förlåt. Munnen blev ett snedstreck. Hon kunde inte låta bli att peta mig i sidan på typiskt mammavis. - Eller är det någon prins som jag inte vet om? Och så knuffade hon till mig i sidan. Lätt, men jag höll på att ramla. - Mamma… Kräkkänslorna böljade igenom mig likt vågor som aldrig ville ta slut. - Jaja. Du berättar väl när det är dags för kärlek i ditt liv. Jag ska inte snoka. Men är det säkert att du inte ska stanna hemma från skolan? Du ser inte riktigt kry ut. - Ja, det är säkert. Jag måste vara med på geografilektionen. Vi har prov snart. Kvällen innan hade jag suttit och tragglat igenom Rysslands floder. Lena. Volga. Jenisej. Den duktiga sidan av Tessan siktade på bra slutbetyg så att jag skulle komma in på gymnasiets djurvårdsprogram. Min dröm. Jag hade tidigt kommit fram till att veterinär inte var något för mig eftersom 111

jag aldrig skulle kunna avliva ett djur, men kanske djurparksskötare. Eller ägare av ett hunddagis. Ja. Hunddagis skulle vara min grej. Få gosa med hundar dagarna i ända samtidigt som man fick massor av motion när de skulle rastas. Så jag pluggade. Inte för mycket förstås, jag ville ju inte ha plugghäststämpel, men sådär lite lagom. I smyg. Och jag tänkte inte låta någon dålig magbakterie förstöra det här provet. Jag minns inte hur jag tog mig till skolan, jag vet bara att jag plötsligt låg på golvet i biologisalen med ett skelett över mig, jag hade råkat riva ner det i fallet. Det fladdrade ett blekblått ljus innanför mina ögonlock. Var jag död? Nej, jag kunde röra fingrarna. Fan. Jag provade att öppna ögonen, det skarpa vita lysrörsljuset träffade mig som ett svärd rakt in i iris. Jag blundade snabbt, ville inte se tjugo ögonpar som blickade ner på mig från ovan. Några klasskompisar såg oroliga ut, några hade ett roat glitter i ögonen, de tyckte väl att det såg rätt kul ut att jag låg på golvet med ett skelett som täcke. - Vad hände? Jag ställde frågan till alla och ingen, det enda jag kom ihåg var att det hade börjat tjuta i öronen och att golvet gungat till som av en kraftig jordbävning. - Du svimmade. Jag försökte resa mig upp på armbågarna men biologiläraren HansErik sa ligg, ligg, vänta så ska jag hämta vatten och sprang iväg. Jag märkte att Jenny var framme och drog ner min kjol som hade halkat upp lite. Vi hade knappt pratat med varandra sedan den där eftermiddagen hemma hos mig när hon hade läst mitt livs svarta historia i det där förbannade Word-dokumentet. - Men vad fan glor ni på? Och så viftade hon bort resten av klassen som om de vore en svärm hungriga flugor på en färsk koblaffa. Plötsligt var alla försvunna ur mitt tunnelliknande synfält, Jenny hade makt. - Här. 112

Hon sträckte fram handen och hjälpte mig upp. - Tack. Jag vågade knappt titta på henne. Hon viskade och blinkade. - Vänner? Jag drog ut munnen till ett äkta lyckoleende. - Vänner. Hans-Erik avslutade lektionen i halvtid till allas högljudda förtjusning, alla försvann med hans handklapp. Jag höll på att plocka ihop mina biologiböcker när han insisterade på att följa med mig till kuratorn. - Jo, jag tycker verkligen att vi ska gå dit, sa han lugnt när jag protesterade. - Det finns vissa lärare som tycker att du inte har sett så kry ut på sistone och jag är böjd att hålla med dem. Det är mitt ansvar som vuxen att se till att mina elever mår bra. Så. Snälla? Hans-Erik såg bekymrat på mig, pannan var ihopdragen till två veck som skulle vara permanenta där när han blev äldre och hade rynkat ihop pannan över tillräckligt många problem. Men. Jag hade inget val. Hans-Erik var alldeles för lik en bedjande hundvalp för att jag skulle ha det. Jag hade varit hos kuratorn förut och visste att hon inte skulle kunna hjälpa mig. Hon var alldeles för vek. Alldeles för engagerad på fel sätt. Jag släppte inte igenom henne genom mitt ytterst finmaskiga nät som jag hade virat runt mig som skydd. Hon hette Pia och hade små glasögon som hon antagligen hade haft sedan hon var ung, yngre, hon tog av och på bågarna utan att tänka på det. Näsroten hade två små röda märken på varsin sida, hon gned den alltid mellan tummen och pekfingret när hon funderade. Liljedalsskolans kurator hade ljus olivfärgad hy, rester från en fjärdedel grekiskt släktträd, ett allvarsamt kantigt ansikte med stora äppelgröna ögon. Det var det enda positiva med henne. - Välkommen, Therese. Kuratorn stod halvt gömd bakom dörren när jag kom, hon visade mig in med en öppen handflata. Jag scannade snabbt hennes välstä113

dade rum. Det luktade banan från ett gammalt gult skal i papperskorgen. Bredvid den surrande datorns skärmklump med ett solkigt tangentbord framför stod två inramade fotografier. En tofsig dotter med glugg mellan framtänderna. En allvarlig pojke med fräkneprickar på näsan. Pia såg att jag tittade på bilderna. - Det där är Jessica och Markus. Mina ögonstenar. Har du syskon? Jag hade egentligen inte tänkt svara på någon av hennes frågor, men den här verkade ofarlig. - Ja, två. Elin och Patrik. - Hur gamla är dom? - Elin är tre år äldre. Patrik är fem år yngre. - Ja, då kanske ni inte har så mycket gemensamt just nu, syskon brukar ju ha svårt att umgås i tonåren när det är sådan stor åldersskillnad. Jag kurade ihop mig i den stoppade blå tygstolen som stod bredvid hennes skrivbord. - Har du någon annan du kan prata med? - Om vadå? - Ja, om livet till exempel. - Vilket liv? Hon blev lite häpen av att jag smashade tillbaka så snabbt, men fann sig fort. - Ditt liv förstås. Vem skulle jag annars prata om? - Jag har inget liv. Antingen brydde hon sig inte om min korta fräsande replik eller så fattade hon helt enkelt inte. Hon fortsatte att fyra av sitt frågebatteri. Om skolan. Om kompisar. Om mina föräldrar. Jag knep ihop munnen, försvann bort i fantasin till något varmt land där sanden formade sig efter stegen, där palmerna bugade sig ner över vattnet för att kolla sina flikiga frisyrer, där stela gamla träd böjde sina ryggar i den ljumma vinden. - Men snälla Therese, kan du inte svara mig? Titta på mig i alla fall. Jag vill kunna nå dig. Pia lät nästan desperat nu. - Jag heter inte Therese. Jag var tvungen att harkla mig, halsen hade snörts ihop som av 114

tystnadstorka. - Okej. Pia suckade uppgivet. Vad vill du att jag ska kalla dig? - Tessan. - Okej Tessan. Nu är det så här. Jag ser att du mår dåligt och jag skulle gärna vilja hjälpa dig. Hon la handen på mitt knä, jag ryckte undan. Jag tålde inte när okända tog på mig utan förvarning. Pia lutade sig bakåt, granskade mig med allt kallare ögon, men hon försökte låtsas och log. - Det är mitt jobb och du behöver inte vara rädd för att berätta saker för mig. Det stannar hos mig, jag har tystnadsplikt. - Hur ska jag kunna veta det? - Du får helt enkelt ta och lita på mig. Nu var det en helt ny skärpa i hennes röst. Hon provade kanske en ny taktik. - Ska vi boka en tid här om en vecka? Hon skrev upp en tid på en lapp. Jag tackade tyst och stängde dörren bakom mig. Jag gick aldrig dit igen. Rev sönder pappersbiten på vägen hem, strösslade den som konfetti över vår trädgård som luktade sött av pappas basmatiris, saffran och grillade lamm inifrån de immiga köksfönstren. Jag sålde min kropp allt oftare den hösten. Till Lasse40. Till Villig man. Till Sthlm_kille. Jag trodde att sex hjälpte mot ångesten. Ibland var det faktiskt någon form av lättnad just under tiden. Bekräftelse. Att jag dög till att ha sex med i alla fall. Och ja. Efteråt kändes det bara värre. Smutsigt och äckligt. Ångest för att jag själv hade kontaktat dem. Jag kände mig äcklig som bjöd ut mig och lät andra använda mig. Det kändes som om det stod hora i min panna. Som om varenda människa kunde se vad jag gjorde och hur äcklig jag var. Jag trodde att jag skulle vara tacksam och glad för att någon ville ha sex med mig, att någon kunde tänka sig att röra vid mig fast jag var som jag var. Jag ville göra mig själv illa, jag tyckte att jag förtjänade det, att jag inte var värd mer. Jag tog över den 115

rollen som min tidigare förövare hade haft, jag upprepade det som Niklas hade utsatt mig för. Då var det bra med de män som var mer våldsamma. Männen bekräftade hela tiden hur dålig jag var. Att jag bara var en liten hora, som man kunde knulla och slå och göra vad man ville med.

116

Jag kan inte sätta ord på det som inte går att förklara jag har betong i min hals för jag lärde mig för länge sen att man kan inte säga allt Jag fick inte gråta, skrika eller viska men nu när hemligheten inte längre är vår slåss jag med mig själv för att våga avslöja det som aldrig fick bli sagt Men kanske slåss jag för något som aldrig går att reparera det kanske är för sent trasade alla nätter sönder så mycket att det aldrig kan bli helt? Men jag orkar inte fly från något som alltid följer efter som alltid hinner ikapp

117

-T

essan, får jag prata med dig en stund? Jag ryckte till. Jag hade ägnat senaste lektionskvarten åt att tomt stirra ner på åttans killar som spelade fotboll på håltimmen nere på skolgården och hade inte ens märkt att de andra hade slagit ihop chapter nine och gått ut på rast. - Med mig? - Ja, ser du någon annan här? Gunilla log snett men hennes ögon var lite ledsna längst därinne bakom allt det blåa. Jag hade blivit mästare på att stänga av känslor. Om det hade funnits ett världsmästerskap i den grenen skulle jag ha stått längst upp på prispallen med medaljen, kysst den med pärltårar i ögonvrån och mimat med i nationalsången, precis som alla vinnare gör på tv.

Plötsligt, när jag var med någon man, kunde jag börja tänka på vad jag skulle laga för mat, eller att tavlan på väggen hängde lite snett. Jag var bra på att stänga av, på att försvinna någon helt annanstans. När det inte fungerade försökte jag tänka på Långstrump. Jag rabblade min älskade hästs namn i huvudet. Men ibland gick det inte alls, då var jag närvarande hela tiden och det gjorde ont, det var äckligt och jag var rädd. Jag skämdes. Det gick inte att tänka så mycket annat då, mer än att jag ibland önskade att de skulle döda mig. Vad som helst, bara jag slapp det de gjorde. Gunilla hade lagt ifrån sig svartatavlansvampen innan hon gick fram emot mig med långsamma klickande steg, halvhöga klackar mot linoleumgolv. Hon hade nästan hunnit sudda ut dagens text om Sha118

kespeare som var kritskriven på den svarta bakgrunden, det var bara ett glömt vitt ”peare” kvar längst uppe i högra hörnet bredvid ”låt stå”. Hon kom fram till min bänk i ett doftmoln av svag svett, sköljmedel och blommig parfym. Gunilla var en av de där lärarna som var populärast på skolan. Hon var runt trettio med små diskreta skrattrynkestreck runt ögonen, v-ringningen på hennes guldbeiga ulltröja dolde en liten diskret hjärtformad berlock som glänste till varje gång hon rörde sig, den låg på fräknig hud som fortfarande skvallrade om sommarlov. Huvudet bar en välklippt page och hon hade en liten mage som hon ibland snörde ihop med ett skärp så att hon såg ut som en åtta. Men alla tyckte om henne. - Tessan, vad ska vi göra med dig? Hon hade satt sig på bänkkanten mittemot mig. Det var på vippen att hon tappade sin ena sko när foten vickade upp och ner, upp och ner. - Hur mår du egentligen? frågade hon när jag inte svarade. - Jo… jag mår väl okej. Hon tittade granskande på mig med lite smalare utrymme mellan ögonlocken och hennes röst fick en annan skärpa. - Tessan. Snälla. Jag ser att du inte alls mår okej och jag tänker inte låtsas att du gör det. Du jobbar ju inte på lektionerna längre. Hennes röst blev vädjande. - Du var ju så lovande i sjuan. Vad har hänt? Är det något du vill prata om? Jag slog ner blicken i bänken, som hade en klibbig kladdring från en tidigare elevs läskflaska och skakade på huvudet. Aldrig i hela livet skulle jag kunna berätta för Gunilla att jag sålde sex, aldrig. Hon sträckte sig fram för att röra vid min axel, stannade upp i rörelsen när jag ryckte till. Hon tvekade lite. Hennes hand var vit med tydliga blå ådror, som finska flaggan, hennes knogar var torra som papper. - Anna-Karin berättade att du hade lämnat in ett prov i svenska förra veckan utan ett enda svar. Det är ju inte alls likt dig, Tessan. Du brukar ju anstränga dig för att göra rätt, du är ju så duktig. Har du problem hemma? - Nej, det är bara det att… 119

Mer kunde jag inte säga innan tårarna började droppa som ett stilla vårregn. Gunilla rev av ett papper ur min anteckningsbok och skrev snirkligt och snabbt ner en hotmailadress. - Här är min e-postadress. Ibland är det lättare att skriva än att prata. Sedan gick hon. Höstsolen sken klar och knivskarp när jag gick hem med lätta steg, den gyllene slanten i himlen hade precis tvingat undan de ilskna molnen med sina strålande armar. Ryggsäcken dansade dunsande mot ryggen. - Vad glad du ser ut, sa pappa när han kom hem från jobbet. Gjorde jag? Aj då. - Ja, jag hade alla rätt på provet i engelska. Inte ens nu, inte ens om en småsak kunde jag vara ärlig, men just då struntade jag i det. Jag hade blivit sedd. Redan samma kväll skrev jag till Gunilla. Jag var så svettig om fingertopparna att de halkade över tangenterna. För en gångs skull var det tyst utanför fönstret i kvarteret. Inget gnissel från cykelhjul, inga gälla barnskrik, inget avlägset sus från bilar långt borta. Det blev ett långt mejl. Jag berättade om Niklas, om redskapsskjulet, om gruset som hade rivit mig på ryggen och om det svarta hål som fanns inom mig efter den grymma våldtäkten. Det fick räcka. Dagen efter hade jag svar. Kära Tessan! Tusen tack för att du ville anförtro dig åt mig. Det värmer ett gammalt lärarhjärta. Jag förstår verkligen att du har haft det svårt, jag har sett det på dig. Ingen är värd att må så dåligt som du har gjort. Men nu har du tagit ett stort steg på vägen. Att våga prata om det man har varit med om är viktigt, eller som i ditt fall, att skriva. Du är väldigt duktig på det, glöm aldrig det. Någon gång i framtiden är jag helt säker på att du kommer att kunna använda din förmåga till att göra något bra. 120

Jag finns här för dig om du vill skriva av dig. Vi ses på svenskan imorgon. Ha en skön kväll /Gunilla. Efter det mejlade vi varje dag. Det var skönt att skriva till henne. Efter ett tag berättade hon att hon också hade mått dåligt när hon var yngre. Hon hade haft ätstörningar och även om det inte alls är samma sak kände hon igen hur jag mådde. Hennes lektioner blev som små andrum. När allt kändes jobbigt kunde jag söka ögonkontakt med henne, det kändes som om någon såg mig. Jag kom att älska svensklektionerna. Läxorna från Känn på litteraturen. Analysfrågorna av Strindbergs Ett drömspel. Uppsatserna där jag alltid fick minimalt med rött i kanterna. Gunilla var hård mot de hårda och mjuk mot de mjuka och jag tyckte att hon såg mig på ett alldeles speciellt sätt. - Du har talang, Tessan, massor av talang, viskade Gunilla till mig när hon gick runt i klassrummet och delade ut de bredlinjerade häftena där vi ett par veckor tidigare hade plitat ner våra uppsatser med rubriken ”helgens äventyr”. Jag kände mig speciell. Hela min kropp var som en stor kolsyrebubbla av lycka. Min bulliga handstil hade fyllt sex A4-sidor utan problem, fantasin tog mig ofta i handen och drog iväg med mig på resor som jag kunde ha svårt att sätta punkt för. Gunilla log när lektionen var slut och de andra hade skyndat sig iväg för att suga ut så mycket som möjligt av tio minuter i frihet mellan lektionerna. Vi hade tagit för vana att ses lite grann varje vecka efter svensklektionen på torsdagar, nalla lite på bådas våra raster. Jag var tacksam för det, speciellt som jag visste hur mycket hennes kafferast betydde, sa det till hennes rygg någon gång när hon stod och suddade ut krittext från svarta tavlan. Hon vände sig inte om men jag kunde höra att hon log när hon sa: ”tack för att du bryr dig.”

121

I

klassen? Nej, ingen undrade. Jag tror inte att någon märkte att jag mådde dåligt. Vi var rätt många som skippade gympan. Någon gång frågade min kompis Jossan varför jag var så dämpad och sa att jag såg trött ut. Men sådant är ju rätt lätt att förklara bort. Att inte sova ordentligt en natt är ju rätt vanligt.

Terminen rullade undan i Ferrarifart. Jag skötte mig, ja, förutom gympan förstås. Jag kunde inte med den. Speciellt duschen. Att vika ut min kropp, som ofta var märkt av männens händer eller slag, att vara naken inför andra tjejers nyfikna, bedömande och granskande blickar skulle vara lika med mentalt självmord. Vår gympalärare hette Agniezska och var en bastant polska beväpnad med kraftig accent. Kanske fyrtiofem år. Lite blont skägg under hakan. Hon hade alltid håret uppsatt i en hög tofs och älskade att tortera sina elever med cirkelgymnastik. Ringar. Rep. Bock. Jag hatade bockarna, slitna av många generationer elevhänder. Hela gympasalen luktade gummi och syrlig svett, det gnisslade hemskt när någon råkade skrapa i en gympasko mot golvet.  Så jag skyllde på mensvärk. Huvudvärk. Att jag hade glömt kläderna. Ursäkterna blev en orm som till sist bet sig själv i svansen och började om igen. Ibland sa Agniezska till mig att gå ut och ta en promenad istället, då fick jag ändå ett plus i kanten. Enkelt, så enkelt. Det gav mig energi att fortsätta.

122

Det var jobbigt att sluta träffa männen. Jag tror att det handlade om många olika saker. Jag var rädd för att inte träffa dem. Om jag inte kunde någon gång blev det alltid värre nästa gång. Jag var rädd för vad de skulle göra när jag bara försvann. För att de skulle leta upp mig. Alla gånger jag sålde sex var som en upprepning av våldtäkten, men skillnaden var att jag ändå kände att jag hade lite kontroll över situationen. Jag antar att det blev som en form av beroende. Fast jag tror inte jag riktigt insåg hur mycket det skadade mig psykiskt.   Jag var rädd för ett liv utan sex. Även om det var jättehemskt många gånger var det ändå en form av trygghet. Det man vet om, det välbekanta, det är tryggt. Även om det är allt annat än bra, egentligen. Att sluta skrämde mig. Jag visste inte riktigt vem jag var längre. Jag förknippade mig själv så stark med prostitutionen. Det var vad jag var. Jag var en hora, och om jag inte var det längre, vem var jag då? Jag visste inte vem Therese var. Hon hade försvunnit någon gång tidigare och jag var tvungen att försöka lära känna mig själv, på riktigt. Vad ville jag, egentligen? Vad tyckte jag om, vad tyckte jag inte om?   Att ta kontakt med männen blev ett sätt att straffa mig själv. Det var svårt att sluta. Jag visste inte hur man kunde göra istället för att göra illa sig själv. Hur gjorde man när man mådde dåligt, eller när man hade ångest om man inte längre fick ringa till någon och träffa den och ha sex med? Dagarna efter att jag hade varit med någon var värst. Ibland upprepades allt hela tiden, i huvudet. Jag kunde inte koncentrera mig, jag hörde bara deras röster och andetag. Jag gick nästan alltid till skolan, men satt mest och bara stirrade in i väggen eller rakt ut i luften medan allt upprepades. Jag hade ångest och trodde att jag skulle svimma för att jag glömde bort att andas ordentligt. Det gjorde ont, nere i magen och de dagar jag inte klarade att gå till skolan låg jag i soffan eller sängen hela dagen och kände bara att ”jag vill inte”.

123

Ofta när jag hade sex med männen drömde jag mig bort till en helt annan plats. Jag såg och kände vad de gjorde, men det bekom mig inte riktigt. Det var ungefär som om jag var utanför min kropp, och jag stod bredvid eller svävade ovanför och tittade på. Jag såg mig själv och männen. Ibland kände jag inte ens. Det hände, jag var medveten om det men jag var ju ute i skogen med Långstrump och inte där i sängen. Det var någon annan. Inte jag. Jag antar att det var ett sätt att överleva. Det gick inte alltid att vara närvarande, det gjorde för ont och var allt för hemskt. När de skar mig en gång gjorde det inte ens ont. Jag kände att de skar, men det gjorde inte ont, inte just då. Jag var ju inte där, inte egentligen. Det var bara min kropp. Men sen efteråt, då gjorde det ont. Att försvinna så där har gjort att jag liksom inte minns allt. En del saker är bara borta. Jag minns innan, när de kom. Sedan minns jag när de gick. Men jag kunde absolut inte komma ihåg vad de hade gjort, var det märket kom ifrån, eller hur lång tid det hade pågått. Det är lite läskigt.

124

D

på tv om värmerekord dag efter dag, till slut började jag undra om de inte kunde variera sig med fler ord. En av vädergubbarna slängde sig till och med i Mälaren iklädd tighta badbyxor för att illustrera värmen som hade lagt sig som en tjock vaxduk över vårt land. Ett kort regnväder hade precis dragit över vårt område och lämnat oss obarmhärtigt under stekande sol igen. Vattendropparna ångade bort från asfalten och lämnade en sommarfrisk doft av nyfallen fukt. Våra grannar låg raklånga i randiga solstolar, sådana där som klibbade sig fast mot ryggen så fort man blev det minsta svettig, och grillade sig under solen. Framsidan. Baksidan. Bikiniband av. Bikiniband på. Halvlösta korsord på rangliga plastbord bredvid, drunknade svullna flugor i en saftkanna bredvid fötterna. - Det är sådana här somrar man önskar att man bodde vid havet, flämtade grannen på omisskännlig gnällbältesdialekt när han försökte sig på att ansa häcken mellan våra trädgårdar. Männen som ringde mig verkade ha drabbats av det kollektiva solstinget och var kåtare än vanligt. Ibland ringde flera på samma dag, jag var tvungen att sätta telefonen på ljudlös profil för att inte mamma och pappa skulle bli misstänksamma. Det pirrade i fickan varannan timme. - Men Tessan, ska du inte vara ute lite i det fina vädret? Pappa friserade om hela trädgården med sin sekatör, jag hade aldrig fattat vad vuxna egentligen såg i allt det här med att piffa och renovera, jag besvarade deras lockrop med ett ”nej tack” från ovanvåningen. Jag hetsade mig själv att söka upp torskarnas bekräftelse. I deras närvaro var jag någon. Efteråt vad jag mindre än ingen. en sommaren yrade meteorologerna

125

Jag tryckte på on. Lyssnade på datorns välkomstmelodi. Valde favoriter. Chat. Julia säger: nån som vill leka? Jag blev febervarm och läskbubblig i hela kroppen när jag genast blev attackerad av männens digitala påhopp, det tog bara några sekunder. Lagerkillen säger: tjenna snygging, är du verkligen 14? Pappa 36 säger: vill du snacka privat? NilsH säger: har du webbcam? Jag solade mig i deras uppskattning. Jag blev deras ord. Jag blev precis så sexig som de ville forma mig. Jag var som mjuk nyinköpt modellera under deras digitala händer, de kunde göra vad de ville med mig. Det var skönt. Att veta att jag liksom dög till något. Att jag kunde något. Att någon överhuvudtaget ville vara med mig. Jag trodde ju det, att ingen ens skulle vilja ta i mig efter våldtäkterna. Jag kände mig smutsig och värdelös. Äcklig. Fast, det var inte direkt så att självförtroendet blev bättre. Det blev ju tvärtom, de bröt ner det totalt. Och ju sämre det blev, desto mer bekräftelse sökte jag av männen. Så det blev som en ond spiral. Julia: finns i v-ås. Jag sållade bort några potentiella kunder när jag avslöjade min position. Ante1974 säger: ja me. har stålar. Sx? Jag valde honom. På sitt smeknamn lät han ung, men man kunde aldrig veta. Folk var inte sig själva på Internet. Inte jag heller, förstås. Jag fick hans adress, jag visste att det var en gata i centrum. 126

Vi bestämde träff senare samma eftermiddag, när mamma och pappa hade åkt till byggvaruhuset för att köpa lister till sin ständigt pågående husrenovering. De var av typen som aldrig kunde ha en dag utan att göra någonting, alltid var det något som skulle målas, slipas, städas eller möbleras om. - Det finns fika i skåpet ovanför mikron, det är bara att värma. Jag har tagit upp bullar ur frysen, ropade mamma innan ytterdörren smällde igen med ett hårt hejdå. Gullemamma. Jag gjorde dig så illa. Det var tjockt med eftermiddagstrafik i mötande riktning, solen låg fortfarande på som en stekbrännare. Alla hade väl varit vid sjön och badat av sig sommaren, men bussen tog sig lätt fram till storstaden från min håla. Västerås. Som jag hade kommit att hata dess namn. Ante hette verkligen Ante. Eller. - Du kan säga Anton om du vill. Han verkade nästan blyg när han sträckte fram handen, jag verkade vara hans första. Han var vit som ett lysrör till hudfärgen och var klädd i säckiga jeans som visade skåran. - Jag har faktiskt aldrig… jag har faktiskt aldrig träffat en tjej på nätet förut. - Det är lugnt. Det ska nog gå bra. Vad höll jag på med, försökte jag lugna honom? Jag såg mig omkring. Han bodde i en liten etta, mindre än mitt eget rum hemma till ytan, rummet hade en svag parfym av sopor. Pentryt var lite sjaskigt, en odiskad tallrik med rester av hala fettucine indränkta med sedan länge stelnad ost stod på diskbänken. En ledsen grön spretig växt som inte hade sett vatten på flera dagar stod i fönstret, den hade sällskap av en skinnkamel med den handmålade spretiga röda texten Tunisia på sidan. Soffan var brun och bred och krockade nästan med sängen, som han hade bäddat slätt med ett rosa tygskynke över. Det skar sig mot de rödmålade väggarna. - Det var inte jag, det var förra ägaren. Han ursäktade sig, kliade sig med ett rispande ljud i nacken. Sedan 127

var det som om hela han rasade ihop som en säck. - Äh jag vet inte. Hur gör man det här? Jag har liksom… aldrig gjort det förut. Jag har pengar, vänta så ska vi se… Han började frenetiskt gräva i fickorna. Jag satte pekfingret framför hans kallfuktiga läppar, hyssjade och ledde honom till sängen med ett fast grepp om hans handled. Snart låg hans slitna blå ”Spola kröken”-t-shirt i en skamsen skrynklig hög på golvet. Det hela var över på mindre än en minut. Jag hann notera att ett spindelnät hade gjort ett nätmönster i hans tak. Han kom med ett återhållet gnisslande ljud och föll sedan ihop bredvid mig i en liten lycklig hög. - Det där var det bästa… det bästa… Jag fick fyrahundra kronor för besväret. Han pulade in de solkiga lakanen i tvättmaskinen och tryckte på extra spin-programmet när jag vinkade hejdå. Jag köpte en extra stor fluffig vaniljmjukglass som hann börja droppa vitt redan innan bussen hade börjat skumpa tillbaka mig till verkligheten. Mamma och pappa var inte hemma när jag kom hem. Bra. Jag skulle hinna duscha av mig det redan torkade kletiga, det jag inte hade hunnit få bort på Antons lilla toalettkrypin. ”Är hos grannen, men kolla posten!” sa mammas snirkliga skrivstil från lappen på köksbordet. Jag ögnade igenom pappershögen. Skrikfärgig reklam för storpack toapapper, Lambi. Sött får som bligade upp från papperet med en ullig, gullig blick. Och så. Ett halvstort vitt kuvert med sladdrigt plastfönster. Till mig. Till mig? Jag slet upp kuvertet så snabbt att papperet inuti blev skrynkligt. Jag slätade ut det med handen på köksbordet och läste en gång. Två gånger. Tio gånger. Härmed meddelas att. Kunde det vara sant? 128

Är det verkligen sant? Jag kom in. Jag gjorde det. Lycka. Lycka. Lycka.

129

D

et var ett enkelt beslut. - Klart du ska ta chansen att flytta till Piteå, sa mamma. Hon såg glad ut på munnen men var ledsen på ögonen. - Som du har längtat. Hon strök mig över kinden, dröjde kvar med fingret. - Vår älskade dotter, vad stor du har blivit. Jag såg att hon åkte rutschkana ner i minnenas nostalgitunnel, kanske for hon ända tillbaka till dagen hon och pappa bar hem mig från Västerås BB, dagen då tre blev fyra och livet skulle vändas upp och ner i ett enda spadtag av Gud. Hela jag kvillrade av sockerdrickskänslor, glädjen och nyfikenheten inför det okända var en fantastisk, bortglömd känsla. Äntligen skulle jag bli fri från alla svarta horndjävlar som jagade mig i drömmarna nätterna igenom, alla anonyma samtal från blank display, äntligen skulle jag bli fri från Mats. Jag skulle få komma långt bort från alla de män som ringde till mig så fort det växte i deras byxor, så skrev jag i dagboken. Jag skulle vinna. Ja, jag skulle faktiskt det.

Jag var överlycklig. Det kändes perfekt, åttio mil från Surahammar. Jag var helt hundra på att allt skulle ordna sig då. Det var skönt att flytta hemifrån, jag tyckte att det var jobbigt att bo hemma. Jag såg fram emot att få klara mig på egen hand, göra vad jag ville när jag ville, ingen som skulle tjata om städning eller att man borde gå och lägga sig. Det var lite tråkigt att säga hejdå till kompisarna men det kändes som att det liksom var värt det, att lämna dem. 130

- Då kör vi då! Pappa var på ett ovanligt hurtigt humör när han packade in mig och mamma i vår överfulla bil för att köra de knappt tio timmarna upp till Piteå. Vår äppelgröna Fiat hostade igång och masade sig iväg norrut, tyngd av släpkärran fullastad av mina saker. Pappa såg knappt bakåt för alla väskor. Jag hade haft stora problem med vad jag skulle packa. Lägenheten jag skulle hyra var tom på möbler, men den lilla släpkärran från vår bensinmack hade bara plats för det viktigaste. Jag skulle få köpa säng och bokhyllor på plats, men jag hade lyckats stuva in den fransiga gosiga polkarandiga mattan som farmor hade vävt en gång i tiden tillsammans med mitt älskade skrivbord. De gamla komihåglapparna, halvtorra pennor, nästintill tomma klistermärksark och skollappar från Jenny lämnade jag hemma, jag var bra på att spara onödiga saker. Och så den svarta boken förstås. Den med alla nummer. I fall att. Pappa körde lugnt, strax över hastighetsbegränsningen. - Pite, man säger visst Pite där uppe. Utan å. Jag rabblade pitepitepitepite i huvudet, rädd att säga fel i skolan. Jag ville hitta rätt på en gång. Inte göra bort mig. Då var det så lätt att slinta, missa att smälta in, på grund av en missad bokstav. Jag kände mig delad av en känslokniv mitt itu. En del av mig var ledsen över att säga hejdå till mamma och pappa, en del av mig var uppspelt över att flytta hemifrån och göra vad jag ville, när jag ville, långt ifrån alla män som jag mötte i vartannat gathörn hemma. De slog alltid ner blicken, det gick att ta på deras rädsla för att jag skulle avslöja något för den älskling som de ofta höll i handen eller för det barn som skrek att det ville ha lördagsgodis trots att det bara var torsdag. Jag hade skrikit ett decibelstint falsettjut i somras när antagningsbeskedet kom. Jag kostade på mig en studsande indiandans runt köksbordet. Jag darrade så mycket att jag knappt kunde slå numret till Jenny, älskade Jenny. 131

- Vet du? Jag har kommit in på Grans! Fattar du? Grans! Djurvårdsprogrammet utanför Piteå var ett av de bästa i hela landet – och jag hade kommit in. Lyckan skvalpade runt i hela kroppen och Jenny var den första jag ville berätta för. Jag hörde att Jenny blev glad och sorgsen på samma gång. - Men. Betyder det att du ska flytta? - Såklart det betyder! Jag låtsades inte om den ledsna blå tonen i hennes röst. - När? - I augusti. Uppropet är den femtonde. - Ja, men grattis då. Det kommer säkert att bli jättebra. Och vi kan ju ringa. Och skriva. Vi la på och jag var glad hela dagen utan att låta Jennys melankoli fläcka ner min glädje. Jag skulle sakna henne, men åh den ljusnande framtid var min. Pappa tickade med högerblinkersen och svängde där den blå reflexskylten signalerade Piteå. Det var fortfarande några timmar kvar tills världen skulle vakna, så mamma och pappa lutade sätena bakåt och slocknade direkt. Min mage var alldeles för pirrig för att tillåta mig att somna. När det ljusnade öppnade jag försiktigt bakdörren och drog in den vinterkrispiga doften av förhöst. De små håren i näsborrarna blev till små ispinnar direkt och jag hostade till lite av morgonkylan som sögs ner i lungorna. Radions ekoredaktion hade rapporterat att norra Sverige skulle kunna vänta snö under natten. - I augusti? hade mamma utropat med förfäran i rösten. Det är ju inte klokt! Jag längtade efter den första flingan. Jag älskade min etta så fort jag hade satt gympaskon innanför tröskeln. Speciellt badrummet. Det var en krämvit kakeldröm med ett stort badkar som vätte ut mot de trekantiga skuggor som skulle föreställa skogen. Om jag öppnade fönstret luktade det get från en liten djurpark intill om vinden låg på från rätt håll. - Eller kanske snarare från fel håll, sa pappa när han drog in lukten med en liten grimas. 132

Efter några timmar med armarna om kartonger upp och ner för trapporna slutade det nästan att eka i lägenheten. Lådorna hade röd tjock tuschpennetext på kanten för sovrumssakerna, blå för köket. Mamma packade upp glasen ur tidningspapperet, hon blev svart om fingertopparna. - De här hade din farmors mor, sa hon medan hon metodiskt placerade glasen på de tomma hyllplanen i köksskåpet som luktade unket. - Hon hade varit stolt över dig idag. Att flytta till Piteå var underbart. Det kändes verkligen jättebra även om jag såklart var både nervös och lite rädd. Det var ju ändå åttio mil hem till alla jag kände. Så fort vi kom in i staden kände jag att »ja, här kan jag bo«. Det kändes faktiskt som hemma nästan direkt. Luften som kändes så klar och lätt att andas, skogen, själva centrum, djurparken och mest av allt älskade jag min alldeles egna lägenhet. Det var skönt att komma ifrån allt och det var underbart att bo själv med Alfons. I början var det faktiskt roligt att diska och tvätta också. Jag kunde rå om mig själv lite, göra det jag ville när jag ville, äta vad jag ville, gå och lägga mig hur sent jag ville utan att någon sa åt mig att jag kanske borde sova. Det var fantastiskt att känna att det var över. Männen fanns i en helt annan del av landet. Jag var lättad och glad. Livet kunde börja om. Jag kunde börja om. Ny stad, ny skola, nya kompisar, inga äckelmän. Det kändes perfekt. Jag var övertygad om att det skulle bli bra. Mamma och pappa åkte åttio mil söderut igen efter en natt hos mig. Jag ville ha det så. Klara mig själv så fort som möjligt. - Ring om det är något, vad som helst. Vi kommer på en gång i så fall, sa pappa. Hans röst var tjock, det lät som om han var förkyld. - Så ses vi ju på loven. Det är inte så lång tid till dess. Men vi kommer att sakna dig. Du kommer väl ihåg att du måste äta grönsaker också? - Mamma… - Förlåt. Du är vuxen nu. Jag kände mig upprymd och glad när jag vinkade av dem, men när 133

jag klev in i min egen tystnad slogs jag av mild panik. Plötsligt insåg jag att jag aldrig hade satt på en ugn i hela mitt liv. Tvättmaskinen ska vi inte ens prata om. Men sakta, i små steg framåt, började jag forma mitt nya liv i lägenheten de få dagar jag hade på mig innan skolan började. Jag stekte köttfärs till små grå knottror, slog in den i egenbakad deg med alldeles för mycket smör och fick någorlunda välsmakande piroger som resultat. - Pensla dem med ägg nästa gång, då blir de gyllengula, tipsade mamma i telefon när jag beklagade mig över den tråkiga färgen på degknytenas ovansida. Jag vände lite på dygnet i början, var uppe sent på nätterna och var ute och sparkade boll med Alfons på gräsfältet vid parkeringen vid tre på morgonen. Jag vaknade efter lunch och roade mig med att bara gå runt och kolla in min nya hemstad. Jag tyckte om precis allt. Mest tyckte jag om den lilla tjärnen och en liten grusväg längs älven där man kunde promenera. Jag hade målat upp en bild av att Norrland var tryggt. Det var sällan man hörde talas om Norrland i tidningarna så jag drog slutsatsen att där var det bra att bo. Det hände inte något farligt där. Människorna var trygga och snälla på ett annat sätt än hemma. Naivt, jag vet, men så tänkte jag. Folk satte sig bredvid en på bussen även om det fanns flera lediga säten, gick man förbi någon när man var ute och gick hälsade de och många stannade och pratade. Det kändes annorlunda. I början tyckte jag att det var lite knäppt men det kändes som om man var välkommen. Att folk tyckte det var kul att jag hade flyttat dit. Ingen visste någonting om mitt tidigare liv. Jag kunde börja om. Bli den jag ville vara. Jag gick långa promenader under svartblå kvällshimmel till vindskyddet och tjärnen tillsammans med min ständiga följeslagare Alfons. Jag andades luft så krispig och torr att lungorna jublade. Det luktade vinter och kristall. Jag njöt av att handla hem tråkiga saker, som hushållspapper och aluminiumfolie, och organisera i kökslådorna. 134

- Du börjar bli vuxen, min flicka, sa pappa när vi pratades vid kvällen innan skolan började. Jag älskade ordet. Vuxen. Det var jag. Och jag skulle sluta nu. Jag skulle verkligen det.

135

A

det norra paradiset var som att komma upp i himlen och vinka åt änglarna. Jag trodde inte på Gud, men det var en sann lustgård att få gå i en skola där hönsen kacklade runt husknuten och där hästarna nickade ett förbehållslöst god morgon när man hade försovit sig. Jag hade alltid drömt om att få jobba med djur, ända sedan jag insåg att fyrfotingar var lättare att få kontakt med än människor. Jag blev lugn och trygg av att dra fingrarna genom en sträv hästman eller genom Alfons päls. Jag drog in hans feta hundlukt och mindes alla djur mamma och pappa hade skaffat för vår skull. Klanen vandrande pinnar. Brorsans leopardgecko. Elins och mina tolv marsvin. - Tolv minst, brukade pappa säga och rynka på näsan, men jag visste att han tyckte lika mycket om djuren som vi gjorde, i alla fall nästan. Han brukade gulla med hamstern Knutte när han trodde att vi inte såg på, han stack till den lilla guldråttan tunna gurkstavar genom burens galler. Knutte tackade honom genom att ge honom ett v-format bett i fingertoppen. Pappa berättade aldrig varför plåstret satt där. tt börja om i

Men det är klart att jag var nervös första dagen. Det var alla. Vi strök längs väggarna som rädda valpar, ingen ville riktigt möta någon annans blick, rädslan att vara tvungen att göra en riskfylld första bedömning var för stor. Om jag sa ett första hej till fel person kanske jag måste bli kompis med henne utan att jag egentligen ville. Men jag hade inte behövt vara orolig. - Alla människor som gillar djur är snälla, hade Jenny sagt med skratt i rösten när jag hade delat med mig av mina farhågor kvällen 136

innan, strax efter att jag hade lagt på luren efter pappas samtal. Hon fick rätt. Gabriel från Kristinehamn, Ann-Sofie från Norrtälje och Kristina från Kramfors var lättast att prata med, men det var fina Josefina som jag kom allra närmast. Hon hade lika många ärr i själen som jag, kanske var det därför vi drogs till varandra. Josefina hade vaniljvit hud med mörka fräkenprickar, sotsminkade pandaögon, trasig blick, en piercing genom underläppen, korta kjolar med säkerhetsnålar som dekorationer, trafikljusfärgade strumpbyxor och grova sulor på skorna. Hon kurade ihop axlarna mot öronen precis som jag, en stressreaktion på livet, vi var märkta av någon annans vilja. Josefina hade sin muskulösa pitbull Zorro med sig till skolan, Alfons hade fallit totalt för den i hans ögon sköna hundladyn. Vi brukade ta långa promenader till tjärnen tillsammans, promenader där Josefina vek ut sitt hjärta och berättade att hon inte hade någon kontakt med sin pappa, att hon aldrig hade träffat sin elvaåriga lillebror och att hon bråkade mycket med sin mamma. Jag berättade att jag hade blivit våldtagen, men inget mer. Min känslorustning var hård och solid. Vi brukade ha sällskap till skolan eftersom vi bodde i samma område. Ofta var vi lata och tog bussen fast det egentligen gick fortare att cykla. Vi kom för sent rätt ofta, men ingen av oss orkade bry sig. Jag skällde på henne när hon kom full till skolan, men hon bara slöt de spritslöjade kattgröna ögonen och viftade bort mig med handen. Kanske var det därför Josefina bara försvann. Jag hittade en lapp med hennes telefonnummer i ytterfacket på min väska en vecka senare. ”Ska flytta till familjehem. Ring gärna, Josefina” följt av ett femsiffrigt nummer. Men den korta tid vi fick tillsammans som vänner kände vi ändå någon sorts samhörighet. Det var vi mot resten, det osynliga kriget mot andra sidan. Ungefär samtidigt krossades min spegel av lycka. Tusen vassa bitar som skar in i min glädje. Han hittade mig. Mats. Min djävul i blåställ. Jag var åttio mil bort och gömd. 137

Trodde jag. Men telefonens meddelandesignal ekade med två ödesmättade pip mitt i natten. ”Jag vet var du fins.” Bara så. Felstavat, förstås. Mats behövde inte skriva avsändare. Han skickade två korta pip skräck rakt in i min kropp, han injicerade en känsla som spred sig som flytande kväve i mina vener. Han hade slirat på n-knappen, full som vanligt. Han ville alltid ha mig då. Ju fullare han var desto värre blev hoten. Just nu verkade han surfa på en högre alkoholvåg än vanligt, den hotade att bryta och trilla över när som helst. Ju fullare han var desto grövre blev hans övergrepp. Ju fullare han var desto mindre vågade jag stå emot. Nu när jag satt som en stel zombie med telefonen i handen flimrade senaste gången förbi som en dålig film. Hans röst ringde i öronen, den där hesa sträva som uttalade ordet hora med ett sådant förakt. Han blev upphetsad av att säga det, av att förnedra mig, av att höra mig förnedra mig själv. Det här var dagen innan jag skulle flytta. Han hade ringt och krävt mig. Vi hade åkt ut till hans hus, som vanligt. Jag hade inte sagt ett ord om att jag skulle försvinna åttio mil uppåt i landet, jag visste att han skulle bli vansinnig. Jag stod framför honom, han ville alltid det. Om jag mötte hans blick var det som att trampa på en grunt nergrävd landmina, det exploderade utan att man hann förstå vad som hände. - Säg efter mig. Jag… Jag böjde ner huvudet och var tyst. Inte rätt taktik. Han höjde rösten. - Men säg efter mig, för helvete! - Jag… - Bra. Jag… är… en… Det brann en eld i ögonvrån, men jag gjorde som han sa. Mats ena mungipa drogs uppåt i ett fult snett leende. - Sådärja. Du kan ju. Jag… är… en… äcklig… hora. 138

- Jag vill inte, mumlade jag, det lät som om jag hade munnen full av havregryn. - Vad sa du? Han tog ett hårdhänt tag om min hakspets och drog mitt huvud uppåt. Jag ville säga aj men istället kom det ut ett ”jag vill inte”. Igen. Mats blixtrade. - Skiter jag i. Säg nu. Jag är en äcklig hora. - Jag är en äcklig hora. Jag mumlade så tyst jag kunde. - Högre! - Jag är en äcklig hora. - Sådär ja. Duktig kicka. Så spottade han på mig, en loska som skulle torka in som en mörk fläck på mina ljusa jeans. Och nu hade han hittat mig.

139

Det är någonstans mellan somna och vakna som det förflutna slår sina klor runt mitt hjärta och medvetande tränger sig in, gnager, lemlästar förstör allt som blivit helt jag har slutat att skrika vrider mig bara i kallsvettiga sängkläder som snor sig runt min kropp försöker tänka förnuftigt ångest kan inte döda det förflutna har inte återvänt men hur säger man det till sig själv när det enda man ser är det som aldrig går att sudda ut när känslan av tusentals händer ögon och könsorgan vandrar över ens kropp använder, utnyttjar, förstör.

140

Att Mats hittade mig kändes som att ”jaha, fick det inte vara bra längre än så här?”. Det där onda i magen kom tillbaka direkt. Jag har faktiskt ingen aning om hur han hittade mitt nummer, men jag minns att det blev svårt att andas. De där känslorna hade varit borta efter flytten. Oron och all ångest, rädslan, allt kom tillbaka. Jag började dra mig tillbaka lite mer igen, umgicks inte lika mycket med mina nya kompisar, orken räckte helt enkelt inte. Det var lättare att må dåligt när jag bodde själv. Jag behövde inte gå runt och låtsas som om allt var bra. Jag kunde ligga uppkrupen i soffan hela dagarna utan att någon undrade. Men jag hade ingen trygghet längre. I Surahammar hade jag ju min familj, hemma var jag trygg. Där kunde ingen komma åt mig. Men i Piteå fanns det ju ingen. Ingen trygghet alls. Jag vågade knappt sova, vågade inte ens försöka. Jag hade alltid lampan i hallen tänd. Lägenheten var ganska lyhörd, det tyckte jag var skönt. Ibland på nätterna hörde jag min granne spola eller gå runt i lägenheten. Det kändes lite tryggare, att veta att det ändå fanns någon på andra sidan väggen. Jag tänkte att om jag skriker riktigt högt, då kanske han ringer polisen. Men jag gjorde aldrig det. Jag trodde att det var över, men den riktiga mardrömmen började väl egentligen då. Det var som om hela min värld bara krossades. Ungefär som när man bygger en snögubbe i trädgården och går in på kvällen och lägger sig och på morgonen när man kommer ut har huvudet rasat av och resten håller på att töa bort. Jag blev övertygad om att det aldrig skulle ta slut.

141

T

vå män började komma till mig samtidigt som Mats. Han hade

släktingar i trakten som jag antog att han bodde hos, de andra två männen bodde redan i närheten. De var ute efter mig, bara mig. Jag hade slutat få betalt. Jag vet inte varför, det var ingenting jag hade bett om. Jag fick bara betalt ibland, när männen gjorde något extra hemskt. Slog mig. Gjorde illa mig. Använde något. Krossade mig ännu mer än de redan hade gjort. Då och då fick jag betalt i sprit, som jag alltid hällde ut i vasken med ett klunkande ljud och en hemsk stickig doft som följd, den spred sig i hela lägenheten och dröjde sig kvar så länge att jag nätt och jämnt skulle plågas till vansinne över vad jag hade gjort. Min egen hämnd blev hembesöken. Ja, jag kallade dem så. När ångesten rev som mest med sina vassa klor i mitt inre tog jag med mig min bäste vän och packade ner en påse mod i ryggsäcken. Sedan gick vi. Alfons, min Alfons. Han var med när jag gick förbi utanför Magnus hus, det gjorde jag ofta. Sommarvägen i Piteå. Få gator kunde ha mer fel namn just då. Den ilskna kylan nafsade mig i ansiktet så att det gjorde ont, jag verkade inte vänja mig vid det norrländska klimatet. Jag hade redan tänkt ut att jag skulle säga att jag var på väg hem till Anna-Karin, Anna-Karin i klassen, om han skulle komma ut.  Men det gjorde han inte. Han var hemma med sin familj, den familj som han la upp på offerbordet till slakt, jag var bödeln som höll i yxan. Men jag lät den aldrig falla. 142

Fast visst funderade jag på hämnd, oj vad jag tänkte på hämnd. Jag ville att de skulle lida. Inte att de skulle dö, men att något skulle göra riktigt ont. Som att de skulle fastna med armen i en köttmaskin och den bara skulle bli en lång trådig slamsa. Som att de skulle bli överkörda av en bil och lårbenet skulle brytas av med samma kras som när man knäpper av en tandpetare på mitten. Som att de skulle möta en våldsam knivman i en skogsdunge och få i alla fall ett litet smärtsamt sticksår i magen. En annan typ av hämnd som jag tänkte på var att jag hade lust att berätta, för deras fruar eller deras chef, eller någon annan i deras närhet. Att de skulle bli lämnade, bli ensamma. Men jag vågade inte. När jag gick förbi där utanför var jag ledsen och kände mig ensam. Det kändes bara så... så fel. Att han hade ett helt vanligt familjeliv, att han satt och åt middag med sina barn strax efter han hade varit med någon som var ungefär lika gammal som hans dotter. Jag kände mig nästan skyldig för att jag hade varit med honom. Tänk om någon fick veta vad jag hade gjort? Det kändes som mitt fel, enbart. Han var ju en vanlig familjefar med ett sådant där hemtrevligt fönster. Och jag fick honom att ha sex med mig. Jag åkte förbi flera män och tittade in genom fönstren. Jag såg när de satt i köket och åt. Ibland några barn som lekte på gården. Eller frun som var ute på tomten och solade eller pysslade med något. Någon gång var det en av dem som klippte gräset. Det kändes konstigt. Att han gjorde något så normalt som att klippa gräset. Att han faktiskt var som vem som helst. Många gånger drömde jag om att avslöja dem. Det kändes så fel att en del av dem gick hem till fru och barn och jag var ensam och mådde dålig på grund av det som de hade gjort. Jag tyckte inte att de förtjänade att ha det så bra. Jag fantiserade om att de skulle bli lämnade, så de blev lika ensamma. Ibland tänkte jag att jag kunde skriva ett brev och lägga i brevlådan bara. Eller ringa. Men jag vågade aldrig. Jag ville inte att frun och barnen skulle bli ledsna.

143

Jag hade hjärtklappning när jag kom dit, jag trodde nästan att det skulle höras ända in till den kärnfamiljiga benvita mexitegelvillan hur det hamrade mot mitt bröstben. På bottenvåningen var alla lampor tända, jag såg en skymt av honom genom fönstret. Han bar Svenska Dagbladet ihoprullad som en korv under armen, en kaffekopp i andra handen. Han var på väg ut i köket, de hade avokadogrönt kylskåp. Modernt eller fult? Jag kunde inte bestämma mig. Jag hukade mig försiktigt för att han inte skulle få syn på mig, långsamt så att han inte skulle lägga märke till rörelsen ute på gatan. Jag önskade att jag aldrig hade gått dit. Att jag hade befunnit mig någon helt annanstans. Som hemma hos mamma och pappa, vi hade kunnat spela kort eller vad som helst. Eller hemma hos Jenny utan att göra något särskilt alls. Istället stod jag utanför Magnus hus i alldeles för tunn vinterjacka och lät tänderna skallra som maracas i otakt. Magnus Westerdahl. Han kallade sig Kåt pappa på nätet. Veckan innan hade han presenterat mig för sin vackra blondlockiga fru när vi råkade på varandra på byn. - Det här är Therese, sa han medan jag artigt skakade hand med hans älskade. Hon var späd till växten och liknade fotomodellen Heidi Klum till utseendet. Markerade kindben som liksom lyftes upp ur ansiktet, hår som man ser i schampoannonser. - Vi är med i samma fotbollsklubb. När var nästa match nu igen? Jag kunde ana en slöja av skepsis i hennes blick men hon höll masken. - På torsdag, sa jag och gick. Ikväll satt de tillsammans och åt flottig falukorv och simmiga makaroner med träiga rivna morötter, man, fru och dotter. Jag visste vem hon var, hon gick i femman och red. Hon hade vintergatan i blick och ingen aning om att jag med ett fingerknäpp skulle kunna släcka alla de där oskuldsfulla lysdioderna av hopp. Om jag ville. Jag ville inte. Jag straffade mig själv med den här smärtan, att se tre silhuetter mot fönsterrutan. Jag lekte med tanken att spräcka den med en sten när mobiltelefonen burrade långt nere i jackfickans bråd144

djup. Jag skyndade mig att fiska upp den och svara utan att titta på displayen, ville inte att Magnus skulle råka höra min blippiga signal och titta ut. - Det är jag. Hans ton var kort och hård som en istapp. Det rann en kall skräckkänsla utmed min ryggrad. - Hur har du hittat mitt nummer? Sedan jag hade bytt till hemligt telefonnummer hade jag inte lämnat ut det till någon, inte ens till Jenny. Mats ignorerade frågan. - Jag vill ses. Det är bäst för dig om du är hemma. Om en kvart hemma hos dig. Han avslutade inte ens med ett frågande okej, han bara tog mig för given. Och han hade ju rätt. Jag vände hemåt direkt.

145

Egentligen vill jag bara skrika jag vill riva sönder mig själv jag vill trasa sönder det lilla som fortfarande är helt och när du säger att jag måste lova och jag säger att jag inte riktigt kan egentligen vill jag förklara att jag drömmer om det ständigt en sjuk längtan efter det destruktiva min kropp skriker fortfarande och jag vill inget hellre än att flyta iväg tappa bort verkligheten för ett tag men jag lovade att försöka att aldrig mer slå något nummer ur den svarta boken men hur ska du någonsin kunna förstå att jag inte riktigt kan leva utan tanken på att falla tillbaka?   jag har slutat att balansera på kanten till avgrunden lärt mig leva utan alla möten deras sedlar bränner inte längre sönder mina händer   men egentligen vill jag bara skrika jag vill riva sönder mig själv jag vill trasa sönder det lilla som fortfarande är helt

146

J

ag fick inte gråta. Han gjorde mig illa om jag grät. - Var inte en sån lipsill, hade han sagt till mig en gång. Så jag bet ihop. Jag blundade så hårt att jag hoppades att ögonfransarna skulle fläta ihop sig i varandra, klistra fast sig med tårarnas superlim så att jag aldrig behövde se igen.

Smärtan var så skarp och plötslig att jag skrek rakt ut. En trasig glasflaska rakt upp i underlivet. Och så skrattade han.

147

Kryper ihop i hörnet bredvid sängen jag tror att ångesten äter upp inifrån blundar ser bilder innanför mina ögonlock hans händer smutsar ner min kropp för evigt hans kön sliter bort allt som varit helt inbränd skam går inte att skrubba bort

148

S

å jag grät inte, men det gjorde träden. De grät gult. De tunga björkgrenarna drog neråt och droppade vaxbleka löv. När jag vände huvudet åt sidan i ett försök att fly verkligheten såg jag dem från sängen. Dropp, dropp, dropp. Lövens helvetesdans i samma takt som han stötte in i mig. Hårt. Hänsynslöst. Hatiskt.

149

Han kom igår. Med en kompis. Jag hatar mig själv för att jag inte ens försöker säga nej. Men det spelar väl ingen roll, allt är ändå redan förstört. Kan de inte bara döda mig? Trycka lite hårdare med händerna? Jag vill inte mer. Blöder, det slutar inte. Försökte säga nej. Borde ha insett att det var lönlöst. Vågar i alla fall inte göra något motstånd och de slutar ju knappast för att man säger att man inte vill. Han höll i mig. Tog av mig allt. Sa att jag ville. Jag är en hora, klart jag vill... eller hur? Speciellt två samtidigt. Höll på att kräkas när han var i munnen. 500 kronor. Det blir bara mindre pengar. Men egentligen… det spelar ingen roll. Jag vill inte ha dem.

150

Jag var inte rädd för döden. Det var inte så att jag längtade, men ibland kände jag att det skulle vara ganska skönt att bara komma bort. Jag ville inte dö egentligen, men ibland såg jag ingen annan utväg. Jag trodde verkligen att någon av männen skulle hålla på tills de hade ihjäl mig.

151

J

ag lovar, ingen märkte något.

I skolan var jag precis som vanligt, förutom på gympan då, men ingen frågade där heller. - Ida, Sanna och Tessan, ni ska inte vara med på gympan idag? - Nej, jag har mens, sa Sanna, visste att Grans gympalärare Tobias skulle flasha i rött och inte fråga mer. Det här med tjejblommor och bin var tydligen något som de aldrig hade gått igenom på lärarhögskolan. Jag hade ofta polotröja för att dölja det collier av blåmärken som prydde min hud på halsen, aldrig att jag skulle ta av den inför klassen. - Jag med, ekade jag snabbt. Resten hade cirkelgympa medan jag, Ida och Sanna satt på en svettig plint och tittade på. Vi pratade om allt annat medan tomheten luktade död inom mig, jag tänkte att stanken skulle märkas om jag rapade. Jag ville leva, men ändå inte. Att det skulle vara så svårt att bestämma sig? Fan. Förlåt. När Mats hade drämt igen dörren bakom sig och Jens överföll den stora tomheten mig. Varför skulle jag vara här? Varför skulle jag stå ut med det här? Var det så här mitt liv skulle se ut? Dunka dunka, huvudet rytmiskt mot en betongvägg. När jag till sist, jag vet inte efter hur länge, hade kravlat mig upp ur sängens svettiga lakanssäck stapplade jag in i badrummet. Klinkergolvet isade mot mina bara fotsulor. Var det mig själv jag mötte i spegeln? Både och. Jag såg en person som inte var jag, en person med håret ihopklistrat av spermainpackning, med urblekta ögon, med svullen näsa och tjocka läppar. Ett rivmärke gick som en blodig reva över kinden, blodet hade torkat in. Det blev små smulor när jag rörde vid det 152

med fingret, jag ryckte till själv, min egen beröring gjorde ont. Jag öppnade badrumsskåpet, mest för att slippa se mig själv i spegelbilden. En smal flaska L´Oreal hårspray, halvtom. En spretig tandborste. Deo som hade gråtit lite kräm nerför sin mulliga plastkropp. Tabletter. Tabletter. Tabletter. Röd triangel. Jag hade samlat, som andra samlar på frimärken eller nyckelringar eller kapsyler. - Här, ta de här, sa alltid Lasse innan han gick. Jag sträckte fram handen och tog emot burken som betalning. Kanske kändes det bättre för honom att ge mig något lugnande efter att han hade sprutat ner mig med sig själv. Kanske lindrade det hans samvete att ge något som skulle dämpa ångesten hos den vars självkänsla han hade solkat ner. Jag sträckte mig efter burken. Skramlade den som en maracas. Jodå. Full. Ångesten slog till mig med ett knytnävsslag i solar plexus, jag vek mig nästan dubbel när den anföll. Världen började gå i vågor och min mage lät som en bowlinghall. Snabbt, utan att tänka, skruvade jag av locket, vakuumet släppte med ett plopp, jag fyllde handen med de vita runda små biljetterna till himlen, svalde. Jag fyllde en vitfläckig tandborstmugg med vatten och sköljde ner den giftiga cocktailen, de åkte ner i magen i en sträv rutschkana, jag kunde känna pillrens upplösta hölje smaka metalliskt. Det kändes bra en kort stund. Äntligen skulle jag få slippa. Men ganska snabbt kom jag att tänka på Alfons, vad skulle hända med honom? Hur länge skulle han få sitta i lägenheten innan någon hittade honom? Jag sprang in på toaletten igen och stoppade fingrarna i halsen och kräktes tills det inte gick mer. Jag hade ångest för att jag hade varit nära att svika min älskade hund som alltid fanns vid min sida. Det kändes uselt.   153

Och om jag hade lyckats hade de vunnit. Efteråt gjorde det ont i halsen, det brände. Jag var trött och rädd for mig själv. Jag låg i soffan resten av kvällen och stirrade på min avstängda tv och hade dåligt samvete for att jag nästan, nästan hade varit beredd att lämna Alfons. Allt kändes meningslöst efter våldtäkterna. Tabletterna var ett sätt att vilja försvinna från det som gjorde ont, jag ville nog egentligen inte dö utan bara att det skulle försvinna. Det kändes som ett lätt sätt att slippa ifrån allt. Jag tänkte att det inte spelade någon roll, att alla skulle ha det bättre utan mig. Jag skulle slippa allt och mycket tid gick åt till att fundera över hur jag kunde göra. Jag tror jag gick igenom alla tänkbara sätt. Ställa mig framför tåget, hoppa från silon, ta tabletter, hänga mig, men kom fram till att tabletter nog var enklast. Ställer man sig framför ett tåg finns det alltid en lokförare och jag ville inte utsätta någon annan för det. Att hänga sig kändes svårt och osäkert och smärtsamt. Att hoppa från en silo skulle jag aldrig någonsin våga. Tabletter kändes lätt. Att somna in. Sedan blev man inte så... förstörd. Det blir ju inga direkt synliga skador och jag resonerade att det inte skulle vara lika svårt för den som hittade mig. Tankarna kretsade mest runt hur jag skulle få tag i tabletter. Allt kändes bara så meningslöst. Ingenting var riktigt roligt längre. Men jag körde ju på som vanligt. Att veta att jag kunde få dö, om jag ville, blev som en vän. En utväg. Jag tänkte ”blir det inte bättre snart kan jag alltid ta slut på det”. Men jag vet att jag aldrig skulle ha vågat, på riktigt. Då hade jag antagligen gjort det. Jag ville inte dö, jag ville bara att allt skulle upphöra. Jag tänker inte direkt tillbaka på den tiden idag. Det blev värre sedan, så det känns ändå som... en lättare period, även om det absolut inte var lätt. Men det gick liksom att hantera. Däremot önskar jag att någon hade frågat mer, att jag hade vågat berätta hur det egentligen var. Då hade kanske inte allt annat hänt sedan efteråt.

154

J

ag ville inte längre.

Jag orkade inte mer. Jag var tvungen att sätta punkt för mig själv, annars skulle jag radera ut mig själv. Trycka på pil höger på livets stora tangentbord och bara försvinna. Drrrrt. Det skulle vara så enkelt. Jag hade försökt komma ifrån allt det hemska svarta i och med flytten upp till Piteå, men det hade inte fungerat. Jag skakade av mardrömmar nätterna igenom och hade allt större kolfärgade ringar under tomma ögon på dagarna, så här kunde det inte fortsätta. Munnen smakade sand när jag vaknade, bröstkorgen höll på att explodera av rasande smärta. Jag hade inte berättat för någon om tabletterna som hade legat och skvalpat i min mage för att sedan komma upp i en orangebrun gallstinkande spya i toalettskålen. Min egen biljett till dödsriket hade rivits itu och nu var det mitt ansvar att ta mig upp och framåt. - Barn- och ungdomspsykiatrin Surahammar, god morgon, jag heter Ulla. Rösten som stod för den långa svarsharangen lät snäll, men jag var så nervös att magen höll på att vränga sig ut och in, jag visste att jag kunde lägga på luren om jag ville. Men stämbanden fungerade automatiskt. - Måste jag berätta vad jag heter? Jag hade varit tyst så länge att rösten i luren hann eka ett extra hallå. Hon sa att så inte var fallet, men att hon gärna ville veta vad hon kunde hjälpa mig med. Så jag berättade hela min historia. Kvinnan som svarade när jag ringde lät så lugn och trygg. Hon hörde att jag hade svårt att få fram det jag ville säga men satt tyst och väntade. Jag berättade att jag sålde sex. Att 155

jag inte kunde säga nej. Att jag var rädd. Hon sa att de inte kunde hjälpa mig, men att hon kunde ringa BUP i Piteå och se om det fanns någon lämplig behandlare där och så skulle hon be dem ringa upp mig så snart som möjligt. Sedan sa hon att jag var modig som hade ringt och som hade vågat prata med henne. Det gick en dag och en natt. Jag svarade motvilligt, det var ett nummer jag inte kände igen. De stela digitala klockradiosiffrorna visade åtta noll tre, alldeles för tidigt på morgonen för att jag skulle vara riktigt vaken. Dessutom hade jag sovmorgon, engelskan skulle inte börja förrän klockan elva. Jag tryckte på svara-knappen och höll mobilen intill örat utan att säga något. - Ja hej, jag heter Mona Ljung och är psykolog. BUP har bett mig kontakta dig. Hon pausade lite som för att vänta på ett svar. Hon fick inget och tog ny sats. - Jag tror verkligen att du skulle må bra av att få prata lite. - Om vadå? Hon hade en djup norrlandsdialekt, liksom sög in luft till ett ”schhu” när hon skulle säga ja, kanske var det hennes trygga accent som övertygade mig. Plötsligt hade jag gjort ett kryss i almanackan att vi skulle ses dagen därpå. Hennes kontor låg en bit utanför centrala Piteå. Mona öppnade dörren redan innan jag hade hunnit ringa på. Hon var ett huvud längre än jag och var klädd i en mjölkvit blus som var skuren under bysten så att man inte såg de fem kilo extra hon bar på. - Tessan, förstår jag. Välkommen in. Hon sträckte fram handen, naglarna var kortklippta med sorgkanter av trädgårdsjord. Jag mötte den med min, naglarna var fläckiga av gammalt rosa nagellack. Mona hade guldelefanter i öronen och de rektangelformade glasögonen med tjock svart ram fick henne att se skarp och modern ut på samma gång. Hon klev åt sidan och släppte förbi mig, parketten knarrade lite. Jag drog in en parfym av citrus och tvål samtidigt som jag hade svårt att få av mig stövlarna, de hade svettklistrat fast sig vid fötterna och ville inte släppa. 156

- Här, det kanske kan hjälpa, sa Mona och sträckte fram ett skohorn. Hennes kontorsrum var stort och ljust med några färgglada litografier på väggarna. Ett runt bord, två stolar, en skål med illgröna vaxglansiga äpplen. - Ta gärna ett om du vågar, du kanske blir självlysande på köpet. När Mona virvlade ut i pentryt för att hämta det glas vatten jag hade frågat efter passade jag på att snoka lite på hennes arbetsbord. På hennes dator ringlade en skärmsläckare runt över det svarta. Skrivbordet var välstädat så när som på en uppslagen almanacka. Karl 50, stod det på morgondagens datum med ett litet hjärta bredvid. Karl skulle visa sig vara Monas sambo. - Vad roligt att äntligen träffa dig, sa hon när vi hade satt oss mittemot varandra. Jag var van vid att analysera allt folk sa på en sekund, men det verkade som om hon menade det. Mona. Jag skulle komma att tycka så mycket om henne, men det visste jag inte än. Det var svårt att prata med Mona i början, jag satt nog mest tyst hos henne. Hon frågade och jag svarade kort. Jag vet inte varför jag fick förtroende för henne direkt, kanske för att hon gav mig alla sina telefonnummer, både sin privata mobil och hem. Det var som ett bevis för att hon brydde sig. Hon fick mig att känna mig trygg. Mona räddade mig. Vi pratade i nästan en timme första gången. Mona hade frågor som en hel presskonferens och var skicklig på att få mig att berätta om mitt liv, mycket mer intelligent än någon av de andra som hade velat tvinga mig att prata ut. Jag berättade till och med om Mats, men bara lite. - Jag försökte prata med skolkuratorn en gång, men det verkade inte som hon ville lyssna egentligen. Mona blossade upp som en tändsticka, men lika snabbt svalnade hon igen. - Jo jag vet. Det finns allt för många som inte tar sådana som du på allvar. 157

Löven prasslade stilla utanför hennes fönster när vi sa hejdå. Mona hade gett mig sitt hemtelefonnummer och fått mig att lova att jag skulle höra av mig så fort jag kände mig ledsen. Om hon bara hade vetat vad som skulle komma, kanske hade hon tvekat då?

158

S

om fjärilar.

Så dansade sedlarna iväg i den vinande virvlande vindvalsen. Eller. Fel. Det som en gång hade varit sedlar. Nu var de bara taggkantade papperslappar med halva siffror, flagor inramade av sorgkanter i svart sot. Skitiga pengar för skitiga timmar. Två femhundringar. Min kropp var inte värd mer.

159

T

io minuter, prick.

Det tog inte mycket längre tid än så att gå till tjärnen från min lägenhet. Ändå kändes det som ett, nej fem, maratonlopp. Kroppen var som en urkramad disktrasa när jag nådde vattenkanten, kanske kände den själv att den inte skulle vara där. Jag borde ha varit hemma vid ett prydligt dukat köksbord med en tindrande kärnfamilj som sällskap, men nej. Livet hade tagit en annan vändning och det var mitt fel, bara mitt. Tio minuter, prick. Jag brukade räkna stegen. Ettusentvåhundratrettitre. Alfons hundgodis skramlade i ena jackfickan, små leverluktande ångslingor sökte sig in i mina näsborrar då och då, tändaren och sedlarna låg i den andra. Alfons travade troget på med sin pinniga kropp vid min sida, alltid med svansen vajande som en lycklig lurvig flagga. Då och då gjorde han halt, vände om och körde ner nosen i någon annan hunds revirstänk, dagens löpsedel för honom. - Kom Alfons, nu går vi. Jag var otålig, ville iväg. Vi mötte ingen. Tur, jag kände inte för att pliktskyldigt säga hej och le, svara på om Alfons var en hane eller tik, vara tvungen att säga att han inte skulle hälsa på andra hundar, le ett ursäktande tyst förlåt och sedan gå vidare. Alfons tassar krasade igenom skaren, det lät som om han gick på frasvåfflor. Det gråslitna vindskyddet såg ut precis som förra gången. Några ölburkar hade fått sina midjor skrynkligt ihopkramade på mitten i en hög under den solkiga träbänken med platta tuggummifläckar. Grillkolet i centrum av bänkcirkeln var fortfarande lite glimmande rött 160

från natten, de svarta små bollarna spelade av kvarvarande glöd när vinden isade genom skogen. Månen hängde som en vitfläckig parentes på natthimlen, himlakroppen stoppades om av molnen. Hur långt är det till himlen? Jag lutade huvudet så långt bakåt att jag fick ont i nacken. Jag ville dit. Jag fick nästan aldrig betalt längre. Kanske en femhundring då och då om jag gjorde något extra. Om de var flera. Om de slog mig. Ikväll hade jag fått pengar, trots att jag inte hade frågat efter det. Två femhundringar låg på soffbordet och var smutsiga, påminde om honom. Jag ville inte ha betalt. Jag ville inte ta i pengarna. Jag ville inte ha något alls. Kanske var det för att männen ville lindra sitt eget samvete, kanske kändes det bättre om de gav mig pengar för det de gjorde med mig. Jag var ofta vid tjärnen på kvällarna och nätterna när jag mådde dåligt och inte orkade eller vågade vara kvar hemma. Alfons och jag brukade gå dit och bara sitta, titta rakt ut i mörkret och försöka att inte rycka till när det knakade, knäppte, knirrade. Det var skogens ljud. Jag ville känna mig hemma här, men jag visste att jag inte kunde känna mig hemma någonstans. Jag hade ryckt upp mig själv med rötterna. Det här var just en sådan natt, en ensamhetsnatt. Jag satte mig på en stubbe som hade hy knottrig som en gammal farbror, träet var kallt mot byxbaken. Han hade ringt på dörrklockan vid samma tid som jag egentligen hade gått och lagt mig. Mina klasskompisar hade säkert somnat för länge sedan, vi hade matteprov imorgon. Ekvationer. X är lika med Y. Aldrig i min värld. Jag hade väntat uppe, meddelandet som hade blinkat på min mobildisplay ett par timmar tidigare hade talat sitt tydliga språk. ”Jag vill ses. Du vet vad som händer annars.” Jag visste. 161

Det skulle bli värre nästa gång. Så jag väntade. Prick elva kom han. Sa inte så mycket. - En äcklig liten hora, det är vad du är. Jag svarade inte. Jag var van. Han hade bråttom ikväll. Tjugo minuter, sedan var det klart. Jag låg still, det gjorde minst ont då. Jag var glad att han inte använde glasflaskan som han hade gjort sist. Man får vara glad för det lilla. Han kom snabbt och slängde den använda kondomen på golvet bredvid sängen, jag kräktes rivna morötter och pannbiff innan ångesten tog strypgrepp. Ettusentvåhundratrettitre steg. Tio minuter prick. Sedan satt jag i vindskyddet där någon hade ristat Ante + Ida med spretiga bokstäver. Alfons la sitt tunga huvud med ett pysande andetag på min ena fot, det var hans sätt att visa att matte inte var ensam. - Alfons, min älskade sa jag tyst och rufsade runt hans feta pälsfluff. Vi borde kanske klippa dig lite. Sedan tog jag fram sedlarna, höll upp tändaren. Sprätte upp lågan och tände på. När pengarna var borta skulle det aldrig ha hänt och allt skulle bli bra igen. Jag eldade upp en i taget och trodde verkligen att det skulle kännas bra, att allt skulle försvinna bara pengarna försvann. Det var inte svårt och inget jag tänkt göra heller. Det blev bara så, och samma sekund som tanken flög genom huvudet kändes det liksom som om det var det jag behövde göra. På något sätt inbillade jag mig nog att det skulle vara som att spola tillbaka ett band och ändra innehållet innan man sätter igång det igen. Finns det inga bevis, då har det liksom inte hänt. Men efteråt kändes det precis likadant.

162

Mats ringde igen, fyllde mitt mobilsvar med hat. - Om du inte är hemma ska jag berätta för din syster vilken äcklig liten hora du är. Jag vågade inget annat än att skicka ett sms. Vara tillgänglig. Han dröjde aldrig. Ville ha sex direkt. Jag sa nej. Jag vet att jag skulle ha stått på mig, men han var så manipulativ. Jag ville verkligen skydda min familj. Från vad? Från mig själv. Jag försökte verkligen. Han låtsades inte höra. När han hade klätt av mig allt sa jag nej igen. Jag har nog aldrig sett någon så rasande som då. Mats började slå mig med knytnävarna. Det första slaget träffade ryggen. Hans hand dunsade tillbaka, smärtan rusade på en motorväg genom hela min kropp. Det andra slaget träffade min mage. Mats missade solar plexus under revbenen med en knytnävslängd men jag tappade andan av det hårda slaget. Från och med det tredje slaget slutade jag räkna. Jag var hans mänskliga boxboll som hade krupit ihop i tight fosterställning, kramade armarna om båda knäna och låste in snyftningarna i ett rum långt inom mig. Jag var helt säker på att jag skulle dö. Jag önskade tyst att han skulle slå mig i ansiktet, men det undvek han alltid noga, det skulle ju synas att jag hade blåmärken där. Mitt mantra började spela i huvudet, som så många gånger när männen var nära mig. Om han hörde mig skulle det bara bli värre. ”Långstrump Långstrump Långstrump Långstrump.” Min älskade häst, ditt namn hade räddat mig i tanken så många gånger. Mats sa hejdå med några sedlar. De blev till aska den natten vid tjärnen.

163

D

et gick tre dagar med väldigt långa nätter fyllda av skräck.

Klockan vid sängen kastade ett ljusgrönt sken över mitt vita överkast. Jag låg fullt påklädd, i t-shirt, jeans och gympaskor med telefonen i handen på nätterna för att vara beredd om han skulle komma igen. Jag hade gjort det länge nu, men den här natten var det annorlunda. Mats hade skickat sitt vanliga sms strax efter att Tre kronors glättinga jingel hade ebbat ut. ”Jag vill ses. Håll dig hemma.” Jag hade inte vågat svara, jag var så rädd som jag aldrig har varit förut. Ikväll hade jag till och med önskat livet ur honom. Att han skulle möta döden och veta det i samma ögonblick, att han i dödsångestens sista klarhet skulle inse vad han hade gjort och få lida, åtminstone en tusendel av den smärta han hade skänkt mig. I den svarta stunden skulle han ångra sig. Jag stängde av tv:n. Släckte överallt. Förbannade mig själv att jag inte hade gått ut med Alfons lite tidigare. Hans svans dunkade tveksamt mot golvet, min älskade livskamrat förstod inte vad matte höll på med, kanske var det någon ny kurragömmalek? - Alfons, kom in här. Jag hukade mig under köksfönstret och smet in i sovrummet, vred om låset inifrån med ett knirr. Hörde han? Stod han redan utanför? Alfons gnydde lite, jag vet att han var kissnödig, men jag hyssjade åt honom. - Du får hålla dig, Alfons. Bara ikväll. Mitt hjärta krackelerade ännu lite mer. Okej att Mats var elak mot mig, men jag blödde inuti när jag lät det gå ut över min älskade hund. 164

- Du kan inte ha det så här, Tessan, sa Mona morgonen efter i telefon. Hon måste väl ha hört på min röst att jag bara hade slumrat till i små omgångar som inte ens kändes. Mats hade aldrig kommit. Kanske hade något annat varit viktigare än sex just då, men trots det hade hans hotfulla sms hållit mig vaken hela natten. Monas röst var nästan sprucken av återhållen bekymran. - Nej... men vad ska jag göra då? Jag lät desperat, jag vet, jag kunde inte fatta att det hade blivit så här, mitt liv som inte var mitt längre. - Anmäl! Tessan, du måste anmäla honom! Jag vet att hon hade nämnt det förut, men jag ansåg det som uteslutet. Både då och nu. - Aldrig. Han kommer att döda mig då. Mona blev tyst. Det var ett spel på liv och död, mitt liv och min död, det visste hon. Även om hon i sin psykologroll var fast besluten om att misshandlande män var fega kräk kunde hon ju faktiskt inte veta. Jag visste vad hon tänkte säga så jag skyndade mig att fortsätta mitt desperata försvarstal för mig själv. - Mats är annorlunda. Du känner honom inte. - Nej Tessan, jag känner honom inte, men du kan inte ha det så här. Ska du fortsätta att gömma dig i hela ditt liv? Jag sa det så tyst att mobilluren knappt uppfattade det. - Jag dör nog innan dess. - Vad sa du? Jag höll luften inne i lungorna tills jag såg Karlavagnen innanför ögonlocken. - Inget. Jag sa inget. - Skulle det kännas lättare om någon annan ringde polisen? - Vem skulle det vara? - Jag till exempel. Jag tystnade. Tänkte. - Nej. Jag vill inte. Då kände jag dem, de vita maskarna som kröp runt under huden och som jag inte kunde få bort från utsidan. Kanske höll jag på att dö inifrån? 165

Lät det gå några timmar. Likmaskarna inuti mig försvann inte. Tvärtom. De blev fler. Jag höll på att bli ett ihåligt skal. Jag knappade snabbt in numret till Mona igen. Ett sex två fem åtta, jag kunde det utantill nu. Hon svarade på första signalen. - Jag har ändrat mig. 

166

Först ville jag polisanmäla, sekunden efter ville jag inte. Jag var rädd för honom, för att inte bli trodd, för att det skulle bli rättegång och han skulle bli frikänd. Jag var rädd för att behöva sitta där framför en polis och berätta. Få en massa frågor. Vad skulle hända om jag inte kunde svara på frågorna, skulle de tro att jag hade hittat på då? Vad skulle de säga om att jag sålde sex? Skulle de tycka att jag fick skylla mig själv? En hora kan ju inte bli våldtagen, resonerade jag. Att min syster Elin och Mats hade varit tillsammans gjorde det mycket, mycket värre. Han var min systers pojkvän, hennes ex efter tag. Jag undrade hur han var mot henne, det kändes som om JAG bedrog henne, eftersom jag hade sex med honom. Jag trodde att hon skulle bli arg på mig, fast jag egentligen visste att det inte var så. Jag skämdes. Och jag var rädd för att hon skulle få veta. Vad skulle hon tycka om mig? Dessutom tog Mona kontakt med soc. Jag ville inte det, men hon förklarade varför och jag förstod. Det kändes genast mycket större, mycket allvarligare. Jag tyckte inte att jag behövde det, och jag såg det mer som ett slags straff än som hjälp. Samtidigt kändes det bra, det var skönt att någon annan kom in och tog ansvar för mitt liv. Någon som sa vad jag skulle göra och inte göra. Jag pendlade väldigt, vissa dagar avskydde jag allt som hade med soc att göra och andra dagar kändes det bra och tryggt.

167

-P

olisen, god morgon.

Jag stod med luren i handen, den höll på att glida ur mitt stelsvettiga grepp. Receptionisten hade låtit precis som min gamla biologilärare Nettan, kunde det vara hon? Nej, det kunde det förstås inte. Höll jag på att bli knäpp? Jag la snabbt på och ångrade mig i samma ögonblick. Fan. Jag lät det gå tio minuter, de hade väl nummerpresentatör på det där stället, och så ringde jag igen. - Polisen, god morgon. Samma kvinna svarade igen. Klick. Nej. Jag kunde inte. - Ska jag ringa istället? Mona hade stått bredvid mig hela tiden. Kvällen innan hade vi haft ett långt samtal. - Förstår du inte att han faktiskt har utsatt dig för rena övergrepp, Therese? hade hon sagt med ett fast tag med händerna om båda mina axlar. Hon fixerade mig med blicken. Hennes ögon var inte psykologmjuka längre. - Det är Mats som har gjort fel. Inte du. Jag visste ju det. Egentligen. Men att verkligen ta steget och slutföra samtalet med polisen kändes evighetslångt borta. - Måste vi...? Mona var bestämd, hennes svar kom snabbt som ett rapp. - Ja. Vi måste. Kvällen innan hade jag protesterat precis som nu, bara lite mer högljutt. Mona hade lirkat, förklarat, bett. Till slut hade jag gett med mig, mest för att hela kroppen skrek efter att få sova hemma i min 168

egen säng. - Vi får se imorgon, hade jag sagt när jag stängde dörren till hennes lägenhet kvällen innan. Det kändes länge sedan. Nu bad jag henne igen. - Men kan vi inte bara låta det vara? Det kanske blir bättre? Han kanske slutar. Jag trodde inte på mig själv. - Men Tessan, det handlar ju inte om det. Det handlar om så mycket annat. Allt som Mats har utsatt dig för är emot lagen. Det är förbjudet. Man får inte göra något sådant här mot en annan människa, speciellt inte en minderårig. Om vi inte anmäler honom kanske han fortsätter och gör om samma sak mot någon annan. Vill du det? Det var en elak fråga med ett självklart svar. - Då så. Om inte annat gör vi det här för någon annans skull. Mona visste vilka knappar hon skulle trycka på när det gällde mig. Hon erbjöd sig att ringa polisen. - Nej vänta. Jag gör det. Och så tog jag ett djupt andetag där jag hämtade syre ända nerifrån tånaglarna. - Polisen, god morgon. Stackars receptionisten, hon som lät som min biologilärare, hon måste vara rätt trött på mig vid det här laget hann jag tänka innan jag tog till orda. - Hej… jag heter Therese Karlberg. Jag skulle vilja anmäla en våldtäkt. Jag kunde knappt fatta att jag hade sagt det. Att jag hade vågat uttala de smutsiga orden. Men Nettans röst lät helt neutral, hon måste vara van vid svarta samtal efter några år i receptionsjobbet, van att dölja sina egna känslor. - Vänta, jag ska koppla dig.

169

H

örd person: Karlberg, Therese

Den hörde är: målsägande

Förhörsledare: Anders Wennerholm Förhörsplats: Kallbäckens vårdcentral Förhörsdatum: 2002-06-06 Förhör påbörjat: 13:05 Förhör avslutat: 14:50 Målsägande önskar ett kvinnligt målsägarbiträde vid en förhandling i en eventuell rättegång. Therese uppgav att hon var ute och ”chattade” på Internet en hel del under 2001. Hon fick där kontakt med en hel del män. Under sommaren 2001, ganska sent på sommaren, men innan hon började på djurskötarutbildningen, fick hon kontakt med den misstänkte över nätet, där hon sedan ”chattade” med honom. Therese berättade för den misstänkte då de ”chattade” med varandra över nätet att hon sålde sex till män som hon träffat via Internet. Hon stämde träff med dem och hade sedan sex med dem mot betalning. Efter att de ”chattat” med varandra ett tag bestämde de att de skulle träffas och ha sex med varandra. Hon skulle få betalt för detta. Therese och den misstänkte bestämde att de skulle träffas vid macken i Surahammar mitt på en dag. Han skulle komma dit i en bil. Detta var någon gång i slutet på sommaren men innan skolan började. Therese minns att hon cyklade dit. Hon var klädd i vita jeans och ett rosa linne. 170

Då Therese kom till macken fick hon syn på den misstänkte, som visade sig vara hennes syster Elins före detta man, Mats. Therese kom ej ihåg vad Mats hette i efternamn. Mats hade kommit dit i en bil, en van, som han hade lånat av en kompis. Therese kom ej ihåg om det stod något på sidan av bilen. Therese ville ej ha sex med Mats då han enligt henne fortfarande var tillsammans med Elin. Mats hade då sagt att om inte Therese ställde upp och hade sex med honom skulle han berätta för systern och alla andra hon kände att hon var en ”äcklig hora” som sålde sig via Internet. Therese kände sig då tvingad att ha sex med Mats för att hon ej ville att systern skulle få reda på att hon sålde sig till män via Internet. (…) Mats tog ut en filt från vanen. Therese minns att det var en fin dag men att det ej var så varmt ute. Mats började ta av sig sina kläder. Han tog av sig sin rödrutiga skjorta och en vit t-shirt som han hade under den. Han behöll dock shortsen på. Shortsen var troligen blårutiga om Therese minns rätt. Mats började sedan att klä av Therese. Hon sa åt honom att hon inte ville men han fortsatte att säga att han skulle berätta för systern om Therese. Therese lät honom ta av henne kläderna. Innan han tog av henne bh:n satt han bredvid henne och smekte henne över ryggen. Han tog av henne bh:n och började smeka henne på brösten. Therese var nu naken helt och hållet förutom strumporna som hon fick behålla på. Mats hade hela tiden haft sina shorts på sig under den tid han smekte henne över rygg och bröst. Mats tog sedan av sig shortsen och sa åt Therese att lägga sig på rygg på filten. Han förde sedan in två eller tre fingrar i hennes slida. Mats körde sedan fingrarna ut och in. Therese mindes ej hur länge detta pågick men mindes att de bägge var borta i cirka en timme sammanlagt. Mats satt hela tiden vid sidan av henne då han körde fingrarna ut och in. Han frågade om det var skönt men Therese svarade ej på detta. Efter en stund ville Mats ”ligga” med henne. Therese sa även då att hon ej ville. 171

Mats sa åter att han skulle berätta för systern och alla vilken ”äcklig hora hon var”. Therese låg därför kvar på rygg med armarna efter sidan. Mats sa åt henne att sära på benen vilket hon ej gjorde. Mats särade då på hennes ben varefter hon drog ihop dem igen. Mats drog då isär dem igen och lade sig över henne. Therese låg då på rygg under Mats. Therese kände att hon ej kunde putta iväg Mats då han var mycket tyngre än henne. Therese kände sedan hur Mats särade på hennes ben och trängde in med sin penis i hennes slida. Mats juckade upp och ner, Therese uppskattade att han höll på i cirka 15 minuter. Mats var hela tiden upphetsad men sade inget. Mats höll på tills han fick utlösning. De hade ej haft något p-skydd vid detta tillfälle trots att Mats lovat att ha kondom då de bägge hade ”chattat” på Internet med varandra. Therese visste då ej att det var Mats hon skulle träffa. Efter att de hade tvättat av sig satte de sig i vanen och Mats skjutsade henne tillbaka till Surahammar. Therese cyklade hem. Hon berättade inget om Mats för någon och hon sökte ej heller läkarhjälp trots att hon hade fått ont av samlaget. Therese uppgav vidare att det kändes hemskt det som hände. Therese var inte oskuld vid detta tillfälle utan hade haft vaginalsex vid tidigare tillfällen. Innan Therese flyttade upp till Piteå hade Mats ringt upp Therese och krävt att få träffa henne. Om han inte skulle få träffa henne skulle han berätta för systern vilken ”äcklig hora hon var”. Mats hade även vid några tillfällen sagt åt Therese att det var hennes fel att han ville ha sex med henne. ”Det var hon som tvingade honom att ha sex med henne trots att han egentligen ej ville det. Förlåt. Jag måste ta en paus här. Jag spricker inombords. Går sönder som en tappad lerkruka. Det är mitt fel, alltihopa. Hur kunde jag vara så dum att jag anmälde honom? Nu blev ju allt bara värre, jag vet det, jag bara vet. Fan. 172

Rummet där poliserna frågade ut mig påminde om ett litet klassrum. Jag fick ont i skinkorna av de hårda trästolarna med flisor i framkanten, belysningen var blek och skarp, vit. De båda poliserna hälsade med ett hårt handslag, jag glömde bort vad de hette så fort de uttalade sina namn. Den ena hade huvudet täckt av ett ljusrött hårtäcke, den andra kvinnan luktade jordgubbssaft. Jag satt på en sida av bordet, poliserna på den andra, det kändes som om det var jag som var brottslingen. - Jag vet att det här är jobbigt för dig Therese, sa jordgubbspolisen. Jag nickade med läpparna ihoppressade som ett liggande I och så satte de på bandspelaren. Läste in mitt namn, mitt personnummer, datum och klockslag. Jag drog ett djupt andetag från lungornas botten och lät orden porla som mineralvattnet poliserna just hade hällt upp. Therese berättade att andra gången hon och Mats träffades hämtade han henne i centrum av Surahammar. De körde sedan ut till ett hus i Surahammar som Mats höll på att renovera. Mats tog med Therese till ett rum som låg bredvid sovrummet, där det stod en enkelsäng. De kunde ej vara i sovrummet då det var under renovering. Therese sa till Mats att hon ej ville ha sex med honom men han sade då att han skulle berätta för systern vilken ”äcklig hora” hon var. Therese ville ej att systern skulle få reda på något så hon lade sig ner på sängen då Mats sa åt henne. Mats tog av henne långbyxorna och trosorna och tog sedan av sig sina egna byxor. Therese låg sedan på rygg på sängen och Mats smekte henne på tröjan över brösten, på benen osv. Therese fortsatte att säga att hon ej ville men Mats brydde sig inte och sa att det var hon som tvingade honom till detta som straff för att hon var en ”äcklig hora”. Då Therese låg på rygg på sängen tog Mats fram en flaska. Mats körde sedan in flaskhalsen i Thereses slida. Han körde ut och in med flaskhalsen en stund innan han tog fram en dildo och fortsatte köra in och ut med den i Thereses slida. Therese låg stilla på rygg och sade inget. Mats höll på med flaskan och dildon i cirka 5-10 minuter innan han slutade. Mats 173

lade sig då ned på rygg på sängen och sade åt Therese att sätta sig upp. Mats sade sedan ”sug av mig”. Therese skakade på huvudet och ville ej. Mats sade då åt henne att det skulle bli värre om hon inte gjorde det. Therese, som satt bredvid Mats på sängen, började då att suga av honom genom att ta hans penis i sin mun. Hon höll på i några minuter då Mats sa att det räckte. Då hon upphörde att suga gick det för Mats och sperman hamnade på hennes mage. Therese berättade att hon ställt upp på sex med Mats mot sin vilja, både i Surahammar och i Piteå. Hon hade även ställt upp några gånger då hon tyckte att det inte spelade någon roll för Mats hade ändå förstört allting. Mats sa efter ett tag att Therese visst ville träffa honom. Mats vände sedan runt Therese så att hon hamnade på rygg i sängen. Mats hade sedan vaginalsex med Therese. Det var ett ganska långt samlag. Då Mats var klar med samlaget hade han gått ut i köket för att dricka vatten. Han kom tillbaks och hade då med sig en brödkniv från köket. Therese låg kvar på sängen och Mats gick fram till henne. Mats satte sedan kniven mot halsen på Therese så att hon kände eggen på kniven mot huden. Mats sade sedan åt Therese att han skulle döda henne om hon sa något till någon om vad som hänt emellan dem. Mats sa också att det var Thereses fel att han gjorde som han gjorde då hon tvingade honom till det. Han var tvungen att straffa henne. Efter det lade han kniven på sängen, klädde på sig och gick. Ingenting sades emellan dem. Therese blev hemskt rädd för vad Mats gjorde med kniven, hon trodde att hon skulle dö. Förhöret slut 14:50. Förhörsanteckningar nedtecknade och sammanställda och godkända.

174

Frågar mig själv om det aldrig kommer ta slut önskar jag kunde läsa sista sidan slå ihop pärmen och ställa tillbaka historien om mitt liv i bokhyllan och bara ta fram och kunna se tillbaka när det passar mig men jag lever med det förflutna närvarande i varje steg varje andetag andas kvarglömd ångest som borde ha hämtats för länge sen och jag vet att du sover utan att drömma medan jag vrider mig i plågor av rädsla för att du ska stå utanför min dörr låser om mig stänger in i ett desperat försök att låsa ute alla minnen

175

H

ela min kropp kände en miljon små glasbitar av förakt mot Mats, även om min hjärna uppenbarligen inte kunde sätta stopp för honom att ta sig in i mig igen. Och igen. Utan slut. Så fort en tanke snuddade vid hans namn drog alla muskler ihop sig, som om de ville gömma sig från honom, men kanske mest från mig själv som lät min kropp utstå honom. Hatet kändes som att kliva in i ett stort, taggigt snår. Hat luktar som fotsvett. Hat smakar som övermogen banan. Hat lät som ett nagelgnissel mot svarta tavlan. Jag avskydde Mats med hela min krampande kropp, ändå vågade jag inte säga emot när han krävde mig. ”Jag ska leta upp dig och döda dig.” ”Jag ska skära halsen av dig om du inte släpper in mig.” ”Det blir värre om du inte gör som jag säger, äckliga hora.” Mörkgrå bokstäver på ljusgrå display, digitala hot som jag visste att han kunde göra till verklighet.

På kvällarna släckte jag ofta ner hela lägenheten och tog min tillflykt till Sinsu, forumet som jag kommit att känna så mycket trygghet i. Sinsu stod för Svenska Internet-Nätverket för Sexuellt Utnyttjade och skärmen flimrade fram trygghet för alla oss som hade en kropp någon annan tyckte sig ha rättigheten till. Jag ville verkligen försöka ta tag i mitt liv, jag försökte på alla sätt jag kunde medan Mats gjorde sitt bästa för att krossa mig. Chatten med rubriken ”Vissa saker vill man inte veta” blev min länk till trygghet, där kunde jag prata med andra utsatta och några vuxna som var till för att hjälpa oss unga med våra förvirrade tankar. 176

Annika från den ideella föreningen Sagaborg var en av de vuxna som tog sig an mig. I början hade vi bara kontakt via forumet, men när det skulle läggas ner mejlade hon mig sitt ICQ-nummer. Annika skrev brev till mina föräldrar och berättade om föreningen. Hon visste att jag sålde mig och kände till på ett ungefär hur jag mådde. Jag litade på henne. Annika var snäll, jag tror verkligen hon var det innerst inne, ändå blev det så fel. Hon kanske ville oss väl, kanske ville hon lite för mycket? Pappa hade nästan en föraning om det, han hade gnällt lite när jag berättade för honom om Sagaborgs helgläger i Umeå. - Men är det där verkligen så bra? Jag blev på min vakt. - Vadå? Varför inte? - Jo men du vet. Du känner ju inte dom så väl än. - Är det för att dom inte gillar killar? Förlåt pappa, jag fräste som en arg katt. Han skyndade sig att släta över: - Nej nej, det är inte det. Det är bara det… att du inte känner dom så väl än. - Ja, du sa det. Han hade lärt sig att lämna ämnet när jag satte punkt. Så jag åkte, tog bussen själv en lördagsmorgon när fåglarna hade vaknat långt innan varje radhussvensson hade orkat upp. Jag vet inte vad jag sökte? Svart gemenskap? Jag måste ha slumrat till, för plötsligt svängde vi in i Umeå. Bussen var het som en bakugn av morgonresenärernas andedräkter, det luktade instängt och surt och jag försökte täppa igen näsborrarna med en fingerklämma, det hjälpte inte ens att jag desperat försökte få upp rutan för att få andas. Jag klev av på busstationen och gjorde några förvirrade piruetter innan jag såg den stora vitkalkade byggnaden till höger, den som hade rubriken Alla kvinnors hus. Dörren öppnades redan innan jag och min packningstjocka ryggsäck hade hunnit höja en knuten näve för att knacka. - Tessan, välkommen, vad roligt att se dig här. Annika hade satt upp håret i en slarvig knut, den bohemrandiga 177

långkjolen fladdrade kring benen när hon skyndade mot mig med en doftgloria av tung kryddig Bulgariparfym svischande runt sig. Vi hade aldrig träffats förut, men det kändes som om vi var kompisar eftersom jag hade vikt ut mitt inre för henne med datorns hjälp. Jag visste inte om jag skulle sträcka fram en hand eller krama henne. Annika löste det själv genom att ge mig en snabb omfamning. Hon klappade mig två gånger på ryggen när hon hade dragit in mig i sin famn. - Det ska nog bli bra det här ska du se. Nu går vi in och träffar alla andra, viskade hon i mitt öra. När hon hade släppt mig försökte jag kika över hennes axel, men Annika var lång och bred och täckte nästan hela min utsikt mot rummet bakom. Först när hon flyttade på sin generösa silhuett såg jag att samlingsrummet var möblerat med en krans av stolar längs väggarna. Det doftade sött av nymalet kaffe någonstans långt inifrån. Jag tackade nej på Annikas fråga, hon hade häktat fast några koppar mellan fingrarna och var på väg in i den stora samlingssalen. Femton tjejansikten vände sig mot mig när jag kom in och försökte göra mitt bästa för att undvika allas blickar. Vi var lika utan att ha träffats. Alla hade vi mött djävulen. Vi hade allt gemensamt och ändå inget. Theresa. Emma. Charlotte. Emilia. Nina-Marie. Magdalena. Kim. Kristine. Anna A. Anna G. Celina. Alla presenterade sig i tur och ordning, det var Annika som ledde uppropet. Jag satte mig bredvid den av tjejerna som såg snällast ut vid första scanningen, hon sa att hon hette Theresa men kallades för Tess. - Jag med. Nästan i alla fall. Det blev det enda jag sa till någon på hela helgen. Ja, förutom sången förstås. Alla andra verkade kunna texten, lägrets ständiga inledningsmelodi. - Då tar vi i allihopa, sa Annika, hon hade precis delat ut papper med texten till alla i tjejringen. Tio år vi kokat nu är grytan färdig nu gör vi upp med makten nu gör vi upp med män 178

Potentaterna ska brinna herrarna ska försvinna de ska brinna i brasan så flagorna flyger så flagorna flyger Jag mimade lite blygt, försökte istället fokusera på en tavla som hängde ovanför huvudet på Magdalena mittemot, hon som tog i mest. PJ Harvey stod det efter en liten stjärna längst ner. silence my lady head get girl out of my head douse hair with gasoline set it light and set it free    Tess mumlade också, men hon sjöng åtminstone lite högre än jag. Hon sneglade åt mitt håll, jag kunde inte tolka hennes blick. Jag kände mig obekväm, det kliade i hela kroppen. Pappa hade haft rätt. Jag hörde kanske inte hemma här. På lägret tryckte de upp små häften med ”manshatarsånger” som alla andra gick och sjöng. Ett annat läger var det ”rundgång”. Det gick ut på att man satt i ring och en i taget fick prata. Jag minns inte riktigt vad själva ämnet var, men de flesta berättade hur illa de tyckte om män, hur otrygga de var tillsammans med män och att de aldrig tänkte umgås med någon kille igen. När det var min tur sa jag bara: ”jag gillar att umgås med killar. Jag trivs nog egentligen bättre med killar än tjejer.” Det kändes inte som att de andra tyckte att det var okej. Jag drog mig undan en hel del den helgen, eftersom det var jobbigt med så mycket folk. Annika kom och tittade till mig emellanåt men lät mig ändå vara ifred. Mest låg jag nere i ett mörkt rum på källarvåningen, det var ett par soffor där och massa kuddar. Jag gömde mig från alla andra. Jag tyckte alltid att det var jobbigt med folk när jag mådde dåligt, och speciellt folk jag inte alls visste vilka det var.

179

Jag orkade inte, jag orkade ingenting alls. Kroppen kändes som ett alldeles för tuggat tuggummi, jag var en platt fläck som alla trampade på. Det mörka rummet i källaren på Sagaborgs helgläger luktade unket av mögel, men mörkret hindrade hjärnan från att registrera något nytt. Det var skönt. Tiden var vanligtvis en idiot som inte lyssnade på mig, men den här helgen gick den extra långsamt. Precis som jag ville. Här kunde ingen komma åt mig. Trodde jag. Det var där sms:et kom. Från Mats. ”Jag ska döda dig.” Så stod det. Jag skulle aldrig ha visat det för Annika. Först blev hon vit. Sen blev hon vansinnig. Hon rev telefonen ur handen på mig. Jag skrek åt henne. Högt. Hon skrek tillbaka. Hon vann. Annika ringde till mamma och berättade för henne om sms:et. Jag vet inte riktigt vad de sa, jag var inte med i rummet utan var utanför och var jättearg och besviken på Annika. Det var en annan tjej där, Felicia, som såg att jag var upprörd. Hon kom och satte sig vid mig, gav mig en kram och lät mig berätta om hur hemsk och orättvis Annika var och hur mycket jag hatade henne just då. Jag hade litat på Annika, men hon hade knäckt mitt förtroende för henne på mitten som om det hade varit en torr gren. Innerst inne visste jag att hon hade gjort det enda rätta när hon ringt till mamma och berättat, trots att jag hade bönat och bett att hon skulle låta bli. - Jag måste, Tessan, jag måste. Och så hade hon ringt. Mamma hade svarat med gråt. Förstås. Hur reagerar man annars när en man hotar att döda ens mellandotter? Jag tog genast bussen hem till Piteå utan att säga hejdå till någon. Jag tillbringade hela re180

san med att låta ögonen dras fram och tillbaka längs det landskap vi passerade. Träd. Så oändligt många träd. Sedan blundade jag så att min egen rädsla inte skulle synas i bilfönstrets spegelbild. - Du måste släppa det där nu, Tessan. Det var ett misstag att gå dit, men se det som att du har lärt dig något av det. - Som vadå? sa jag trumpet och sköt ut underläppen en smula. Jag såg ut som en trulig treåring men jag brydde mig inte. Mona tog av sig sina rektangulära glasögon och la bågarna på det pappersfyllda skrivbordet bredvid sig. Det hade gått en vecka sedan jag kom hem från Sagaborg, jag hade stannat hemma från skolan under mesta delen av den tiden. Vi hade eget arbete, jag hade inte ens påbörjat det. Mitt liv hade satt sig i rutschkanan och var på väg utför. - Som att lita på andras råd till exempel. Jag visste att hon hade rätt. Pappas magkänsla hade träffat bulls eye när det gällde Sagaborg. - Det är inte så lätt. - Jag vet. Vi fattar så oändligt många beslut här i livet som visar sig vara fel, vi måste lära oss av dem också. Men det är lätt att vara efterklok, sa Mona som om hon hade klivit rakt in i mina tankar. Hon satte på sig glasögonen igen, jag vet inte hur många gånger under ett samtal de åkte av och på. En dålig ovana. - Vill du att din mamma kommer upp och bor hos dig ett tag? Jag ryckte till, stirrade på henne. Tanken hade inte ens slagit mig. Jag trodde att jag skulle kunna klara mig själv nu. Mona fortsatte utan att vänta på mitt svar. - Jag har faktiskt redan frågat henne. Jag har berättat allt. - Allt? - Ja. Allt. När jag pratade med min mamma på kvällen lät det som om hon hade munnen full av mjuka fluffiga marshmallows, som i en sån där tävling man brukar ha på midsommarafton. Jag visste att hon hade gråtit. - Jag kommer upp, Tessan. Nu kommer jag upp och bor hos dig. 181

Jag nickade till en telefonlur som inte kunde se. När Mona ringde mina föräldrar för att berätta om allt jag hade varit med om var det skönt att vara långt hemifrån och slippa se den förtvivlan som jag har förstått att de kände då. Jag var otroligt rädd och nervös. Jag vet att pappa var borta med jobbet någonstans då när mamma fick samtalet. Jag mådde illa, bad Mona att inte ringa. Sa att jag kunde klara mig själv, att de inte behövde få veta. Jag ville inte göra mina föräldrar ledsna, besvikna, oroliga. Jag var rädd för vad de skulle tycka om mig. Rädd för att de skulle försöka hindra mig att fortsätta. Rädd för att min hemlighet helt plötsligt skulle avslöjas. Jag vägrade prata i telefon med mina föräldrar direkt efter. Jag skämdes. Jag skickade ett mail och skrev förlåt. Skrev att jag älskade dem. Två dagar senare kom mamma med bussen. Fjorton timmar hemifrån, hon var svettig när hon kom upp för trappan trots att det var kallt ute. Min vanligtvis så vackra mamma hade förändrats. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Kanske var hon lite mer böjd, lite mer framåtlutad under det tunga liv som jag hade gett henne. Hon satte ner sin tunga trinda svarta bag med ett stön, jag borde ha hjälpt till att bära upp den. Mamma. Förlåt. - Nu är jag här. Jag ser det kunde jag ha sagt, men jag stod orörlig och tyst. - Jag tänkte lägga mig och vila lite om det är okej? Det var bilköer runt Umeå av alla ställen, det var segare än vanligt att ta sig hit. Var vill du att jag ska sova? Äntligen började benen röra sig, jag hjälpte henne att bädda på en madrass nedanför soffan. Det kändes konstigt. Vårt mamma-dotterförhållande hade ruckats. Nu skulle vi vara jämlikar, jag skulle lära mig att hantera min mor i min egen lägenhet, mitt revir. Dessutom visste jag att hon visste. Jag visste att hon visste att hennes älskade dotter sålde sin kropp för några smutsiga hundralappars skull. Och nu skulle vi bo tillsammans.

182

Det var jobbigt att ha henne så nära när hon visste om allt som hade hänt. Det kändes som att jag behövde gå runt och låtsas att jag mådde bra, jag vågade inte visa hur det egentligen var. Jag ville inte ha henne där, jag ville vara själv så jag kunde fortsätta träffa männen. Men samtidigt var det skönt att slippa träffa någon. Alla känslor var så dubbla hela tiden. Ena sekunden ville jag en sak, sekunden efter något helt annat. Jag var nog ganska kort mot mamma i början, jag tog nog ut en del av min frustration på henne, men vi hittade väl ändå nåt sätt för att få det att fungera. När hon bodde hos mig träffade jag ingen, men jag hade kontakt med en av männen på mejl från en dator i skolan. Hemma kunde jag inte hålla på, mamma var ju hemma hela tiden hon med och höll koll. - Hur tycker du att det går? Mona och jag fortsatte att träffas en gång i veckan. När hon gav mig det vanliga glaset vatten, som hon inte längre behövde fråga om jag ville ha, hade hon sagt att hon förstod att det var jobbigt att ha sin mamma boende hos sig. - Hur lång tid har det gått nu? Sex veckor. Det är en ganska lång tid. Hon kikade på mig under lugg, jag satt och pillade med hålen på mitt skärp. Jag hade allt fler hål att pilla med nu, all stress hade gjort att jag hade tappat i vikt. Inte så mycket att folk började bli oroliga, men tillräckligt mycket för att det inte skulle vara normalt. - Dessutom har jag lite nyheter till dig. - Har du? - Ja, jag har pratat med socialtjänsten om familjehem. Vad tror du om det? Jag var tyst. Jag visste att Mona hade tagit upp boendeformen tidigare och att socialtjänsten hade börjat leta efter någonstans att stoppa in mig. Hon hade berättat att det var en ny term för det gammeldags ordet fosterhem, ett riktigt boende där man kunde få ro och vila ut. Hemma hos någon. Det kändes konstigt. - Jag tror att vi har hittat ett sådant till dig. Jag ryckte till. Ett familjehem. Någon som skulle konkurrera ut mamma och pappa? Än en gång verkade Mona läsa mina tankar. 183

- Nej, ingen som kommer att ersätta Anna och Tomas förstås. Men jag tror att du kommer att tycka om det här paret. De är ungefär femtio och har lång erfarenhet av sådan här verksamhet. - Får jag ta med mig Alfons? - Självklart. Det var ett av kraven jag hade. Jag slappnade av lite. Mona förstod. - Tack. - Vad tror du om att åka och träffa dom redan i eftermiddag? Mona bläddrade lite i sin almanacka för syns skull, jag visste att hon redan hade bestämt sig. På ett sätt tyckte jag att det skulle bli skönt. Helst av allt ville jag ju bo i min egen lägenhet, men det fungerade ju inte. Jag kunde inte stå emot männen. - Det är väl lika bra att det går så här fort egentligen, sa Mona, halvt till sig själv när hon rattade sin blågrå pensionär till bil längs de eftermiddagstomma vägarna. Att det är tretton tusen gånger större trängsel i Stockholm än här uppe kändes idag, vi hade läst siffran på statistiklektionen häromdagen. - Hon gick igenom igen, gamla Bettan, sa Mona och klappade nöjt på ratten som lagats både en och två gånger med silvertejpskryss på den slitna lacken. Jag visste att hon hade varit på bilbesiktningen igår, hon var lika nervös innan varje gång och lika glad efteråt. Det var en kort åktur, bara fem minuter, mellan mitt område och den hallonröda toppiga villa som Nisse och Lollo bodde i. Det stod ”Andersson” på en snirklig smidesskylt på den träfnasiga väggen och jag såg att gardinen fladdrade till när Mona drog åt handbromsen utanför deras tjocka buxbomshäck. - Tessan, förstår jag. Välkommen. Jag heter Louise, men alla kallar mig för Lollo. Hon var en vältränad kvinna i femtioårsåldern vars utstrålning tog upp hela dörröppningen, hennes varma handflata mötte min. Hennes man, som jag förstod var Nisse, kikade fram bakom hennes axel. Mona hade hunnit berätta om paret helt kort i bilen. Drygt femtio. Två egna barn, kille och tjej. Tjejen jobbade i Stockholm, killen bodde fortfarande hemma. Gustav. - Honom kommer du att gilla, hade Mona sagt. 184

- Trevligt att råkas. Jag sträckte fram handen igen och mötte Nisses, den var hårig på ovansidan. ”Trevligt att råkas.” Sa man verkligen så? Tydligen. En svag doft av söt honung och stickig chili nådde näsborrarna. Lollo förklarade mixen av marinadens alla ingredienser för Mona och att vi kom i rättan tid för middag. - Slå er ner, vi har inga bestämda platser vid det här köksbordet så sitt var ni vill. Lollo tog kommandot över köket. Hon var huslig och bakade nästan varje dag. Svällande äggpenslade limpor stod för det mesta och svalnade på ugnsgallret när jag kom hem från skolan. Ibland doftade det nötter, ibland aprikoser, ibland russin, beroende på vad Lollo bestämde sig för att ösa i degen. - Det ska bli så roligt med en tjej i huset igen. Vår dotter Sigrid har precis flyttat till Stockholm för att studera engelska vid universitetet och Gustav tycker det ska bli så roligt med sällskap. Eller hur Gustav? En gänglig kille som var så lång att han nästan slog sin tomatröda kalufs i dörrposten tittade in i köket på väg ut, han hade överdragsjackan i ena handen och ett par leriga löparskor i den andra. - Absolut! Välkommen hit, sa han avslappnat och lite nyfiket innan han försvann lika fort som han hade dykt upp. Jag nickade tillbaka till en tom dörröppning. Nisse och Lollo var trevliga, men det var svårt att sitta där och försöka tänka sig att det var där jag skulle bo sen, hos helt främmande människor. Lollo pratade om att vi skulle köpa badkläder åt mig så att jag kunde följa med henne och simma och på helgerna kunde jag åka med dem till deras stuga på landet. De menade bara väl och ville få mig att känna mig välkommen, men det där skrämde mig. Det blev för mycket. Följa med till stuga, åka och simma, bli storasyster åt en liten kille jag aldrig någonsin sett. Jag hade en lillebror. Jag gillade inte att simma och jag ville inte åka till någon stuga på landet. Men det sa jag inte. Jag nickade och log men kände att allt gick alldeles för fort. Mamma och jag packade ner mina saker i kartonger och det kändes hemskt. Jag ville gråta 185

men höll allt inne. Min fina, alldeles egna lägenhet. Jag hade ju bara bott där några månader. Nisse och Lollo sa att jag skulle känna mig som hemma, men det var svårt, trots att de gjorde allt och lite till för att jag skulle trivas. Gustav trivdes jag däremot med direkt. När jag kom hem från skolan var han ofta redan hemma, då kom han alltid ner och satte sig på mitt rum och klappade Alfons och pratade om sin skola, om sina kompisar, frågade om vi inte kunde gå ut med Alfons. Han var gullig. Jag gillade honom. Jag fick bo i ett rum i källaren. Nedervåningen hade en egen dusch, toalett och bastu. Mitt rum hade tulpanlila tapeter och var fint möblerat, stilrent. ”Nordisk design” skulle säkert något blänkande inredningsmagasin ha kallat det. Jag såg ut över en liten å som rann som en silvergata mellan träden som stod som mörkgröna broccoliknippen på baksidan av huset. I kröken på ån brukade det samlas läskburkar, skrynkliga Konsumkassar och annat bråte som fastnade på vägen ut till det större vattendraget, skolans tuffa nior brukade roa sig med att använda vattnet som soptipp. Ovanför mitt rum surrade datorn sitt molande myggsurr. Jag hörde det inte, men jag visste det. Jag kunde inte stå emot. Den lockade på mig med ett osynligt finger. - Den enda regel du har här är att du inte får använda datorn. Du får gå vart du vill, bara du berättar var du är om du är sen. Jag nickade lydigt. Lollo hade varit bestämd första kvällen. Hon visste inte varför jag bodde hos hennes familj, bara att jag hade haft det stökigt och att jag under inga omständigheter fick gå ut på Internet. Det gick två veckor. Sedan började Lollo glömma att låsa dörren till rummet där datorn fanns.  

186

J

ag vet inte vem han var. Jag hade inte gett mitt nummer till honom och han presenterade sig aldrig. Han bara ringde. - När kan du ses? Jag har stålar. Mats måste ha tipsat honom om mig. Att jag fanns. Tillgänglig. Jag ville inte ha hans smutsiga sedlar, men jag hörde på rösten att han inte var en person man sa nej till, han pratade utan frågetecken i slutet av sina meningar. Jag sa till Lollo att jag skulle åka in till stan med några klasskompisar, hon önskade mig en trevlig eftermiddag. Två timmar senare stampade han, mannen som kallat sig Well Hung på nätet, av sig snön på den fransiga hallmattan i min gamla lägenhet som jag fortfarande hade nycklarna till, golvet blev fläckigt av lera och fruset vatten. Han som aldrig sa vad han hette på riktigt hade en mage som hängde som en säck över byxlinningen och han tog aldrig av sig skorna. - Nu ska vi ha lite kul du och jag. Rösten var vass som en nyslipad egg, hans ögon var små och elaka och mörkbruna, nästan svarta, han luktade billig tung after shave när han tog mig hårt om handleden och drog med mig in i mitt sovrum. Trots att vi aldrig hade träffats förut visste han exakt vart vi skulle, jag hann tänka att Mats hade berättat det för honom. Det gjorde ont i magen när han satte en knytnäve i den och boxade ner mig på rygg i sängen. Sedan gick allt snabbt.

187

Han band fast mig i sängstolparna med ett halmsnöre. När han band försökte jag göra motstånd, men bara lite. Jag vågade inte riktigt och jag hatade mig själv för att jag var så feg. Silvertejpen satte han över min mun för att jag skulle vara tyst. Sen våldtog han mig. Igen. Och igen. Och igen. Det var hemskt och gjorde ont, jag kunde ju liksom inte röra mig nästan alls, inte värja mig på något sätt. Inte för att jag brukade göra det, men nu hade jag inte ens någon möjlighet att försöka. Efteråt hade jag stora röda märken runt handlederna och fotlederna. Jag gick inte till skolan på ett par dagar, låg mest inne i sängen och stirrade in i väggen. Nisse och Lollo trodde att jag var i skolan. De åkte till jobbet innan jag började, så jag gick upp och låtsades som att jag skulle iväg. När de åkte till jobbet gick jag ner till mig istället. Jag slutade skolan innan de kom hem, så att jag redan var hemma när de kom var inget konstigt. Det var skönt. Jag ville vara ifred. Jag orkade inte med att någon skulle bli orolig igen.

188

F

å lärare märkte att jag mådde dåligt. Eller. Det kanske de gjorde, men ingen sa nåt. Fast de visste nog. Socialtjänsten hade sagt till personalen på skolan att de inte fick lämna ut mitt telefonnummer eller adress till någon eller ens säga att jag gick på skolan om någon ringde. De pratade till och med om att ta bort mig från klasslistan. Då var det tur att Christer fanns. Christer vågade titta på mig med öppna ögon när alla andra vände bort blicken. Han var vikarie, lång som en motorväg med blont, nästan vitt hår som vajade som sjögräs på hjässan när han gick. Små runda glasögon som han antagligen varit retad för men som han tydligen var stark eller dum nog att inte byta ut. Alltid rutig skjorta nerstoppad i jeans som var ihopsnörda i midjan med ett bälte som han hade varit tvungen att göra extra hål i. - Hej, jag heter Christer, jag ska vara er vikarie när Ann-Charlotte är sjukskriven i en månad. Tuffraden längst bak suckade så högt att de var säkra på att han skulle höra, men jag var glad. Jag gillade inte snipiga Ann-Charlotte och hon verkade tycka detsamma om mig. Christer låtsades inte höra och till slut gav de upp, tuffraden. Christer var en av få vikarier som blev accepterad, resten stängde vi öronen åt, ibland kunde hela klassen komma överens om att skolka och så gjorde vi det. Men med Christer var det annorlunda. Han var mjukare än alla de metallskalskillar jag så ofta brukade träffa, han ville att vi skulle skriva dikter. Nya suckar. 189

Men oj, som jag skrev. Skolan gav ut en egen diktbok varje år. De elever som ville fick lämna in bidrag. Jag skrev ganska många dikter och lämnade in till Christer, det var ganska utlämnande dikter. När jag fick tillbaka texterna hade han skrivit nästan en A4 med kommentarer. Han skrev att det verkade som att skriva var ett bra uttrycksätt för mig, att mina dikter var starka. Sen kommenterade han en av dikterna lite extra mycket, jag minns inte hur eller vad, men kommentaren gjorde mig alldeles varm inombords. Han tyckte att jag skulle lämna in dikterna till kommittén som satte ihop skolans diktbok, att han trodde att många skulle må bra av att läsa dem och att många skulle känna igen sig. Jag gillade honom, Christer. - Det här måste få ett slut, Tessan. Det sa Christer när jag träffade honom på bussen en torsdagseftermiddag när grå dimma låg som ett lapptäcke över Piteå och bara släppte igenom några få strålstreck fläckvis. Han skulle kliva av ett par hållplatser innan min. Bussen dunsade så hårt över den skrovliga vägens alla hål att det kändes som vi satt i en hushållsmixer. - De jobbar nog inte så mycket med stötdämpare här uppe, sa Christer med en blinkning, han försökte bryta isen. Han pillade upp plastfilmen som skyddade hans fuktsvampiga ostfralla och gjorde en skrynklig boll. När han såg mitt likgiltiga ansiktsuttryck gick han rakt på sak. Han var sån. Jag var glad för det. - Jag ser ju att du inte mår bra, Tessan. Du har inte funderat på att söka hjälp? Jag tror att det skulle vara bra för dig. Jag mumlade något som han inte hörde innanför min grovstickade halsduk som låg virad flera varv runt halsen. - Jag hade gärna gjort det i ditt ställe, men du måste vilja själv. Han gav mig en lång genomskådande blick innan han tog tag i den glatta handstången bakom sätet och drog sig upp, slängde sin halvmåneformade rest av ostmackan i bussens papperskorg och sa: - Trevlig helg. Hoppas att du verkligen kan ha det. Jag nickade detsamma med flammande kinder utan att titta på honom. Jag visste att han hade rätt. Jag måste vilja. Själv. Och så var han försvunnen. 190

S

å kom vintern på riktigt.

Jingle bells, jingle bells, jingle all the way. Snön låg som mjuk bomull över Norrland, jag älskade det, hela min värld såg ut som ett vintrigt vykort. Vinden hade låtit snön vara ifred och den låg som toppiga drivor över hela staden, utplånade alla vassa kanter. Dagsljuset försvann till en annan del av världen, men i gengäld blev det aldrig riktigt mörkt. Norrskenet flammade allt mer ju lägre temperaturen föll, det böljade över nattvalvet med grönvita flammor. Piteå blev en spegelbild av en julkatalog med julstjärneparader i fönstren och svagt u-formade glödlampeslingor över gatorna. Varje morgon på väg en till skolan gjorde jag snöänglar med vilt viftande armar och ben, kom fram genomblöt och lärde mig att leka i snön på väg en hem istället. Vissa dagar kände jag mig som nio år, vissa som nittio. Jullovet. Jag hade faktiskt inte trott att jag skulle överleva fram till dess. Kniveggen mot min strupe, metall mot ömtålig hud, hade fått mig att tappa tron på framtiden. Jag kunde drömma om att få försvinna in i en annan luddig värld, nästa liv, det där som buddhisterna trodde på. Nirvana. - Fast du har väl ungefär samma ranking inför klivet in i nästa liv som en lerig skalbagge, sa Josefina när jag pratade med henne i telefon dagen innan jag skulle åka hem till Surahammar. - Dito, sa jag och skrattade. Jag kände mig ganska glad när vi la på, trots att Josefina hade berättat om ett nytt zebraärr längs högerarmen. Hon ångrade sig sa hon. Ville egentligen inte skada sig själv så mycket som hon gjorde. Jag vis191

ste inte vad jag skulle säga. Det skulle bli skönt att komma hem till tryggheten, men samtidigt kände jag mig skör. Hur skulle jag orka stå stark inför alla tysta frågor och undrande blickar från familjen? Klassen splittrades med ett unisont hejdå, vi ses om tre veckor, alla åkte hem till sitt, till sina liv, till sina idyller som i alla fall var vackra på utsidan. Redan på höstlovet hade familjen Karlberg gemensamt bestämt att vi skulle göra något tillsammans. - Alperna! tyckte Elin. - Spanien! tyckte jag. - Sälen! tyckte mamma och pappa. - Det vore väl mysigt? hade pappa bedjande sagt i telefon redan i slutet av oktober. Och så blev det. Tåget söderut rullade in två minuter för sent, de två minuterna skulle bli trettio mot slutet. Jag satte mig själv och Alfons i den enda tågvagnen där djur var tillåtna, den var redan full av en fågelbur, en kattlåda med en jamande birma och två schäferhanar som visade trekantiga vita gaddar för Alfons så fort han bara tittade åt dem på andra sidan gången. Ägaren, en spinkig tjej, log ursäktande. Det tog tio timmar att forsa ner med tåget till bekanta gråvinterblaskiga trakter. Jag packade i princip bara om, sedan skumpade hela familjen iväg igen i riktning mot Dalarna. Skidorna stack ut som vassa tandpetare från taket, jag och Elin trängdes i baksätet. Pappa hade fått Kallekallekalle på spången på hjärnan och sjöng den minst halva vägen, på slutet hade han ackompanjemang av mina och Elins djupa suckar. Patrik läste Kalle Anka. Men lovet blev bra, det blev det faktiskt. Snön vräkte ner i vita diagonaler över de A-formade fjällen, men jag kunde koppla bort knivarna, elaka ögon, smala rep mot sårbara handleder, jag kunde njuta av att skära skidorna genom pudersnö och dricka varm choklad med skinn på till lunch. Ingen frågade mig någonting. Vi pratade om allt annat och inget. Jag återvände till min barndom i vuxenpaketerad version och det 192

var fantastiskt. Pappa försökte lära sig åka snowboard, jag tyckte inte att han var töntig, mest cool, men så slog han i bakhuvudet och fick åka in på hjärnröntgen. Men allt gick bra. Vi hade några mysiga dagar som en hel familj tillsammans. Nyårsafton, dagen innan jag åkte tillbaka till min provisoriska familj i Piteå, blev en enda lång natt av färgglada fyrverkerirosetter mot svart kuliss, tänk om livet kunde få vara en sådan lycklig tavla jämt. Men så stod de plötsligt där. Mitt i bistraste bitande januari, den där tiden på året när kylan gnagde hål genom alla kläder, stod de plötsligt där. Nisse och Lollo satt i sin soffa och såg ut som på film. Alla fyra personer i rummet reste sig upp på samma gång när jag kom in. Jag stampade av mig den smutsiga snön och sänkte sakta ner ryggsäcken till golvet medan jag iakttog nykomlingarna i huset. Alla fyra såg så allvarliga ut att det aldrig kunde betyda något bra. Den yngsta av främlingarna tog ett steg framåt mot mig. Hon var kanske tjugofem, senare skulle jag förstå att jag hade rätt, hon åkte fortfarande på ungdomsbiljett på flyget. Hon hade kakaobrunt hår med ormande självfall och jeansen skar in i midjan med hjälp av ett skärp med brett spänne under en svart stram kavaj som inte riktigt passade hennes stil. - Nina Helmersson, socialtjänsten. Och det här är Lars Edman, min enhetschef. Hon visade med handen åt den korta kraftige mannen med en mage som mött lite för många öl, jag tog motvilligt hans svampiga hand. - Vill du sätta dig ner? Jag skakade på huvudet. Tjejen som hette Nina harklade sig lite. - Jag är ledsen att vi kommer så här oväntat. Vi har blivit informerade om att du måste flytta. Lollo blev lika vit som skinnsoffans glatta överdrag. - Men… varför? lyckades hon få ur sig. Nina vände blicken mot mig. - Vill du berätta varför, Tessan? Jag ruskade snabbt på skallen igen, håret stod som en blond storm runt hjässan. - Då ska vi låta det vara osagt så länge, men jag är rädd att vi måste 193

åka nu. Du och jag ska till Surahammar, Tessan.    Lollo grät. Gustav grät och jag grät. Jag ville stanna. De ville att jag skulle stanna. Jag vet inte om de någonsin fick någon förklaring till varför jag inte fick bo kvar. De visste ju inte att jag fortfarande träffade mina kunder. Jag var ofta hemma hos Magnus när jag egentligen skulle vara i skolan. Vi hade sex i hans dubbelsäng. Det fanns ett foto på hans fru och barn på en bokhylla bredvid sängen. Jag funderade på vad hon skulle säga om hon visste. Han var alltid ganska snabb, när vi var hemma hos honom, han var kanske nervös för att bli påkommen. Jag gillade inte att vara hemma hos någon av männen. Det kändes värre att ha sex i sängen där han sov med sin fru. Jag kände mig mer smutsig då. Mona fick veta att jag fortfarande träffade någon och socialtjänsten insåg att jag behövde mer än ett familjehem. Det är plågsamt att vara tyst i åttio mil. Nina försökte det mesta. Lite prat. Lite sång. There is a house in New Orleans, they call the rising sun… Varje timme kräktes radions Ekoredaktion ur sig nyheter, nästan samma varje gång. Den nasala stämman rapporterade om en översvämmad gruva i södra Kina, en man som gjort bort sig och som nu inte fick ställa upp i det amerikanska presidentvalet och att det väntades snö över norra Sverige. - Igen, sa Nina bistert. Hon hade aldrig gillat vintern. Egentligen ville jag prata med Nina, vika ut mitt hjärta för henne, låta henne plocka upp spillrorna och varsamt klistra ihop dem med sitt kloka klister, men nu när jag hade bestämt mig för att leka sur fick jag stå mitt kast. - Vi måste inte prata, Tessan. Jag ska vara tyst, hade hon sagt ungefär tjugo mil innan vi svängde in vid Surahammar-skylten mitt i natten. Då hade Nina kört i ett sträck förutom en kort paus på tio minuter utanför Sundsvall: ”Powernap” hade hon sagt, lagt sin stickade halsduk över ögonen och börjat andas tyngre direkt. Min panna gjorde en smårandig fettfläck på den kalla igenimmade rutan. Jag tittade ut på svarta granar som avtecknade sig som taggiga 194

trekanter mot en mörkgrå natthimmel. Hela kroppen skrek efter sömn, men något höll mig igång, kanske instinkten att fly. Jag iakttog Ninas bröstkorg. Upp. Ner. Jämnt. Lugnt. Jag tänkte på om jag någonsin skulle kunna få sova lika rofyllt utan att mardrömmarna torterade mig, drog ut mina naglar, ryckte mig i håret, rispade mig med sin allra vassaste kniv så att jag ständigt vaknade och hade ont i själen, men då vaknade Nina. Hon gnuggade bort lite ögongrus och startade bilen som frustade igång efter ett par försök. - Sådär, en liten tupplur. Fem minuter. Det behövs inte mer än så. Den här natten, när stjärnorna var strösslade över Surahammars vinternatthimmel, pratade mamma och Nina länge. Jag kände doften av färskmalet kaffe, panna på panna gick åt, men jag hörde bara ett bubblande mummel nerifrån vardagsrummet. Jag visste att mamma satt i den olivgröna skinnfåtöljen och virvlade en hårslinga om pekfingret om och om igen, det hade hon gjort ända sedan hon var liten när hon blev nervös. Jag blundade hårt och såg trevande händer, fullmåneformade blodpölar som spred sig på skrynkliga lakan vars veck skar in i huden med en stiletts skärpa, sängkläderna som en svettig tvångströja, ådriga lemmar som sökte varma hålrum. Jag gömde huvudet under kudden, försökte pressa ut tankarna. Nu var det allvar. Min lek hade blivit dödlig och jag skulle få ta konsekvenserna. Min stad var sig lik. Januari gned in staden i obarmhärtigt mörker redan innan folk hade kommit hem från skolan och jobben. Människor krökte rygg när de stretade hemåt, det var som om världen krympte och blev till små ljusförsedda kokonger när alla kurade ihop sig inne i sina jordkulor. Vinteride. Jag hade nästan precis bara kommit hem till Surahammar, sovit en natt uppe i mitt dockskåpsliknande flickrum där inget hade ändrats sedan jag åkte, förrän jag ringde. Ja, jag ringde upp honom själv. Håkan. Han bodde också i Surahammar och var ett lätt plåster på min 195

såriga själ. Vi kände inte varandra alls, vi visste bara hur vi luktade och smakade. Håkan svarade på första signalen, jag visste att han ville träffa mig. Han påminde om en herrelös hund, tovig och smal. Han hade en buske yrvakna ostyriga hårtestar som stod upp över hela skalpen och tonårsfjun över hakan, precis som en sextonåring som vill odla skäggstubb för att se äldre ut. Vi träffades medan mamma och pappa var på jobbet. Han sa knappt ett ord under den knappa timme jag var i hans ostädade lägenhet, men jag såg hans revben höja sig och sänka sig under skinnet när han kom på min mage. Han tände en cigarett efteråt, kisade när han tände tobakspinnen i munnen, blåste ut ett moln som en hel fabrik medan han viftade av lågan på tändstickan. Jag sa inget när jag gick, bara lämnade honom med glöden och hans kissgula tapeter. En halvtimme senare var jag hemma. Jag duschade länge, kunde inte få nog. Jag luktade ånglok av hans cigarett, gammal after shave av hans kropp. Vattnet renade, men jag var smutsig inifrån. Jag skrubbade tills skinnet ångade, glödde, men jag blev allt kallare inombords. Utanför hörde jag ett svagt ljudskimmer av moppemutter, barnskrik och dova hammarslag från grannen. Sedan rev ångesten tag i mig igen, den som jag hade försökt hålla borta med hjälp av Håkans milda ord. Magen höll på att slitas i bitar, jag fick vika mig dubbel för att värken inte skulle knåda sig ut genom naveln. Jag tog upp telefonen igen. Som en alkoholist måste ha sin drog, som en rökare behövde sin cigg, precis så kände jag sug efter sex. Utan deras beröring var jag ingen. Jag ringde eller skickade sms till någon och hörde om de ville träffas. Om de inte ville släppte det ändå när jag visste att det inte gick. Och om jag hade träffat någon var det en lättnad i början, men den höll inte i sig så länge. Sedan blev det bara mer ångest. Jag skämdes. Ångesten rev i mig, den gjorde ont högt upp i magen. Det kändes som om någon tryckte ihop allt jag hade däri och sakta vred om. Det gick knappt att 196

andas, bara ytligt, man kippar efter luft och kroppen blir nästan otäckt spänd. Ibland var det så illa att jag inte kunde göra annat än att ligga i fosterställning och bara se allt som spelades upp inne huvudet. Julia säger: vill du ses? Kåtbock säger: såklart. Har du webcam? Julia säger: nope Kåtbock säger: Synd. Ja hade velat se dig naken. Julia säger: snart. snart. Kåtbock säger: AAAARGHH, jag är så kåt Julia säger: hemma hos dig, kl 10? Kåtbock säger: ring innan, det vore ju dumt om duvetvem var hemma ;) Julia säger: ses. Julia har loggat ut.

197

Jag undrar när du kommer släppa taget låta mig gå bli fri Du har haft mig alldeles för länge jag räknar mig fortfarande som din och jag vill inget hellre än att du ska tröttna lämna mig överge Jag vill kunna gå den lyckliga vägen utan att du alltid drar ned mig igen jag känner hur ett steg fram alltid leder till att jag halkar tillbaka du står alltid där bakom hörnet kikar fram och kastar dina skuggor över mig som för att visa att makten är i dina händer Jag är bara en bricka i ditt spel

198

De män som var värst hade aldrig kondom. Jag vågade inte ens försöka be dem att använda det. Därför gjorde jag ett HIV-test. Ingen fick veta, jag gjorde det på ungdomsmottagningen. Hon som tog testet frågade varför jag ville ta det, om jag trodde att jag kunde ha blivit smittad och jag började gråta och lyckades få ur mig att det var möjligt. Jag var livrädd medan jag väntade på resultatet på testet. Just då ville jag egentligen inte veta, men när sköterskan ringde och sa att jag kunde vara lugn blev jag otroligt lättad.

199

H

an var äldre än min pappa.

Jag brukade mäta deras ålder så. Äldre eller yngre än min egen far. Det var svårt att uppskatta deras ålder. Svagt grå skäggstubbsrasp kunde addera några år. En välansad frisyr och gymtrimmade muskler kunde dra ifrån några. De berättade inte. Jag frågade aldrig. Men Göran var äldre, det kunde man höra på namnet. Göran. Det hette bara pappor. Han luktade svagt av gammal svett som någon borde ha sagt till honom om, men det var väl en del av grejen, hans fru brydde sig inte om sådant. - Hon kan vara så egoistisk, min Karin. Inte alls som… inte alls som du. Du är annorlunda, sa han senare och la en hårslinga bakom mitt öra där när vi låg mitt emot varandra i sängen. Det var lördag förmiddag. Jag kunde inte låta bli. Ett svagt knatter från en trilskande bilmotor hördes från en trädgård ett par kvarter bort. Någon enstaka bil susade förbi ute på stora vägen då och då. Annars verkade hela området ha sovmorgon. Inte en enda gardin fladdrade till när jag försiktigt stängde igen dörren bakom mig. Jag hade lämnat en ”jag är i stallet”-lapp på den smuliga köksbänken, mamma skulle hitta den först, men inte förrän om någon halvtimma. Hon tyckte om att vakna lagom till Ring så spelar vi, det var hennes väckarklocka på lördagar. Göran hade skickat ett sms sent kvällen innan. Jag hade hunnit somna men drömde lätt och hoppade inte ens till av det uppfordrande dubbelpipet. Jag var van. 200

”Jag behöver träffa dig. Imorgon klockan 9 här hemma? /K.” K för kåtbock. Han var modig, Göran. Jag vet inte vad annat man kan kalla honom. Att ta hem en sextonårig tjej till sin egen villa var att spela domino med livet. Faller han, faller allt. ”Men det är hans problem”, tänkte jag när jag virade farmors stickade halsduk ett extra varv runt nacken och tryckte ner känslorna i säkert förvar någonstans långt under mitt tjocka skal. Göran Fischer bodde i en villa i området nedanför vårt, där det hade blivit så populärt för barnfamiljer i Surahammar att köpa hus. En kvart att gå, fem minuter med cykel. Den här morgonen valde jag att promenera. Morgonluften var hög och lätt att andas. Jag drog in syre genom näsborrarna och skickade ut den genom munnen, renade mig själv från nattens drömmar. Min hjärna hade nattvandrat till Mats igen. Jag sprang i en ändlös korridorfil, dörrar öppnades och stängdes, ingen var där, det var damm överallt, det täppte igen näsa och mun så att jag knappt kunde andas, jag visste att han skulle stå bakom en dörr, bara inte vilken. Jag vaknade alltid innan jag hade sprungit förbi den sista dörren, den jag visste att han stod bakom. Bilderna lämnade mig aldrig ifred. ”Välkommen till familjen Fischer” stod det textat med spretiga lödkolvsbokstäver på en rektangulär furuskylt hängd på grinden, en sådan där träkreation som man tar hem från slöjden i femman och får en massa beröm från sina föräldrar för fast den är ful, som de helst bara skulle vilja elda upp nästa valborgsmässoafton. Gruskornen krasade under skosulorna, en granne kikade upp över sin välansade trinda spireahäck. Jag hälsade kort. Ett barn cyklade vingligt förbi, hon tog sina första fria tramptag med pappa hack i häl när jag hakade av grindhandtaget, det gnisslade med ett osmörjt gniiiande, och stängde grinden lika försiktigt bakom mig som jag hade tryckt igen dörren hemma. Alltid på min vakt, alltid rädd att märkas för mycket. Göran öppnade dörren innan jag hade hunnit ringa på, han måste ha tittat efter mig bakom den grönsaksmönstrade köksgardinen. Han hade mörkt, spretigt hår och brukade se snäll ut på ögonen, 201

men idag hade de ett litet stänk av stress. - Fort, väste han och tog mig i armen, han slängde snabbt en blick runt omkring för att försäkra sig att ingen granne såg. Hur han nu skulle kunna veta det. När vi väl stod innanför dörren slappnade han av direkt. - Förlåt. Välkommen. Kan jag ta din jacka?  Jag stampade av mig leran på dörrmattan och krängde av mig min bulliga dunjacka som egentligen hade varit alltför varm för den raska morgonpromenaden, jag kände att jag svettades under den. - Vill du ha nåt? Jag har satt på kaffe, hojtade han halvvägs in till köket när han hade hängt upp jackan två gånger efter att den hade ramlat ner, jag hade inte orkat sy på en ny hängare när den andra hade gått sönder, från smideskroken formad som ett älghorn. - Nej, det är bra. Jag avskydde kaffe. - Te då? Jag avskydde te också. - Okej då. Bara för att ha någonting att säga. En radioröst pratade i vardagsrummet. Sjörapporten. Göran kom snart tillbaka med varsin baljformad hjärtmönstrad mugg där ångan från de varma dryckerna kråmade sig uppåt mot den lilla skåran på kinden han måste ha fått när han rakade sig för några dagar sedan. Värmen från kaffet delade med sig till luften. - Kom med upp. Han verkade ivrig, nästan halvsprang upp, heltäckningsmattan i trappen dämpade våra strumpsteg. - Du behöver inte vara orolig, varken Karin eller Johannes är hemma. De tog en tidig shoppingrunda in till stan. Johannes behövde en ny ryggsäck. Det är bara jag och Mimmi hemma. Han måste ha sett att jag hajade till för han fann sig snabbt. - Ja, Mimmi är vår katt, alltså. Men henne lär du inte se röken av, hon lägger sig alltid under sängen och trycker när det kommer folk. Han öppnade pojkrumsdörren med den ilskna grafittitecknade skylten ”keep out” på. - Vad tycker du? Jag målade om förra veckan. 202

Färgen på väggarna var illigt purpurfärgade. Inte alls min smak, men: - Det är jättefint. Göran växte av stolthet, han fingrade lite på sin rutiga väst. - Ja, är det inte? Johannes älskar det. - Vad bra. - Ja, han är en sån där äkta killkille, en sån som gillade att leka krig från han var tre år. Karin försökte ge honom en docka då och då men nähä då, gevär och k-pistar var det som gällde. Göran smackade med läpparna och försökte låta ironisk, jag hann tänka ”varför berättar han det här för mig”. Det märktes att Göran hade ett behov av att prata, han väntade knappt på mina svar. Jag försökte tänka på annat, på att det snart skulle vara över och att ångesten skulle försvinna. - Kom och sätt dig. Göran sjönk ner på det polkagrisrandiga överkastet, det blev en stor grop i sängen under hans tyngd, han klappade tafatt bredvid sig. Flaff, flaff. En svag doft av persikosköljmedel flög upp med hans congasrytmer mot sängen. - Hur går det i skolan? Jag ignorerade frågan, jag var ju inte här för att småprata, började dra linnet över huvudet, men Göran såg nästan rädd ut. - Nej nej, sa han snabbt. Kan du inte bara lägga dig här? Han svängde upp benen och la sig på sidan, armbågen vinklad så att huvudet vilade i handen. - Vi kan väl bara… prata lite? Prata? - Om vadå? - Ja… Göran drog ut på ordet. - Om vad du vill? Jag förstod fortfarande inte och mitt ansiktsuttryck avslöjade mig nog. - Varför? Göran suckade. Hans hade en karta av skäggstubbsprickar i ansiktet. Under västen kunde jag skymta en mossig bädd av svarta strån 203

som stack upp ur v-ringningen, antagligen hade han en hårmatta på ryggen också. Hans frisyr hade fått silvertrådar av åldern, men han var lång och smärt. Om han inte hade varit så gammal skulle han antagligen ha sett bra ut. - Jo men. Det känns som om ingen förstår mig här hemma. Karin, hon, hon är liksom så annorlunda nu för tiden. Det är inte alls på samma sätt som när vi gifte oss. Då var hon stark och positiv och glad nästan jämt. Nu är hon liksom så… trött. Det känns som om vi inte har någonting att prata om längre. Här, ligg så här. Mittemot mig. Han makade sig längre inåt väggen. Jag satt fortfarande upp, men la mig ner när han bad mig, en stel kopia av hans liggställning fast mitt emot. Hans fingrar tog loss en av mina hårslingor som hade fastnat i vecket som blev i nacken när jag låg ner. Jag rös när hans hand vandrade neråt, mot den känsliga zonen precis under skinkan. Han smekte den lite förstrött. - Men varför är ni fortfarande ihop då? Göran skrattade med ett muller, som om jag hade kläckt ett roligt skämt. - Lilla gumman. Det är inte så enkelt. Du förstår, när man blir så gammal som jag är det inte så enkelt. Inte alls så enkelt. Jag irriterade mig på hans sätt att säga ”du förstår”, som om jag var fem år, men jag sa ingenting. - Varför inte? Jag insåg att jag lät som en envis ekande papegoja när jag ifrågasatte honom hela tiden, noterade i tanken att jag skulle försöka att inte vara så frågvis även om Göran inte verkade ta någon notis om det. - Det är liksom vi och ändå inte. Jag kan inte tänka mig att leva utan Karin. Hon är fantastisk på många sätt och vis, men du förstår Tessan, när kvinnor närmar sig femtio är det något som händer. De blir… annorlunda på något vis. Inte bara i kroppen, i sinnet också. Men ändå är det som om jag behöver det lilla extra för att kunna stå ut och vara som vanligt hemma. Det lilla extra, var det jag? Göran svarade på min tysta fråga. - Utan dig skulle jag nog inte klara av att bo i den här stan. Jag är tacksam för dig, vet du det Tessan? Du betyder mycket för mig. 204

Ja. Det var jag. Jag slog ner blicken, kände mig glad på det där falska sättet som jag hade kommit att tycka om så mycket. Samtidigt var det här det absolut värsta, värre än de elaka männen som skändade mig. Att jag låg mitt emot han som kallade sig Kåtbock på nätet, som spegelbilder mot varandra i sonens välbäddade säng och pratade om hans fru. Att inte ha sex var nästan det jobbigaste. Det blev ju inget destruktivt. Jag fick inget utlopp för min ångest, jag kunde inte dämpa den på något sätt. När jag träffade någon var det delvis för att straffa mig själv. Att konversera var inget straff. Då fick jag nästan ännu mer ångest. Därför var det nästan värre att bara ligga och prata, det kändes mer som om de ville åt min person, inte min kropp. Göran vinkade i fönstret när jag gick. Vi hade pratat lite om fotboll innan han kom på att Karin och Johannes kunde vara hemma om någon halvtimme om de var riktigt snabba, han ville vara på den säkra sidan. Han sa att det kändes som om vi hade en hemlighet tillsammans. Så fort jag kom runt kvarteret började ångesten brinna i mig. Jag försökte springa bort den, sprang ända till stallet tills lungorna höll på att pumpa sönder bröstbenen. - Oj, det är till att öva inför maraton? sa Angelica med en blinkning när jag kom flåsande. Jag försökte hejda min våldsamma andhämtning samtidigt som jag drog igen dörren efter mig. Hon stod mitt i stallgången och hade hängt en sadel på en träbock och gned den frenetiskt med sadelfett samtidigt som hon tittade upp mot mig. - Men, du ser ju ut som ett lakan. Hur är det egentligen? Hon pratade så mjukt och tyst att hästarnas luftiga frustningar lät som åskmuller i jämförelse. - Bra. Det är bra, sa jag och smet in i Långstrumps box. - Är det säkert? skrek hon. Jag tror att Angelica egentligen hade en intuition som knackade henne på axeln och sa att något var fel, men hon vågade inte riktigt fullfölja den. - Jadå. Det är lugnt. Lite konstigt att komma hem igen bara. 205

- Jag förstår det. Vi har saknat dig här. Angelica nöjde sig så. Kanske visste hon, kanske hade någon skvallrat. En sötfet doft av sadelfettet hade spridit sig i stallet. Jag hasade ner med böjda ben mot boxväggen, halmen stack på benen under kjolen. Jag lät min älskade chokladfärgade Långstrump komma fram till mig. Hans sammetsläppar fladdrade försiktigt över min utsträckta hand. - Nej, jag har inget till dig gubben. Matte har inte råd längre. Det var sant. Jag visste att Långstrump skulle förstå. Männen hade slutat betala mig. Förresten ville jag inte ha några pengar. De var smutsiga. Äckliga. Jag behövde dem inte. Jag satt så i säkert en timme, Långstrump betade lugnt av halmen bredvid. När jag till sist reste mig för att gå hade ena foten somnat, högerbenet kändes som en stor klump som vaknade med små ilskna stick. Jag haltade ut och Angelica vinkade förstrött av mig, hon hade med sig en kompis som hon tjattrade med lite längre bort i stallgången, men hon hade ändå tid att höja handen till en hejdåhälsning. - Ses vi imorgon, Tessan? - Såklart vi gör, hann jag skrika innan stalldörren dunkade igen. När jag kom ut i friska luften hade molnen dragit ihop sig till ett mörkt överkast på himlen. Regnet bildade små leriga pooler på trottoaren, ett myller av små fontäner skvätte upp när dropparna klöv ytan. Vädret matchade mitt humör perfekt.

206

De tystnade aldrig, de där skriken och dina ögon har etsat fast sig i mitt synfält dina händer känns lika tydligt som om de vore en del av min egen kropp eller, ska jag säga din kropp? Blodet slutade rinna. Såren gick att laga med plåster och bandage då jag lovade mig själv och alla andra att sluta. Telefonnummer som jag fortfarande kan rabbla baklänges i sömnen. Mardrömmar med händer, ögon och andetag.

207

”J

ag har börjat igen.”

Nej. Radera. ”Jag har…” Radera. Jag satt på sängkanten och tittade rakt ut i luften. Besöket hos Långstrump hade inte hjälpt, ångesten rev som brännmaneters trådar inuti mig, ju mer jag försökte få bort dem desto mer intrasslad blev jag. Jag visste att jag behövde hjälp. Jag klarade mig inte ur det här själv. Jag skulle ju sluta, men jag kunde inte. Jag kunde bara inte. ”Jag har börjat igen. Förlåt.” Jag hade lovat mig själv, men löften som man ger till sig själv är alldeles för lätta att bryta och där uppe i mitt spöklikt ensamma rum visste jag att mitt liv skulle börja på ett nytt kapitel när mitt meddelande hade färdats i ettor och nollor runt jorden till Monas telefon. Hon ringde upp direkt. - Du vet att jag måste göra något nu, va? sa hon innan vi la på. Jag visste och nickade tyst. - Gör vad du vill, bara jag kommer ur det här helvetet. - Allt kommer att bli bra Tessan. Allt kommer att bli bra. Det dröjde en kvart. Inte mer än så. Dörrklockan ljöd som ett änglaspel i huset och sedan ett dovt mummel nerifrån hallen, jag hörde inget genom golvet, bara mammas röst. - Tessan. Det är bäst att du kommer ner. Golvet kändes levande under mina fötter för en sekund när tre par 208

ögon vändes mot mig och jag hejdade mig i trappen. Ett par gröna som i mammas. Ett par isblåa som i tjejen som hette Marie. Ett par grådisiga som i killen jag senare skulle förstå hette Karl-Johan. - Men du kan kalla mig Kalle, sa han när han sträckte fram handen. Jag tog den inte. Karl-Johan stod fånigt med handen utsträckt ett tag innan han filade av handsvetten på byxbenet och greppade den bruna slitna portföljen med båda händerna. Han luktade piptobak, en doft som inte alls passade honom. - Jamen, dåså. Kan vi sätta oss någonstans? Mamma visade dem köksbordet, eller rättare sagt, hon rusade i förväg för att försöka dölja att hon ännu inte hade hunnit duka av lunchen. - Förlåt, jag har inte hunnit… - Det gör inget. Jag lät min blick tyst vandra mellan dem båda. Marie Johannessons stämband sjöng fram en mjuk mumindialekt, hon skulle senare berätta att hon ursprungligen var från Mariehamn på Åland. Karl-Johan Högberg hade lång oklippt lugg som hela tiden envisades med att falla ner i ögonen på honom hur mycket han än kastade upp hårtestarna på skallen. - Vi har ringt efter din pappa, sa Marie och slog sig ner vid köksbordet utan att jag hade sagt att hon fick. Mamma hade ljusrosa ögonvitor, det fick hon alltid när hon hade gråtit. Pappa hade pressat ihop läpparna så att de blev som liggande streck som knappt syntes när han kom rusande hem med den snedrandiga slipsen som en vimpel efter sig efter fem minuter. Han hade något vilt i blicken, men verkade lugn. Han sparkade av sig skorna i hallen på ett sätt som han inte brukade göra och sa till mig att komma till köket. Marie drog ut en stol med ett gnisslande ljud, Karl-Johan följde hennes exempel. Det var tydligt att det var hon som var ledaren i deras lilla flock. Hon ödslade ingen tid på småsnack och vände sig mot pappa. 209

- Ja, som vi berättade för din fru har vi fått ett beslut på att du, Therese, här flyttade hon snabbt blicken från pappa till mig, ska flytta till ungdomshem. Vi är här för att ta med dig, beslutet är redan fattat. Det var nästan så att jag fnissade, hela situationen kändes precis som på film, som om det stod rymdgubbar utanför dörren beredda att ta med en till sitt flygande tefat. Frågan är om inte det hade varit bättre. - Ni ska så fan heller, sa jag och rusade upp till mitt rum, snubblade nästan på de hårda trappkanterna i min iver att få drämma igen dörren bakom mig och lyssna. Tankarna lekte tafatt inuti huvudet, men ingen tog någonsin tag i någon annan och bildade mönster. - Hon måste komma härifrån, så är det bara, sa mumin-Marie när hon trodde att jag inte längre hörde. Jag visste att mamma kämpade frenetiskt för att hålla tillbaka tårarna, att hon bet ihop käkarna så hårt att det blev hamsterbulor på hennes kinder. Socialtjänsten ansåg att jag behövde skyddas från mig själv. Jag såg själv till att jag blev utsatt och försatte mig i farliga situationer och lät andra göra i stort sett vad de ville med mig. Jag var dålig på att säga ifrån, i alla situationer, och gjorde vad andra ville att jag skulle göra vad det än gällde. Jag kommer ihåg att en kille på socialtjänsten sa att jag ”behövde lära mig visa vanligt tonårsbeteende och att tuffa till mig”. Han sa: ”skulle man ha ställt ut dig på stan hade du garanterat blivit utsatt för något, du utstrålade maktlöshet och man riktigt såg att du var ett lätt offer.” Sen behövde jag skyddas från andra. De ansåg att jag riskerade mitt liv varje gång jag träffade någon, en gång sa de att om jag fortsatte så här skulle jag aldrig få uppleva min 18-årsdag. Jag klarade inte själv av att skydda mig överhuvudtaget, och ja, jag fick flytta. Jag visste att de hade rätt egentligen, jag VAR maktlös. Jag var livrädd och jag trodde faktiskt att männen skulle ha ihjäl mig. Men jag vågade inte försöka säga ifrån och ibland brydde jag mig inte ens.

210

V

ad tar man med sig när man inte vet vart man ska eller hur länge man ska vara borta? Jag rafsade snabbt ner några linnen, ett par tjocka stickade koftor, favoritjeansen med en broderad krona på bakfickan och min necessär. - Nej, du får stanna hemma den här gången, sa jag halvhögt till mjukiskaninen Ninisen. Jag ändrade mig lika snabbt som jag sa det. Klart Ninisen skulle följa med. Den luddiga mjukiskaninen som följt mig så länge såg nästan tacksam ut när jag drog igen dragkedjan över hennes huvud. Jag öppnade översta byrålådan. Min mobil med det rosa pudelhänget vilande vid sidan flirtade med mig. Ta mig med. Du klarar dig inte utan mig. Jag visste att det var sant. När Karl-Johan senare letade igenom väskan hittade han min telefon i en sidoficka. - Den här vet du att du inte får ta med dig. De var inte arga, men jag kunde se på mamma att hon var besviken. - Snälla Tessan. Varför blev det så här? Jag kunde se att hon grät när jag vinkade hejdå genom den smutsrandiga bilrutan.

Jag såg dem redan på långt håll, som stela legofigurer på stugtrappen. Skymningsstrålarna sken igenom kulisskogen som skira fingrar och gjorde så att den falurödmålade stugsamlingen i hästskoform mitt ute i ingenstans blev extremt romantisk. Jag kunde känna den fräna 211

stallodören, den som skulle komma att bli så vardaglig att jag till slut inte kände den, den kom i puffar in genom bilens luftventiler. Jag var på väg igen. Ännu ett hem. Ännu en ny familj som skulle lära mig om det liv som jag inte ville lära mig något om, jag kunde redan det värsta. Min kropp var en tjock klump av spänningar, beredd på försvar, på att fly. Fötterna gick automatiskt, utan att min hjärna hade sagt till dem, trappsteg för trappsteg upp mot skolans översta våning. Det kändes som om jag var på väg till elektriska stolen. Mannen höjde handflatan till en hälsning när vår bil knastrade in på grusplanen, den andra armen behöll han om sin frus mulliga liv. Han var framme i två kliv och öppnade förardörren när vi hade stannat och stängt av motorn. - Hej, Bengt heter jag. Och det här är Astrid. Vi baxade oss ut ur bilen, stela efter den timmeslånga resan. Marie tog deras utsträckta händer, en i taget, och skakade dem, lite för länge tyckte jag. Själv kunde jag knappt röra mig. - Marie Johannesson. Och det här är Therese. - Tessan. Jag klippte av henne snabbt. - Jag visste väl att det skulle bli fart på dig när jag kallade dig vid fel namn. Hon skrattade. Hur visste hon så mycket om mig? - Välkommen Tessan. Kvinnan som hette Astrid tittade mig rakt in i ögonen. Hon hade små söta smilgropar, det såg ut som om någon hade stuckit in en virknål i hennes kinder när hon log, och en hjälmliknande brun bobfrisyr. Hon luktade svagt av vanilj. - Jag hoppas att du ska trivas hos oss. Så fan jag ska heller tänkte jag men mumlade ett tack. - Ska vi se till att hunden får komma ut och sträcka på benen också? sa Bengt. Han tryckte på handtaget så att bakluckan flög upp. Alfons stormade ut och satte sina tassavtryck på vardera bröstkorgen på Bengt och Astrid, jag hade velat säga till honom på skarpen att inte hoppa men jag var stum. - Se där ja. Han känner sig visst hemma direkt, skrattade Bengt när Alfons for vidare och lyfte på benet mot krukan med rosbusken som 212

klängde utanför förstutrappen. Jag hade knappt hunnit fatta att jag skulle bo på ett ungdomshem. Det lät som om bara värstingar hamnade där, sådana som hade klottrat ner en hel skola, rånat en expedit på dagskassan eller vridit nacken av fågelungar. Jag var långt ifrån det där. Det enda jag förstörde var min egen kropp. - Vad tror du om det här då? Bengt hojtade från köket medan han lassade in en Konsumkasse full av varor i familjens avokadogröna kylskåp. Ett paket lättmjölk, smör, en påse tunnbröd, apelsinjuice och en knubbig gul paprika. Det var ett rymligt hus, kanske hundra kvadratmeter. Gardinerna hade röd botten med vita bollar på, senare skulle jag finna det för otroligt att Astrid hade sytt dem själv. Händig var det sista hon var. Köksmöblerna var ådriga av ljus furu och det luktade både nytt och gammalt på samma gång. Jag hade mitt rum i en stuga intill, Bengt gjorde mig sällskap dit med min väska uppslängd på ryggen. Rummet hade lila tapeter och grå heltäckningsmatta. Jag hade en stor hörnsoffa i ena delen av rummet, ett soffbord och tv. I andra ändan fanns en dubbelsäng och garderob. Och bokhylla, där packade jag upp lite saker direkt. Min kanin. Några böcker. Narnia. En svullen jättegeting mullrade ilsket mot fönstret. Det luktade svagt av instängd garderob, som om ingen hade bott här på länge. Bengt iakttog mig från dörröppningen, Astrid hade gjort honom sällskap. Solen spelade som en ängels gloria bakom henne. Hon hade armarna korsade över bröstet, lite avvaktande, och det var hennes barska sätt jag skulle komma att ha lite svårt för. - Du ska veta att vi ska göra allt vi kan för att du ska trivas hos oss. Vi vill att du ska känna att du kan prata med oss om vad som helst. Vad som helst. Bengt betonade de sista tre orden med extra tyngd. - Tack. Jag ska försöka. Mamma ringde till gården senare samma kväll. Astrid ropade, jag fick ta telefonsamtalet inne i deras hall eftersom min mobil numera var bannlyst. Deras telefon var av en sådan där urgammal modell 213

som hade en skiva istället för knappar. Luren låg av, mammas mjuka röst med en desperat underton väntade i den. - Hur har du det gumman? - Jag vet inte. Jag har knappt hunnit känna efter än. - Du ska veta att pappa och jag är så ledsna för det här. Jag önskar att vi kunde göra något. Vad som helst. Salta tårar bubblade upp ur fyra tårkanaler i varsin stad. - Du ska se att allt kommer att bli bra, Tessan. Allt kommer att bli bra.

214

Det är mest på nätterna när mörkret kryper in alldeles innanför hudarna När det svarta kommer så tätt inpå att det är för svårt att tränga undan Och ljuset från gatlyktan utanför bildar skuggor som klättrar på mina väggar Jag kryper ihop försöker gömma glömma bort Och jag önskar att du vore här jagade bort alla mina monster strök bort ångesten från min panna planterade ordet trygghet i min värld Men det är över nu det är borta utraderat för sent att någonsin kunna spola tillbaka

215

D

agarna hos Bengt och Astrid sprang iväg som om de hade haft en svetslåga i baken. I början segade sig sekunderna fram. Jag hatade varje godmorgon, varje middag, varje försök till vänligt prat, varje försök till sträng konversation, varje försök till närhet. Men något hände. Jag kom in i rutinerna. Lantluften gjorde mig och mina ångestsnörpta lungor gott och jag sov hela nätterna, ibland till och med utan de mardrömmar som hade piskat upp mig till toalettstolen och spyornas trygghet i ensamhetens Piteå. Gråt mot kuddens trygghet, varm luft och tårblött tyg. Min väckarklocka skrällde aggressivt och uppfordrande varje morgon, exakt klockan åtta, vardag som helg. Jag ställde den alltid så sent som möjligt för att kunna norpa åt mig lite extra sovmorgon. En kvart senare korvade jag alltid på mig de tighta stallstinkande ridbyxorna, drog den grovstickade tröjan över huvudet, rev hårborsten några snabba tag genom kalufsen och stack fötterna i ridskorna som alltid hade platt dynga under sulorna. Astrid var redan på plats. - Här, du kan börja med att utfodra Masse. Hon knixade med huvudet åt den kaffelattefärgade mastodonthästen som mätte över en och åttio i mankhöjd. Han var av rasen Shire, sådana som hade hovar stora som mattallrikar med ett gigantiskt hårtält hängande över foten. Masse frustade ett nästan ljudlöst god morgon när jag kom med den skramlande havrehinken. - God morgon förresten. Sovit gott? Astrid kikade upp över kanten från grannboxen där hon som bäst höll på att sortera ut bruna bollar med grepgaffeln. - Jo, tack. 216

- Man gör ju det här ute. Lantluften säger de, men jag vet inte. Jag tror att det här stallslitet gör sitt också. Den lingonröda stallbyggnaden låg en bit bakom Bengt och Astrids hus och hit gick vi i sol som storm, dimma som dagg. Sticklinge stall stod det snirkligt i en båge över dörren. Det var här Masse och Master hade sina hem. - Är du redan klar? Varsågod, det är bara att börja mocka längst bort, sa Astrid och räckte mig grepen. Att rensa bort nattens hästspillning var ett monotont jobb, men jag älskade det. Det var precis som att diska, som terapi för själen. Ibland kändes det jobbigt att ha en ny familj, speciellt när Bengt och Astrid var hemma i Surahammar och träffade släkten och min familj. Jag visste inte var jag hörde hemma. Jag hade ju redan en familj och ville egentligen inte ha någon annan, men de blev ju som någon form av tillfälliga föräldrar och det var svårt ibland. Det kändes som om jag svek mamma och pappa. Jag drömde egentligen inte om något under den här perioden. När det var som jobbigast tänkte jag att jag aldrig skulle klara det. Jag tror inte att jag direkt drömde om någon revansch sen heller. Det var nog mer drömmar om framtiden, skola, jobb, vart jag skulle bo och sådant. Jag var aldrig ute efter någon revansch utan bara efter att få ett normalt, välfungerande liv. Ibland kände jag mig nästan likgiltig. Det spelade ingen roll, allt var ändå redan förstört. Jag kände mig så trasig inuti och trodde att det aldrig skulle kunna bli bra igen. Jag ville vidare men jag visste aldrig hur och det kändes omöjligt. Som ett alldeles för stort projekt som man vet redan innan man påbörjar det att det aldrig kommer att gå att genomföra. Varken Bengt eller Astrid var väl egentligen speciellt bra på att laga mat, men jag tror att de försökte för min skull. Korvarna fick ofta ett svart sottäcke, makaronerna blev antingen för hårda eller för spruckna, pannkakorna blev trasiga högar och potatismoset blev för salt. Men morgnarna var underbara. Min bästa tid på dygnet. Jag och Astrid tog alltid varsin häst varannan morgon så att den andra skulle 217

få sovmorgon. Ibland tog jag mig an den ystra Master och ibland den sega Masse, och red ut i skogen i det vita gryningsljuset. Alfons följde med förstås. Överallt. Han sov på en filt bredvid mig på golvet, fast när han trodde att jag hade somnat hoppade han upp i fotändan på sängen. Jag låtsades aldrig märka något. Han var nere på golvet igen innan jag hade vaknat. Alfons följde med mig på ridturer till Stenhålan. Hästarna hade accepterat hans sällskap och han gick snällt fot bredvid de stora djuren på våra ridrutter. Ibland badade vi. Alfons älskade att kasta sig ut med ett stänkande hundmagplask efter pinnar och efteråt stod vattnet som en pärlsky omkring honom när han skakade av sig allt det blöta, helst på oss. Jag skrattade om det var varmt ute, fyade om det var kallt. Allt. Alfons betydde precis allt! Utan honom hade jag tagit livet av mig. Han fick mig att vilja finnas kvar, för jag ville inte överge honom. Han fick mig att gå upp på morgonen. Alfons var med mig jämt. Socialtjänsten hade det som krav när de letade efter en plats åt mig. Han gav mig trygghet och sällskap. Allt jag visste om togs ju ifrån mig, Alfons kändes som det enda jag hade kvar. Han var det absolut viktigaste jag hade. När männen var hos mig blev han alltid orolig. Han försökte inte vakta mig men han gick runt i lägenheten och gnällde. Ibland stängde männen in honom i köket eftersom han ville vara i närheten av mig och liksom var i vägen. Det var värst av allt. Varje gång det var extra jobbigt tittade jag på honom och klappade honom och då blev det lite lättare att orka fortsätta. Han lugnade mig, när jag var ledsen slickade han bort mina tårar. Han har aldrig vikt från min sida. Alfons gav mig något att fokusera på. Samtidigt var jag tvungen att finna mig i att huka mig under reglerna. Jag fick aldrig vara ensam hemma. Jag fick inte ringa någon som inte stod på en speciell lista som Bengt och Astrid hade skrivit ihop. Jag fick inte gå in på Internet. I början bröt jag mot allt jag kunde. 218

Jag hatade reglerna, det var hemskt. Jag hatade att inte få bestämma själv, att någon annan tog beslut om mig och mitt liv. Jag tyckte att jag var så pass gammal att jag kunde avgöra själv vilka kompisar jag skulle ha kontakt med. Men samtidigt var det lite skönt. Jag kunde inte ta några destruktiva kontakter, jag kunde inte göra illa mig. Det fanns någon som tog det beslutet och såg till att det inte var möjligt. Jag började i terapi på BUP. Först vägrade jag, jag kunde inte tänka mig att gå hos någon annan än Mona. Jag ville inte öppna mig för någon ny.   Efter ett tag insåg jag att jag skulle få flytta fortare om jag följde behandlingsplanen, så jag sa till Bengt att jag var villig att börja i terapi. Mona skickade en remiss till BUP i Uppsala och Bengt ringde dit och försökte få allt att gå fortare. De tyckte att det var viktigt att jag fick börja direkt nu när jag själv ville.   I början gick jag dit bara för att jag visste att socialtjänsten, Bengt, Astrid och mamma och pappa ville det. Det var för deras skull, inte för min egen. Första samtalen gick mest ut på det, att psykologen Marina försökte motivera mig till att ta emot den behandling jag erbjöds. Hon försökte få mig att berätta om det som varit, men jag fick inte ur mig nästan något alls så hon fick lägga pussel med hjälp av journalsammanfattningen från Mona och enstaka, korta svar från mig när hon frågade något. Jag hade jättesvårt att prata. Jag var inte alls redo att börja berätta. Ibland spelade vi hockeyspel hela timmen för att jag skulle kunna känna mig mer avslappnad. Det fungerade nog. Hockeyspelandet och allt vanligt vardagsprat gjorde att jag ändå började känna lite förtroende för Marina. Jag vågade börja prata, sätta ord på allt, lite i taget. Snart bars hockeyspelet ut till väntrummet igen. Vi behövde det inte längre.   Jag gick hos Marina två dagar i veckan. Måndagar och torsdagar, en timme åt gången. Vi varvade mellan att prata om gammalt och att prata om här och nu. Om vardagen hos Bengt och Astrid. Det gamla var svårare. Jag försvann ofta in i min egen värld, ungefär som under själva övergreppen, fast nu försvann jag till övergreppen. Jag kände deras händer, vad de gjorde mot mig. Marinas rum försvann. Jag hörde inte hen219

ne. Hon pratade lugnande med mig, strök mig över handen. Försökte få mig tillbaka till verkligheten. Efter ett tag lärde vi oss båda två att känna igen tecknen innan jag försvann så att hon kunde hjälpa mig att ”stanna kvar”, innan det blev för svårt.   Jag vågade berätta om sådant jag aldrig hade pratat om förut. Jag lärde mig att sätta ord på alla känslor. Vi pratade ganska mycket om ensamheten. Om känslan av att bli övergiven. Marina sa hela tiden att jag utvecklades, att det gick framåt. Jag såg inte det själv. När jag hade varit hos henne blev jag alltid jättetrött och fick ont i huvudet. Ledsen. Det var riktigt jobbigt och svårt att gräva i sådant man hade försökt trycka undan så länge.   Jag kände mig trygg hos Marina. Hon fick mig att vilja sluta sälja mig. Hon fick mig att förstå att det inte var mitt fel, att det fanns saker bakom som var orsaken till mina val. Hon lärde mig olika strategier för vad jag skulle göra när jag hade ångest. Vad jag skulle göra istället för att sälja mig. Jag nästan längtade till henne mellan gångerna. Det var skönt att känna att allt fick finnas där. Det var inget som behövde döljas längre. Men ändå. Det dröjde inte så länge. Jag hade pratat helt kort med mamma. Fått reda på att allt var bra med henne och pappa, Elin och Patrik, berättat om skogsritterna och sagt att vi hörs om några dagar igen när ångesten föll över mig. Den pillade upp alla mina själssår med smutsiga fingrar, gick över hela kroppen med osynliga knytnävar, allra mest siktade den på mellangärdet. Jag slängde en snabb blick in mot köket. Ingen där. Fingrarna dansade av sig själva, nummerskivan snurrade med allt för höga surr. Josefina. Jag behövde dig mer än någonsin. - Andersson? Hon lät frågande i luren, kände inte igen numret på sin presentatör. 220

- Det är jag. - Men Tessan. Vad gör du… - Jag kan inte prata så länge. Jag ville bara säga att jag saknar dig och att… Längre än så hann jag inte. Astrid tornade upp sig i dörrposten som en seriefigursliknande anden i flaskan. Hon ryckte luren ifrån mig och slängde på den i örat på Josefina. - Gör aldrig så igen. Hennes röst var som ett piskrapp och hon dröjde kvar med en besviken blick så länge att mitt hjärta straffades med skam innan hon försvann in i köket. Sedan exploderade allt. Jag var både arg och besviken för att de ansåg att Josefina inte var någon ”bra kontakt”. För mig var hon bra. På något sätt hade Bengt och Astrid genom mina föräldrar fått reda på att Josefina bodde på hem, jag vet inte om hon kanske hade ringt hem till mina föräldrar för att hon trodde att jag var där och att de på något sätt fått reda på det då. Jag tror att jag någon gång hade berättat för mamma att Josefina hade varit full i skolan, så det var kanske det och att hon bodde på hem de grundade beslutet på. Efteråt slog de alltid numret åt mig när jag skulle ringa någon och när jag hade pratat klart gick de in på telefonen och tittade på uppringda nummer så att de såg att jag inte hade ringt någon annan än den jag skulle ringa. Jag skämdes inte. Jag var mest arg för att jag kände det som om jag inte hade något alls att säga till om när det gällde mitt eget liv. Jag fick inte ens avgöra vilka vänner som jag skulle hålla kontakt med. Jag kände mig maktlös. Överkörd. Som om min vilja inte var värd något alls.

221

Torkar mina tårar och trycker ner känslorna som fastnat i halsen tiden läker inte alla sår jag insåg det för länge sen det lättar men minnen och mardrömmar går inte att sudda ut en lukt en sak ett ord är allt som behövs för att kastas tillbaka till det man allra helst vill glömma

222

S

å jag rymde.

Det avbrutna telefonsamtalet med Josefina blev droppen. Jag hade varit i Piteå och hämtat mina saker. Alfons var hemma hos mamma och pappa i Surahammar och jag tyckte inte att jag hade något att leva för. Jag packade en ryggsäck med det nödvändigaste, de få pengar jag hade, något ombyte med kläder, en lista med en massa telefonnummer som jag skrivit av från min mobil lite snabbt innan vi åkte till Sticklinge och ett telefonkort som jag hade fått av Annika någon gång efter att hon hade tagit ifrån mig min mobil. Det var en tidig morgon, dimman dränkte fortfarande Sticklinge i mjölkfärg, jag visste att Bengt och Astrid skulle sova åtminstone en timme till. Det var bara fem minuter ut till stora vägen, jag hade kollat tidtabellen på morgonen. 7.10. Buss nummer 535 kom exakt på sekunden. Busschauffören tog ingen notis om mig när jag skramlade fram några slantar på hans lilla bord, han stängde framdörren med ett pysande läte och körde iväg innan jag hunnit sätta mig. Det var nära att jag föll framstupa över den enda tanten som satt på bussen, men jag hejdade mig i sista stund och gav tanten ett ursäktande leende. Tanten tog ingen notis om mig, hon fortsatte att stirra stint ut på alla granstammar som flög förbi på vår färd in mot centrum. Skönt. Jag valde bort ett säte som luktade gammal spya, antagligen från natten innan. Någon hade allt för halvhjärtat bara gnuggat bort hälften. En halvtimma senare rattade chauffören in på den lördagstomma busstationen i Uppsala. Stationshuset tornade upp sig stort och vitt, några sömndruckna pendlare strömmade in genom dörrarna för att hinna med nästa tåg till huvudstaden. 223

- Stockholm, tack. Ungdom. Jag undrar om den påsögda kassörskan märkte hur svettig min femtiolapp var när jag lämnade fram den för biljetten, kanske var hon lika trött som alla andra. - Och tjugotre kronor tillbaka, varsågod. Trevlig resa. Jag nickade ett tack. Resan blev allt annat än trevlig. Jag kände mig jagad. Konduktören måste väl ha trott att jag hade sett ett spöke när jag vilt stirrade på honom när han kom och klippte biljetten. Men han sa inget. Ingen sa något. Det var ju trots allt helt normalt att en femtonåring satt ensam på ett gungande tåg mellan Uppsala och Stockholm. Det var desto fler människor vakna i huvudstaden. Jag gick ut genom de främre dörrarna och mötte Vasagatans tjocka avgastäcke. Medan bilarna rusade åt höger och vänster som streck, ett foto med för lång exponeringstid, sköljde plötsligt en stigande panikkänsla över mig. Jag rusade in i en telefonkiosk, rafsade upp några femkronor och la i det smala myntinkastet. Jag slog darrande det enda numret jag kunde utantill, till Tommi från Kokkola. Han hade bott i Sverige i tjugo år och pratade klapprande finlandssvenska där han bytte alla b mot p. Han hade ett bilmotorskratt och en mage som han brukade klappa sig på och säga voi saatana herrana. - Många hampurgare här. Tommi var en av de snälla. Han hade finska flaggan i trä ovanpå sin tv och hade möblerat sin lilla tvåa i Midsommarkransen med enkla pinnstolar. Han bjöd alltid på Fazers mörka choklad i en prasslande aluminiumpåse när jag kom. - Här. Det bästa från Vinland. Ensam i Stockholm längtade jag efter det där skrattet och de halvsmälta chokladbitarna, men signalerna hos Tommi gick fram en efter en. Det kändes som en halv evighet. Fan. Inget svar. Tess då? Ja, Tess. Trots att vi bara hade pratat helt kort på Sagaborg hade vi hållit mejlkontakt då och då. Hon var en av dem som jag faktiskt tyckte om på det där helglägret i Umeå som jag mest hade sett från den mörka källaren. Jag tror att Tess hade världens längsta ben. Om hennes an224

sikte inte hade varit så intryckt och mopsliknande skulle hon säkert ha kunnat bli modell med de där benen. Men modell hade hon inte blivit. Bara arbetslös. Hennes självförtroende låg och skvalpade i nivå med Vasagatans vattenpölar, hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin morbror när hon var liten, därför hade hon kommit till Sagaborgs möten. Hon var en av dem som också mumlade med i feministsångerna och tyckte att allt verkade lite konstigt. Vi utbytte blickar och blev vänner i det tysta. Ja, Tess. - Nummerupplysningen hundraarton hundraarton Monica. Telefonisten segade lite extra för att tjäna dyra slantar till sin arbetsgivare. - Jag skulle vilja ha numret till en Tess Granlund på Lidingö. - Tess sa du… den sävliga rösten drog ut på svaret, jag kunde höra hur hon knattrade i bakgrunden. - Theresa Granlund ja, Tegelgatan 18 på Lidingö. Vill du att jag ska koppla? - Ja, tack. Tess svarade efter tre signaler. - Det är jag, Tessan. Jag är här nu. I Stockholm. - Vadå? Är du? Nu? - Ja, jag sa ju just det. - Men hur har du kommit hit? - Tåg. Jag står här vid centralen, det var liksom inte riktigt meningen. - Men bor inte du på hem? Jag hade berättat hela min livshistoria, nåja, valda delar i alla fall, i ett långt mejl en kväll några månader tillbaka. Hon hade kontrat med att berätta om hur hennes morbror hade bjudit hem fyra kompisar och sett på när de hade förgripit sig på henne. Det kändes mycket lättare att skriva. Öga mot öga blev livet mer verkligt. - Inte nu längre. - Tessan. Jag kommer. Två meningar. Tre ord. Jag satte mig på en graffittisprayad bänk utanför McDonald´s och väntade. Jag hade egentligen ingen plan med min rymning, jag visste 225

bara att jag var tvungen att komma bort från Sticklinge ett tag. Och när jag väl var borta visste jag bara att jag måste hem. Det luktade gårdagens sopor ur paraden av papperskorgar längs gatan. En trasig uteliggare plockade ihop sina kartonger, nattens lakan. Två kostymklädda män sprang förbi med långa steg, mobilsnäckorna klistrade vid örat. En kvinna gick och gungade sin barnvagn upp och ner för att milt skaka sitt skrikande barn till sömns. När trafiklyset slog om till grönt skakade marken som av ett mindre jordskalv när bilkön mullrade igång. Jag hostade till av avgasmolnet och märkte att jag var lite kissnödig, så jag smet in på hamburgerrestaurangens solkiga toa, la en krans av toapapper på ringen och lät det komma. - Fan. Varför skulle jag rymma? Jag pratade högt med mig själv och med toalettens tuschpennemönster på väggarna. Vill du knulla, ring Lena. Max hjärta Helena. Kilroy was here. Toaletten verkade inte ha blivit städad sedan gårdagen, kisspölarna stank i hörnen, jag klarade mig nästan på ett andetag men höll på att svimma när jag kom ut. Då stod hon där. Tess. Hon hade håret i tofs, snodden hade halkat ner på hennes glatta blonda hår, hela hon såg nyvaken ut. - Jag kom så fort jag kunde. Hur mår du egentligen? Jag granskade linoleumgolvets fyrkantiga smutsskarvar. - Jag behövde bara komma bort. Med ens blixtrade hon till. - Men fan, du fattar väl att du inte bara kan komma hit så här ensam. Har du pratat med Bengt och Astrid? Tess var en av de få som visste att jag bodde på ungdomshem, hon hade själv bott på ett sådant en gång. Om hon hade dragit upp koftans ärmar skulle hennes armar skvallra om varför, de var zebrarandiga av gamla skärsår, hennes egengjorda plåster mot sår i själen. - Klart jag inte har. 226

- Tessan… vad ska jag göra med dig? - Låta mig sova hos, dig, kanske? Då såg jag. Bakom henne kom min pappa gående med snabba steg mot oss. Han var vit som ett kopieringspapper i ansiktet och blinkade inte, hans uppspärrade ögon var stint fästa på mig. Jag mötte dem inte. Det konstiga var att det faktiskt kändes okej att se pappa där. Jag ville egentligen inte träffa mannen som jag hade tänkt åka till och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Så det var nog lite lättnad. Jag minns att han sa ”kom så åker vi tillbaka” och så pratade han lite med Tess, han tackade henne för att hon hade ringt till honom. Jag skämdes lite för att åka tillbaka till Bengt och Astrid, jag var rädd för att de skulle vara arga på mig.   Varken pappa eller jag sa speciellt mycket på väg tillbaka till Sticklinge. Den orangebeiga grusvägen ormade sig ordentligt sista biten och jag blev lite åksjuk, men sa inget. Istället lutade jag pannan mot den kalla sidorutan och såg tallarna flyga förbi utanför, det blev en strimmig fettfläck på glaset efter min hud. Pappa hade varit i Stockholm på konferens när Tess hade ringt honom. - Tack som fan, hade jag väst till henne när pappa gav mig en kram. Jag stod med händerna längs sidorna fast jag egentligen inget hellre ville än att klistra fast mig i hans famn i en evighetsomfamning. Jag kunde känna pappas besvikelse i luften. Tess såg ledsen ut, som om hon hade svikit mitt förtroende. Hon hade rätt. Hon var inte längre på min sida. Hon hade gått över till fienden, jag skulle få svårt att förlåta henne. - Förlåt, mumlade hon när pappa tog mig i handen och vi vandrade bort genom centralens tjocka stressade folkmassa. Bengt och Astrid stod på trappan när pappa släppte av mig på gårdsplanen, de hade blåbärsblå färg på läpparna av kylan. - Välkommen tillbaka. Vi har saknat dig. Och så fick jag en kram. Jag förtjänade den inte. 227

- Ta en dusch och kom in till oss i köket sen, sa Bengt och tecknade samtidigt till pappa att komma in på en kopp kaffe. - Bryggaren står på. Egentligen visste jag att Bengt och Astrid inte ville att mina föräldrar skulle tillbringa allt för mycket tid på gården, men nu hade de lite att diskutera. Mig. Kaffedoften raspade som sandpapper i näsan när jag kom ut med håret droppande på golvet och en handduk om kroppen. De verkade vara klara med allvarssnacket när jag kom. - Ser man på, en ny tjej! sa Astrid och kramade mina våta hårtestar med handen underifrån så att jag fick ringlande lockar. - Vi är glada att du är tillbaks hos oss. Jag kände hur kinderna blossade i generade flammor. Jag vågade knappt fråga. - Så ni är inte arga, då? Astrid skakade på huvudet. - Du är ju här frivilligt, kom ihåg det. Men du ska också veta att du var väldigt nära att dra på dig ett LVU idag. LVU. Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. När samhället griper in om unga inte kan klara sig själva. Som jag? Som jag. - Vad betyder det i mitt fall? - Att det skulle bli hårdare tag. Att vi inte skulle kunna låta dig ha samma frihet längre. Två steg tillbaka, helt enkelt. Jag kunde inte låta bli att låta irritationen skina igenom. - Men då är jag ju egentligen inte här frivilligt. Om jag åker någonstans får jag ju ett LVU på mig och då har jag ju definitivt ingen frihet. Bengt och Astrid växlade en blick. - Nej, så skulle man också kunna uttrycka det. Jag hörde att pappa vred om startnyckeln, motorn startade med ett ovilligt gnisslande. Jag saknade honom redan. En taggkantad brödkniv sågade ut en bit ur hjärtat när baklyktorna lämnade kröken. - Jag ska skärpa mig. Jag ska verkligen det. Jag ska bort härifrån. Jag ska skaffa mig ett eget liv. Jag uttalade mitt löfte tyst för mig själv den kvällen. Polisen kom några dagar senare. 228

Å

talet mot Mats lades ner. Det fanns inga bevis. Det sa poliserna när de kom. En man och en kvinna. Bister uppsyn. Alltid i par. Den biffige mannen krossade en cigarett under klacken innan de knackade på dörren till Bengt och Astrids stuga. - Vänta, vi ska bara hämta Therese, såg jag Bengt mima innan jag kastade mig tillbaka till sängen från min utkiksplats vid fönstret och låtsades sova. Jag minns att en polis var lång och en var kort och att de luktade stickigt av cigarettrök. Kling och Klang. De liknade poliserna i Pippi Långstrump. Kling och Klang slösade inga ord på mig i onödan. De såg ut som plastmänniskor, vita och rena och oskyldiga. Jag såg en raggig schäfer i polisbilens baklucka. Den såg snällare ut än poliserna. - Får vi gå in med skorna på? sa den manlige uniformsklädde Kling på djup norrländska och förväntade sig ett ja. Han var redan halvvägs inne i hallen när Astrid gav sitt nickande medgivande. Jag såg på henne att hon tyckte att det var lite äckligt att få in snutarnas suldynga, men få vågar säga emot poliser som tar för givet att de får klampa in hur som helst i folks hemmadockskåp. - Det är väl för att de ska kunna springa därifrån snabbt om de måste åka ut på något larm, förklarade Bengt för sin fru efteråt. - Jaha… Therese. Kling harklade sig. - Det är väl egentligen ingen idé att linda in det här, men… Han rensade halsen från en ordentlig nervositetsloska igen. 229

- Åtalet har lagts ner. Mats blev aldrig delgiven misstanke. Det kändes ändå ganska bra.  - Vill du att vi ska förhöra din syster? frågade Kling innan han stängde dörren om mig, Bengt och Astrid. Jag skakade på huvudet så hårt att hjärnan rumsterade om lite grann där inne. - Nej, ni får absolut inte. Jag vill inte att hon ska veta. Det sista sa jag inte, men jag tror att de förstod. - Tack för oss då, sa de innan de gick. Klang tände en cigarett innan de hade kommit ut till bilen. Han fick släcka den nästan direkt och han stoppade ner den i paketet för att återanvända den senare. Jag kände mig lättad i ungefär en kvart. Sedan ringde telefonen. Astrid sänkte rösten, den blev ihopknäppt och tight, jag hörde inte vad hon sa. Sedan kom hon ut till mig med blanka ögon, luren med sin snurrtråd sträckte sig från hallen. - Det är till dig. Det är tyvärr dåliga nyheter.

230

H

örd person: Karlberg, Therese

Den hörde är: Målsägande

Förhörsledare: Jan Ekman och Ann-Marie Wetterling Förhörsplats: Sticklinge, Uppsala Förhörsdatum: 2002-10-15 Förhör påbörjat: 10:29 Förhör avslutat: 10:47 Förhörsledarna upplyste Therese om att utredningen angående hennes anmälda våldtäkter med stor sannolikhet blir nedlagd utan att den misstänkte kommer att höras. Detta då det ej framkommit något konkret som styrker hennes berättelser. Therese hade inget att erinra mot att utredningen blir nedlagd då hon är fullt medveten om att det endast står ord mot ord om det skulle bli en eventuell rättegång. Therese ansåg också att det var bättre om den misstänkte ej hörs då det i detta läge ej finns några konkreta bevis. Therese kände att hon kommit så långt i sin bearbetning av vad som hänt och bara det att hon gjorde polisanmälningarna påskyndade hennes bearbetning av händelserna. Förhörsledarna tillfrågade Therese om de skulle kunna höra Elin, hennes storasyster, som varit fästmö till den misstänkte, för att eventuellt komma vidare och fortsätta utredningen. Therese ville absolut inte att vi skulle höra Elin då det ej skulle göra att det kom fram något nytt utan endast ställa till bekymmer. 231

Förhöret slut kl 10:47. Uppläst och godkänt. Även om anmälan inte gick vidare är det skönt att den finns där. Om Mats gör något annat mot någon annan och den personen också polisanmäler kanske min anmälan kan hjälpa till. Och ska jag vara ärlig så blev jag lättad när polisen sa att åtalet skulle läggas ner. Jag vet inte varför de inte förhörde Mats, de ansåg väl att det inte hade hållit i vilket fall som helst. Just då kände jag att det var bättre att de inte förhörde honom än att de förhörde honom och att det sedan inte hände nåt mer. Jag kände mig inte alls redo för rättegång och hade nog inte klarat av det. Mats blev inte delgiven misstanke, jag vet inte ens om han vet att jag anmälde.

232

D

et var en alldeles för vacker dag för att dö. Jag minns att jag tänkte så. Kunde han inte ha valt en regnig dag? Eller en gråsnöig? Eller i alla fall en med lite dimma? Nej, morfar valde att dö när världen var som vackrast. När alla hans växter klängde som mest uppåt mot sin livgivande sol, när flugorna satt som allra mest stilla på väggen som sugit åt sig av dagens värme, när gruset blev mer varmt än vasst att gå på barfota. Då valde morfar att lämna oss.

Han hette Einari. Einari Greger. Jag minns att jag retade honom för namnet Greger och ibland för att han var från Finland. Han pratade så roligt, det tyckte jag alltid när jag var liten. Det ångrar jag nu. - Kreker är efter min fars far, sa morfar. Den starkaste mannen på denna jord, på insidan, och så dunkade han med knytnäven mot hjärttrakten. Jag älskade egentligen hans finlandssvenska, men jag retade honom för den också. Morfar hade bara en hårkrans kvar kring hjässan, resten lyste blank och polerad. Jag älskade att klappa där uppe när jag var liten. Som en glödlampa av hud. Med fräknar. Min morfar var en hejare på poker. När jag var liten lät han mig vinna, så måste det ha varit, men när jag blev äldre och duktigare vet jag inte riktigt. Ibland vann han, allt oftare vann jag. Han sa alltid att det var för att jag hade blivit skickligare på att spela ut mina kort på ett klyftigt sätt, men ibland tvivlade jag. Jag tyckte om att sitta på morfars säng. När jag var liten studsade 233

jag upp och ner i den så att fjädrarna grät, men när jag blev äldre och tyngre sa min mormor Irma att jag inte fick göra så längre. Det var nog det enda som var förbjudet hemma hos dem. I ett skåp som luktade gammalt fick jag gå och ta mormors handgjorda marsipankarameller, de verkade aldrig ta slut, hur många jag än tog. - Fy dig, det där är Tessans, sa mormor med en lätt klatsch på pappas hand när han försökte gå och nalla ur samma skåp. Mormor och morfar pussades aldrig, på sin höjd kunde de unna sig en klapp på kinden. - Kramas ni någon gång? undrade jag. - Gamla människor som vi, hur skulle det se ut? sa mormor och log, jag vet inte om ögonen var med på munnens rörelse. Men morfar la armen om mormors med åren svällande midja när han trodde att jag inte såg på. Han var en människa fylld av värme, min morfar. Och nu var han död. Ögonblicket innan man får reda på något hemskt, att man inte har vett att uppskatta det. Man ångrar det så lätt, för livet kommer aldrig mer att bli sig likt när det där samtalet kommer. Som från pappa. Jag hörde att han var täppt i näsan. - Är du förkyld, pappa? Han andades tyst i andra änden av luren, snart skulle jag önska att han inte var så långt bort just då. - Tessan. Morfar är död. Jag förstod först inte riktigt att morfar var död, det var först på begravningen som jag verkligen insåg att morfar var borta. Det var jobbigt att vara hos Bengt och Astrid efteråt, jag ville vara med resten av familjen. Mamma tog hem mig några dagar, jag hade egentligen velat vara hemma mycket längre. Långt efteråt började jag ofta gråta varje gång vi pratade om morfar hemma. Jag var ledsen över att vi inte hade träffats oftare, för att jag inte ringde dit och träffade dem mer. Och så var jag tacksam och glad över allt han gav oss när vi var små. Jag vet att han älskade oss och jag 234

hade önskat att han hade fått se mitt liv ordna upp sig och fått vara med när jag tog studenten.

235

Jag vet att du skyndar på stegen slutar se dig omkring rädslan som omsluter dig tätnar som alltid förut flyr du någon annanstans rädd för att stanna kvar stanna upp känna efter jag önskar jag kunde hejda dina steg räcka ut den där trygga handen vara den tröstande famnen som du så väl behöver jag ser alla berg du bestigit alla stigar du behövt gå när ett steg mot det hela skrämmer dig igen Och jag vet att du undrar vad du är utan allt det som gör ont

236

J

ag höll fast vid känslan av hur mysigt det var att komma hem och få vara med familjen när morfar hade dött. Det var länge sedan jag hade känt så, trots att det var av en svart anledning. När jag kom tillbaka till Bengt och Astrid efter att morfars kista hade bäddats ner i jorden var jag förvånad över att jag var så full av energi. - Tänk att du har varit här i ett år, sa Astrid en dag när vi som vanligt red sida vid sida i den susande skogen. Alfons struttade bredvid, jagade fåglar så att de skränande flög upp ur sina hål. Hästarna var vana vid hans utbrott vid det här laget och tog ingen notis om den fyrbenta roströda pälsbollen vid hovarna. - Det känns som om du kom igår. - Ja, kommer du ihåg när Alfons kissade på er blomkruka? Bra första intryck, va. Och så skrattade vi ihop. Vi gjorde det ofta numera. Jag hade kommit att tycka om Astrids karga barskhet. Hon var full av godhet, men portionerade bara ut den med måtta. På senare tid hade jag kommit att förtjäna den allt oftare. Vägen sträckte ut sig som en gyllene matta genom skogen och vi kom fram i galopp, hovklappret dämpades av barrlagret. Jag fick fortfarande varken ha mobil eller internet, jag fick inte ringa vem jag ville, men jag var genomlycklig i korta stunder. På riktigt. Som nu.

Bengt kom ut till stallet en dag. Jag blev förvånad, han brukade inte kliva in där frivilligt. - Luktar för illa, brukade han säga med en blinkning till mig och en lätt stöt i Astrids sida, han visste vilka knappar han skulle trycka på 237

för att få henne låtsasirriterad. Han satte sig på en höbal, grimaserade och flyttade sig en bit för att några uppstickande strån stack honom i skinkorna, lutade sig sedan framåt och knäppte händerna över knäna. - Tessan, jag har funderat på en sak. - Bara en? Han drog lite på munnen utan att kommentera min replik. - Jag vet ju att du tycker om att gå här i stallet och pyssla, men jag tycker att du borde komma ut och göra någonting ordentligt på dagarna. Något riktigt. - Vad skulle det vara? - Vad tycker du själv? Jag funderade en stund, lutade mig mot högaffeln. - Det enda jag kan komma på är att jag vill jobba med hundar. Bengt log belåtet. - Jag visste väl det. Och jag har faktiskt tagit mig friheten att undersöka saken lite. Det finns ett hunddagis som ligger tjugo minuter med buss härifrån, vad tror du om det? Att låta dig jobba lite på riktigt skulle väl inte skada, sa han och knuffade mig i sidan med sådan kraft att jag nästan tappade högaffeln. Jag nickade ivrigt. - En grej bara. De vill träffa dig personligen. Innan vi åkte dit och hälsade på var jag jättenervös. Jag hade ju gått hemma där på gården ganska länge utan att göra något vettigt och det var lite skrämmande att träffa så mycket folk. Jag var rädd för att de inte skulle vilja ta emot mig, att jag inte skulle trivas. Jag mådde nästan illa, så nervös var jag och bilresan dit var hemsk. Jag ville nästan inte gå in på hunddagiset. Men efter att vi hade varit där kändes det bra. Jag kände direkt att jag ville vara där och ägaren Sophia frågade när jag ville börja. Jag var där i två veckor på prov först. Efter att jag hade varit där en vecka ungefär blev chefen sjuk och eftersom ingen annan där direkt tog tag i planeringen för hur vi skulle få allt att gå ihop med så lite personal kände jag mig illa tvungen att göra det. Jag var livrädd för att de andra skulle tycka att jag kom och “tog över“ och jag var ju inte speciellt insatt 238

i alla rutiner än men det fungerade liksom inte alls och hundarna behövde ju få det de skulle även om vi var för lite folk egentligen. Men det gick bra och efter den veckan kände jag mig riktigt hemma. Jag var på hunddagiset i åtta månader och jag fullkomligt älskade det. Dagiset var min räddning. Det blev min länk ut till verkligheten igen. Jag fick kompisar att umgås med, jag fick röra mig mer fritt, jag fick ta ansvar och kände att jag fick uppskattning för det jag gjorde och att de andra på dagiset tyckte om mig. När jag hade varit där ett tag fick jag jobba lite på kvällarna vid stängning. Vi kom överens om att jag skulle få ta ut lönen i hundmat eller andra saker från butiken istället för i pengar. Det rörde sig ju bara om två timmar extra ibland, så det var ju inte mycket pengar men det täckte Alfons mat och lite andra prylar till honom. Jag saknar det fortfarande ibland. Dagiset, vissa av hundarna och några av personalen och praktikanterna. Jag började längta bort från Bengt och Astrid och undrade när jag skulle få flytta, för allt fungerade ju. Bengt och jag satt i bilen, jag vet inte riktigt vart vi var på väg men jag antar att han skjutsade mig till eller från bussen till Uppsala. Jag frågade om jag skulle få flytta snart, att jag tyckte att jag var redo. Och då sa han att till våren, runt maj, då skulle jag få flytta till en egen utslussningslägenhet och om allt fungerade skulle jag bli utskriven efter sommaren. Jag kände mig redo. Vardagen fungerade, jag klarade av att röra mig mer fritt på stan utan att ta några destruktiva kontakter. Jag vågade ifrågasätta mer, och själv föra fram vad jag ville, tyckte och tänkte.

239

P

medhårs. Djävulen hade tagit fikapaus, kanske fanns det en Gud ändå? Jag var värd det, ja, jag visste att jag var värd det, men när den lilla svarta eldgaffelbeväpnade djävulen på axeln försökte övertyga motsols var det svårt att tänka rationellt. Men det började bra. Mamma, pappa och Elin kom till Sticklinge en ljusgrönskir majdag för att hämta mig och Alfons och min enda flyttkartong. Jag var på ett humör som jag knappt kom ihåg att jag kunde vara på, jag blåste upp mig själv med glädje inifrån tills jag nästan sprack, eller i alla fall lät själen flyga iväg en glädjesekund. - Vi kommer att sakna dig Tessan. Vem ska jag nu rida ut med varje dag? viskade Astrid med munnen tätt tryckt mot mitt öra när vi blev ett i en minutlång kram, jag fick diskret torka av hennes andedräktsfukt med baksidan av handen sedan. Nej, Bengt hade inte tårar i ögonen, inte så som den diamantglittrande i Astrids ögonvrå, men jag tror att han menade allvar med den sista meningen innan bildörren smällde igen bakom mig och vi vinkade på varsin sida bilfönstret. - Det kommer att gå bra för dig, tjejen. Glöm inte det. Du kommer alltid att bo här inne. Och så knackade han sig med knytnäven på bröstet. Som jag önskade att han hade rätt. Mamma smattrade av frågor i kulsprutefart den korta biten till min nya lägenhet. Jag försökte parera hennes fäktande frågetecken så gott jag kunde, allt hon inte svarade på själv. - Har du haft det bra, ja, det vet jag ju att du har haft. lötsligt strök livet mig

240

- Har dom gett dig tillräckligt med mat, ja, det ser jag ju förstås. - Hur ska det bli att äntligen få en egen lägenhet, roligt väl? Jag drog ett lätt andetag, hämtade syre från lungans absoluta topp. - Ja mamma. Det ska bli roligt. Samtidigt hackade djävulen, han som ville påkalla min ångest, mig på axeln med eldgaffeln, smärtan fortplantade sig i en mikrovåg av rädsla. Mamma märkte inget. - Nu ska väl allt äntligen bli bra. Och så flyttade jag in. Tvåan i Örbyhus var stor. Fönstren släppte in en skön dos av dagsljus och på tredje våningen skulle jag inte behöva vara orolig för att Mats stod nedanför och kikade in. Hade man sett bostadsområdet från ovan skulle det ha sett ut som ett korsordsmönster av likadana byggnader, vita tak, gula skrovliga fasader. - Gångväg till mataffären, fem minuter till tåget och några minuter till utomhusbadet, sa hyresvärden som lämnade över nyckeln till mig, pappa hade famnen full av min tunga flyttkartong. - Hoppas du ska trivas. - Tack. Det tror jag säkert. Sa mamma. Jag hade lagt märke till pensionärsnamn på dörrskyltarna på vägen upp; Agne Cederwall, Nils-Åke och Anna-Maria Landgren och på trean Greta Wallström tillsammans med en varning för hundenskylt. - Den där kan du bita i två delar någon gång, viskade jag till Alfons, han viftade ystert och oförstående på svansen över upplysningen. Det tog fem timmar att packa upp. Mamma och pappa hade tagit dit mina möbler från Piteå och ett gammalt rangligt köksbord som de hade haft i ett förråd. - Ska du inte sätta upp något på väggarna? sa Elin innan de åkte. - Äh, jag ska ju bara bo här ett kort tag. Den natten släpade jag ut madrassen på balkongen och så sov vi där, Alfons och jag, med ett tak av tindrande stjärnprickar.

241

- Utslussningslägenhet. Det kallas så, sa jag till Jenny när vi pratade i telefon några dagar senare. Vi hade kommit ifrån varandra, jag och Jenny, men jag ringde henne när det började kännas som om det var länge sedan sist. Hon lät inte som förut. Jag kunde höra att jag inte var självklar som hennes vän längre och jag visste att jag skulle behöva kämpa för att ta mig tillbaka till hennes sida. För mycket hade hänt på våra olika håll för att vi skulle vara riktigt nära. - Det är ett ställe man får bo på för att socialtjänsten ska se hur det funkar. - Och hur går det då? - Det går bra. Det går faktiskt bra. Jag känner mig redo att börja om. Jag korsade två fingrar bakom ryggen. Jenny visste långt ifrån allt om mitt liv och jag kände inte för att berätta för henne. Inte än. Inte nu. Jag var för skör. Redan kvällen efter inflyttningen, när ensamheten kom samtidigt med mörkret, började ångesten gripa tag om alla mina inre organ med en kramande, knådande hand. Jag nästan kastade mig efter den halvt ouppackade flyttlådan. Mobilen. Inte där. I nattduksbordslådan. Nej. Panik. Till slut hittade jag den. Där. Under en trave Narniaböcker som stod på sned. Friheten förstörde mig. Suget kom tillbaka. Jag ville visa min makt. Han frågade om jag ville ha betalt. Jag sa nej.

242

Han var ungefär fyrtio år och bodde i Stockholm, jag tror att det var på Södermalm. Han jobbade som förare på en sådan där Djurgårdsfärja, han pratade om att nästa gång kunde vi ta båten och åka ut på sjön. Han kunde låna den tydligen. Jag minns inte vad han hette, men han var lång, nästan två meter. Det var så att man liksom tänkte “oj, vad lång han är“. Rakat hår. Han hade rätt tydliga drag. Jag tror att man kanske skulle säga att han såg bra ut. Han mötte mig med taxi på centralen, sedan åkte vi hem till honom. Han visade mig runt, han hade nyss målat rummet i någon hemsk röd färg som han tyckte var jättesnygg. Innan var jag nervös och provade en massa olika kläder. Jag var stressad, tåget in till Uppsala skulle snart gå. Annars kände jag inte så mycket, jag stängde nog av en hel del. När jag kom dit visade han mig runt i sin lägenhet. Vi hade vanligt samlag i hans säng och sedan var det liksom inget mer. Han var snäll, han gjorde inget som gjorde ont. Han var ganska öm, låg och smekte mig innan och efter. Pratade. Sa snälla saker. När jag var där gick jag in i en annan roll. Jag var mer aktiv än vad jag någonsin hade varit innan. Jag kände att det inte alls var jag. Jag tror att jag var ganska avstängd hela tiden. Jag kände mig rätt likgiltig. Jag gjorde det jag skulle, såg till att han var nöjd och glad och gjorde som jag lärt mig att göra. Efteråt ville han ligga och prata ett tag. Sen somnade han med en arm runt mig. Jag föste bort den och vände mig om och lyckades sova jag med, efter några timmar. Allt kändes bara tomt. Jag var besviken på mig själv för att jag inte ens hade klarat en natt utan att falla tillbaka. På tåget tillbaka till Uppsala insåg jag hur mycket jag höll på att kasta bort. Det kändes bara som ett självklart beslut, att det var det jag behövde göra. Jag hade lärt mig hantera ångesten på andra sätt och visste att jag skulle överleva även om jag inte var med någon man. Jag kunde leva i alla fall, utan någon som gjorde illa mig. Jag var säker på att det här var sista gången. På riktigt. Jag ville inte kasta bort året som hade varit, jag tänkte att det inte var värt det. Det hade varit skitjobbigt och tungt och jag hade kommit ifrån allt. Att börja igen hade gjort att tiden hos Bengt och Astrid inte skulle ha gett någonting. Jag ville inte tillbaka, jag ville inte få tillbaka rädslan och skammen och jag insåg väl att jag faktiskt var värd mer än så.

243

S

ömnen skyddade mig i ett helt dygn innan skammen kramade om mig. Nej. Jag skulle aldrig göra om det. Jag hade för mycket att förlora. Jag hade satt mitt nya liv på spel. - Du är svag, sa djävulen på ena axeln. - Du klarar det, sa ängeln på den andra. Jag valde att lyssna på henne och jag berättade aldrig för någon om återfallet, trots att huvudet höll på att gå i tusen trasiga bitar. Det gjorde det inte så ofta numera, men när andra fick magsår satte sig mitt själsonda i huvudet. Axlarna kröp upp mot öronen och jag fick tänka efter flera gånger om dagen för att i alla fall försöka se ut som om jag slappnade av. Det skulle gå. Jag skulle klara det. Jag intalade mig att återfallet bara var en engångsföreteelse, att jag inte behövde männen mer. Hunddagiset blev min livboj, det som höll näsborrarna över havsytan precis tillräckligt för att inte ta in vatten och kvävas.

När det blev måndag igen var jag på plats redan en halvtimma innan den första matten hade lämnat sin bomullstussiga Bichon frisé. Sophia mötte mig vid niosnåret, hon såg alltid ut som om hon inte hade sovit på flera dygn. - Vänta, jag måste bara ha en kopp kaffe först, annars blir jag inte människa, sa hon när jag reste mig från min pinnstol för att skaka 244

hand. Hon ignorerade min utsträckta näve. Jag kände mig lite tillplattad, men så fort hon kom tillbaka med en kaffekopp i handen verkade hon lite mjukare. - Välkommen. Här gäller det att komma i tid och jobba hårt. Vi har en del regler att följa. Klarar du det anställer vi dig. Men ingen funny business, det har jag fått nog av. Hon vände sin brottningsbreda rygg åt mig och det var nära att jag sa aj aj, kapten. Sophia verkade vara sådan. Kaptenig. Klackarna ihop och honnörshand mot pannan. Hon skulle aldrig drömma om att ha kjol eller klänning, antagligen inte ens på sitt eget bröllop, i Sophias garderob var det byxorna som dominerade. Hon hade håret stramt slätkammat bakåt till en kanelbulleknut bak i nacken som fick hennes huvud att se större och ibland flintskalligt ut. Det var det dock ingen som någonsin hade sagt till henne, man gjorde inte så mot Sophia. Man sa ja. Jämt. Men jag tyckte om henne. Hon tyckte om mig. Det gillades inte över allt. - Är du kär i henne, eller? fräste en ny storväxt kille med kamouflagefärgade byxor som var för små och visade stjärtskåran. Han luktade lök och var nybörjare precis som jag, det stod Mikko praktikant på hans guldfärgade namnbricka. Antagligen kom han från något annat hem, för han hade hat i ögonen, jag kände igen sådant på långt håll. Kanske var det därför han blev så svartsjuk när Sophia favoriserade mig. Egentligen ville hon helst gå på hundpromenader själv, samla ihop sina tankar i hjärnans lilla säck, men om hon var sällskapssjuk tog hon med mig. Bara mig. Jag svällde som en heliumballong av stolthet. - Du ska veta att jag också har mått dåligt. Så sa hon en dag. Apropå ingenting. - När jag var lika gammal som du ville jag ingenting annat än att vara bäst i allt. När jag inte blev det straffade jag mig själv med att sluta äta. Jag ser samma straffvilja i dig, ögonen skvallrar mer än man vill tro. Jag svarade inte. - Jag vill bara att du ska veta att jag ser dig. Det kommer att gå bra för dig Tessan. Den enda som har ansvar för ditt liv är du själv. 245

Hon tog aldrig upp ämnet igen. Jag svarade med att jobba ännu hårdare. Sophias hunddagis hade plats för femtio hundar i alla storlekar och pälsfärger. De minsta raserna bjäbbade kaxigt på ena sidan stängslet, de största på den andra. Alla gläfste i en ojämn kör, min nya arbetsplats var inte tyst en enda sekund. - Den här är lite speciell, sa Sophia och pekade på Eros, en liten schäferkille med en stor portion energi och noll koll på sin växande kropp. Han älskade att hoppa rakt upp och ge mig en kärleksslick med sin breda sandpapperstunga rakt över ansiktet, Sophia lärde mig att sätta upp knäet för att få honom att sluta hoppa. Seppo skulle bli min andra favorit. Han var en blandrasmix av ivrig Border Collie och vaktig spets, han skällde på det mesta men var tyst så fort jag var i närheten. När jag grävde ner fingrarna i hans hundflottiga tjocka päls och masserade honom lätt längs ryggen somnade han nästan stående. - Är det till att lata sig nu igen? Mikko gick förbi och skickade en vass blick åt mitt håll, han hade en rulle svarta påsar fladdrande som en flagga efter sig, Sophia hade kommenderat honom till bajstjänsten som vi brukade kalla den. Att plocka hundarnas korvar var ingens favoritgöra, men jag brukade bita ihop och stänga av luktsinnet så gott jag kunde. Mikko kanske inte hade den kunskapen om sin näsa, han verkade inte ha så mycket kunskaper över huvud taget. - Bry dig inte om honom. En ny basröst ekade bakom mig. Jag slutade massera Seppo för ett ögonblick, han hade lagt sig ner nu och tittade förebrående på mig med en varför slutar du-blick, och tittade upp så snabbt att jag nästan fick nackspärr. - Hej förresten. Han sträckte fram handen. - Jag heter David. Jag är ny här. David. Mandelfärgat hår. Ganska stor päronnäsa, några små hår spretade ut från vänster näsborre. Om jag varit modigare skulle jag ha velat gå fram till honom och rycka ut dem, men han hade en skön 246

inställning till sig själv och sitt utseende. Slarvsnygg. Kanske arton år. Längre än mamma men kortare än pappa. En blek ring på jeansens bakficka, ett mönster efter snusdosan. Gröna ögon med grått spräckligt i, det skulle jag upptäcka först senare. - Hallå, är du stum eller? David heter jag. Vad. Heter. Du.  Han stod fortfarande med handen utsträckt, nu med ett ännu större leende och artikulerade överdrivet tydligt. Jag måste ha dumglott på honom. - Förlåt, mumlade jag, Tessan. - Tessan, vad lustigt, det hade jag en hamster som hette en gång. - Vad kul för dig, sa jag inte, men fortsatte tyst att massera Seppo som nöjt hade slutit ögonen igen. Jag kände Davids närvaro bakom ryggen. Varför kunde han inte bara gå? - Sophia sa att du skulle visa mig var hundfodret fanns. Jag lät ögonen snurra sig själva bakåt, jag visste att han inte skulle se det. - Bakom dörren till vänster. En stor säck. Du kan inte missa den. Jag la till ett tyst ”fast du verkar lite halvblind, den står ju där mitt framför fötterna på dig”. - Tack. Och så var han borta, men jag kunde höra honom stöka i rummet intill, hälla upp hundfoderkulor med ett pärlande ljud i plastmatskålar. På lunchrasten satte han sig bredvid mig i matsalen. Jag hade med mig en banan och en burk keso. Jag hatade egentligen keso. Vad smakade keso? Ingenting. - Men hur kul är det egentligen att köpa mat till sig själv? Näe, just det, sa jag till mamma när hon började bli orolig. - Är det där det enda du ska äta? David dunsade ner på pinnstolen bredvid mig. Det osade ost från hans mikrade plastlåda med lasagne. - Ja, vadårå? - Här. Ta lite lasagne från mig. Mamma lagade alldeles för mycket i helgen, jag kommer att få äta det här hela veckan annars. - Tack det är bra. Jag är vegetarian. 247

- Är du ju inte. Du åt ju en korv på promenaden med Sophia igår. Jag rodnade av lika delar skam och ilska. - Hur vet du det? Är du spion eller? - Man håller väl koll på någon man tycker om. Med ens frös livet. Inte nu igen. Inte nu igen. Inte nu igen. Jag hade slutat. Jag skulle inte trilla dit igen. Han ville bara åt min kropp. Ännu en sådan man! Jag reste mig med ett ilsket stolsskrap och gick in till hundarnas rum för att äta min banan. David kom efter. - Förlåt, förlåt, ta det lugnt. Jag vet inte riktigt vad jag sa fel, men förlåt. Hans röst lät skamsen och jag smälte lite, men min stolt uppbyggda fasad skulle han inte kunna hamra sig igenom. Jag var stark nu. Jag var stark. Stark. Ja, det var jag. - Dra åt helvete. - Om jag hade vetat var det hade legat, så… Han log igen. Den här killen verkade inte vara lätt att göra arg. Jag gillade det. Han gav inte upp. Och så kikade han på mig under en lugg som envisades med att falla ner i ögonen. - Jag ska gå nu, jag har en tandläkartid inne i stan, men vi ses imorgon. Du kanske är på bättre humör då. Och så blinkade han med ena ögat. Blinkade. Gör de inte bara sådant i filmer, killarna? Kanske var det därför jag blev rädd, räddare än på länge. Jag hade ingen aning om vem han var, men han verkade vilja komma mig alldeles för nära. - Äh, han är kär i dig ju, sa Sophia med en busig armbåge i sidan när vi promenerade med fem hundar vardera i en fiffig anordning som satt fast runt vardera av våra midjor, kopplen spred sig som en solfjäder när hundarna sökte sig åt olika håll dit deras nosar ledde dem. 248

- Men jag vill ju inte att nån ska vara kär i mig. - Varför inte? Sophia var märkbart upprymd över det faktum att jag hade en flirt, eller snarare – att någon annan flirtade med mig. - Lite kärlek är väl aldrig fel? Va? Släpp loss lite Tessan. Låt det hända. Han kanske är mannen i ditt liv? Hon skulle bara veta. Vi pratade om något annat hela vägen hem, jag minns inte vad, kanske om hur man får vuxna hundar att sluta kissa inne. David stod med ryggen mot oss och städade hundburarna när vi kom tillbaka. - Sophia, vad bra. Jag skulle behöva veta var skiftnyckeln är, jag ska laga Agatons bur. Han ignorerade mig. Kanske hade jag tagit fel? Kanske var han inte intresserad alls? Bra i så fall. Jättebra.  Det tog fem minuter. - Tessan, skulle du vilja hjälpa mig att hålla här… Han låg på mage och skruvade på den stora hundburens dörr som hängde halvt på sned. Han hade pannan ihopskrynklad i ett koncentrerat uttryck. Jag fnissade till. Det var ingen snäll tanke, men han förtjänade inte bättre. Visst gjorde han inte? Så sa djävulen till höger. - Här, håll i dörren. Han tittade inte på mig men lät ansträngd på rösten. Jag sträckte fram handen för att greppa den vinda dörren, min ovansida nuddade hans lite ludna handhud. Jag tittade på honom lite snabbt för att se om han kände samma elektriska stöt som jag gjorde, men han verkade inte reagera. Han skruvade under tystnad. Det gnisslade svagt varje gång skruven vred sig neråt. - Nu så, nu tror jag att den sitter som den ska. Han provade att öppna och stänga dörren några gånger. La skiftnyckeln åt sidan, stoppade ner handen i fickan och tog upp en svettskrynklig papperslapp. ”Gode Gud, han måste ha planerat det här”, hann flasha förbi i mitt huvud. - Här, mitt nummer. Vad sägs om en fika efter jobbet? Det har öpp249

nat ett nytt ställe nere i centrum som verkar mys… Min hjärna började centrifugera, kroppen spände sig som en tråd och gjorde sig redo för flykt. Jag reste mig upp så hastigt att David tappade lappen med en förvånad min. Den singlade ner till golvet som ett ledset löv, jag kunde knappt få fram ett ord ur den hals som djävulen höll i ett hårt handgrepp. - Kanske en annan gång. När toadörren hade gått i lås om mig och visade en ilsket röd halvmåne utåt sjönk jag ihop på den gulfläckiga kisstänkta ringen utan att lägga papper under. Jag brydde mig inte. Slog handflatan mot pannan. Varför. Varför. Varför. Varför skulle jag mosa alla med min elakhet? Jag var inte värd någon, jag var inte ens värd mig själv. Jag fiskade fram mobilen ur fickan, vecklade upp lappen. Siffrorna hade smetat ut sig av min handsvett, jag såg knappt skillnad på fyran och åttan. Med en svettigt halkig tumme knappade jag in Davids siffror, länken till kärlek, i mobildisplayens till-fält, pil neråt till meddelanderutan. ”Jag har blivit våldtagen och sålt sex, nu kan du sluta höra av dig. Jag förstår att du inte vill ha kontakt med mig mer.” Jag avslutade med ett T, tryckte på den gröna luren för skicka och rusade ut från toaletten och direkt hem, om någon hade tittat åt mitt håll skulle jag ändå inte ha bevärdigat dem ett ord. Hela jag skrek panik. Lägenheten pratade tyst med mig när jag kom hem. Jag hörde att den sa att jag var värd mindre än gruset som fastnade i sulskårorna under mina fötter. Att jag var värd mindre än den dammkringla som åmade sig i hörnet. Jag hann knappt få av mig skorna innan jag skickade ”fick ont i magen, gick hem” till Sophia. Ännu inget svar från David. 250

Jag låg ihopkrupen i fosterställning hela kvällen, huvud mot knän, mobilen vilade tyst på bordet bredvid min soffa. David spökade i mitt huvud. Hans krökta mun. De bomullsmjuka ord som kom ur den. Hur skulle jag kunna möta hans blick imorgon? Hur skulle jag någonsin kunna göra det? Än. En. Gång. Hade. Jag. Förstört. Allt. För. Mig. Själv. Mitt mantra, som en film som räknade ner i mitt huvud, knaster på bioduken, fem, fyra, tre, två, ett. Jonas. Vingmuttern. Det fräkenprickiga busfröet som gick i samma lekisgrupp som jag, sedan i samma klass upp till nian. Han hade en tät skog av valnötsbrunt hår och ögon med samma färg som en sjö i februari. Min första kärlek. Jonas bodde i kvarteret nedanför oss och hittade på hyss tills hans mamma fick ett hysteriskt sammanbrott och skrek så att hon tappade rösten och fick talförbud av doktorn. Jag fick chans på honom i tvåan. Jag hade hans skolkort i bänklocket och han hade mitt. Jonas gjorde slut efter en månad. Sa att han hade hittat någon annan. Sedan var han tillsammans med Nina i trean resten av terminen. Jag var kär i honom. Han var inte kär i mig. Jonas. Min sista kärlek. Det var oskyldigt, men barn lär sig känslor den hårda vägen. Och nu bestämde jag mig för att säga upp mig från hunddagiset. Ja, jag skulle sluta. Sophia var inte värd mig. Framför allt var jag inte värd Sophia. Då pep mobilen två gånger. ”Det struntar jag i. Jag tycker om dig ändå.” En kväll av väntans helvete. Fan. Kunde du inte ha svarat tidigare? Det pirrade till längst nere i magen, ett långt osynligt finger sträckte sig ner till botten av tarmarna och rörde om. Fan.

251

Jag vägrade erkänna att jag var kär, både för mig själv och för andra. Alla runt omkring mig förstod förstås, men jag förnekade det och sa att det bara var kul och mysigt att ha någon att mysa med. Jag var rädd för närhet, rädd för sex och rädd för att jag skulle börja tycka om någon som sen skulle inse hur äcklig jag var, då skulle jag bli lämnad och övergiven. Då var det bättre att vara ensam hela tiden än att släppa in någon som ändå bara skulle försvinna. Efter några veckor insåg jag att jag var kär. Det var läskigt, spännande och härligt. Jag var hela tiden rädd för att bli lämnad och jag förstod inte hur han kunde vilja ha någon som mig. Han visste ju vad jag hade gjort och ändå tyckte han om mig. Jag förstod inte hur det var möjligt. Men David blev glad när jag slutade stöta bort honom. Han ringde mycket, ville hitta på saker och sa rakt ut att han var kär i mig. När jag väl insåg att han inte brydde sig om det gamla, att han tyckte om mig i alla fall var det härligt, men jag var nog ganska jobbig, och testade honom rätt mycket för att se om han skulle stanna eller lämna mig. Jag vågade aldrig riktigt tro på att han tyckte om mig och jag var nästan lite rädd för mina egna känslor. Och så skrev jag.

252

Jag bokstaverar ditt namn på fönsterrutan som fylls av regndroppar som sakta rinner ner och bildar tårar som fuktar mina kinder jag saknar dina händer på min panna önskar jag kunde viska orden som läker dig fylla alla tomrum som för länge sedan skapades Du är vacker när du ler Dina ord som smeker min oro till lugn jag vilar i din famn du vilar i min och jag ritar små hjärtan med fingertopparna på ditt bröst

253

V

älkommen till mitt liv.

Jag är stark men skör. Jag är glad men ledsen på insidan. Och jag är nog egentligen inte så ful som jag känner mig. Kände mig. I imperfekt. Här är jag nu. Någorlunda hel på utsidan. Demonerna har slutat dansa. Jag har fortfarande ärr i själen, men är försiktigt förälskad. Välkommen. Det här är början på resten av min historia.

254

Det är över nu försöker intala mig själv på nätterna att dom inte längre kan skada jag kan andas utan hjälp och jag faller inte lika djupt det är över nu försöker intala mig själv när ögonen kommer allt för nära andetagen som bränner djupare än all eld tillsammans jag kan stå ser du jag går utan att falla försöker låtsas jag är hel det är bara skriken som fyller alla nätterna som vägrar att låta sömnen vagga till tryggheten som försvann då när allt rasade samman och det är inget annat än minnen som trasar sönder allt det du trodde var helt men jag försöker förklara att det slogs sönder redan innan du visste att det fanns

255

och jag vet det är över allting är slut och jag kan inte längre andas utan syre för det krävs luft för att kunna leva jag vet det nu och jag vet att svart aldrig varit något kompakt utan gråhet som går att bryta sönder och tona ner mer det verkar aldrig ljusna tillräckligt för att man ska kunna se igenom jag är vuxen men liten och sover med ett krampaktigt tag om kaninen som följt med sedan barnsben som torkar alla tårar som kvävt alla skrik men det är över nu upprepar för mig själv att det är över nu.

256

TESSANS EPILOG Jag lyckades sluta. Efter den där sista gången med mannen i Stockholm bestämde jag mig bara. Jag hade ju ändå varit ifrån det ett bra tag hemma hos Bengt och Astrid, så det där svåra första steget kändes liksom avklarat. Det här var väl mer som ett återfall. Jag berättade inte för någon att jag hade träffat honom. Då skulle nog utslussningslägenheten försvinna väldigt fort och jag skulle nog åkt tillbaka till Bengt och Astrid och alla skulle konstatera att jag inte alls var redo. Jag hade nytt telefonnummer. Ingen visste var jag var, ingen hörde av sig. Jag behövde bara hindra mig själv från att kontakta någon. Och när jag bodde i utslussningslägenheten, då hade jag så mycket annat runt mig att fokusera på. Ofta kom jag hem runt sju på kvällen, då hade jag varit borta sen halv sju på morgonen och var trött. Ut med Alfons, duscha, äta och sova var liksom det jag orkade. Jag hade börjat stänga själv på hunddagiset och ibland var jag där först och öppnade också. Jag tog på mig mycket sådant, just för att ha något att göra. Något bra, något jag tyckte om. Om jag inte hade haft hunddagiset hade det antagligen inte gått lika bra. Fast det var ju inte så lätt som det låter. Jag vet inte hur många gånger som jag var riktigt nära att ringa någon av männen. Jag gjorde det aldrig, men det var inte långt ifrån. Men så tänkte jag att jag inte ville kasta bort tiden som varit. Jag var trött på att bo som jag gjorde, jag ville ha tillbaka min frihet. Att sälja mig, det vore ju som att direkt kasta bort den där friheten. Jag kom ihåg hur allt var tidigare, hur maktlös jag var, hur lite jag hade att säga till om, hur lite jag vågade säga till om. Det var liksom inte värt det, jag ville inte tillbaka. Det fanns ingen anledning att fortsätta längre. Och så slängde jag den svarta boken. Jag blir rädd när jag tänker på hur jag levde. Det är svårt att leva med vetskapen att jag utsatte mig själv för så mycket och dessutom inbillade mig att jag behövde det. Det är svårt att ta in, och det är lätt att lägga all skuld på sig själv. Fast jag har blivit bättre på att inte göra

257

det. Jag vet att det fanns något bakom som gjorde att det blev som det blev. Jag var ett barn. Det är aldrig okej att göra så som männen gjorde mot mig, speciellt inte mot ett barn även om barnet själv tar alla initiativ i världen.   Jag är glad att jag lever, att jag vågade söka hjälp och ta emot den. Mona räddade mig, det är jag helt övertygad om. Jag är oändligt tacksam för det hon gjorde och för att Mona fortfarande finns kvar. Och så är jag lite stolt, att jag faktiskt klarade av det. Jag trodde aldrig att det skulle gå, men det gjorde det och jag har klarat mig riktigt bra trots allt.   Mats slutade höra av sig i Piteå. Jag skickade ett sms till honom och sa att socialtjänsten var inkopplad. Han hörde aldrig av sig mer efter det. Jag vet inte om han blev rädd för att allt skulle komma fram, eller om han bara förstod att jag helt enkelt inte kunde träffas mer. Men visst, det gör ont. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna lägga det som har hänt bakom mig helt och hållet. Det lurar alltid där bakom. Idag tar det inte lika stor plats som tidigare. Jag har accepterat mitt liv, gått vidare och även om jag mår dåligt ibland vet jag att morgondagen antagligen blir ljusare. Att det bara är att bita ihop, det går över. Jag försöker tänka att det var då. Det kan inte skada mig längre. Det är inte alla minnen som är farliga även om det ibland känns så. Jag ser dem ibland, männen. En gång stod en av dem på Ica och höll sin fru i handen och försökte bestämma vilken potatissort de skulle ha. Då sa jag hej, utan att direkt tänka mig för och tog potatis före dem. Han såg lite ängslig ut, men jag kände mig jättestolt och modigast i stan. En såg jag på en pub här i Surahammar förra sommaren. Då försökte jag faktiskt gömma mig lite och se ut som att jag inte alls såg honom. Jag gick hem strax efteråt, kvällen var liksom redan förstörd. Han var en av dem som inte var lika snäll och som jag inte alls vill se.

258

Jag hamnade på samma tåg från Karlstad till Örebro som en av dem en gång. Han var med några andra snubbar i kostym och med portföljer. Jag antar att det var nåt med arbetet. Han tittade till lite men sa inget och inte jag heller. Han var varken en av de elaka eller snäl�la. Jag satt något säte bort. De pratade om någon person som inte var med, någon som blivit pappa och skulle vara hemma med barnet ett halvår. En annan bor inte allt för långt från mig. Honom ser jag emellanåt när jag är ute med hundarna. Jag antar att han är på väg från jobbet då. Honom bryr jag mig inte om, han ville mest ligga och prata. Jag vet nog det mesta om honom. Fast jag vet inte om han känner igen mig, eller, det gör han nog men där är det nog han som vill låtsas som ingenting för han tittar rakt fram, eller möjligtvis åt andra hållet. Han kanske skäms? Idag när jag ser någon av männen försöker jag ofta gå åt andra hållet, ställa mig bakom en hylla. Men sen kommer jag liksom på mig själv med det och tänker att det inte är jag som borde undvika dem. Ibland försöker jag ta ögonkontakt. Jag antar att jag på något sätt vill se om... om de skäms, om de känner sig obehagliga till mods, om de... ångrar sig. Det känns ganska bra, att kunna gå förbi och känna att trots det han gjorde mår jag bra. De kan inte trampa på mig längre. Jag vill att de ska se att jag liksom inte... är rädd. Att jag inte undviker dem. Att de faktiskt inte lyckades förstöra mig.   Ett par av männen, däremot, undviker jag så gott det går. Dem är jag fortfarande rädd för. Det skrämmer mig. Jag vet inte vad jag skulle göra om någon av männen... försökte nåt. Skulle jag kunna säga ifrån och protestera... eller skulle jag bara göra som de ville igen? Jag vet faktiskt inte. Och ja. Självklart önskar jag att jag hade haft en normal tonårstid med vanliga problem istället. Det hade varit betydligt lättare för alla om jag och Jenny inte hade tagit det där beslutet. Det är ju inte bara mig det har påverkat, utan hela min familj. Men det är ingen vits att önska att det skulle ha varit annorlunda. Jag tror mer på att försöka 259

vända erfarenheterna till något bra. Jag har till exempel blivit mycket starkare än vad jag antagligen skulle ha varit annars. Jag uppskattar saker på ett helt annat sätt än tidigare. Och om jag kan använda mina erfarenheter till att hjälpa någon annan, då är det nog faktiskt värt allting. Många kanske undrar vad mina föräldrar tänkte och kände – och framför allt vad de kunde ha gjort för mig? Som förälder har man en skyldighet att göra allt som står i ens makt för sina barn och deras välbefinnande. Det är dock inte alltid så lätt. Jag stötte bort mina föräldrar hela tiden. Jag höll mig på mitt rum, snäste av alla försök till allvarlig konversation och tillbringade så mycket tid jag bara kunde i stallet eller hemma hos kompisar. Jag försökte hålla fasaden uppe, försökte låtsas som om allt var som det skulle och gav dem inte en chans att komma för nära. Men trots allt fanns mina föräldrar alltid kvar. Det var skammen som stod emellan, inte rädslan för att förlora dem. Av hänsyn till mig slutade de nästan fråga efter ett tag. De, liksom alla andra, trodde att jag mådde bra, att krisen var över när den egentligen nästan bara hade börjat. Jag var expert på att spela teater och hade nog kunnat ta roller på Dramaten direkt. Men låt dig inte luras som förälder. Våga gräva mer och längre. Misstänker man att något är fel ska man våga tro på den känslan. Sätt dig ner och prata med ditt barn. Våga fråga. Blir du bortstött så försök igen. Och igen. Och igen. Visa att du finns där, berätta att du kommer stå kvar oavsett vad ditt barn gör. Våga ställa krav och sätta upp förbud. Allt kan man inte hantera inom familjen, så var inte rädd för att söka hjälp.  Jag vet att min lillebror kände att jag kom i första rummet. I mina journaler stod det någonstans att ”lillebror var trött på den röda matta som rullades ut för Tessan”. Jag vet inte om det var hans egna ord, men jag förstår den känslan och att det måste ha känts så för honom. Mina föräldrar släppte allt om det var något med mig. Min bror var så liten när allt hände och fick inte veta så mycket om det, han hade nog svårt att förstå varför mamma bodde hos mig ett tag och inte hemma som vanligt.   260

Vad mina syskon egentligen visste när det hände, eller vad de vet nu, vet jag inte riktigt. Vi pratar inte om det. Vi kan prata om när jag bodde hos Bengt och Astrid, men just vad som har hänt med alla män, det tar vi inte upp.  Jag antar att min syster fick veta mer än min lillebror. Hon försökte fråga lite försiktigt för länge sedan, men när jag inte ville prata om det slutade hon att fråga.   När socialtjänsten kopplades in tycker jag att den hjälp jag fick var riktigt bra. Det som hade kunnat göras annorlunda var att omedelbart placera mig på HBV-hem istället för att skicka hem mig till Surahammar igen, där myndigheterna visste att själva kärnan till problemet fanns. När jag ser tillbaka anser jag att socialtjänsten i övrigt agerade väldigt bra och det var tack vare min placering hos Bengt och Astrid som jag kunde komma ifrån allt. Jag tycker dock att någon form av uppföljning borde vara ren rutin. Efter utskrivningen från hemmet i Uppsala hörde jag aldrig ett ord ifrån socialtjänsten. Att gå från att bo i en så pass skyddad miljö till att stå på egna ben är inte alltid så lätt.   Barn- och ungdomspsykiatrin i min hemkommun hade däremot kunnat agera annorlunda. Min första kontakt skrev i journalen att ”sexuella övergrepp kan inte uteslutas”. Inte en enda gång frågade psykologen mig om det. Jag hade antagligen inte berättat, men bara vetskapen om att hon misstänkte det och inte frågade skaver. Vid min andra kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, några månader efter att första kontakten hade avslutats, visste de om våldtäkterna. Samtalen gick ut på att jag satt i samma rum som två behandlare och fokus låg på vad jag skulle göra om jag såg någon av männen, en fråga som man absolut bör lägga fokus på, men i mitt fall ansåg jag fortfarande att våldtäkterna var mitt eget fel och hade behövt bearbeta det och inte få tips om att gå över till andra sidan av gatan om han kom gående. Det spädde ytterligare på känslan av att det var mitt fel, att det var jag som borde gå undan för männen. Vid de här första kontakterna lades det aldrig någon tid på att jag skulle bygga upp någon form av förtroende för personerna jag träf261

fade. A och O för att våga ge ut sitt innersta är ju att man känner förtroende och tillit till den personen det är meningen att man ska öppna sig för.   Men, det går inte att hjälpa någon som inte är redo att ta emot hjälpen. Jag velade fram och tillbaka hela tiden och det var först hos Mona som jag vågade säga som det var och be om hjälp - även om jag samtidigt inte alls ville ha hjälpen.   Det finns fortfarande en uppfattning om att “barnprostitution händer inte här“. Inte i Sverige, och om det förekommer handlar det inte om våra egna svenska ungdomar. Öppna ögonen. Inget slutar att existera för att man blundar. Har man någon kompis som är på väg in i prostitution finns bara en sak att göra: berätta för någon vuxen. Det är en alldeles för stor och allvarlig sak att själv försöka hjälpa sin kompis med. Prata med någon vuxen som du, eller din kompis, har förtroende för och som kan hjälpa vidare. Strunta i löften om att du lovat att inte säga något, det mår varken din kompis eller du bra av. Ibland måste man bryta löften för att värna om dem man bryr sig om.   Mår man själv dåligt är det samma sak som gäller: berätta. Vågar man inte ta det med någon som man känner kan man alltid använda något av de telefonnummer som finns i slutet av boken. Ofta kan det vara mycket lättare att prata med någon helt utomstående. Som första steg kan man ringa anonymt eller skicka iväg ett mejl.   För att komma ur det hela har det för mig varit viktigt att ta reda på varför jag sålde mig. Vad jag upplevde att jag fick ut genom att träffa någon. När jag väl hade kommit fram till det var det lättare att kunna ta sig vidare. Jag fick lägga upp strategier för vad jag skulle göra istället för att ringa någon. Gå ut och gå, spring, skriv, gråt, lyssna på hög musik, måla, titta på snälla filmer, ringa någon och prata; det finns

262

lika många strategier som människor. Det gäller att hitta den väg som fungerar för just dig.   Viktigast av allt är att komma ihåg att det inte är dig det är fel på. Skammen och skulden är inte din. Lägg den där den hör hemma istället.

263

Mona Ljung, psykolog: Vad bör man som förälder göra när man märker att barnet förändras? – Prata med den andra föräldern. Har hon eller han sett samma sak? Är vi båda oroliga? Vad kan ha hänt? Går förändringen att förstå utifrån det vi som föräldrar vet? Prata med ditt barn. Var rak och ärlig. Är du orolig – säg det. Har du funderingar om vad som kan ligga bakom – säg det. Förmedla att oavsett vad som hänt, hur hemskt det än är, vill ni att hon eller han berättar det för er. Vi klarar av det och kommer att hjälpa dig och stötta dig så gott vi kan. – Säg också att ni vet vart ni kan vända er om ni behöver hjälp. Det är bra att säga så för att avlasta barnet känslan av ansvar och skuld. Var beredd på att det är ett samtal ni behöver ha flera gånger och att unga, av flera orsaker, inte alltid säger som det är. – Ta er tid att umgås och vara tillsammans lite mer. Ordet relationskapital är ett ord jag har hört i samband med vidareutbildningar för lärare, och som jag tycker kan användas som ett sätt att beskriva det som föräldrar kan behöva utveckla i relation till sina barn. Gör något roligt, lustfyllt med din tonåring. Undersök, intressera dig för vem just hon är. Vad tycker hon om? Vad får henne att känna glädje, ilska, engagemang, mening? Hur tänker hon sig framtiden? Hur tror hon att hon vill leva sitt vuxna liv? Lyssna men värdera inte det hon eller han säger. – Som förälder kanske du undrar över något eller tycker att det du får höra är ogenomtänkt ur ditt perspektiv. Fråga istället: Hur tänker du då? Berätta mer! Var beredd på att bli avvisad med dina frågor, men om du vill få till stånd en förändring måste du vara beredd på att fortsätta ”bjuda upp”. Förmedla en känsla av att barnen duger som de är, till exempel att det är okej att misslyckas på prov i skolan, bli osams med sin bästis eller sina syskon/föräldrar och ändå känna tryggheten i att de duger som de är, att det inte är beroende av vad de presterar. En relation som är tillräckligt bra, räcker långt om barnet sen får det svårt. – Dessutom är det viktigt att som förälder stanna upp och fundera över hur barnen förändras och utvecklas. Ett barns behov av omsorg och omtanke varierar med tiden. Jag upplever att många föräldrar på

ett bra sätt svarar upp mot små barns behov av närhet, mat, tröst, utmaningar av olika slag och annan omsorg. Men när barnen blir tonåringar och också behöver mer tid för att tordas närma sig kanske lite svårare frågor kring de förändringar som puberteten innebär, till exempel kropp och sexualitet men även meningen med livet, framtiden, identitet och sin plats i tillvaron, är många föräldrar lite frågande och har inte riktigt hängt med i sina barns utveckling. Föräldrarna fortsätter med ”småbarnsomsorger” när deras barn behöver nya ”tonårsomsorger”. Det leder ofta till konflikter eftersom barnen känner sig missförstådda och ledsna för att deras föräldrar inte ser att de förändrats eller utvecklats. De känner sig inte sedda och bekräftade. Föräldrarna i sin tur tycker att de fått en trotsig bråkig tonåring och svarar med att fostra och tillrättavisa. Så kan en spiral av bråk fortsätta som kan vara svår att ta sig ur som förälder. Att allt för ofta bli tilltalad på ett fostrande sätt utvecklar och stärker inte barnets/ungdomens tro på att det går att prata med vuxna på ett bra sätt. Hur kan man se att någon mår dåligt? – Barn och ungdomar visar på olika sätt att de mår dåligt. Många kan också försöka dölja sin ledsenhet för att till exempel behålla sin popularitet bland sina kompisar eller för att de inte vill oroa sina föräldrar. Det är den samlade bilden av hur ditt barn har det som är viktig. Det kan vara till god hjälp om man tänker på hur mitt barn brukar fungera och vad som förändrats. Så här kan du märka om ditt barn mår dåligt: * Förlust av funktion, det vill säga att de inte klarar saker som de tidigare har klarat, exempelvis att planera för nästa skoldag, packa gympakläder, ta med böcker, göra läxor, sköta sin hygien eller annat som tidigare fungerat. Eller om de plötsligt slutar med något de tidigare tyckt om, som att vara med kompisar, spela teater eller fotboll. * Psykiska symtom som nedstämdhet, överdriven oro och rädsla, lätt irriterade, aggressivitet, förlust av förmågan att känna glädje, aptitstörning, viktförändring, sömnproblem (svårt att somna, vaknar mitt i natten, vaknar tidigt och inte kan somna om), trötthet, känsla av att inte ha någon energi till något, rastlöshet, känna sig dålig, vär-

delös och skuldfylld, koncentrationssvårigheter, svårigheter att ”tänka tankar färdigt”, ta beslut, ofta återkommande tankar på döden och självmordstankar och självskadande beteende. * Kroppsliga symtom: Barn som mår dåligt har också ofta olika besvär från kroppen. Det kan till exempel vara huvudvärk, magont, illamående, värk och återkommande infektioner. * För föräldrar kan det också vara viktigt att fundera över om det skett några förändringar i familjen eller i familjens nätverk. Hur ser relationerna till släkt och vänner ut? Finns det något annat i familjen som kan vara en anledning till att barnet reagerar med oro eller andra symtom? Det kan vara ett nytt syskon eller ny familjebildning, flytt, svår sjukdom, dödsfall, missbruk, psykisk sjukdom eller arbetslöshet. Hur olika livshändelser påverkat familjen är bra att ha i åtanke när man söker hjälp. Det har betydelse för vilken slags hjälp man som familj behöver. När ska man som förälder börja leta i dagböcker, kolla datorn, spionera? Har man som förälder rätt att göra det om ingenting annat hjälper? – Naturligtvis är den absolut bästa utgångspunkten att relationen mellan barn och föräldrar bygger på ömsesidig respekt och att man inte ska behöva tjuvläsa dagböcker eller kolla datorn. Men om ditt barn har förändrats, mår dåligt och ni har försökt prata om det – gör det du behöver göra för att ta reda på hur ditt barn har det. Tala om vad du kommer att göra och varför. Med risk för att låta tråkig vill jag ändå hänvisa till att det finns något som kallas ”föräldraansvar” det vill säga att man som förälder är ansvarig för att se till att ens barn inte far illa. Det gäller alla miljöer som ens barn vistas i. Många förknippar begreppet ”barn som far illa” med barn som lever i familjer där man inte klarar av sina föräldrauppgifter och barnen mår dåligt. Men det gäller även om ens barn och ungdomar far illa i andra sammanhang och miljöer. Då har man som förälder ”föräldraansvar” att se till att ens barn inte fortsätter utsättas för eller utsätter sig för det som gör att barnet far illa. Misstänker du att ditt barn far illa på fritiden och ni på olika sätt har försökt prata om det utan större framgång kan du alltid ringa till socialtjänsten för att rådfråga någon

där. Man kan också uppge att det gäller en ”barn som far illa-situation”. Hur långt får man gå som förälder? – När unga befinner sig i svåra situationer och inte själva klarar av att bryta det destruktiva beteendet är det föräldrarnas uppgift att ta beslut som förhindrar att barnet fortsätter att utsätta sig för farligheter och riskerar sin fysiska och psykiska hälsa och i förlängningen sitt liv. Men återigen – tala om och förklara vad du tänker göra och varför. Det kommer förmodligen ändå innebära att ditt barn under en period tycker illa om dig och andra som ”lägger sig i”. Men att bryta ett destruktivt beteende kräver ofta insatser från omgivningen, saker som till en början är svåra att förstå för barnet. Det kan liknas vid att bryta ett beroende eller ett missbruk. Det är jättetufft för alla inblandade. Som förälder kan det vara till hjälp att tänka på att den vanmakt, rädsla, frustration och skam man som förälder känner bara är en glimt av hur ens barn har det på insidan. – Frågar man unga själva vad de kan göra för att till exempel sluta skolka, vara ute hela nätterna, dricka alkohol eller ta droger och utsätta sig för andra faror, får man ofta svar som sammanfattningsvis säger att ”jag klarar det inte själv”. De säger: ”jag kan inte säga nej till mina gamla kompisar”, ”jag vet inte vad jag ska göra när jag mår så dåligt att jag vill skära mig” eller ”jag vill inte sluta”. Samtidigt som det naturligtvis känns oerhört jobbigt att tänka sig en förändring. Det är ändå viktigt att kartlägga och noggrant undersöka vad barnet själv kan och vill göra för att man ska kunna förklara och motivera varför någon annan i omgivningen får träda in och ta beslut som barnet, för tillfället, inte tycker om. En förälder, socialsekreterare eller annan viktig person får träda in som en tillfällig hjälp och vara den som står ut med att inte alltid vara omtyckt, men som ändå visar och har en tydlig respekt för ungdomen. – När barnet så småningom börjar må och fungera bättre kommer frågan om tvång, kontroll och tillit åter att vara aktuell. Här vill jag understryka vikten av att det ska finnas ett mönster av förändrat beteende och mående hos ungdomen och inte bara enstaka ”lyckoträffar” för att kunna släppa mer på kontrollen och lämna över mer

ansvar för till exempel tider för när man ska vara hemma, vart man går, vilka man umgås med, hur man äter och sover och så vidare. I förlängningen är det ju faktiskt så att man får ”låsa in någon”. LVU, lagen om vård av ungdom, ger den möjligheten när inget annat fungerar. Hur hanterar man egentligen barn som inte vill släppa in en i sitt liv? Som spelar och säger att allt är bra fast du som förälder misstänker att det inte är så? – Barn och unga kan vara bra på att ”skådespela”, men inte hur länge som helst. Till slut visar det sig antingen genom att barnet får symtom, psykiska eller fysiska, eller så visar det sig genom förlust av funktion, till exempel att inte klara skolarbetet, sluta vara med kompisar eller att barnet avstår från sina intressen och fritidsaktiviteter. Den förändringen är en bra ingång till ett samtal. – Var ärlig oavsett om du är förälder eller professionell. Tala om att du är orolig och på vilka grunder. Berätta varför när du tar vissa beslut och handlar på ett visst sätt. Säg att det är okej om barnet inte vill berätta för dig, men att ni tillsammans kan fundera på vem barnet skulle kunna berätta för istället. Förmedla hopp och trygghet och att du inte kommer att svika barnet. Lova inte något du inte kan hålla. Vem ska man som förälder vända sig till i första hand? – Som förälder är det viktigt att veta att man inte är ensam med sina erfarenheter. ”Bit huvudet av skammen” och sök hjälp. Det är flera som upplever liknande svårigheter. Du kan få råd, stöd och hjälp på flera olika ställen. Till en början kan du även vara anonym om du vill. Som förälder kan du ringa till socialtjänsten och be att få tala med någon handläggare, likaså till BUP och till Ungdomshälsan om det finns på orten. Hittar man inte i telefonkatalogen eller på nätet – ring kommunens eller landstingets växel och fråga. Det finns även andra stödföreningar till exempel Föräldratelefonen (020-852 000).  Det finns inte något som heter ”för tidigt”. Är du orolig som förälder – ring hellre och rådfråga någon ”för tidigt” än ”för sent”. Tycker du inte att du blir bemött på det sätt som du önskar – be att få tala med någon annan.

Vilken skillnad kan det vara om man ingriper tidigt eller sent? – När man talar om vad som påverkar barn och ungdomars psykiska mående och generella utveckling brukar man prata om risk- och skyddsfaktorer. De kan i sin tur vara kort- och långtidsverkande. Man måste också ta hänsyn till barnets ålder och utvecklingsstadium, belastningens intensitet och varaktighet, flera belastningar samtidigt och tidigare belastningar. Generellt kan man säga att ju längre ett barn utsätts för olika typer av belastning desto större risk att barnet utvecklar ohälsa. Men kanske ändå det viktigaste – om du kan ingripa tidigt slipper barnet och familjen en massa lidande. Ett för sent ingripande kan naturligtvis innebära mer omfattande skador av olika slag, till exempel missbruk eller att ett självdestruktivt beteende blir en så etablerad bild av sig själv och sitt sätt att hantera tillvaron på att det krävs kraftfulla och långvariga insatser för att lyckas bryta det. – Kom ihåg att alla unga och deras föräldrar alltid har rätt att byta handläggare, behandlare och andra professionella som ska vara till hjälp och stöd. Alla blir inte bra bemötta. Ibland kanske det ”bara” handlar om personkemi. Men om man känner att det inte funkar – ta upp det, kanske går det att reda ut? Om det inte gör det kan du be att få träffa någon annan.

Känner du igen dig, en kompis eller ditt barn i Tessans livshistoria? Här kan du få hjälp. * Prostitutionsrådgivningen Prostitutionsrådgivningen har mottagningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Du kan vara helt anonym och ta första kontakten via mejl eller telefon. Prostitutionscentrum kan också hjälpa till med krisbearbetning, rådgivning, stödsamtal, kontakt med sjukvården, stöd vid polisanmälan och kontakt med andra resurser i samhället (exempelvis socialtjänst, psykiatri, missbruksbehandling och ätstörningsbehandling). www.prostitutionsradgivningen.com * BUP, (Barn- och ungdomspsykiatrin) eller vuxenpsykiatrin. Dit kan du både ringa själv eller få remiss till från till exempel skolkurator. Det brukar gå fortare med remiss, men vissa fall prioriteras. Som första kontakt kan man också mejla om man inte vill ringa. * HOPP, Riksorganisationen mot sexuella övergrepp Har jourtelefon på flera språk, bland annat arabiska, persiska och kurdiska. Jourtelefonen på nummer 08-644 03 59 är öppen måndag, onsdag och torsdag klockan 14 till 16. www.hopp.org * Bris, barnens rätt i samhället. Hjälp för dig som är minderårig. Barnens hjälptelefon har nummer 0200-230 230. Bris vuxentelefon om barn har nummer 077-150 50 50. www.bris.se * Föräldratelefonen Telefonhjälp vardagar mellan 10 och 14 för föräldrar som har det trassligt med sina barn och tonåringar. 020-85 20 00. www.sfph.se/se/foraldratelefonen